STRAFFMÄTNINGEN I

VISSA RANSONERINGSMÅL.

 

AV

 

VICE ASSESSORN H. ENGFELDT.

 

Genom KK d. 5 juni 1942 (nr 301) har domstol, som meddelar slutligt utslag i vissa ransoneringsmål, ålagts att så fort ske kan översända avskrift av utslaget till vederbörande centrala kristidsmyndighet. Införandet av denna skyldighet åsyftade i främsta rummet att låta de centrala kristidsmyndigheterna, som samma dag bemyndigades meddela handelsförbud beträffande ransonerade varor, få del av de ransonerings- och prisöverträdelser, som föranlett åtal vid domstol och som kunde motivera meddelande av handelsförbud. Expeditionsskyldigheten har därför inskränkts till att gälla utslag i mål om ansvar å någon, som idkar handel med sådan vara som avses i lagen om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor, för det han i sin rörelse åsidosatt av Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad ransonerings- eller prisbestämmelse. Såvitt angår statens livsmedelskommission översändas dit icke blott avskrifter i mål av nyss angiven beskaffenhet utan även avskrifter av åtskilliga domar i andra ransoneringsmål, särskilt i de fall där kommissionen avgivit yttrande i saken. Det domsmaterial, som sålunda tillställts livsmedelskommissionen, har med

 

724 H. ENGFELDT.tiden blivit tämligen omfattande. Under tiden juni 1942—juni 1948 ha omkring 3,400 avskrifter av domar i ransoneringsmål översänts till kommissionen. Detta material har nu blivit föremål för en viss statistisk bearbetning ur straffmätningssynpunkt. En av anledningarna till denna bearbetning har varit, att redan den fortlöpande granskning av domarna, som ägt rum hos livsmedelskommissionen, givit ett ganska bestämt intryck av att sinsemellan tämligen likartade fall ofta blivit föremål för olika bedömande av skilda domstolar. Skillnaden i bedömningen har avsett icke blott själva straffmätningen och bestämmandet av andra påföljder av ett ransoneringsbrott utan även brottsrubriceringen och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Givetvis måste det vara ytterst vanskligt att jämföra straffmätningen enligt olika brottmålsdomar, om man vid en sådan jämförelse i allmänhet icke har tillgång till annat material än själva domarna. En mängd faktorer kunna verka i straffskärpande eller straffmildrande riktning utan att detta kommit till uttryck i domarna. Trots dessa vanskligheter har emellertid en sammanställning gjorts av sådana fällande domar, som avsett i viss mån likartade fall.
    Den undersökning, som företagits av det nu ifrågavarande domsmaterialet, måste nog — även om förut berörda vanskligheter till fullo beaktas — anses ha givit belägg för att domstolarna i tämligen likartade fall ofta komma till ganska skilda resultat vad straffmätningen beträffar. Såsom exempel härpå kunna nämnas följande fall:
    I februari 1943 dömdes en handlande för det han yrkesmässigt försålt 300 kg vetemjöl till en konditor utan att ha mottagit däremot svarande inköpsbevis till åtta dagsböter, medan i april samma år två makar för försäljning i sin handelsrörelse utan gällande ransoneringskuponger till enskilda förbrukare av tillhopa 40 kg mjöl, 31/2 kg ägg och 1 kg fläsk ådömdes femtio dagsböter vardera. I förra fallet utdömdes utan någon motivering icke något vederlag, i senare fallet däremot fullt vederlag (solidariskt för båda makarna). I oktober 1944 dömdes en köpman för försäljning av 120 kg kaffe i strid mot ransoneringsbestämmelserna till femton dagsböter. För en annan köpman, som i juni 1947 dömdes för olovlig försäljning av 10 kg kaffe, bestämdes straffet till femtio dagsböter.
    En handlande, som försålt ett tjog ägg, motsvarande fem inköpskuponger, men vid försäljningen mottagit endast två sådana kuponger och som av köparen erhållit återstående tre kuponger påföljande dag, dömdes i januari 1944 till tjugofem dagsböter, varjämte fullt vederlag för 3/5 tjog ägg utdömdes. För försäljning utan samtidigt mottagande av inköpsbevis, i ett fall av socker och sirap till sammanlagt värde av närmare 1,000 kronor och i ett annat fall av matfett och ost till sammanlagt värde av 16,000—17,000 kronor ådömdes däremot i förra fallet i maj 1943 tio dagsböter och inget vederlag samt i senare fallet i september 1946 femton dagsböter och ett till femtio kronor jämkat vederlag. (I alla dessa tre fall synes det ha varit fråga om kupongkredit.)
    För köp av en enda kaffekupong dömdes en person i juni 1943 till trettio dagsböter, medan en konditor, som köpt licenskuponger för 1,500 kg vetemjöl, i mars 1944 icke dömdes till högre straff än tjugo dagsböter. Under år 1947 dömdes åtskilliga personer för olaga förvärv av sockerkuponger. En av dessa personer, en handlande, dömdes till fem månaders straffarbete för olovligt förskaffande av kuponger för 1,949 kg socker. Ungefär samtidigt dömdes en bagare till tjugofem dagsböter för olovligt förskaffande av kuponger för 1,140 kg socker ävensom för inköp av socker med användande av dessa kuponger.

 

STRAFFMÄTNINGEN I VISSA RANSONERINGSMÅL. 725    Vid den statistiska bearbetningen har verkställts uppdelning av domarna i olika kategorier, varvid hänsyn till en början tagits till det slag av brott, för vilket den dömde fällts till ansvar. Inom de olika brottstyperna har sedan en ytterligare uppdelning skett med hänsyn till värdet av den ransonerade vara, som brottet direkt eller indirekt avsett. De omständigheter, som enligt det nu anförda varit utslagsgivande vid domarnas uppdelning, framgå i de flesta fall direkt av domarnas lydelse. Där så ej skett, ha ibland upplysningar i dessa avseenden inhämtats från andra hos livsmedelskommissionen förvarade handlingar. Ha ej heller dessa kunnat lämna de önskade upplysningarna, har någon ytterligare åtgärd för komplettering av en dom ej vidtagits utan domen undantagits från den statistiska bearbetningen. Tyvärr har ett ganska stort antal sådana undantag fått ske. Särskilt domar, meddelade enligt äldre rättegångsbalken, giva ofta ett mycket knapphändigt besked om brottets beskaffenhet och omfattning. Så förekommer t. ex. icke så sällan, att domarna icke innehålla annat av betydelse i förevarande avseende än att svaranden dömes för erkända förseelsen till böter av angiven storlek, eventuellt under hänvisning till något författningsrum, som dock ej alltid giver tillräckligt stöd för bedömande av brottslighetens art. En sådan dom är ju, om den ej är åtföljd av erforderligt utdrag av domstolens protokoll eller åtminstone stämningen i målet, i ringa grad ägnad att tjäna det ändamål, för vilket kungörelsen nr 301/1942 tillkommit. Men även domar med betydligt utförligare motivering ha icke kunnat medtagas i statistiken, nämligen i sådana fall, då det ej kunnat av domarna utläsas, vilka myckenheter av den ransonerade varan som brottet avsett. I flera fall har myckenheten sålunda angivits endast genom orden »i mycket stor omfattning», »i avsevärd grad» e. dyl.
    I statistiken ha medtagits endast sådana domar, som avsett enbart en brottskategori eller någon av de vid ransoneringsbrott mera vanliga brottskombinationerna. Därest det i domen utsatta straffet omfattat även annat brott, har detta straff således ej medräknats i statistiken. Under rubriken »Olovlig försäljning utan inköpsbevis» har följaktligen icke upptagits straff, som ådömts för dylik försäljning av köttvaror, om svaranden tillika dömts för saluhållande av obesiktigat kött, givetvis ej heller straff, som avsett såväl olovlig försäljning som olovligt inköp aven vara. Härigenom ha samtliga tillgängliga domar givetvis icke kunnat utnyttjas för statistisk bearbetning, men å andra sidan har den nu angivna metoden bidragit till att endast tämligen renodlade fall kommit med i statistiken, vilket ansetts vara en betydande fördel.
    Såsom förut nämnts har för brott av samma slag åtskillnad gjorts med hänsyn till värdet av den med brottet avsedda varan. Den värdeberäkning, som det sålunda varit nödvändigt att verkställa, har naturligt nog i många fall blivt ganska approximativ. Värderingen har skett med utgångspunkt från vissa bestämda genomsnittspriser, lika för hela den tidsperiod, som statistiken omspänner. Såsom exempel på de genomsnittspriser, som legat till grund för värderingen, må nämnas följande, nämligen 5 kr. per kg för kaffe, 4 kr. 50 öre per kg för smör, 2 kr. 80 öre per kg för margarin, 4 kr. per kg för matfett i allmänhet

 

726 H. ENGFELDT.(varmed oftast menas smör), 3 kr. per kg för kött i allmänhet (något högre då det klart framgått, att endast benfritt kött avsetts, lägre då det varit fråga om hela eller halva kroppar), 3 kr. per kg för ägg, 2 kr.per kg för ost, 60 öre per kg för socker, 50 öre per kg för mjöl (något mera om det varit fråga om vetemjöl) samt 1 kr. per kg för bröd (något lägre beträffande hårt bröd, högre i fråga om mjukt bröd). Givetvis hade värden, som framräknats på sätt nu angivits, kunnat komma att betydligt avvika från de verkliga värdena, detta så mycket mer som det, även om varuslaget angivits i domen, ej alltid stått klart av vilken kvalitet eller närmare beskaffenhet varan varit. Då ett brott i domen angivits röra exempelvis »kött» eller »köttvaror», har man ofta svävat i ovisshet om huruvida den för varan angivna kvantiteten avsett benfritt kött eller icke. Likaså har benämningen »matfett» ej kunnat giva ledning för bedömande av om därmed avsetts smör, margarin, flott e. dyl. För vinnande av största möjliga enhetlighet ha de värderingsregler, för vilka nu redogjorts, i allmänhet tillämpats även beträffande varor, å vilka särskilda värden angivits i domarna. De priser, som legat till grund för de i domarna angivna värdeuppgifterna, ha nämligen visat sig ofta vara bestämda från sinsemellan ganska olika utgångspunkter. Ibland har man utgått från minutpriser, ibland från mycket låga partipriser eller självkostnadspriser. Givetvis ha dock värdeuppgifterna i domarna ofta tjänat till viss ledning vid den nu företagna värderingen, såsom beträffande varor, å vilka värdena varierat mycket i de enskilda fallen (exempelvis textilvaror), samt varor, som uppenbarligen varit av sämre kvalitet än normalt. I vissa fall, där priset på en vara varit avsevärt högre än som motsvarat värdet av de i varan ingående ransonerade produkterna, har värdet jämkats, så att det kommit att någorlunda överensstämma med värdet av de ransonerade produkterna. Blodpudding, knackwurst o. dyl. ha därför icke upptagits till sina fulla värden utan till värden, som efter en approximativ beräkning ansetts motsvara värdet av den i den färdiga produkten ingående ransoneradeköttvaran. I analogi härmed ha beträffande levande djur värdena bestämts med hänsyn till djurens slaktvärde, icke till deras värde ur avels- eller produktionssynpunkt.
    Vid brottens klassificering har hänsyn tagits endast till brottets art och värdet av den ransonerade vara, brottet avsett. Däremot har ej någon hänsyn tagits till om enkel eller flerfaldig brottslighet förelegat. En olaga försäljning av 1,000 kg kött har följaktligen likställts med flera olovliga försäljningar av kött, sammanlagt avseende 1,000 kg.
    Endast straff för verkligt gärningsmannaskap ingå vidare i det material, som använts vid den statistiska bearbetningen. Straff, som ådömts med tillämpning av 3 kap. 1 eller 3 § strafflagen, har således ej medtagits i statistiken. Straff, som ådömts husbonde enligt 21 § KK d. 17juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m. (straffkungörelsen) eller motsvarande stadgande i annan författning, har däremot likställts med straff för vanligt gärningsmannaskap och sålunda medräknats. Om straff ådömts med tillämpning av allmänna förfogandelagen, har straffet ej medtagits i statistiken utom

 

STRAFFMÄTNINGEN I VISSA RANSONERINGSMÅL. 727Tabell 1. 

  

 Straff1 vid ett värde å den ransonerade varan av VEDERLAG I %2 
  under 25 kr25-100 kr 101-500 kr 501—1,000 kr  1,001—5,000 kr   
 lägst db högst db gm-snitt dblägst db  högst dbgm-snitt dblägst db högst db gm-snitt db lägst db  högst dbgm-snitt db lägst db  högst dbgm-snitt dbfulltjämkatinget
 A) LÄMNANDE AV ORIKTIGA UPPGIFTER AV GROV VÅRDSLÖSHET I DEKLARATION.530145351655020      661024
B) ÖVERLÅTELSE UTAN MOTTAGANDE AV FÖRESKRIVET INKÖPSBEVIS (DOCK EJ BROTT SOM AVSES UNDER C), F) OCH M) NEDAN).2301045018875261015037101205074818
C) ÖVERLÅTELSE MOT ORIKTIGT4 BEVIS.23096351363515      72226
d) Enskildas förvärv utan avlämnande av föreskrivet inköpsbevis (dock ej förvärv mot oriktigt bevis, på kupongkredit eller av levande djur)2251064013106028      79129
e) Olovligt förfogande över beslagtagen spannmål.320987023108525      81172

    Noterna hänvisa till anmärkningar s. 729.

 

Tabell 2. 

 Straff1 vid ett värde å den ransonerande varan av Vederlag i % 2 
  under 100 kr  101-1,000 kr  1,001—5,000 kr  5,001—10,000 kr  mer än 10,000 kr    
 lägst db högst db gm-snitt dblägst db högstgm-snitt3 db lägst db högstgm-snittdblägst db högst db gm-snitt dblägst db högst db  gm-snitt db   fullt  jäm-katinget
f) Försäljning mot kupongkredit.   540 db171030 db201010038101203884151
g) Handlandes köp mot kupongkredit.   825 db151050 db26      46432
h) Olaga förvärv i återförsäljningssyfte (dock ej brott som under g).10 4020580 db28201 mån. fäng. (4 %) 551      781012
i) Åsidosättande av skälig omsorg vid omhänderhavande av ransonerade varor och inköpsbevis.   560 db2115100 db30      303337
j) Obehörigt förskaffande av inköpsbevis6.101002012100 db40255 mån. straffarb. (44 %) 567      ---
k) D:o i förening med obehörigt användande fäng. straff de av samma bevis.86023152 mån fäng. (6%)542504 mån straffarb. (57 %)596      ---
l) Obehörigt förskaffande6 och försäljning av fäng. inköpsbevis   15100 db49203 mån fäng. (59 %)580      9802
m) Olovlig överlåtelse avlevande djur.1020131080 db24         59536
n) Olaga slakt. 1025171075 db24         691714
o) D:o i förening med olaga försäljning av det framvunna köttet.   10180 db39         85132

 

    Noterna hänvisa till anmärkningar s. 729.

 

STRAFFMÄTNINGEN I VISSA RANSONERINGSMÅL. 729för ett ganska ofta förekommande specialfall, nämligen olovligt förfogande över beslagtagen spannmål.
    Den tid, som statistiken omfattar, avser åren 1943—1947 samt första halvåret 1948, varvid för enkelhetens skull det avgörande fått vara icke tidpunkten för domens meddelande utan tiden för dess inkommande till kommissionen. Däremot har ej medtagits den del av år 1942, under vilken kungörelsen nr 301/1942 gällde. Anledningen härtill är, att efterlevnaden av denna kungörelse, att döma av till kommissionen inkomna domar, icke varit fullt tillfredsställande under de första månaderna, kungörelsen var i kraft.
    Vissa utdrag av statistiken återgivas här s. 727 och 728 i tabellform.
    Vid en närmare granskning av det tillgängliga domsmaterialet kan inhämtas bl. a. följande. Vanlig olovlig överlåtelse av ransonerad vara föranleder så gott som aldrig frihetsstraff. Endast i en enda av de i statistiken medtagna domarna (ej redovisad i ovanstående tabeller) har frihetsstraff ådömts för sådan överlåtelse. Det gällde här överlåtelse av vetemjöl till ett värde av omkring 45,000 kronor. I detta fall betecknades brottet såsom grovt och straffet bestämdes till fem månaders fängelse. Det förefaller egendomligt, att vanlig svartabörs-försäljning ej i större utsträckning anses böra förskylla frihetsstraff, då straffmaximum är sex månaders fängelse för ett enstaka dylikt brott, som ej är att anse såsom grovt. Icke heller beträffande olovlig överlåtelse av ransonerad vara i förening med olaga inköp av samma vara (även för denna brottstyp har statistik uppgjorts, ehuru utdrag därav på grund av det relativt ringa antal renodlade sådana brott som förekommit icke medtagits i tabellerna här ovan) har frihetsstraff utdömts i mer än ett enda fall. Generellt kan sägas, att då domstolarna tillämpa allenast straffkungörelsen och alltså ej beteckna ett brott som grovt enligt lagen d. 5 juni 1942 om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar (straffskärpningslagen), straffet praktiskt taget alltid utmätes i böter utom då fråga är om olovlig överlåtelse av inköpsbevis, vilket brott ju ej omfattas

 

Anmärkningar:
    1 Där antalet statistikförda brott inom vissa värdegränser varit för lågt för att kunna ligga till grund för någon tillförlitlig genomsnittsberäkningav straffen, har varken lägsta, högsta eller genomsnittliga straff redovisats i de härför avsedda kolumnerna.
    2 De härunder angivna procenttalen avse alla i statistiken medtagna brott, alltså även sådana som ej redovisats i föregående kolumner.
    3 Genomsnittsstraffen i dessa kolumner avse endast bötesstraffen, oavsett om frihetsstraff förekommit inom ifrågavarande brottskategori.
    4 Med oriktigt bevis avses här bevis, vars giltighetstid utgått eller ännu ej börjat, lös inköpskupong, inköpskuponger uppsatta å redovisningskort, vilket ej varit försett med vederbörliga anteckningar, o. dyl.
    5 Procenttalen angiva förekomsten av frihetsstraff i förhållande tillsamtliga straff för ifrågakomna brottskategori.
    6 Omfattar förskaffande såväl mot som utan vederlag. Av domarnas lydelse kan ofta ej utläsas, om vederlag utgått eller ej. Flertalet av hithörande brott har dock inneburit förskaffande av inköpsbevis mot vederlag. 

730 H. ENGFELDT.av straffskärpningslagen. De brott, som av domstolarna bedömas strängast, äro obehörigt förskaffande av inköpsbevis och olovlig överlåtelse av sådana bevis. Beträffande både obehörigt förskaffande av inköpsbevis, sådant brott i förening med antingen olovligt användande av bevisen för inköp eller olovlig överlåtelse av bevisen och enbart olovlig överlåtelse av inköpsbevis ådömas, på endast några undantag när, alltid frihetsstraff, då värdet av den varumängd, som kunnat inköpas mot bevisen, överstiger 2,000 kronor. Brotten betecknas då så gott som alltid (utom då de avse överlåtelse av bevis) såsom grova. Straffskärpningslagen tycks över huvud taget tillämpas mycket sällan, då det gäller andra brott än olovligt förskaffande av inköpsbevis. I fråga om sådana i statistiken medtagna brott, som ej avse olovligt förskaffande av inköpsbevis, har sålunda straffskärpningslagen åberopats endast i följande antal fall, nämligen beträffande vanlig olovlig överlåtelse av ransonerad vara ett fall (det förut omförmälda), beträffande handlandes förvärv i återförsäljningssyfte fyra fall samt beträffande olaga slakt i förening med olovlig försäljning av det vid slakten framvunna köttet två fall.
    I detta sammanhang skall med några ord beröras straffmätningen vid grova ransoneringsbrott. Straffskalan för dessa är fängelse eller straffarbete i högst två år. Straffminimum, som ligger avsevärt lägre än straffmaximum för motsvarande brott enligt straffkungörelsen, är alltså en månads fängelse. De straff, som domstolarna ådöma vid tillämpning av straffskärpningslagen, överstiga endast sällan detta minimistraff i någon nämnvärd grad. I ett flertal fall har, ehuru 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen tillämpats, endast en månads fängelse utdömts för grova brott av samma slag. I ett fall ådömdes t. o. m. detta minimistraff vid sammanträffande av flera olikartade brott, av vilka några, av samma slag, betecknades såsom grova och de övriga, ehuru ej ansedda såsom grova, voro av ganska avsevärd omfattning. Icke ens de allra grövsta ransoneringsbrott som förekommit ha, ehuru 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen tillämpats, ansetts förskylla fjärdedelen av straffmaximum för enkelt, grovt brott. Den straffmätning, som sålunda förekommer vid grova ransoneringsbrott, synes ej stå i överensstämmelse med de uttalanden, som av vederbörande departementschef och riksdagsutskott gjordes i samband med tillkomsten av straffskärpningslagen. I propositionen till denna lag förklarade nämligen departementschefen, att det vore önskvärt att skapa möjligheter för domstolarna att vid grova ransoneringsbrott inskrida med strängare påföljder än vad då gällande författningar medgåve (straffmaximum för de vanligare ransoneringsbrotten var vid ifrågavarande tid sex månaders fängelse). Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, att den med tillfredsställelse hälsade tillskapandet av möjligheter till sådana skärpta ingripanden.
    Även såvitt angår bötesstraffen kan man ofta spåra en rätt stor mildhet i straffmätningen. Som framgår av tabell 1 (d) synas sålunda enskilda förbrukares svartabörs-köp, som ju vanligen röra varor till värde understigande 100 kr., i allmänhet föranleda endast tio—femton dagsböter. Härvid är att märka, att statistiken till stor del omfattar tid, under vilken det senaste kriget fortfarande pågick, samt att i fråga om

 

STRAFFMÄTNINGEN I VISSA RANSONERINGSMÅL. 731tiden efter juni 1943 egentliga bagatellförseelser icke torde ha föranlett åtal på grund av den i 22 § straffkungörelsen upptagna inskränkningen i allmän åklagares åtalsrätt. Beträffande enskildas olovliga förvärv av ransonerade varor i andra fall än då förvärven skett i syfte att återförsälja varan eller då förvärvaren uppsåtligen förlett överlåtaren till överlåtelsen brukar nämligen livsmedelskommissionen icke anmäla till eller medgiva åtal, då fråga är om »bagatellartade förseelser och utredningen givit anledning till antagande att förseelserna skett till följd av ursäktligt misstag».1 Till och med för de båda krigsåren 1943 och 1944 utvisar statistiken för brott, som avses under d i tabell 1, icke högre genomsnittsstraff än nio å tio dagsböter inom den lägsta värdegruppen och tio á elva dagsböter i fall, då värdet av den ransonerade varan legat mellan 25 och 100 kr. En dylik straffmätning föranleder, att man — såsom påpekats i statssekreteraren KURT HOLMGRENS i augustinumret av SvJT återgivna brev — får intryck av att förevarande slag av ransoneringsbrott ofta i det närmaste likställes med polisförseelser. Samma omdöme gäller för en del andra ransoneringsbrott, t. ex. olaga slakt (n) samt vanlig svartabörs-försäljning av varor till värde av upp till ettpar hundra kronor (b). En sådan likställighet med polisförseelser och därav föranledda låga straff för de vanligaste ransoneringsbrotten ingiva betänkligheter, då det vid sistnämnda brott dock är fråga om uppsåtligt åsidosättande av rättsregler och brotten kunde ha medfört stora skador för folkhushållet. För stävjande av den illegala handeln med ransonerade varor torde dessa straff ha varit av föga betydelse.
    Vid en undersökning av genomsnittsstraffens storlek under ett vart av åren 1943—1947 kommer man till det resultatet, att straffen i allmänhet mildrats från år 1943 till åren 1944 och 1945 men att därefter ånyo inträtt en viss skärpning av straffen, i en del fall t. o. m. så kraftig, att genomsnittsstraffen för år 1947 för vissa brottstyper ligga högre än genomsnittsstraffen för år 1943.
    Samhällets reaktion mot den som övertygats om ransoneringsbrott tager sig uttryck icke blott i ådömande av frihets- eller bötesstraff utan även i utdömande av vederlag. Då det ej är fråga om frihetsstraff, ter sig t. o. m. bestämmandet av vederlaget i det övervägande flertalet fall från den tilltalades synpunkt såsom avsevärt mera betydelsefullt än bestämmandet av bötesstraffet. Ofta uppgår bötessumman endast till några få procent av vederlagsbeloppet. Med hänsyn till de stränga krav, som uppställts för domstols rätt att jämka eller underlåta utdömande av vederlag, hade man kanske väntat, att de fall, då jämkat eller inget vederlag utdömts, skulle vara relativt få. Såsom framgår av 19 § straffkungörelsen, får jämkning ske endast om synnerliga skäl giva anledning därtill, och underlåtenhet att utdöma vederlag äga rum allenast då särskilda förhållanden föranleda därtill. Trots detta har, såsom framgår av tabell 1, vid brottstypen överlåtelse utan mottagande av föreskrivet inköpsbevis, till vilken brottstyp ej hänförts vissa specialfall av olovlig överlåtelse av ringare svårhetsgrad, i mer än vart fjärde fall ansetts

 

    1 Citatet är hämtat från en av livsmedelskommissionen till chefen för folkhushållningsdepartementet avgiven promemoria. 

732 H. ENGFELDT.föreligga särskilda förhållanden, som motiverat underlåtenhet att utdöma vederlag, eller synnerliga skäl till jämkning. Tyvärr framgår endast undantagsvis av domarnas lydelse vilka särskilda förhållanden eller synnerliga skäl som ansetts påkalla undantag från huvudregeln om utdömande av fullt vederlag. Vilka synpunkter som domstolarna lägga på denna fråga har därför icke kunnat tillfredsställande utläsas ur domarna. Vissa specialfall ha dock av flera domstolar bedömts likartat. Såhar t. ex. ofta det förhållandet att den dömde — exempelvis därför att han vid brottets begående handlat endast såsom anställd hos annan person — icke haft någon ekonomisk vinning av brottet föranlett, att inget vederlag utdömts. Vid köp eller försäljning mot kupongkredit har vidare ofta den omständigheten att kupongskulden reglerats medfört, att inget eller endast jämkat vederlag utdömts. Man får dock närmast den uppfattningen, att domstolarnas praxis i vederlagsfrågan är mindre enhetlig än då det gäller bestämmandet av det egentliga straffet. Särskilt i fråga om överlåtelse mot oriktigt bevis synas domstolarna ha olika uppfattning i frågan, om vederlag skall utdömas eller ej. I till synes likartade fall av denna brottstyp utdömes ibland fullt vederlag ibland inget vederlag. Jämkat vederlag är relativt sällsynt vid detta brott.
    Med hänsyn till det sätt, på vilket bestämmelserna om förverkandepåföljd utformats, torde det vara riktigast, att, då inget vederlag anses böra utgå, denna slutsats, mer eller mindre utförligt motiverad, särskilt angives i domen. Emellertid förekommer i ett anmärkningsvärt stort antal fall, då vederlag ej utdömts, att inget positivt besked därom lämnats i domen. Sålunda har beträffande överlåtelse mot oriktigt bevis i 65 % av de fall, där vederlag ej utdömts, frågan därom icke ens omnämnts i domarna. De nu berörda förhållandena medföra vissa olägenheter, då det gäller att taga ställning till frågan, om en dom bör överklagas eller ej. Det torde icke vara helt uteslutet, att underlåtenheten att över huvud beröra vederlagsfrågan i domen åtminstone i några fall berott därpå, att bestämmelserna om vederlag förbisetts. Det bör emellertid framhållas, att det under senare år blivit något mindre vanligt, att vederlagsfrågan helt förbigås i domen (jämför uttalanden av Riksdagens Justitieombudsman i hans ämbetsberättelse för år 1946 s. 228 nederst).
    Då jämkat vederlag utdömts, har vederlaget i allmänhet bestämts tillett belopp, motsvarande åtminstone något tiotal procent av det fulla värdet. Att såsom i ett fall skett vid ådömande av straff för försäljningmot kupongkredit av matfett och ost till ett sammanlagt värde av omkring 16,000 kr. utdöma jämkat vederlag med 50 kr., d. v. s. med mindre än en tredjedels procent av värdet av det olovligen överlåtna, torde icke stå i överensstämmelse med vad som varit avsett med jämkningsregeln.

 

27.

 

Fråga huruvida förutsättningarna för beviljande av äktenskapsskillnadjämlikt 11 kap. 3 § GB förelåge.

 

Jfr NJA 1939 s. 48 och 1945 s. 260 samt SvJT 1917 s. 270.

 

    Sollentuna ooh Färentuna domsagas HR dömde genom utslag d. 18 juni 1945, vilket vann laga kraft, till hemskillnad mellan Ossian E. och hans hustru Karin E.
    Efter stämning, delgiven Ossian d. 29 sept. 1947, yrkade Karin vid Stockholms RR att, enär makarna sedan hemskillnad beviljats levat åtskilda, RR:n måtte döma till skillnad i äktenskapet.
    Karin åberopade ett av två personer d. 10 sept. 1947 utfärdat intyg, däri förklarades, att makarna sedan d. 18 juni 1945 ej sammanbott och att de fortfarande icke sammanbodde med varandra.
    Ossian bestred vid första rättegångstillfället bifall till Karins talan, enär makarna, sedan det dömts till hemskillnad, bott samman till d. 27 sept. 1945.
    Vid andra rättegångstillfället uppgav Karin: Det vore riktigt, att makarna bott tillsammans till d. 27 sept. 1945. Det hade emellertid varit avtalat, att Ossian skulle avflytta från makarnas lägenhet, men på grund av att han varit sjuklig och ej haft möjlighet att anskaffa annan bostad liade han kvarbott i lägenheten. Makarna hade dock varit överens om att flytta isär, och de hade i anledning av den tilltänkta skillnaden i äktenskapet låtit upprätta förteckning över det gemensamma boet, på grundval av vilken förteckning d. 1 okt. 1945 mellan makarna förrättats bodelning.
    Ossian vitsordade Karins uppgifter med tillägg, att makarna bott i en dem tillhörig villa i Helenelund om 3 rum och kök, att de under den ifrågavarande tiden haft skilda sovrum (belägna å ömse sidor om en hall) samt att det under denna tid vid några tillfällen förekommit samlag mellan makarna.
    En jur. kand. hördes såsom vittne och berättade därvid: Vittnet, som vore bekant med makarna, hade varit dessa behjälpligt med upprättandet av hemskillnadsansökningen och bouppteckningen samt verkställandet av bodelning. Det hade varit avsett, att Ossian efter vunnen hemskillnad skulle flytta från makarnas gemensamma bostad. Emellertid hade Ossian vid ifrågavarande tid varit sjuklig och icke kunnat arbeta i van-

 

734 SVENSK RÄTTSPRAXIS.lig utsträckning. Ossian hade därvid fått tillfälligt arbete hos en handlande i Helenelund, till vilken makarna vid ifrågavarande tid häftade i skuld. På grund därav och då det ej varit möjligt för Ossian att anskaffa annan bostad på orten hade han kvarbott i makarnas villa. Vittnet kände till att Ossian tillsammans med makarnas äldste son (född 1938) haft sin sovplats i en matvrå innanför köket, medan Karin jämte makarnas två övriga barn (födda 1934 och 1942) haft sovplats i sängkammaren. Efter det Ossian fullgjort sitt arbete hos omförmälde handlande, hade han haft några tillfälliga anställningar i Helenelund till d. 27 sept. 1945. Vittnet hade funnit Ossians kvarboende tillsammans med Karin betänkligt med hänsyn till den tillämnade skillnaden i äktenskapet och på vittnets föranstaltande hade efter ny medling (d. 21 aug. 1945) makarna ånyo upprättat ansökan om hemskillnad, vilken ansökan ingivits till HR:n d. 22 sept. 1945. Denna ansökan hade vittnet emellertid efter en tid återfått från domhavanden, som ansett den vunna hemskillnaden alltjämt vara gällande. Det vore vittnets bestämda uppfattning, att makarna underlåtit att flytta isär allenast på grund av tvingande yttre omständigheter. Sedan villan sålts och köparen tillträtt densamma d. 27 sept. 1945, hade makarna s. d. lämnat villan och därefterlevat åtskilda.
    Efter vittnesförhöret förklarade Ossian, under vitsordande av vittnesmålets riktighet, att han icke hade något att erinra mot bifall tillyrkandet om äktenskapsskillnad.
    RR:n (hrr Estreen, Rundquist och Nordin) yttrade i utslag d. 19 nov. 1947: Enär i målet blivit utrett, att Ossian och hans hustru Karin efter det de genom Sollentuna och Färentuna domsagas HR:s numera lagakraftvunna utslag d. 18 juni 1945 vunnit hemskillnad sammanbott till d. 27 sept. 1945,
    alltså finner RR:n Karins av Ossian medgivna yrkande om äktenskapsskillnad icke lagligen kunna bifallas.

 

    Karin anförde besvär under yrkande om bifall till sin talan.
    HovR:n höll muntligt förhör och förekom därvid bl. a. följande.
    Karin uppgav, att makarna under tiden efter hemskillnadsutslaget och till den 21 sept. 1945 haft samlag med varandra ett par gånger, att det varit Ossian, som mot Karins vilja tilltvingat sig dessa, samt att makarna icke besökt vänner eller bekanta i varandras sällskap.
    Ossian, som fortfarande medgav yrkandet om äktenskapsskillnad, anförde: Makarna hade under nyssnämnda tid haft samlag med varandra några gånger. Han hade icke tilltvingat sig dessa. Makarna hade i varandras sällskap besökt sina grannar. Ossian hade haft den förhoppningen, att hemskillnaden skulle gå åter. Han hade emellertid förstått, att Karin icke var villig därtill. Hon hade bett honom flytta till annan bostad. Han hade dock under nämnda tid icke försökt finna annan bostad utan vägrat att flytta från villan, innan han erhållit betalt för sin andel i denna.
    Svea HovR (hrr Poss, Afzelius, af Klintberg och Hamilton) yttrade i utslag d. 8 juni 1948: I målet är väl upplyst, att parterna efter det d.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 73518 juni 1945 dömts till hemskillnad bott i gemensam bostad till d. 27 sept. s. å. och att de åtminstone vid två tillfällen under denna tid haft samlag med varandra. Parterna hava emellertid under berörda tid haft sovplats i skilda rum, och orsaken till att de haft gemensam bostad har, enligt vad får anses utrett, varit att Ossian, som under denna tid varit sjuklig och därför endast haft tillfälligt arbete i Helenelund, icke kunnat erhålla annan bostad där eller i närheten. Med hänsyn härtill och till vad eljest i målet förekommit rörande förhållandet mellan parterna under ifrågavarande tid saknas anledning antaga att detta parternas sammanboende berott på att de försonats och övergivit tanken på hemskillnad.
    På grund härav och då parterna enligt vad utredningen giver vid handen levat åtskilda sedan d. 27 sept. 1945,
    dömer HovR:n, med ändring av RR:ns utslag, jämlikt 11 kap. 3 § GBtill skillnad i parternas äktenskap.

 

28.

 

Fråga om förordnande av offentlig försvarare. Tolkning av21 kap. 3 § RB.

 

Jfr SOU 1926 nr 32 s. 51 f. och 1938 nr 44 s. 273 f. samt K. prop. nr 189 till1947 års riksdag s. 30.

 

    Vid huvudförhandling inför Skellefteå tingslags HR d. 24 febr. 1948 i mål mellan allmän åklagare, å ena, samt fjärdingsmannen Yngve Amandus Ericsson i Ursviken, å andra sidan, angående förskingring m. m., inställde sig Ericsson personligen, åtföljd av advokaten Ulf Berglöf i Skellefteå. Ericsson hemställde, att fri rättegång måtte beviljas honom i målet och att Berglöf måtte förordnas till offentlig försvarare för honom. Berglöf biträdde därefter Ericsson vid huvudförhandlingen i egenskap av försvarare och yrkade ersättning av allmänna medel för försvaret av Ericsson.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Hammarström) yttrade i beslut d. 24 febr. 1948, meddelat i samband med dom i målet: Med hänsyn till vad i förundersökningsberättelsen blivit upplyst angående Ericssons nuvarande arbetsinkomst lämnas Ericssons yrkande om fri rättegång i målet utan bifall. Enär Ericsson före målets anhängiggörande utsett Berglöf till försvarare samt Berglöf i denna egenskap förberett Ericssons försvar och inställt sig vid huvudförhandlingen, finner HR:n ej heller skäl att förordna offentlig försvarare åt Ericsson.
    Besvärshänvisning lämnades.

 

    Ericsson och Berglöf anförde besvär och yttrade därvid bl. a.: HR:n hade tydligen utgått från att offentlig försvarare icke kunde förordnas, då den misstänkte redan utsett försvarare. Denna tolkning av 21 kap. 3 § RB kunde icke vara riktig och syntes leda till synnerligen godtyckliga resultat. Det kunde ju i många fall vara en tillfällighet, om yrkande om förordnande av offentlig försvarare framställdes längre eller kortare tid före huvudförhandlingen eller först vid själva förhandlingen.

 

736 SVENSK RÄTTSPRAXIS.Med hänsyn till bestämmelserna i 5 och 6 §§ lagen om fri rättegång vore förordnandet av offentlig försvarare en fråga av stor ekonomisk vikt för den misstänkte.
    HR:ns ordf. anförde i infordrat yttrande: Åklagaren hade i stämningsansökningen angivit, att Ericsson utsett Berglöf till försvarare. Berglöf hade sedermera, före huvudförhandlingen, för HR:ns ordf. uppgivit, att han vore Ericssons försvarare, och han hade även besökt domarkansliet tillsammans med Ericsson för genomgång av handlingar i målet. Först vid huvudförhandlingen hade Berglöf, i samband med att han för Ericssons räkning anhöll om fri rättegång, hemställt, att han måtte förordnas till offentlig försvarare. — Det kunde förefalla tveksamt, om icke Ericsson borde hava erhållit fri rättegång. Eftersom Ericssons framställning om förordnande av offentlig försvarare icke kunde bifallas och då i målet icke uppstått några kostnader för vittnesbevisning, skulle emellertid ett beslut om fri rättegång hava fått allenast den konsekvensen, att Ericsson utan avgift erhållit en utskrift av HR:ns dom.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Tobieson, S. Ohlsson, Paulsson och Lidbeck) fann i beslut d. 31 maj 1948 ej skäl att göra ändring i HR:nsbeslut.

 

29.

 

HovR:ns över Skåne och Blekinge utslag i Esarpsmålet.1

 

Jfr NJA 1932 B 913 och 1947 B 1048.

 

    Sedan f. kvarnägaren Nils Andersson från Esarp d. 29 febr. 1932 häktats, yrkade allmän åklagare vid Torna och Bara HR ansvar å honom dels för det han d. 21 febr. 1932 i uppsåt att döda med berått mod berövat sin hustru Hanna Andersson livet dels ock för förfalskning.
    Jämte det HR:n (ordf. häradshövdingen C. Ahlgren) på anförda skäl dömde Nils för förfalskningsbrott till straffarbete yttrade HR:n vidare i utslag d. 13 juli 1932: Beträffande den i målet mot Nils förda talan om ansvar för mord å sin hustru Hanna är i målet upplyst, att Hanna på morgonen d. 22 febr. 1932 anträffats död i Höje å vid Nils' av makarna bebodda kvarnlägenhet i Alberta inom Esarps socken invid en till kvarnen hörande brygga. På bottnen av ån i närheten av liket påträffades en makarna Andersson tillhörig kaffekittel, varjämte kittelns lock befanns liggande å bryggan jämte en del kaffesump. Vid den samma dag kort efter upptäckten påbörjade polisundersökningen iakttogs å likets hals en röd strimma, sträckande sig från vänstra örat till struphuvudet, varå en mindre hudavskrapning förefanns. Vid en av professor E. Sjövall d. 24 febr. 1932 förrättad rättsmedicinsk obduktion å den döda kroppen, därvid i fråga om Hannas klädsel antecknats, att liket varit ifört, bl. a., ett livstycke, försett med ett ganska styvt dubbelvikt kantband, utgörande en 1 cm bred linning, har Sjövall i ett d. 25 febr.

 

    1 Referatet utgör t. o. m. HR:ns utslag 1947 ett ordagrant återgivande av HovR:ns utslag 1948, dock med uteslutande av vad som upptagits beträffande rättegångskoslnader och med tillägg av anm. om skiljaktiga meningar. Återgivandet av domslutet i 1948 års HovR:s utslag omfattar icke HovR:ns yttrande om kostnaderna å målet vid handläggningen i HovR:n 1948. 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 737avgivet utlåtande anfört: att på framsidan av Hannas hals iakttagits märken i form av röda strimmor, med förlopp från struphuvudet uppåt båda sidorna av underkäken; att dessa märken angåve ett där städes utövat tryck, varvid såväl iakttagelserna vid mikroskopisk undersökning av dessa märken som de vid obduktionen anträffade tecknen, som kunde antyda en rubbning av blodcirkulationen i huvudet, gåve sannolikhet för, att märkena uppkommit, medan Hanna ännu var vid liv; att det vore tänkbart, att märkena kunde hava åstadkommits genom tryck av den styva linningen till Hannas livstycke, därest, genom dragning i nackstycket av detta klädesplagg, dess framdel kommit att skjutas uppåt halsen; att dödsorsaken icke med full tydlighet framginge ur obduktionsföreteelserna, men att skäl funnes att antaga, att Hanna kommit levande i vattnet, och att det icke kunde uteslutas, att döden inträtt särdeles hastigt i vattnet, under medverkan av dels vissa sjukliga förändringar, som iakttagits vid obduktionen, dels den omständigheten, att Hanna kort före döden intagit en synnerligen riklig måltid. Vid förhör inför HR:n rörande obduktionsföreteelserna har Sjövall beträffande nämnda märken å likets hals förklarat, bl. a., att trycket varit kraftigt å stället för en i obduktionsprotokollet anmärkt hudavskrapning vid nedre kanten av sköldbrosket samt å platsen för den röda strimman på halsens vänstra sida, men däremot svagare å platsen för motsvarande strimma på halsens högra sida; att undersökningen med tillbörlig säkerhet givit vid handen, att nämnda tryck uppkommit, medan Hanna ännu varit vid liv; samt att det vore väl möjligt, att såväl tungans starka tryckning mot tandraden som de iakttagna tecknen på blodöverfyllnad i huvudet och blödningarna i ögonens bindehinnor och under huvudsvålen kunde hava samband med ifrågavarande tryck. Sedan Sjövall delgivits ett under rannsakningen framkommet antagande, att Hanna av gärningsman gripits bakifrån vid halslinningarna till hennes kläder och släpats från norra ändan av bryggan, där hon antagits hava vid dödstillfället uppehållit sig, ut mot andra ändan av bryggan, där liket anträffats i den djupaste strömfåran, har Sjövall förklarat, att obduktionsföreteelserna icke motsade ett sådant antagande. Vidkommande Nils' anförande därom, att Hanna kunde antagas hava bragt sig själv om livet, har Nils vid polisförhöret förklarat, att all tanke på självmord vore utesluten. Berörda antagande vederlägges för övrigt såväl av de vid Obduktionen gjorda iakttagelserna som ock av de omständigheter, varunder liket anträffats, ävensom av vad för övrigt i målet förekommit. Jämväl Nils' påstående, att Hanna kunde antagas hava omkommit genom olyckshändelse, har vederlagts av iakttagelserna vid obduktionen och den för övrigt i målet förebragta utredningen. På grund härav och av vad för övrigt i målet förekommit, måste det anses styrkt, att Hanna bragts i vattnet genom ett mot henne av annan person förövat våld och att hon avlidit i vattnet med eller utan medverkan av de i den döda kroppen iakttagna sjukliga förändringar eller av den omständigheten att hon kort före döden intagit en synnerligen riklig måltid. Med hänsyn till iakttagelserna vid obduktionen och utredningen i övrigt kan det för visst an-

 

    47—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

738 SVENSK RÄTTSPRAXIS.tagas, att våldet mot Hanna utövats sålunda, att gärningsmannen å norra delen av bryggan eller på någon annan plats å lägenheten — möjligen i förening med annat våld — gripit Hanna i bakre delen av halslinningarna till hennes kläder och släpat henne ut till södra ändan av bryggan samt där störtat henne i vattnet. Beträffande händelseförloppet vid ifrågavarande tillfälle är i målet upplyst, att Nils åtföljd av chauffören John Nilsson, anställd hos makarna Andersson, på aftonen söndagen d. 21 febr. 1932 något före kl. 7 från en resa återkommit till kvarnen, där Hanna, sedan den andre av makarnas två tjänare, mjölnaren Elof Olsson, tidigare på dagen farit bort, uppehållit sig ensam, att John Nilsson härefter intagit en måltid i ett rum uti boningshuset, varvid Hanna legat på en soffa i rummet och Nils suttit vid bordet samtalande med hustrun; att John Nilsson omedelbart efter måltiden farit bort kl. något efter 7, varuppå makarna Andersson varit ensamma å kvarnlägenheten, som är belägen på ett avstånd av ungefär 100 m från närmaste människoboning; samt att Elof Olsson och John Nilsson återkommit till kvarnen först senare under natten, Olsson kl. omkring 1/2 11 och Nilsson kl. omkring 11. Nils har uppgivit: att han, nästan omedelbart efter det John Nilsson avlägsnat sig, lämnat boningshuset; att hustrun då fortfarande legat på soffan; att han härefter tillbragt en stund i kvarnbyggnaden och ett till lägenheten hörande garage samt därpå, efter ungefär 20 minuter eller en halv timmas bortovaro, återkommit till boningshuset; att hustrun då varit borta; samt att han därefter icke sett henne, förrän hon anträffats död. Beträffande hustruns död har Nils vid polisförhörd. 22 febr. anfört, att han toge för givet, att hustrun gått ut på bryggan för att som vanligt skölja kaffekitteln samt därvid halkat och fallit huvudstupa i vattnet. Vid HR:n har Nils förklarat, att hustrun synbarligen gått ned till bryggan medtagande kaffekannan och att olyckan synbarligen hänt under den tid Nils tillbragt i kvarnen och garaget eller eljest rört sig mellan husen. Lantbrukaren Nils Sjölin i Örup har på vittnesed intygat, att han ifrågavarande afton, då det rått fullständig vindstilla, kl. omkring 1/2 8 på ett avstånd av ungefär 400 m. från kvarnen hört nödrop från en kvinna i den riktning, där kvarnen vore belägen. Vid polisförhör d. 24 febr. 1932 har Nils förklarat, att om någon annan under den tid, han varit borta från boningshuset, uppehållit sig omkring eller i närheten av kvarnen, Nils skulle hava märkt detta. Vid polisförhör d. 26 febr. 1932 har Nils uppgivit, att han vid ifrågavarande tillfälle under sin gång mellan husen sett ett par personer röra sig ett stycke bort på vägen mot Alberta by, men att han icke iakttagit, åt vilket håll de rört sig. Härom har Nils inför HR:n anfört, att han under sin bortovaro från boningshuset icke sett några andra personer än de båda nyss nämnda, som varit synliga på vägen mot Alberta, samt att ingen anledning funnes till antagande, att dessa personer haft någon befattning med hustruns död. Vid senare förhör inför HR:n har Nils förklarat, att han icke visste om ifrågavarande två personer haft någon befattning med saken, men att han icke hade anledning att antaga något sådant. Vid den fortsatta rannsakningen har Nils anfört, att han

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 739och hustrun, vid den tidpunkt, då han avlägsnat sig ur bostaden, varit ensamma på kvarnlägenheten, men att han icke visste, huruvida vid tidpunkten för hustruns död någon annan person än Nils och hustran varit tillstädes å lägenheten. I målet har emellertid icke förekommit någon omständighet, på grund varav, i strid mot den förebragta utredningen, skulle kunna antagas, att å lägenheten vid tidpunkten för våldet å Hanna någon annan person än hon och Nils varit tillstädes. Ej heller har i målet beträffande annan person, som nyss nämnts, förekommit ens någon antydan om antagligt motiv för utövande av våld mot Hanna. Av utredningen framgår, att våldet å Hanna förövats i eller invid lägenhetens hus, under det belysningen i boningshuset, kvarnen och garaget varit tänd, varjämte belysningen även utomhus på grund av rådande månsken varit ganska god. Under nämnda förhållanden kan det icke antagas, att våldsgärning mot Hanna, utförd på sätt som här är ifråga, förövats av annan person än den, som vetat, att han vore ensam med Hanna å lägenheten, eller att sådan gärning skulle kunnat utföras, utan att Nils, som uppehållit sig i eller invid husen, uppmärksammat gärningen. Beträffande Nils är i målet vidare upplyst, att han under 1928 inlett förbindelse med en hos makarna Andersson anställd tjänsteflicka, Edith Nilsson, och haft könsumgänge med henne första gången i aug.1928, då Edith Nilsson kort förut fyllt 15 år; att Nils, sedan Edith Nilsson i nov. 1928 lämnat makarna Anderssons tjänst och flyttat hem till sina i en grannsocken bosatta föräldrar, fortsatt förbindelsen med Edith Nilsson och så gott som varje vecka företagit resor med henne till Malmö eller Köpenhamn, under vilka Nils haft könsumgänge med Edith Nilsson; att Nils bidragit såväl till Edith Nilssons som hennes föräldrars underhåll; att Nils behärskats av en häftig könsåtrå efter Edith Nilsson och hyst en stark åstundan att taga henne till sig i sitt hem; att Nils emellertid för hustruns skull icke vågat taga Edith Nilsson till sig; att Nils i anledning härav förhandlat med sin hustru om äktenskapsskillnad; att Hanna förklarat sig villig att samtycka till skillnad i äktenskapet, mot det att Nils till henne utbetalde 20,000 kr. till hennes underhåll; att Nils på grund av ekonomiskt trångmål icke varit i stånd att anskaffa nämnda belopp; samt att Hanna sålunda kommit att utgöra ett hinder för Nils' starka åstundan att taga Edith Nilsson till sig. Vidkommande Nils' uppgifter om sina förehavanden under tiden mellan John Nilssons avfärd från kvarnlägenheten till dess Nils efter sin vistelse i kvarnen och garaget återkommit till boningshuset och funnit hustrun borta, har under rannsakningen förekommit: att dessa uppgifter i vissa delar visats vara osanna; att samma uppgifter i övrigt befunnits växlande, svävande och varandra motsägande; samt att Nils i samband med polisförhöret påverkat John Nilsson att vid förhöret avgiva falsk utsaga. Enär Nils, genom vad sålunda och i övrigt uti målet förekommit, är lagligen övertygad att hava på aftonen d. 21 febr. 1932 på sätt ovan angivits berövat sin hustru livet; och av utredningen i målet tillika måste anses framgå, att Nils vid gärningens begående handlat i uppsåt att döda och med berått mod; prövar HR:n, jämlikt 14 kap. 1 och

 

740 SVENSK RÄTTSPRAXIS.46 §§ SL, rättvist döma Nils att för mord hällas till straffarbete på livstid samt att för alltid vara underkastad påföljd, som i 2 kap. 19 § SL sägs. I följd av vad sålunda blivit dömt, skall Nils i en bot hållas till straffarbete på livstid samt för alltid vara underkastad påföljd, somi 2 kap. 19 § SL sägs.

 

    HovR-.n över Skåne och Blekinge (hrr Schlyter, Davidsson och Melander), vars prövning målet underställdes, fastställde genom utslag d. 27 sept. 1932 HR:ns utslag, såvitt Nils därigenom fällts till ansvar för mord, men fann åtalet i fråga om förfalskning ej kunna bifallas.
    Hovrättsrådet Strandberg, med vilken hovrättsrådet Bruzelius var ense, anförde: Vidkommande åtalet för mord finner jag väl synnerligen besvärande omständigheter och liknelser hava förekommit därom att Nils berövat sin hustru livet,
    men enär full laga bevisning mot honom icke blivit förebragt,
    prövar jag lagligt förklara Nils icke kunna dömas till ansvar i nämnda hänseende, utan lämnar jag saken till framtiden, då den kan uppenbar varda.

 

    HD (Just.R:n Skarstedt, Christiansson, Stenberg, von Steijern ocliSandström), där Nils Andersson besvärade sig, fann enligt utslag d. 5 dec. 1932 ej skäl göra ändring i HovR:ns utslag.
    Just.R Bagge, med vilken Just.II. Afzelius förenade sig, yttrade: Jag finner väl synnerligen besvärande omständigheter ocli liknelser hava förekommit därom att Nils uppsåtligen med berått mod berövat sin hustru livet;
    men enär möjligheten att hon omkommit genom olyckshändelse icke kan anses med tillbörlig säkerhet utesluten,
    prövar jag lagligt att, med ändring av HovR:ns utslag, förklara Nils icke kunna fällas till ansvar, utan lämnar jag jämlikt 17 kap. 32 § RB saken till framtiden då den kan uppenbar varda.

 

    Sedan Nils hos K. M:t anhållit, att K. M:t måtte bevilja resning i målet, yttrade HD (Just.R:n Forsberg, Bellinder, Strandberg och Karlgren) i utslag d. 21 okt. 1947: Enär med hänsyn till vad i ansökningen åberopats och vad i övrigt förekommit frågan huruvida Nils förövat det brott för vilket han dömts bör, på så sätt i 2 § 3 lagen om särskilda rättsmedel avses, prövas ånyo, finner K. M:t med stöd av nämnda lagrum skäligt bevilja resning i målet. Enär ytterligare utredning i målet erfordras och denna lämpligen bör ske vid HR:n, prövar K. M:t lagligt att, med undanröjande av K. M:ts utslag d. 5 dec. 1932 samt HovR:ns och HR:ns utslag, visa målet åter till HR:n, som har att ånyo upptaga detsamma till handläggning och avgörande. Nils skall, jämlikt 19 § 5 mom. KF d. 16 febr. 1864 om SL:s införande och vad i avseende därå iakttagas skall, i avbidan på målets återupptagande vid HR:n hållas i häkte.
    Just.R. Walin var beträffande slutet ense med majoriteten. Beträffande hans yttrande hänvisas till NJA 1947 B 1048.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 741    Sedan målet d. 5 nov. 1947 åter upptagits vid HR:n, yrkade landsfogden Alf Eliason ansvar å Nils för det han d. 21 febr. 1932 i uppsåt att döda med berått mod berövat Hanna livet.
    Nils bestred åtalet samt hemställde, att HR:n måtte jämlikt 5 § 3 st. lagen d. 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. fastställa, att han för tiden d. 5 dec. 1932— d. 21 okt.1947 vore berättigad till ersättning jämlikt 2 § samma lag.
    Under rättegången yrkade Nils, att HR:n måtte frånkänna John Nilssons och Nils Sjölins år 1932 avgivna vittnesutsagor verkan av lagabevis.
    HR:n (ordf. e. o. assessorn O. Pctrén), där advokaten Einar Bjure Delilén i Lund jämlikt lagen d. 19 juni 1919 ang. förordnande av rättegångsbiträde åt häktad förordnades biträda Nils, yttrade i utslag d. 29 nov. 1947: Vad först angår Nils' i målet framställda yrkanden att vid målets handläggning inför HR:n 1932 såsom vittnen avhörda John Nilsson och Nils Sjölin måtte förklaras för återgångsvittnen så enär av utredningen i målet får anses framgå, alt såväl John Nilssons som Nils Sjölins sinnesbeskaffenhet varit sådan, att tillförlitlighet icke kan tillerkännas deras i målet lämnade vittnesutsagor, prövar HR:n lagligt frånkänna desamma verkan av laga bevis. Vidkommande härefter själva saken så är i målet upplyst, att Hanna på morgonen måndagen d. 22 febr. 1932 anträffades död under en brygga i den kvarndamm, som genom en fördämning bildas i Höje å invid den kvarlägenhet i Alberta inom Esarps socken, som då beboddes av Nils och Hanna. Hannas kropp var vid anträffande fullt påklädd i vardagsdräkt, bestående av bl. a. ett livstycke. D. 24 febr. 1932 förrättade dåvarande professorn i patologisk anatomi och rättsmedicin vid universitetet i Lund Einar Sjövall rättsmedicinsk obduktion å döda kroppen efter Hanna. Sjövall har i ett d. 25 febr.1932 avgivet utlåtande anfört, att på framsidan av Hannas hals iakttagits märken i form av röda strimmor med förlopp från struphuvudet uppåt båda sidorna av underkäken, att dessa märken angåve ett därstädes utövat tryck, varvid såväl iakttagelserna vid den mikroskopiska undersökningen av dessa märken som vissa vid obduktionen anträffade tecken, som kunde antyda en rubbning av blodcirkulationen i huvudet, gåve sannolikhet för att märkena uppkommit, medan Hanna ännu varit vid liv, att det vore tänkbart att märkena kunde hava åstadkommits genom tryck av den styva linningen till Hannas livstycke, därest genomdragning i nackstycket av detta klädesplagg dess framdel kommit att skjutas uppåt halsen, att dödsorsaken icke med full tydlighet framginge av obduktionsföreteelserna men att skäl funnes att antaga, att Hanna kommit levande i vattnet, samt att det icke kunde uteslutas att döden inträtt särdeles hastigt i vattnet under medverkan av dels vissa sjukliga förändringar, som iakttagits vid obduktionen, och dels den omständigheten att Hanna kort före döden intagit en synnerligen riklig måltid. Hörd inför HR:n har Sjövall vidare bl. a. dels uppgivit, att undersökningen med tillbörlig säkerhet givit vid handen, att trycket mot Hannas hals uppkommit, medan hon ännu var vid liv, dels ock nekande be-

 

742 SVENSK RÄTTSPRAXIS.svarat en till honom framställd fråga huruvida ett under målets handläggning framkommet antagande, att Hanna av gärningsman gripits bakifrån vid halslinningarna till hennes kläder och släpats från norra ändan av bryggan ut mot den andra ändan av densamma, motsades av obduktionsföreteelserna. I målet har sedermera på begäran av Nils avgivits yttranden av docenten i rätts- och statsmedicin vid Karolinska medikokirurgiska institutet Erik Karlmark, professorn i patologisk anatomi vid universitetet i Uppsala Robin Fåhræus och f. d. andre stadsläkaren i Stockholm Gustaf Hultkvist varjämte efter anmodan av K. M:t medicinalstyrelsen — efter hörande av Sjövall — avgivit utlåtanden. Meningsskiljaktighet mellan de sakkunniga föreligger ej därom att märkena å Hannas hals uppkommit medan hon ännu var vid liv. Ej heller råda mellan de sakkunniga delade meningar därom att orsaken till Hannas död icke kan anses hava blivit klargjord. Beträffande sistnämnda fråga anför medicinalstyrelsen i utlåtande d. 5 sept. 1947, att det vore ofrånkomligt, att varken de enskilda sjukliga förändringarna eller iakttagna tecknen på yttre våld i och för sig med säkerhet vore att betrakta som tillräcklig dödsorsak, att det syntes tänkbart, att dessa sjukliga förändringar vid en drunkningssituation kunnat medverka till en hastig död, vartill även den nyligen intagna rikliga måltiden kunde hava bidragit, samt att vilken betydelse för dödens inträdande som kunde tillmätas det yttre våld, som av tecknen på halsen utövats mot halsens framsida, icke vore möjligt att bedöma endast med ledning av obduktionsfynden. I fråga om den tidpunkt då våldet mot Hannas hals utövats anför medicinalstyrelsen i utlåtande d. 15 jan. 1947, att utredningen syntes giva vid handen, att Hannas död inträffat i nära anslutning till yttre våld å hennes hals före eller efter fall i dammen. I utlåtandet d. 5 sept. 1947 angiver medicinalstyrelsen härutinnan, att det vore omöjligt att med ledning av obduktionsfynden säkert avgöra vid vilken tidpunkt före döden det yttre våldet mot halsen utövats, att såsom förändringarna beskrivits de icke kunde hava tillfogats någon mera avsevärd tid före döden samt att det ej vore möjligt att avgöra huruvida våldet utövats före eller efter det kroppen kommit i vattnet. Nils och de av honom åberopade sakkunniga hava anfört flera olika möjligheter till förklaring av uppkomsten av märkena å Hannas hals utan att brottslig gärning förelegat. Beträffande det sätt, på vilket märkena kunna hava uppkommit, har medicinalstyrelsen i det d. 5 sept. 1947 avgivna utlåtandet anfört, bl. a., att Sjövall visat, att det vore tänkbart att de strimformiga märkena kunde hava åstadkommits genom tryck av den styva linningen till livstycket, därest genom dragning i nackstyeket av detta klädesplagg dess framdel kommit att skjutas upp mot halsen, att härigenom självfallet icke vore uteslutet, att märkena kunde tänkas hava uppkommit på annat sätt, samt att märkenas karaktär icke vore bevisande för att en situation sådan som Sjövall angivit måste hava förelegat. I medicinalstyrelsens utlåtande d. 5 sept. 1947 utsäges ytterligare, att det torde vara självklart, att med ledning av obduktionsfynden icke kunde dragas någon säker slutsats huruvida Hannas död orsakats av

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 743brottslig gärning, samt att dessa fynd icke gåve något direkt bevis för att så varit förhållandet men ej heller uteslöte detta. Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt av de rättsmedicinska sakkunniga anförts ävensom av den utredning som i målet förebragts om bryggan och dess konstruktion, strömförhållandena och i övrigt angående förhållandena vid kvarndammen finner HR:n, att den av Sjövall i obduktionsutlåtandet såsom tänkbar angivna förklaringen till uppkomsten av märkena å halsen måste anses framstå som mera sannolik än övriga i målet framkomna antaganden till förklaring därav ävensom att åtskilliga omständigheter — särskilt de att Hannas kläder varit oskadda vid nacken och att döda kroppen efter henne vid anträffandet legat fritt i vattnet — tala för att den av Sjövall sålunda antagna dragningen i nackstycket till Hannas kläder utförts av annan person. Genom den i angivna delar av målet förebragta utredningen kan emellertid den möjligheten att Hannas död inträffat av annan anledning än annan persons brottsliga gärning icke anses utesluten. I målet är vidare utrett, att Nils i sällskap med John Nilsson d. 21 febr. 1932 kl. omkring 19 eller kort dessförinnan med bil kommit till makarna Anderssons bostad å kvarnlägenheten där Hanna då varit ensam hemma, samt att Nils dels kl. omkring 21.30 samma kväll, under uppgift att Hanna avlägsnat sig från hemmet, hos två grannar efterhört om hon vore hos dem dels ock senare å kvällen, antagligen mellan kl. 22 och 22.30 då å kvarnen anställde Elof Olsson kommit hem, för denne omtalat, att Hanna gått hemifrån och icke återkommit. Om sina förehavanden på kvällen d. 21 febr. 1932 efter hemkomsten har Nils i målet slutligen uppgivit i huvudsak följande: Sedan Nils och John Nilsson satt in bilen i ett å lägenheten befintligt garage, hadede gått in i makarna Anderssons bostad, där Hanna i boningshusets södra gavelrum serverat John Nilsson en måltid. Medan John Nilsson ätit, hade även makarna Andersson uppehållit sig i nämnda rum. Därvid hade förekommit samtal om vardagliga saker, men intet tydande på osämja mellan makarna Andersson. Efter måltiden hade John Nilsson och kort därefter även Nils lämnat bostaden. Nils hade begivit sig direkt till garaget, där han sammanträffat med John Nilsson, varvid samtal mellan dem icke förekommit i vidare mån än att John Nilsson frågat, om han finge låna Nils' cykel. Nils, som uppehållit sig i garagets södra del, hade därefter genom ett fönster å södra gaveln sett John Nilsson avlägsna sig söderut mot vägen Esarp—Kyrkheddinge. Då Nils ämnat senare reparera en honom tillhörig bil av märket Columbia, hade han i garaget sett efter vissa delar till bilen och, då han där ej funnit delar av det slag han sökt, gått till ett söder om kvarnen befintligt plankhus, vars dörr han stängt. Från plankhuset hade Nils begivit sig in i kvarnen, där han letat efter babbitshalvor till Columbiabilens vevstakslager. Dylika babbitshalvor hade han emellertid ej funnit i kvarnen men väl vissa till en Fordbil hörande delar, vilka han medtagit samt burit in i garaget och lagt i en låda där. Därefter hade Nils åter begivit sig in i kvarnen, där han dels i en å andra våningen befintlig journal granskat det arbete, som utförts under föregående lördag, vilken dag

 

744 SVENSK RÄTTSPRAXIS.Nils till största delen varit hemifrån, och dels sett på en elektrisk motor, som han ämnat ändra om. Från kvarnen hade Nils gått genom det väster om denna belägna och med denna sammanbyggda såghuset samt utkommen ur såghuset begivit sig till ett i trädgården befintligt avträde. Nils hade därifrån begivit sig in i boningshuset, varest Hanna då icke varit. Under hela tiden medan Nils rört sig mellan de olika byggnaderna hade i dessa varit tänd elektrisk belysning, vilken han ej heller släckt, då han lämnat byggnaderna. Nils hade varit borta från boningshuset en halv timma och drygt det. Efter återkomsten till bostaden hade Nils suttitoch läst tidning i en timmas tid, till dess han begivit sig till grannarna för att efterhöra Hanna. Återkommen hem hade Nils åter läst tidning till dess Elof Olsson kommit till kvarnlägenheten. Efter samtalet med denne hade Nils gått till sängs och somnat. Nils hade icke sett Hanna i livet senare än då han kort efter John Nilsson lämnade boningshuset. Vidare har Nils uppgivit, att han, efter det att han upptäckt, att Hanna ej vore i boningshuset, icke sett efter huruvida Hannas ytterkläder vore kvar i bostaden samt att oaktat han, då han på morgonen d. 22 febr. 1932 vaknat, sett att Hanna fortfarande icke kommit hem, icke genast stigit upp utan blivit liggande en god stund. Under polisförhören 1932 och vid målets tidigare handläggning inför HR:n har Nils beträffande vissa av sina åtgöranden under kvällen d. 21 febr. 1932 — särskilt beträffande frågan huruvida han i garaget sammanträffat med John Nilsson, innehållet i det samtal han, i de fall han sagt att sammanträffandet ägt rum, haft med John Nilsson, vilka bildelar han eftersökt och vilka bildelar han burit från kvarnen till garaget samt den tid som förflutit efter det han lämnat bostaden och till dess han återkommit dit — lämnat i hög grad motstridiga uppgifter. Av utredningen framgår tillika, att över huvud tillförlitligheten av Nils' uppgifter är ringa. Att Nils icke vidtagit mera energiska åtgärder att efterforska Hanna än vad ovan angivits måste — då av utredningen får anses framgå att Hanna aldrig brukade vara borta från hemmet över natten — anses i hög grad anmärkningsvärt. Emellertid har i målet icke förebragts någon bindande bevisning därom att Nils' ovannämnda uppgifter om sina förehavanden kvällen d. 21 febr. 1932 icke skulle vara riktiga och än mindre har det ådagalagts, att Nils därunder vidtagit någon åtgärd, som kan sättas i samband med Hannas död. Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förekommit finner HR:n det icke styrkt, att Nils uppsåtligen bragt Hanna om livet, och ogillar förty åklagarens i målet förda talan. Vidare förordnar HR:n, att Nils icke vidare skall i och för detta mål i häkte hållas. Vad slutligen angår Nils' yrkande att han måtte förklaras berättigad till ersättning enligt 2 § lagen d. 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. så enär ostridigt är, att sedan K. M:t i utslag d. 5 dec. 1932 ej funnit skäl göra ändring i HovR:ns utslag d. 27 sept. 1932, varigenom HovR:n fastställt HR:ns utslag d. 13 juli 1932, såvitt därigenom Nils jämlikt 14 kap. 1 och 46 §§ SL dömts att för mord å Hanna hållas till straffarbete på livstid samt att för alltid vara underkastad påföljd, som i 2 kap. 19 §

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 745SL sägs, Nils för undergående av det honom sålunda ådömda straffet varit intagen i straffanstalt under tiden från K. M:ts ovan nämnda utslag till dess K. M:t genom utslag d. 21 okt. 1947 beviljat resning i målet, prövar HR:n vid den utgång i ansvarsfrågan, vartill HR:n genom nu förevarande utslag kommit, lagligt förklara Nils berättigad till ersättning enligt 2 § ovannämnda lag d. 13 april 1945 för den tid, under vilken han enligt vad nyss sagts undergått det honom jämlikt K. M:ts utslag d. 5 dec. 1932 ådömda straffet.

 

    Eliason sökte ändring, under yrkande om bifall till sitt vid häradsrätten framställda ansvarsyrkande. Nils bestred Eliasons ändringssökande.
    Bjure-Dehlén, som av HR :n tillerkänts ersättning med lägre belopp än han begärt, sökte ändring såvitt honom emot gått.
    Nils beviljades av HovR:n fri rättegång i målet, och Bjure-Dehlén förordnades att biträda honom vid utförandet av hans talan.
    HovR:n höll d. 22, 23 och 24 mars 1948 muntligt förhör i målet.
    I utslag d. 14 maj 1948 yttrade HovR:n (hrr Wieslander, Moberg, Bergström, Hegrelius och Sandberg): HovR:n finner ej skäl att i anledning av Eliasons talan göra ändring i överklagade utslaget.
    Vad härefter angår Bjure-Dehléns ändringssökande prövar HovR:n skäligt att, med ändring av överklagade utslaget härutinnan, bestämma den ersättning, som skall utgå till Bjure-Dehlén för det biträde denne lämnat Nilsvid målets handläggning vid HR:n, till 6,000 kr.; och skall ersättningen stanna å statsverket.