I anledning av uppmaningen till inlägg i frågan om straffrättslig inflation vill jag — utan att gå in på frågan i hela dess vidd — framhålla, att myndigheterna, både de lagstiftande och de förvaltande, många gånger beträffande kristidsbrott tvinga folk till lagöverträdelser. Här skall jag blott taga fram ett par fall.
Enligt 11 § bensinransoneringsförfattningen (SFS 1948: 136) må fordon icke framföras med bensinbränsle såsom drivmedel, med mindre innehavaren tilldelats inköpskort eller inköpslicens som vid tiden förframförandet gäller för förvärv av sådant bränsle för ändamålet (eller i visst fall tillståndsbevis). Författningen utfärdades före bensinransoneringens ikraftträdande, och om jag icke minnes fel inskärptes i dagspressen att man måste ha fått inköpskort innan man fick köra. Sedan sattes ransoneringen i kraft innan inköpskorten skickats ut; åtminstone i mina trakter dröjde det för många 3—4 dagar innan kortet kom. Vad skulle göras under tiden? Skulle droskägaren neka att köra? Skulle statstjänstemannen låta bli att göra tjänsteresor (han hade varken lov att åka med egen bil eller med droskbil, för ingendera hade inköpskort utsänts)? Skulle den, som vid ransoneringens ikraftträdande befann sig ute på landsvägen och där fick höra talas om ransoneringen i radio, bli sittande på landsvägen? Självklart körde alla, och ingen har mig veterligen åtalats. Men detta myndigheternas tillvägagångssätt innebar ju ett tillkännagivande redan från början att det icke var så noga med denna förordning. Och det blev icke bättre när departementschefen i direkt strid mot författningens ordalag offentligen sade ifrån, att varje bilägare kunde utöver ransonen förbruka även vad han vid ransoneringens början hade i tanken. (Varför kunde detta icke ha stått i författningen, om man i alla fall ville eller av praktiska skäl ansåg sig tvungen att medgiva det?) Korten ha inte heller i fortsättningen alltid sänts ut i tid; åtminstone har jag aldrig fått det i tid. Man kan naturligtvis invända, att överträdelser i förevarande hänseende icke ha någon betydelse för ransoneringens syfte, men det måste dock anses vara mindre god lagstiftning att låta den enskilde avgöra vad som man i en författning kan åsidosätta eller icke.
De invecklade formaliteterna för körtillstånd vid byte av bil i yrkesmässig trafik ha, åtminstone i mina bygder med dess avstånd till olika myndigheter, varit sådana, att en trafikbilägare — han må ha varit aldrig så laglydig — i praktiken knappast kunnat byta bil utanatt antingen bli lagbrytare eller också lägga ned rörelsen för en tid. Och rörelsen är dock hans levebröd, varjämte folk i bilägarens by ovillkorligen kan behöva bilen.