M. GARCON. Essai sur l'éloquence judiciaire. Paris 1947. Éditions Corréa. 266 s. 225 frcs.

 

    Den forensiska vältaligheten har länge haft trånga villkor i Sverige. Detta får väl endels ses mot bakgrunden av den likgiltighet, för att icke säga misstro mot talekonst överhuvudtaget, som kommit att utmärka stora områden av vårt offentliga liv. Hur detta tillstånd uppkommit, torde ännu icke vara tillfredsställande utrett. Äldre tiders svenskar voro i varje fall icke okänsliga för vältalighet.

 

    När jag hörde Falkvar Lagmansson bland andra riddare tala, mig tycktes höra den bästa näktergal, som flyger över berg och dala.

 

    Sådant är folkvisans vittnesbörd, och ännu långt fram i tiden har det talade ordets utformning varit av helt annan och större vikt än i våra dagar. Särskilt kännetecknande för utvecklingen vid domstolarna

 

746 STURE PETRÉN.är emellertid den skriftliga processens överhandtagande från mitten av 1600-talet. När nya RB nu medfört en återgång till muntlig plädering, innebär sålunda detta, särskilt för mera invecklade civilmål, ett avbrytande av processvanor, som redan hunnit bliva mycket gamla. Den som söker kunskap om hur man lämpligast bör planlägga och utföra en muntlig plädering, är därför i stor utsträckning hänvisad till utländskt erfarenhetsmaterial.
    Med hänsyn härtill kan det måhända vara anledning att fästa SvJTs läsares uppmärksamhet på ovanstående arbete av Maurice Ganjon. Däri har denne framstående Parisadvokat, som tillika är ledamot av franska akademien, sammanfört iakttagelser och reflexioner rörande det muntliga pläderandets konst, vilka han kommit att göra under trettio års verksamhet vid domstolarna.
    Författaren konstaterar med beklagande, alt även i Frankrike numera föga göres för att meddela undervisning i det offentliga talandets konst. Den unge advokaten börjar därför sin bana ofullständigt rustad i detta hänseende. Olägenheten härav är enligt författaren så mycket större som man icke lär sig att plädera enbart genom att praktisera, något som sammanhänger med att advokatens prestationer till skillnad från exempelvis författarens och skådespelarens icke bliva föremål för några recensioner eller annan motsvarande kritik ur tekniska synpunkter. Kolleger emellan kunna visserligen bristerna i en advokats framställningssätt bedömas ganska obarmhärtigt, men intet härav framföres till honom själv. En grym form av hövlighet förbjuder att man upplyser en talare om hans ofullkomligheter. Somliga advokater ha därför under hela sin karriär kunnat tro sig vara ansedda som talangfulla, medan de i själva verket ständigt gjort sig hemfallna till allmänt åtlöje. Och även många av dem som verkligen tillhöra de stora namnen göra sig skyldiga till oförlåtliga fel, vilka till och med den sämste eleven i någon av antikens retorsskolor skulle ha lärt sig att undvika.
    Författaren redogör därefter för de pläderingsprinciper, till vilka han själv funnit fram genom att lyssna till andras anföranden vid domstolsskranket och iakttaga verkningarna av olika sätt att utföra en talan. Det vore oriktigt att tro, att de synpunkter som här framkomma äro tillämpliga enbart på franska förhållanden. Författaren skiljer sålunda strängt mellan plädering i de större brottmålen inför assisdomstolarnas jury och plädering i andra mål, främst civilmål. I de förra målen måste advokaten vinnlägga sig om att stämma jurymedlemmarna till sin klients förmån, vilket företrädesvis sker genom att anslå patetiska strängar. I de andra målen däremot kommer det an på att ge en sakframställning eller utveckla en rättsståndpunkt på ett sätt, som är ägnat att verka övertygande på en yrkesdomare. Vad författaren har att säga om detta senare slag av plädering, som påtagligen har hans förkärlek, rymmer ett stort mått av allmängiltighet, även om den franska bakgrunden tydligt avtecknar sig.
    Bland den mångfald frågor, författaren kommer in på, är exempelvis även löjets och ironiens roll i pläderingen. I det förra hänseendet fin-

 

ANM. AV M. GARQON: ESSAI SUR l'ÉLOQUENGE JUDICIAIRE. 747ner han, under åberopande av ett så högt föredöme som Ciceros, att det är en verkningsfull och lovlig stridsmetod att, då tillfälle erbjuder sig, slå ned på löjligheter i motståndarens talan och utan barmhärtighet ställa dem i relief. Dock är det tydligt, att det gives mål, i vilka det förbjuder sig självt att försöka få domaren att le. Advokaten må även eljest taga sig till vara för att framkalla det intrycket, att han finner allt i rättegången löjligt, även den dom som domaren skall avkunna. Löjets vapen bör därför icke användas annat än i den del av en plaidoyer, som skulle kunna betecknas som reciten. I den efterföljande logiska och juridiska analysen är det icke på sin plats. Man bör också noga observera var skrattet uppstår och hur det fortplantar sig. Den som i första hand söker få rättegångspubliken att le kan missräkna sig. Det kan hända att skrattet når domstolen, men det kan också inträffa att domaren såsom otillbörlig betraktar en munterhet, som han icke delar och som han kan tro gå ut över honom själv. Den största faran på detta område består likväl däri, att den som inriktar sig på att uppnå komiska effekter har så lätt att hamna i det vulgära, att s'encanailler. Då är det bättre att förbliva banal.
    Vida högre än framkallandet av löje i yttre mening sätter författaren användandet av ironi, som emellertid kräver betydligt större skicklighet. Det finns berömda exempel på pläderingar, som varit genomgående ironiskt hållna och där sålunda allt som sagts varit att förstå tvärtemot orden. De i och för sig oskyldigaste meningar ha i en sådan plaidoyer kunnat bliva till de grymmaste sarkasmer. Den stora fördelen med ironien är, att den tillåter att säga sanningar som icke skulle kunna sägas i annan form. Mot en ironisk framställning är det vidare svårt att försvara sig. Ehuru ironi måste anses ligga särskilt väl tillför det franska kynnet, finner författaren likväl anledning att varna för annat än ett ganska sparsamt användande därav. Det finns nämligen betydligt fler människor än man skulle tro som äro oförmögna att i mera subtila sammanhang fatta en ironisk undermening. Belysande är, att vissa författare av grammatikor funnit sig böra föreslå införandet av ett särskilt ironitecken. Garcon synes anse, att det även kan finnas domare för vilka ett sådant anföringstecken skulle vara behövligt.
    Till de nyttiga retoriska hjälpmedlen räknar författaren även gesterna. Likvisst rekommenderar han även här måttfullhet och utmönstrar helt vissa åtbörder. Sålunda varnas exempelvis för den gest som består i att talaren med båda händerna fattar om magen och lyfter den uppåt som om han därigenom ville ge sig ökad styrka. Tillrådligt säges vidare vara, att advokaten under pläderingen förblir på sin plats vid skranket och icke vankar av och an som björnen i buren eller politikern på talartribunen.
    Mest uppehåller sig emellertid författaren vid själva planläggandet av pläderingen och disponerandet av materialet. Nödvändigheten av en sorgfällig förberedelse understrykes. Hur långt denna lämpligen bördrivas, när det gäller att på förhand nedteckna vad man tänker säga, kan dock enligt författaren ej generellt avgöras. Å ena sidan hänvisas

 

748 ANM. AV M. GARCON: ESSAI SUR L'ÉLOQUENCE JUDICIAIRE.som exempel till ett uttalande av Quintilianus, enligt vilket minnet försvagas genom att man förlitar sig på koncept; man bör överhuvudtaget icke skriva ned sådant som man kan komma ihåg ändå, ty därefter är tanken bunden vid det skrivna och har icke längre någon initiativkraft. Å andra sidan framhålles Poincaré som exempel på en stor advokat, vilken skrev allt i sina tal på förhand. Författaren säger sig till och med i en dossier ha sett ett koncept, vari Poincaré förutsåg även motpartens yttre reaktioner inför vad han ämnade säga och sålunda lät en period börja: »Vous souriez, Monsieur — — —.»
    Det muntliga pläderandets konst är enligt författaren otacksam därigenom att dess manifestationer egentligen icke kunna bevaras. Ett anförande i en rättegång är ett med atmosfären i rättssalen och med den talandes tonfall, ansiktsuttryck och åtbörder, vilket allt inspireras även av replikerna från motsidan. En plaidoyer kan därför icke utgivas av trycket utan att mycket av dess substans går förlorad. Advokatens roll är även såtillvida otacksam, som det icke alllid kan vara den skickligast utförda pläderingen som medför segern i processen. Sin tillfredsställelse får han i stället söka i medvetandet att ha gjort sin plikt genom att på bästa möjliga sätt tillvarataga klientens intressen. Det har förekommit, säger författaren, att försvararen av en hopplös sak nått pläderingskonstens höjder. En nordisk läsare kommer här osökt att tänka på Henrik Berghs försvarstal för Quisling.
    Läsningen av Gargons bok efterlämnar ett starkt intryck av hur mycket mera den muntliga processen kräver av advokaten än den skriftliga, framför allt därför att en felaktigt disponerad eller olyckligt utförd muntlig plädering medför större risker med hänsyn till sakens utgång än en med motsvarande fel behäftad skriftlig inlaga.

Sture Petrén.