Målsäganden enligt nya RB. I septemberhäftet återges (1948 s. 481 ff) ett föredrag »Om målsäganden enligt nya RB» som assessorn vid rådhusrätten i Hälsingborg NILS RAPPE hållit vid stadsdomarföreningens årsmöte i Hälsingborg i våras. Föredraget var av intresse främst pågrund av den däri innefattade upplysande redogörelsen för hur manvid rådhusrätten i Hälsingborg tillämpat nya RB:s stadganden om målsägandens talan om enskilt anspråk på grund av brott och hur man därvid kommit till rätta med vissa mötande praktiska problem om vilka slösande olika meningar uttalats under förberedelsearbetet med reformens ikraftträdande. Rappe har i föredraget också velat besvara vissa spörsmål som framställts från skilda håll. Han har därvid betonat (s.482) att de förslag till lösningar han komme med ingalunda gjorde anspråk på att vara de enda riktiga. Avsikten med förevarande rader är också att på några punkter anmäla en avvikande mening. Därvid måste även ett par principiella spörsmål beröras. Jag vill emellertid betona, att jag är ense med Rappe i huvudfrågan, nämligen att man bör i så stor utsträckning som möjligt pröva de enskilda anspråken i brottmålet.
    Rappe har (s. 482) yttrat att det förefölle orimligt att åklagarna, med alla de nya uppgifter processreformen lagt på dem, dessutom skulle betungas med att i större omfattning än enligt tidigare praxis sköta målsägandens talan. Detta är nog något för kategoriskt och schematiskt uttryckt. Efter landsfogdereformen 1936 och distriktsåklagarreformen 1941 gällde ju för landsfogdar resp. landsfiskaler (för stadsfiskalerna voro bestämmelserna skiftande) att de icke fingo vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträden annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kunde ske utan eftersättande avdem åvilande tjänsteplikter; åtog sig åklagaren dylikt uppdrag, ägde han icke betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma. Någon skyldighet för åklagaren att åtaga sig uppdraget fanns inte. Även om åklagarna visat stor beredvillighet att — inom angivna gränser — bistå enskilda parter med skadeståndstalans utförande, har det dock ej funnits någon garanti för målsägandena att få sin skadeståndstalan utförd på detta billiga och bekväma sätt, och givetvis har målsägande stundom fått vidkännas kostnader för sin enskilda talans utförande även om förutsätt-

 

heter — antingen kommer vittnet att stå med ryggen mot den ena parten eller med ryggen mot alla åhörare. Turén berör även belysningsanordningarna och erinrar om att ett hårt motljus kan vara besvärande för allmänheten. Denna olägenhet skulle bortfalla vidden av mig föreslagna lösningen, då allmänheten skulle få ljuset från sidan. I den mån helt indirekt belysning icke kan anordnas, skulle ljuset falla emot parter och advokater. Men detta måste parter och advokater finna sig i, då de nu än mer än tidigare framstå såsom huvudpersoner i förfarandet — på samma sätt som en skådespelare måste finna sig i skenet från rampljuset. 

678 BENGT LASSEN.ningar förelegat för att åklagaren ägt att som ombud för parten utföra denna talan. Nu har lagstiftaren velat ge målsägandena en dylik garanti. Med hänsyn till överensstämmelsen i ordalagen i RB 22: 2 (»om det kanske utan olägenhet») och i åklagarinstruktionerna (»där det kan ske utan eftersättande av (åklagaren) åvilande tjänsteplikter») kan det väl visserligen inte sägas vara avsett att åklagarna skola på tjänstens vägnar utföra målsägandens talan i mera utredningskrävande fall än tidigare, men det bör fasthållas att man nu velat tillförsäkra målsäganden att i enklare fall få sin enskilda talan utförd av åklagare å tjänstens vägnar.
    Rappe har redogjort för de särskilda åtgärder man vid rådhusrätten i Hälsingborg vidtar för att vinna garanti för att målsägandeyrkanden, om sådana överhuvud komma att framställas, framkomma i god tid före huvudförhandlingen. Den underrättelse till målsäganden att för rätten uppge skadeståndsyrkanden, varom Rappe talar, utgör ju blankettkommissionens underrättelse, formulär nr 135 b, vilken dock icke har föreläggande av viss frist. Något direkt stöd för formulär nr 135 b finns visserligen inte i RB men det har ansetts praktiskt med en sådan extra påminnelse. Föreläggande av frist har emellertid sina betänkligheter. Målsäganden kan ju föranledas att tro att han efter fristens utgång inte längre har möjlighet att framställa sina skadeståndsyrkanden, vilket utan tvekan är felaktigt. Något föreläggande med dylik prekluderande verkan kan rätten inte giva.
    Till den s. 486 givna tolkningen av 45: 12 och 13 må anmärkas att dessa lagrum inte avse att möjliggöra muntlig judiciell förberedelse i brottmål. Innebörden av lagrummen är mera begränsad och framgår tydligast vid en jämförelse med 42: 19 som i sak har samma innehåll som 45: 12.
    Man måste nog också bestämt motsätta sig rekommendationen att överväga en lagstiftning av innebörd att, om målsägande ej kommer tillstädes vid huvudförhandlingen, hans skadeståndstalan skall anses förfallen. Lagens ståndpunkt är ju den att utevaron inte hindrar prövning av hans talan. Den föreslagna ordningen skulle ej gå väl samman med stadgandena i 22: 6 om rätt för den tilltalade att få skadeståndstalan prövad, om åtal nedlägges eller avvisas eller målsäganden förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet eller talan om det enskilda anspråket återkallas. Den tilltalade bör inte heller genom målsägandens utevaro kunna hindras från att i den anhängiggjorda rättegången få skadeståndstalan prövad (och ogillad). Att talan förfaller innebär ju att den sedermera kan väckas på nytt. Häri synes den tilltalade ej böra vara nödsakad att finna sig.
    Rappe behandlar även förhållandet mellan 35: 14 och 46: 6 och kommer därvid till det resultatet att man måste anta, att stadgandet i 46: 6 endast anger det sätt varpå målsägandens berättelse skall framläggas i den mån den enligt 35: 14 får åberopas i målet. Hans bevisning går emellertid i cirkel då han säger att en annan tolkning skulle vara orimlig i det att det skulle vara meningslöst att läsa upp en målsägandes berättelse om domstolen ej får vid sitt avgörande ta någon hänsyn till den. Frågan är just om domstolen enligt 35: 14 får ta hänsyn till berättelsen,

 

MÅLSÄGANDEN ENLIGT NYA RB. 679närmare bestämt om det i 35: 14 intagna förbehållet »med mindre det är särskilt medgivet etc.» också avser den i 46: 6 omnämnda uppläsningen ur handlingarna av frånvarande målsägandes skriftligen upptecknade tidigare avgivna berättelse. Så är emellertid fallet, vilket är framhållet imotiven PLB s. 388. På samma sätt förhåller det sig med den tilltalades berättelse från förundersökningen. Antag att den tilltalade inte haft något som helst att erinra mot de framställda yrkandena och att hans uttalanden härom finnas upptagna i förundersökningsprotokollet. Det vore ju då orimligt om den tilltalade genom att utebli från huvudförhandlingen skulle kunna hindra att dessa uttalanden bleve bevismaterial. Den uteblivna parten blir behandlad som om han inställt sig men vägrat att yttra sig.

Bengt Lassen.