Ett fullständigt genomförande av rättegångsreformens ledande idéer kräver såsom känt här och där vissa ombyggnader av domstolshusen eller åtminstone vissa nyinredningsarbeten i domstolslokaliteterna.Till en del ha dessa arbeten förmodligen redan genomförts eller kanske hunnit så långt, att en justering av ritningarna icke mera är möjlig. Men med tanke på de arbeten, vilka ännu återstå, kunde det kanske ha sitt värde att här ge uttryck åt en liten idé, som funnit näring och vuxit allt starkare vid åhörandet av domstolsförhandlingar i olika länder.

 

    Domstolssalarna äro i allmänhet inredda så, att domstolen har sin plats vid den ena kortsidan av salen. Parterna stå eller sitta närmast framför domstolen och åhörarna ha sina platser bakom parterna. Detta system leder till att det för åhörarna ofta är ytterst svårt att höra vad parterna ha att säga och ytterst vanskligt att få en riktig bild av vad som försiggår vid domstolen. Offentlighetsprincipen blir därigenom till en väsentlig del förfuskad.
    Olägenheterna av detta system voro måhända icke lika betydelsefulla så länge muntligheten var endast delvis genomförd och rättegången i övrigt saknade den koncentration, som kräves för att åhörarna skola fåen god helhetsbild av målet. Men då rättegångsreformen genomför fullständig muntlighet och sträng koncentration, ökas samtidigt åhörarnas berättigade krav att få höra allt som yttras i målet.
    För tillgodoseende av detta krav borde domstolssalarna inredas så att domstolen har sin plats i mitten av den ena långsidan och parterna sin plats mittemot domstolen i mitten av den andra långsidan. Åhörarna skulle ha sina platser på båda sidorna så att de kunna se och höra både domare och parter.
    Belysningen skulle självfallet helst anordnas så att domstolen har fönstren bakom sig och att ljuset faller på parter och vittnen.
    En olägenhet skulle det framförda förslaget visserligen icke kunna helt undanröja — vittnena komme att stå med ryggen mot en del av åhörarna. Ty det vittne som höres måste ju stå något på sidan mellan domare och parter, så att både domare och parter direkt kunna ställa frågor och så att vittnets svar på en gång riktar sig till både domare och parter. Men denna olägenhet är av underordnad betydelse — en intresserad åhörare lär sig snart att sätta sig på den rätta sidan mittemot vittnets plats. Och de åhörare, som sitta bakom vittnet, höra i varje fall bättre än de som nu sitta långt borta bakom parterna.
    Ville man avstå från symmetrikravet, så kunde alla åhörarplatser placeras på den ena sidan, mittemot vittnets plats. Men detta är knappast att rekommendera — domstolens värdighet kräver kanske att domstolen sitter i mitten, och om så är, så måste detta krav väga tyngre än strävan att i största möjliga mån tillgodose åhörarnas intressen.
    Det framförda förslaget torde i många fall kunna genomföras med förhållandevis ringa kostnad, då frågan ju i grund och botten blott gäller en ommöblering. Men förslagets genomförande i praktiken måste självfallet vara beroende därav, huru domstolssalens dörrar äro belägna och huru de kringliggande rummen äro disponerade. Det vore av intresse att höra några domare, advokater och åklagare samt kanske även någrajournalister uttala sig om förslaget.¹

Bo Palmgren.

 

    ¹ Sedan detta skrivits har häradshövdingen SVEN TURÉN i SvJT 1948 s. 526 framfört ett något avvikande förslag i samma ämne. Turén förfäktar i likhet med mig kravet »bort med ryggarna» — men hans recept är att partspulpeterna skola stå vinkelrätt mot domarbordet Detta system. som jag sett i praktiken tillämpas i Köpenhamn, är visserligen mycket bättre än det nuvarande, men motsvarar dock icke till fullo det framförda kravet. Även om pulpeterna äro ställda vinkelrätt, så komma parterna och advokalerna i huvudsak att vända sig mot domstolen när de tala. Vittnesbåsets placering bereder även större svårig-