Ännu något om sessionssalars inredning. Närmast i anledning av häradshövdingen Sven Turéns inlägg i SvJT 1948 s. 526 men också i anledning av en del iakttagelser vid besök under sista tiden hos åtskilliga domstolar ber jag få framlägga några synpunkter.
    Jag är helt ense om att vi måste starkt reagera mot »skogen av ryggar» och hängandet vid dombordet. Segheten hos dessa tråkiga vanor sammanhänger med att det i gamla sessionssalar väl finnes präktiga platser för domare med nämnd och protokollförare men för övriga agerande på sin höjd någon stol vid sidan att sjunka ned på — om det blir för tröttsamt — och kanske något (mycket litet) bord att lägga ett papper på. Att åt parter, ombud och vittnen reserveras särskilda, för vars och ens roll lämpliga platser, där vederbörande kan sitta under rättegången, är en nödvändig förutsättning för en verklig förhandling sådan somnya RB avser och — jag är ense därom — även en förutsättning föratt allmänheten skall kunna följa förhandlingen. Sistnämnda hänsyn är viktig men får icke undanskymma vad som är huvudsaken: att de agerande i rättegången kan se och höra alla de andra agerande framifrån. Detta kan knappast nås annat än genom att bilda någon slags ring, och det kan knappast undgås att någon i denna ring måste vända ryggen eller åtminstone profilen mot någon av de andra personer, som kan finnas i rättssalen, d. v. s. press och andra åhörare (om inte även dessa skall beredas plats i ringen). På grund av det ringa antal åhörare, som numera i regel finnes vid rättegångarna, har detta ringa betydels, n. b. om åhörarplatserna anordnas nära ringen och (självfallet) icke avskärmas genom skymmande skrank el. dyl.
    Med hänsyn till själva rättegången kan jag inte förstå annat än att partsborden bör stå i någon vinkel mot salens långsida. Parterna skall väl inte gömma sig bakom sin advokat, då denne står och talar. Står bordet i 30 graders vinkel, kan jag inte inse att det försvårar för allmänheten att följa med. På hälsingborgsfotot har borden kanske kommit att stå litet väl snett, men det beror väl på att det inte funnits publik att ta hänsyn till; borden skall givetvis vara flyttbara och de kan för övrigt också behöva ställas olika om det är domstol med nämnd eller icke.
    Jag tror att vittnesboxen är önskvärd för höjande av allvaret, icke minst med tanke på partsförhör under sanningsförsäkran, men även därför att boxen kan utgöra ett fysiskt och psykiskt stöd för vittnet. Normalt tycker jag — se nedan — att ett vittne bör stå när det talar till rätten, och boxens höjd bör anpassas därefter, men boxen bör icke vara så hög att vittnet skymmes om det sätter sig ned. Att boxen har hela sidor tror jag har sitt värde för att vittnet skall slippa känna det för ödsligt och oroligt att stå ensam mitt på golvet; det blir litet mera ombonat. På ett tingsställe har jag sett att man dragit konsekvenserna härav fullt ut och inrättat vittnesboxen som en bur med fyra sidor (med en fällbar sittbräda på bakre sidan och en liten bordskiva på framsidan), vilket nog egentligen inte är så dumt.
    I fråga om vittnesboxens placering tycker jag fortfarande att det är naturligast att ha den vänd mot domstolen. Det är ju dock till domsto-

 

len som vittnet talar, och det ter sig även naturligt att vittnet står mittemellan de parter, som det gäller och som skall höra vitnet. Jag är heller inte säker på att vittnesboxens anordnande som en talarstol mot allmänheten — låt vara i regel obefintlig — skulle fördelaktigt inverka på lugnet och meddelsamheten hos vittnet. Men det kan ju hända att detta är reaktionärt (jfr HASSLER i SvJT 1948 s. 214).
    Om bibeln vid edsavläggelsen ligger på dombordet eller framtill på vittnesboxen tycker jag är skäligen likgiltigt. Själv tycker jag den ligger i vägen på domarbordet och passar bra på vittnesboxen.
    Naturligtvis bör dombordet vara något svängt (det är det också i Hälsingborg). Tvingas man på grund av salens bredd att svänga bordet för mycket (hästsko), tvingas man emellertid att antingen sätta partsbord och vittnesbox på alltför långt avstånd från ordföranden eller att tränga in dessa anordningar på ett alltför smalt utrymme. Partsborden bör nämligen göras så långa att de ha plats för tre. Den avgjort mest praktiska lösningen av talarpulpetfrågan tycker jag är att en normalt i bordets plan infälld skiva göres höj- och sänkbar genom ett enkelt handgrepp; flera bra konstruktioner härtill finnes numera.
    Till sist en slutsats som jag har kommit till vid sysslande med dessa frågor: Jag tror att om man får bygga nytt eller eljest har fria händer i fråga om inredningen (och ingångarna), så kan man nå ett bättre resultat om man sätter dombordet vid långväggen i ett rektangulärt rum och anordnar åhörarplatser vid rummets båda kortsidor jämte ev. någon bänk- eller stolrad utmed långväggen mitt för dombordet. Det blir då lättare att ge dombordet lagom svängning och »ringen» riktiga proportioner, och allmänhetens intresse tillgodoses bättre.
    Och så en etikettfråga, som egentligen inte hör hit: vem skall stå och vem skall sitta? Jag har sagt att det är avgörande för förhandlingens genomförande i god ordning att det finns fasta sittplatser åt alla, från vilka de kunna följa hela förhandlingen. Men detta hindrar naturligtvis inte att det väl hör till god ton att parter, ombud och vittnen som regel står upp (på sin plats), när de talar till rätten; de bör å andra sidan naturligtvis anmodas sitta även då, om det finns minsta anledning till det. Då en advokat eller åklagare hör ett vittne, är det nog på grund avde papper, som han då behöver, önskvärt att han sitter, i varje fall när talarpulpetskiva icke finns i partsbordet. Oavsett åsikterna om hur det bör vara tycker jag personligen att ordföranden bör undvika att exercera vederbörande i sådana ting; domstolens uppgifter vid en rättegång är inte att lära andra god ton.

Joel Laurin.