Från dagens diskussion. Svenska Dagbladet har under oktober 1948 levererat ett flertal bidrag till belysande av den aktuella kriminaliteten i landet och medlen för dess bekämpande. En huvudpunkt i diskussionen har varit den nuvarande villkorliga domens brister, och de sedan länge aktuella kraven på dess reformerande har vunnit stöd från skilda håll.
    Månadens första bidrag (2/10) lämnades under rubrikerna »Respektlöshet mot lagarna bland ungdomsförbrytarna», »Riksåklagaren ingriper till 16-årig tjuvs förmån». 16-åringen hade nyligen dömts för stöld till ett år och fyra månaders fängelse. RÅ hade låtit överklaga domen under hemställan att fängelsestraffet måtte ändras till skyddsuppfostran. Formellt sker detta därigenom att den dömde erhåller villkorlig dom med förordnande om hans omhändertagande för skyddsuppfostran.
    Utan att här föregripa den utveckling av sina synpunkter RÅ kan komma att lämna i det fullföljda målet, måste det antagas att RÅ:s ingripande främst skett till »förmån» för samhällsskyddet. Om en 16-årig, hållningslös psykopat via en villkorlig dom överlämnas till skyddsuppfostran, synes rent principiellt större utsikter vara för handen att han skall kunna bli föremål för en behandling som gör honom mindre samhällsfarlig, än om han skulle dömas till ett tidsbestämt fängelsestraff. Hans omhändertagande och oskadliggörande kan också bli mycket långvarigare.
    Men den nuvarande villkorliga domen är behäftad med åtskilliga fel. Från strafflagberedningens sida har länge gjorts gällande att namnet villkorlig dom borde reserveras för de lindrigaste fallen och sådana i vilka något återfall ej behöver befaras. Att beteckna överlämnande till skyddsuppfostran som villkorlig dom är ur flera synpunkter oegentligt. Förordnande om skyddsuppfostran innebär i realiteten en slutlig, frihetsinskränkande påföljd för brottet. Inom de åldersklasser för vilka skyddsuppfostran lämpar sig bör vanligen icke ens ett nytt brott medföra avbrott i densamma men väl erforderliga jämkningar i behandlingen. Ett av de svåraste problemen är rymningarna. Det är känt att ingen ivrigare än RÅ efterlyst resurser inom socialvårdens skyddsuppfostran för att förebygga sådana. Fångvården är värd allt förtroende, men lösningen av ungdomsvårdsskolornas rymningsproblem kan — såsom även ungdomsåklagaren Sten Mattsson framhållit för Sv.D. — omöjligen vara att döma 16-åringar till fängelse. Sv.D. meddelar också i samma artikel att socialstyrelsen håller på att inrätta en sluten avdelning vid ett av sina skyddshem.¹ Den s. k. kvalificerade villkorliga domen med över-

 

    ¹ Byråchefen TORSTEN ERIKSSON upplyser, att en sluten avdelning blir färdig att tagas i bruk vid Långanäs d. 1 april 1949. Härutöver planeras ytterligare två slutna observationsanstalter av ny karaktär. 

vakning och andra särskilda föreskrifter än om skyddsuppfostran bör vidare effektiviseras, icke bara genom en lämpligare benämning — t. ex. dom å skyddsövervakning eller skyddstillsyn under viss tid, 2 á 3 år — utan framför allt genom att det göres allvar av tillsynen. För detta ändamål fordras en flerdubbling av det nuvarande antalet skyddskonsulenter och åtskilligt annat som det bleve för vidlyftigt att här utveckla.¹
    Efter ytterligare materialsamling upptog Sv.D. d. 13 okt. »Ungdomsbrottslighetens bakgrund» till behandling i en ledande artikel.

 

    »Den villkorliga domen, som hos oss tillämpats ett fyrtiotal år, vari och för sig en humanitär landvinning av högt värde. En lagöverträdare fick därigenom möjlighet att börja på nytt utan den ganska svåra belastning, som ett undergånget fängelsestraff i allmänhetens uppfattning alltjämt torde utgöra. Men själva termen utsäger att denna eftergift från samhällets sida var beroende av att han icke på nytt återföll i brott. Det var villkoret. När nu villkorlig dom gång på gång kan avsägas över samma individ har termen blivit orimlig. Samtidigt är det uppenbart att förutsättningen för den villkorliga domen, nämligen att synnerligen förmildrande omständigheter skulle föreligga, urvattnats till samma meningslöshet. De unga förbrytarnas ungdom synes nämligen automatiskt betraktas som förmildrande omständighet,hur många gånger de än begå brott.»

 

    Det citerade stycket bestyrker olämpligheten av att den kriminalvård, som ovan kallats skyddsövervakning eller skyddstillsyn, alltjämt betecknas som villkorlig dom, ett för den dömde och för allmänheten lika vilseledande namn. Det är kanske för mycket sagt att »termen blivit orimlig», men den är mycket olämplig. Huvudsaken är emellertid icke terminologin, utan att skyddstillsynen blir effektiv. För denna form av kriminalvård bör icke fordras »synnerligen förmildrande omständigheter» — gällande lag gör det icke — utan helt enkelt att det är den för samhällets skyddande mot kriminaliteten ändamålsenligaste behandlingsformen. Långvarig skyddstillsyn kan och bör vara en mera ingripande skyddsåtgärd än ett kortvarigt frihetsstraff. Bl. a. är det större utsikt att genom kriminalvård i frihet än genom frihetsstraff kunna återanpassa en ung lagöverträdare i samhällslivet. Det gamla fängelsestraffets skadlighet för ungdom vitsordas av alla sakkunniga.
    Under diskussionen om ungdomsbrottsligheten har allmänt antagits att den just nu är stadd i tillväxt. Hur härmed förhåller sig är ovisst men justitieministern har igångsatt en omfattande statistisk utredning. Oberoende av dennas utfall är den förhandenvarande kriminaliteten ett tillräckligt allvarligt problem för att påkalla icke bara lagtillämparens utan även lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. »Övervakningsinstitutet har blivit en ren parodi», säger Sv.D. Ovan har redan antytts att institutets effektivisering i främsta rummet är en anslags- och utbildningsfråga, och det vore glädjande, om pressens kritik av institutets tilllämpning kunde främja kravet på högre anslag till skyddskonsulenter.

 

    ¹ Utom de båda nu nämnda instituten, överlämnande till skyddsuppfostran (till vård enligt barnavårdslagen) och skyddsövervakning eller skyddstillsyn tänker sig strafflagberedningen ytterligare två självständiga brottspåföljder utbrutna ur den villkorliga domen, nämligen överlämnande till vård enligt alkoholistlagen och överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen. 

    Sv.D. söker efter anledningar till ungdomsbrottslighetens antagna ökning och skriver:

 

    »Det är en talande brist på argument, när man söker hänföra denna stegring av ungdomskriminaliteten till något så obestämt som 'tidsförhållandena'. — — — På en enda punkt är det riktigt att 'tidsförhållandena' främjat brottsligheten, nämligen att i människornas leverne och förhållande till varandra kan iakttagas en växande hänsynslöshet, en naturlig följd av moralbegreppens upplösning. Men härtill förhålla sig de beskäftiga reformatorerna fullkomligt likgiltiga. Man fortsätter en 'humanisering' av rättsskipningen, som till sina verkningar i själva verket innebär en avhumanisering. Man är fullkomligt blind för att förutsättningarna för att till ett normalt och rättskaffens liv återföra de unga lagöverträdarna är att ge dem normer och hållpunkter, med ett ord att uppfostra dem, där hemmen visat sig sakna förmåga att meddela denna uppfostran.»

 

    Det framgår icke, om H Sv.D. menar att det företräde lagstiftaren ger skyddsuppfostran framför fängelse när det gäller 15—18-åringar hör till den klandervärda humaniseringen. Tidningen fortsätter:

 

    »Det förvirrade sätt, varpå hela denna viktiga angelägenhet drivits, framgår bäst av att riksdagsmajoriteten — med vilken grad av inre övertygelse kan man blott gissningsvis föreställa sig — här, såsom när det gällt en del av de möllerska reformerna, fattat sina beslut utan att någon hänsyn tagits till möjligheterna för deras lyckliga genomförande.»

 

    Om detta uttalande skulle syfta på de straffrättsliga »humaniseringarna», så minns jag inte att riksdagen i fråga om dessa på några väsentliga punkter delat upp sig i majoritet och minoritet. Tvärtom har reformerna varmt förordats även av sakkunniga högerrepresentanter. Skulle uttalandet syfta på att tillräckligt med skyddskonsulenter inte tillsattes från början, så bör det observeras att en dylik organisation varken kan eller bör omedelbart helt utbyggas. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många utbildade arbetskrafter. Man måste till en början försöksvis räkna med frivillig arbetshjälp i största möjliga utsträckning. I sociala reformers natur ligger dessutom att man måste experimentera sig fram.
    Sv.D:s artikel framkallade inlägg av en namngiven ung domare, hovrättsfiskalen Sven Ersman, professor Agge och en anonym »Domare», tydligen av äldre årgång, varjämte ett flertal sakkunniga hördes muntligen, bland dem prof. Bergendal.
    ERSMAN skriver d. 17 okt.:

 

    »Enligt min bestämda uppfattning är det emellertid helt andra faktorer än straffrättsskipningens humanisering som bildar bakgrunden till de oroväckande förhållanden som framträtt. Det är emellertid en tacksam uppgift att inför den breda opinionen misstänkliggöra straffverkställighetsformernas humanisering. Medvetet eller omedvetet vädjar man nämligen därigenom till allmänhetens vedergällningskänslor. Man underblåser den hämndinstinkt som kräver att varje brottsling skall tillfogas ett lidande, som svarar mot grovheten av de brott han förövat. Och medan man på detta sätt i själva verket frambesvärjer en av människans primitivaste instinkter, kan man göra anspråk på att tala i moralens eller i varje fall rättssäkerhetens namn.»

 

    Efter belysning av de faktorer som avhåller människor från att begå brott och betydelsen av fångvårdens humanisering, fortsätter förf.

 

    »I själva verket torde vi i vårt land ha hunnit endast ett mycket kort stycke på väg. Vi saknar en målmedvetet utformad brottsprofylax, och vi brottas ännu med anstaltsvårdens problem. Jag tror mig våga påstå, att varken fångvårdsmän eller domare har mycket till övers förvärdet av fängelsestraff eller annan anstaltsbehandling för tillrättaförandet av brottslingar. Man tror icke längre på anstaltsvården som sådan. Framför allt gäller detta i fråga om behandlingen av ungdomliga förbrytare. Ty vilka 'normer och hållpunkter', med ett ord, vilken uppfostran kan fängelset, ungdomsfängelset eller skyddshemmet ge den unge lagöverträdaren? Man måste vara ganska verklighetsfrämmande för att icke inse, att det vanligen måste vara de äldre, de mera förslagna kamraterna, som sätter sin prägel på samvaron i fängelsemiljön. Ofta kan det helt visst vara de sämsta elementens normer, som är vad ungdomarna tillägnat sig, då de lämnar anstalten. Det är dylika betänkligheter, som enligt min mening utgör anledningen till att institutet villkorlig dom kommit att användas i så betydande utsträckning. Det är naturligt, att domstolarna måste dra sig för att tillfoga en ung människa ett lidande, som icke blott ter sig meningslöst utan som rentav kan befaras motverka själva syftet.»

 

    Bland åtgärder för brottslighetens nedbringande pekar Ersman i första hand på en upprustning av polismakten. Vidare bör man söka se till att den öppna och halvöppna kriminalvården blir effektiv. Ett av de aktuellaste kraven är enligt Ersman därvid att, såsom Sv.D. antytt, det skapas en kår av övervakare för de villkorligt dömda, som har både tid och insikter för sin viktiga uppgift. Därmed skulle den villkorliga domens väsentliga olägenhet vara undanröjd.
    Prof. AGGE skriver d. 18 okt.:

    »Man bör akta sig för att vara för snar i sina slutsatser, då man ger den villkorliga domen skulden till en del tidstypiska företeelser. Så enkelt är inte problemet, och faran av lättvindiga generaliseringar kan inte nog betonas. Visst kan det hända, att en brottsling ett par gånger i rad kan få villkorlig dom. Men det hör till undantagen. Våra domstolar är inte nonchalanta utan tar alltid hänsyn till laglydnadens krav vid utdömande av villkorlig dom. Vad som undergräver respekten för lagen är i stället den propaganda som bedrives mot den villkorliga domen och som ger tanklösa människor föreställningen, att 'en gång äringen gång'. I stort sett är det en god sak som skadas genom detta misstänkliggörande. Jag vill gärna understryka, att det är olyckligt, att termen villkorlig dom användes för alla fall, då anstånd ges med ett frihetsstraff. Termen i fråga täcker två rättsliga institut. Dels villkorlig dom i den traditionella meningen, då den som begått brottet överlämnas till sin egen ambition, och dels allvarligare fall, då den villkorliga domen förses med föreskrifter, som innebär ett så stort mått av tvång, att det helt enkelt blir fråga om kriminalvård.»

 

    I fortsättningen omtalar Agge strafflagberedningens planerade nya institut »skyddsövervakning» och framhåller att statistiska undersökningar ännu ej givit belägg för (»det finns inte någon undersökning ännu som visar») att nuvarande system med åtalseftergift och villkorlig dom haft sådana verkningar som det gjorts gällande i Sv.D:s ledare.
    D. 24 okt. återges ett samtal med ledamoten av strafflagberedningen prof. BERGENDAL, som vitsordar att den villkorliga domen ibland till-

 

lämpas väl schablonmässigt och att man borde i större utsträckning utnyttja den villkorliga domens möjligheter till speciella åtgärder mot den dömde, varjämte han omtalar att strafflagberedningen förbereder förslag till ny lagstiftning.
    »På det hela taget är jag av den uppfattningen», säger prof. Bergendal, »att brottslighetskonjunkturerna skiftar oberoende av lagstiftningen. Jag tror orsakerna till brott ofta är ganska irrationella. Straff av den gamla typen är enligt min mening särskilt olämpliga för de unga, och jag anser att vi härvidlag är inne på rätt väg. Själva organisationen för att omhändertaga de unga förbrytarna är emellertid inte tillräcklig.»

 

    »DOMARE» är i en arlikel d. 28 okt., liksom Sv.D., Ersman, Agge, Bergendal och undertecknad, kritisk mot det nuvarande övervakningsinstitutets tillämpning, men missförstår Agges yttrande om statistiken därhän, att man inte skulle inom strafflagberedningen ha undersökt verkningarna av hittills gällande lagstiftning om villkorlig dom, och kritiserar att undersökningar härom icke framlagts i ett ärende rörande en helt annan lagstiftningsfråga (om påföljds- och åtalseftergift, varom mera nedan).
    »Domares» vittnesbörd torde höra till dem som åsyftas i några rader i följande uttalande av Göteborgs Handelstidning d. 28 okt. med anledning av hr Ståhls interpellation i andra kammaren till justitieministern angående ungdomsbrottsligheten m. m. Interpellationens huvudsyfte är enligt GHT
    »en utredning om orsakerna till vad som för allmänheten ter sig som en stegring av brottsligheten, och framför allt om eller i vad mån den humanisering av strafflagstiftningen, som under det senaste decenniet genomförts, spelat en menlig roll för samhällsmoral och laglydnad. Allmänhetens reaktion kan, tycks interpellanten vilja antyda, bli ödesdiger för de humana metoderna, om myndigheterna icke i tid inse vikten av en saklig opinionsbildning om den nya lagstiftningens verkningar.
    Åtskilliga vittnesbörd från dessa yttersta dagar ge vid banden, att sådana farhågor äro endast alltför välgrundade. När en ny lagstiftning, som för många a priori är en nagel i ögat, i tiden sammanfaller med en ökning av brottsfrekvensen, ligger det för dessa många nära tillhands att utan vidare konstatera ett direkt orsakssammanhang, även om andra tidsomständigheter, som äro agitatoriskt mindre tacksamma, lika väl kunde vara orsak till kriminalitetens ökning.
    En utredning som den nu yrkade lär knappast kunna ge några säkrare resultat innan man kan överblicka en längre period än krigsåren och de första efterkrigsåren med deras i flera hänseenden säregna samhällsförhållanden. Men för den som anser strafflagstiftningens humanisering vara ett av de viktigaste framstegen i modern svensk socialpolitik, kan det endast anses önskvärt att allt blir gjort som är möjligt att göra för frågans sakliga belysning.»

 

    Objektiva bedömare av reformarbetet inom kriminalpolitiken torde väl känna till de intresserade lagstiftningsorganens ivriga sysslande med den villkorliga domen. På Nordiska kriminalistmotets program i maj 1947 utgjorde »Kriminalvård i frihet» ett huvudämne, från svensk sida inlett av ledamoten i strafflagberedningen, överdirektör Göransson. 1 juni detta år diskuterade en av justitieministern inbjuden, nordisk kriminallagstiftningskonferens här i Stockholm i strafflagberedningens regi (vilken omtalats i pressen och redovisats i SvJT) ämnena ungdoms-

 

    48—457004. Svensk Juristtidning 1948.

 

brottslighet och villkorlig dom, och sistnämnda ämne var också föremål för behandling vid konferensens fortsättning i Oslo d. 28—30 okt. Den villkorliga domen var förhandlingsämne vid Svenska kriminalistforeningens årsmöte d. 30 sept. i år, därvid strafflagberedningens expert i kriminalstatistik, förste byråsekreteraren Torgny Lindberg, som jämte prof. Gunnar Dahlberg utarbetat den omfattande statistiska bilagan till1944 års betänkande om straffverkställigheten, framlade en ny undersökning rörande den villkorliga domen. En del av Lindbergs statistik har sedermera publicerats i Morgon-Tidningen (17/10) .¹ Fångvårdsstyrelsenframlägger i dagarna resultatet av en omfattande, sedan flera år pågående utredning angående hela skyddsarbetet, vari enligt förljudande föreslås en väsentlig utvidgning av skyddskonsulentorganisationen.² Anslag till en sådan utvidgning har redan begärts i styrelsens petita till nästa års statsverksproposition. Ungdomsbrottsligheten är sedan åtskilliga år föremål för undersökning inom ungdomsvårdskommittén, som avgivit ett flertal betänkanden i ämnet. Jag har icke funnit något avdessa omnämnt i någon av Sv.D:s många oktoberartiklar. Även internationellt står ungdomsbrottsligheten och den villkorliga domen i centrum för det kriminalpolitiska intresset. I somras erhöll undertecknad från F.N:s ekonomiska och sociala råd en anmodan att i Sverige organisera kommittéutredningar om ungdomsbrottslighet och villkorlig dom, frågor vilkas högaktualitet i andra länder icke lärer kunna bero på humaniseringarna i den svenska strafflagstiftningen. Efter en av F.N.i oktober månad i Paris anordnad konferens med internationellt verksamma kriminalistsammanslutningar och kriminologiska institutioner synes det komma att bli de nordiska ländernas kriminalistföreningar som får försöka organisera samarbetet med utlandet angående reformer av den villkorliga domen.

 

En intressant belysning av den nuvarande villkorliga domens brister lämnades i en radiopjäs av Staffan Tjerneld d. 8 nov. Förf., själv nämndeman, får antagas ha skildrat rättegången så som han uppfattat att den tillgår och bör tillgå. Processualister bland åhörarna förvånades kanske över ordf:s sätt att leda huvudförhandlingen. I stället för att hålla sig lite i bakgrunden och låta åklagaren och försvararen sköta förhöret gick domaren på hela tiden som om han ledde ett polisförhör, grundligt utfrågande den tilltalade om alla detaljer vid brottens begående. Detta medförde, att när domaren skulle ha börjat fungera, var han nästan slut. Det antyddes av hallåmannen, att även den tilltalades levnadsomständigheter berördes. Men åhörarna, som ju själva förutsatts skola döma i målet, fick mycket litet material för att kunna ta ståndpunkt till frågan om utformningen av de föreskrifter som uppenbarligen måste åtfölja en eventuell s. k. villkorlig dom i ett recidivfall som detta. Icke ens när rättens ordf. skulle ta upp överläggningen med nämndemännen, blev det sagt ett ord om denna centralpunkt vid ställningstagandet till frågan, om en ny villkorlig dom utgjorde den ur individual-

 

    ¹ SvJT vill senare återkomma till statistikfrågan. Jfr den av justitiedepartementet infordrade statistiken, Sv. D. 3/12, och den av polisintendenten Zetterqvist för Stockholm upprättade, tidningarna 8/12.
    ² Se Sv.D. och Expressen 16/11.

 

och allmänpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden för brottet, liksom det över huvud ej meddelades nämnden någonting om de legala förutsättningarna för begagnande av villkorlig dom. Radiopjäsen byggde helt på den populära föreställningen om den villkorliga domen såsom blott och bart ett eftergivande av straffet. Den belyste behovet av det nya institutet: dom till skyddsövervakning.
    Sedan ovanstående redan nedskrivits, läses i Sv.D. d. 9 nov. ett lugnande uttalande av Tjernelds egen ordförande i rådhusrätten, rådmannen SVEN NORDLUND:

    »I det här radiofallet saknade jag framför allt denna kännedom om den åtalades själsliv, dels genom att radion aldrig kan ge samma fullständiga personlighetsbild som den verkliga handläggningen, dels därför att man inte fick höra vad förundersökningen gav. Frågor och svar i all ära, men någon från alla håll färglagd bild av brottslingen fick man aldrig, och därför anser jag inte heller att man har tillräckligt med fakta för att avkunna en dom.»

    Rådman Nordlund förklarar också att ordf:s inledning av överläggningen med nämnden var tekniskt felaktig.
    Ett intressant belägg för allmänhetens missuppfattning av vad en villkorlig dom är eller bör vara finnes i den redaktionella inledningen av Sv.D:s reportage om radiorättegången. »Blir Andersson frikänd» är härlik tydigt med: »får Andersson villkorlig dom». Ahlsell (som i radiopjäsen utförde den tilltalades roll) må ha gjort den tilltalade aldrig så tilltalande. Ett frikännande kan icke vara det riktiga slutet på detta mål. Både individual- och allmänpreventiva synpunkter kräver en positiv åtgärd från samhällets sida — vilken kan icke med säkerhet bedömas av det framlagda materialet. Presumtionen pekar emellertid på villkorlig dom med övervakning och detaljerade bestämmelser om den dömdes livsföring.

 

Strafflagberedningen framlade i september 1948 ett lagförslag om påföljds- och åtalseftergift (se SvJT s. 609). Att »eftergift» verkar som salt i surt öga för den som ondgör sig över humaniseringarna i vår straffverkställighet, är psykologiskt förklarligt. Men den insiktsfulle bedömaren inser genast att det starkt begränsade klientel av lagöverträdare, som beröres av den föreslagna nya lagstiftningen, inte på någon enda punkt sammanfaller med det klientel som bör bli föremål för skyddsuppfostran eller för vad som ovan kallats skyddsövervakning eller skyddstillsyn. Den föreslagna utvidgningen av åtalseftergiften till högre åldersklasser åsyftar icke, såsom den nuvarande åtalseftergiften för 15—18-åringar, att möjliggöra för åklagarmakten att föranstalta om andra kriminalpolitiska åtgärder, utan avser sådana rena undantagsfall då ingen som helst skyddsåtgärd påkallas av individual- eller allmänpreventiva hänsyn. Alla moderna strafflagar har en allmän straffnedsättningsparagraf. En sådan ingår även i strafflagberedningens förslag enligt dess redan 10 år gamla direktiv. Erinringar mot förslagets detaljer kan för visso förtjäna beaktande. Men frågans sammankoppling med diskussionen om »Ungdomsbrottslighetens bakgrund» är helt konstlad. Sv.D. skriver emellertid i sin förut omtalade ledare beträffande strafflagberedningens promemoria i ämnet:

 

    »I denna PM redovisas därför lämpade delar av främmande lagstiftning på området, medan de erfarenheter, man hittills haft av den utvidgade tillämpningen av den villkorliga domen samt av åtalseftergiften, förbigås.»

 

    Även »Domare» sammanblandar i sin artikel de båda frågorna. Efter behandlingen av de av alla erkända bristerna i övervakningsorganisationen för villkorligt dömda skriver förf.:

 

    »Varför har, under sådana förhållanden, strafflagberedningen icke framför allt inriktat sig på att råda bot på rådande praktiska missförhållanden? Det hade väl ändå varit bättre att se till att gällande lagstiftning fungerar så tillfredsställande som möjligt på ifrågavarande område, innan reformer vidtas, som kunna ytterligare förvärra en redan svårbemästrad situation.»

 

    »Domares» retoriska fråga framställes efter det att Agge i sin artikel klargjort, att strafflindring och straffeftergift endast är avsedda för exceptionella undantagsfall, och efter det alt han och Bergendal omtalat strafflagberedningens starkt positiva inriktning på att råda bot på missförhållandena med den villkorliga domen.¹

 

    Vid månadsslutet, den 30 okt., omtalar Sv.D. under rubrikerna »För stor mildhet kan göra kampen mot brottet svårare», »Häradshövdingarna varnar», att

    »samtidigt med att föreningen Sveriges Häradshövdingar tillstyrker rätt för domstol att på grund av särskilda omständigheter nedsätta ett straff under det lägsta i lag bestämda eller helt efterge straffpåföljd, finner föreningen angeläget att påpeka att föreningen med oro ser hur de brottsliga tendenserna i samhället ökar»,

varefter tidningen utförligt återger vad föreningen yttrat i denna senare fråga.

    Föreningen har emellertid noga skilt på de båda frågorna och icke låtit en känslostämning i den ena inverka på det sakliga bedömandet av den andra. I lagstiftningsärendet skriver föreningen:

 

    »Föreningen vill redan från början uttala sin anslutning till den princip, som ligger till grund för de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna, innebärande rätt för domstol att på grund av särskilda omständigheter nedsätta ett straff under det lägsta, som är stadgat för en brottslig gärning, eller ock helt eftergiva ansvarspåföljden, ävensom rätt för allmän åklagare att eftergiva åtal. För varje domare står det uppenbart, att lagregler av denna innebörd äro av behovet påkallade. Erfarenheten lär, att det understundom inträffar sådana situationer att det för en brottslig gärning stadgade normalstraffet icke bör komma till användning utan att möjlighet bör finnas att kunna gå under det straffminimum, som lagstiftaren uppställt, eller helt eftergiva straffpåföljden eller underlåta att åtala. För föreningen är det också klart, att det är riktigare att i strafflagen införa allmängiltiga regler för sådana fall än att såsom nu i vissa lagrum skett upptaga sådan rätt allenast för vissa slag av brott. Kringgärdas dessa regler med sådana garantier, att de endast kunna komma till tillämpning där starka skäl därtill föreligga och i sådana fall då hänsynen till den allmänna laglydnaden ej kräver straffets utdömande, kan föreningen endast med glädje hälsa ett sådant förslag.
    Föreningen kan också helt biträda den utformning lagförslagen erhållit. Det ligger i sakens natur, att skiftande meningar måste göra sig

 

    ¹ »Domare» är välkommen att fortsätta diskussionen i SvJT:s spalter.

 

gällande, då det är fråga att i detalj utforma de regler, som skola uppställas för tillämpligheten av en lagstiftning av förevarande slag. Först efter någon, ej alltför kort, tids erfarenhet kan man våga ett bestämt uttalande om lämpligheten av den ena eller den andra av beredningen uppställda förutsättningen för lagens tillämplighet eller angivna garantier mot missbruk. I sakens nuvarande läge synes det dock föreningen, som om beredningen på ett lyckligt sätt löst de olika problem, som härvidlag uppställt sig.»
    Utlåtandet är undertecknat av föreningens ordförande, häradshövdingen GÖSTA SILJESTRÖM. Samtliga hovrätter har tillstyrkt att domstolarna, såsom strafflagberedningen föreslagit, för exceptionella fall erhåller befogenhet att helt eftergiva påföljd för brott.

 

    Sinnesundersökningar av sexualbrottslingar. Under senare tid har i pressen lämnats meddelanden om åtskilliga fall av sexuella angrepp mot minderåriga. Vid en debatt i riksdagens första kammare d. 3 nov. 1948 upptog en ledamot av kammaren, fröken Ebon Andersson, detta ämne och yttrade bl. a.:
    »Vad som kanske mer än något annat har upprört den allmänna opinionen är de övergrepp mot minderåriga som ständigt förekomma. Redan år 1944 sade dåvarande justitieministern, att förhållandena på detta område bade undergått en försämring under de senast förflutna åren. Det är säkerligen ingen överdrift att säga, att försämringen även sedan dess har pågått på ett skräckinjagande sätt. Det finns uppgifter om saken från en hel rad storstäder, och jag kan nämna som exempel, att det i Stockholm under åren 1944—1947 förekom inte mindre än 553 ärenden rörande tukt- och sedlighetssårande gärning mot minderåriga. På detta område måste, menar den allmänna opinionen, en lagändring komma till stånd, och i alla händelser måste en effektiv tillämpning ske av de lagar som redan finnas
    Jag tror att det väsentliga problemet ligger på tillämpningens område. Det är ju så, att lagen här sätter en gräns. Den skiljer mellan å ena sidan otuktsbrott, å andra sidan tukt- och sedlighetssårande gärning. Otuktsbrotten straffas strängt, och förövarna underkastas alltid sinnesundersökning. I fråga om tukt- och sedlighetssårande gärning däremot dömer man efter helt andra grunder. För sådant brott utdömes i allmänhet endast böter, och sinnesundersökning förekommer sällan. Det är dock icke ovanligt — det veta våra psykiatrer mycket väl — att personer som ha bötfällts för sådana förbrytelser senare bli åtalade på nytt för mycket grova brott.
    Även för detta finns det talande och skräckinjagande siffror: polisen i Stockholm bar bortåt ettusen sexualförbrytare antecknade i sitt register. Av dessa ha högst 20 sänts till psykiatriska sjukhuset. Många ha frågat mig och andra, vad detta kan bero på — det synes ju gemene man obegripligt — men det är i full enlighet med lagens bestämmelser att så har skett. Lagen säger nämligen uttryckligen: 'Finnes brottet ej förskylla svårare straff än böter, må sinnesundersökning skeendast när särskilda skäl därtill äro.'»

    Efter omnämnande härav anför riksåklagarämbetet i en cirkulärskrivelse till statsåklagarna d. 8 nov. 1948, avsedd att jämväl delges dem underställda åklagare, bl. a. följande:

    I anledning av vad som sålunda förekommit vill ämbetet till en början framhålla att tukt och sedlighet sårande gärningar som företas mot minderåriga endast mera sällan torde vara av den lindriga natur att brottet kan anses förskylla allenast böter. Redan av denna anledning

 

lägger bestämmelsen i 41 § andra stycket sinnessjuklagen icke hinder i vägen mot verkställande av sinnesundersökning. Även om man i något fall kan räkna med att det aktuella brottet icke kommer att förskylla högre straff än böter, hindrar nämnda lagrum likväl icke en undersökning. Sådana särskilda skäl till sinnesundersökning som omförmälas i nämnda lagrum torde nämligen vara för handen så snart man har anledning antaga att risk för återfall i brott av förevarande slag föreligger. Denna risk är självfallet särskilt stor vid ifrågavarande brott.
    Uppenbarligen är det med hänsyn till samhällets skydd mot brottslingar av ifrågavarande slag synnerligen angeläget att sinnesundersökning kommer till stånd i alla de fall där återfall kan befaras. Undersökningen kan leda till att den tilltalade befinnes vara så själsligt abnorm att han efter straffriförklaring blir intagen å sinnessjukhus. I andra fall kan undersökningen giva vid handen att förvaring bör ådömas eller att den tilltalade bör, med begagnande av 8 § lagen om villkorlig dom, erhålla psykiatrisk vård å anstalt eller ställas under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare vid vederbörande sinnessjukhus.

 

    Riksåklagarämbetet säger sig med vad sålunda anförts hava velat fästa statsåklagarnas uppmärksamhet på att yrkande om sinnesundersökning bör av åklagaren framställas i alla de fall, där någon som gjort sig skyldig till sexuellt angrepp mot minderårig kan befaras återfalla i sedlighetsbrott. Åklagaren bör vidare enligt cirkulärskrivelsen, sedan undersökningsresultatet föreligger, framställa yrkande om den kriminalpolitiska åtgärd som i det särskilda fallet är erforderlig för att skydda samhället mot fortsatt sådan brottslighet från den tilltalades sida. Riksåklagarämbetet anmodar tillika åklagarna att till ämbetet inberätta utgången i de mål däri 18 kap. 13 § strafflagen tillämpats å brott som inneburit sexuellt angrepp mot minderårig. Därvid bör tillika angivas huruvida åklagaren ämnar fullfölja talan mot domen.

 

Den kriminalpolitiska diskussionen uppvisar i Finland skarpare motsättningar än som kommit till uttryck i övriga nordiska länder. Medan professor PER OLOF EKELÖF, i SvJT 1946 s. 162, om den åskådning som i straffet ser en rättvis vedergällning av brottet kunde yttra: »denna högst primitiva uppfattning av straffets funktion saknar numera helt anhängare inom svensk straffrättsvetenskap», omtalar akademiekanslern O. HJ. GRANFELT i ett föredrag inför finska vetenskapssocieteten vid tillträdande av ordförandeskapet den 29 april 1948, om »Drag ur kriminalrättsvetenskapens utveckling hos oss» (publicerat i Societas Scientiarum Fennica, Årsbok-Vuosikirja, XXVI B nr 3), att tvenne juris professorer enligt tryckta uttalanden anslutit sig till vedergällningstanken.¹ Prof. B. HONKASALO intar en mellanställning. Från vedergällningstanken såsom det för straffet primära har han bestämt tagit avstånd. Han finner icke grunden till det berättigade och nödvändiga uti strafflagstiftningen och dess tillämpning i någon inom samhället rådande allmän rättsuppfattning, men tillägger denna dock en regulativ betydelse av sedligt värde, så att lagbud ej må ges som kontrastera mot allmänt gängse rättsåskådning. Strafflagstiftningen och dess praktiska tillämpning tillerkännes jämväl moralskapande, rättsstärkande be-

 

    ¹ Jfr De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1946—47, s. 230 (SALMIALA).

 

tydelse. Dessas preventiva, såväl allmänpreventiva som individualpreventiva, verkningar inskärpas emellertid såsom det kardinala. Honkasalo står sålunda ett avsevärt steg framom den straffrättsteori, vilken vid tiden för Finlands allmänna strafflags tillkomst (1889) var den dominerande; hans ståndpunkt sammangår, säger Granfelt, med den nyaste tidens straffrättsreformer i Finland.
    Personligen förklarar sig Granfelt i tryck hava anslutit sig till en ännu mera avancerad mening.

 

    »Jag godtar alls icke hänvisningarna till något folkets allmänna rättsmedvetande, vars existens i vår tid med dess differerande socialpolitiska meningsdivergenser beträffande flere samhälleliga grundproblem synes mig ytterst tvivelaktig. Enligt mitt förmenande är straffjusticen helt enkelt en samhällets nödvärnsåtgärd, vidtagen gent emot samhällets asociala element. Någon principiell skillnad finner jag ej existera emellan samhällets straff- och skyddsåtgärder med anledning av förövade illgärningar. Valet dem emellan är endast, enligt min tanke, ett praktiskt problem, som löses enligt vad ändamålsenligt prövas och alls ej in casu utesluter övergång från det ena till det andra. Och mig förefaller det som om utvecklingen i allt större utsträckning fortginge från strafflagstiftning samt ren straffjustice och exekution mot skyddslagstiftning och skyddsåtgärder, i allt vidsträcktare omfattning betingade av socialpolitiska och psykiatriska hänsyn och skäl.»

 

    Man lägger märke till att Granfelt i sitt föredrag behandlar, icke »straffrättens» utan »kriminalrättsvetenskapens» utveckling i Finland.
    Till jämförelse med Granfelt må citeras ett uttalande av justitierådmannen, numera t. f. justitierådet B. C. CARLSON i Nya Argus nr 13 under artikelrubriken »Läkare och jurister».

 

    »Liksom sjukdomen är en naturens abnormitet, som bör behandlas på det sätt naturlagarna ger anvisning om, så är brottsligheten, säger läkarna, en abnormitet i samhället och bör behandlas med de medel kännedomen om samhällslivets naturlagar ställer till förfogande utan avseende på lagar om det som bör vara, men i själva verket icke äger existens.» I motsats härtill »finner juristerna att graden av tvång som utövas mot brottslingar bör stå i ett visst förhållande, som de kalla rättvist, till graden av det onda den begått, mot vilken tvånget övas, eller såsom de säga malum passionis skall stå i rättvist förhållande till malum actionis.»

 

    Efter att närmare ha utvecklat att »schemalisering är frihetens tvillingsyster» och att »schematismen är grunden för all samhällelig ordning», skriver Carlson:

 

    »Naturvetenskapens av hänsyn till kravet på lika behandling av enahanda fall obundna, på en absolut individualiserande behandling av fallen inställda betraktelsesätt och juristernas av kravet på relativ rättvisa, d. ä. jämlikhet inför lagen, bestämda, på schematisering av verkligheten byggda sätt att behandla den sociala verkligheten, som är det yttersta föremålet för deras vetenskap, står i ett obestridligt motsatsförhållande till varandra. Det naturvetenskapliga betraktelsesättet är oförenligt med lagbunden ordning, det förutsätter en kadijustis, en rättsvård grundad på av regler obundet slitande av tvister och på fri, av lagbud icke reglerad behandling av de samhällets sjukdomssymptom, som förekomsten av antisocialitet innebär.»¹

 

    ¹ Jfr Carlsons reaktion vid Nordiska kriminalistmotet 1947 mot att införa kriminologiens studium i studieprogrammet för Finlands juris studerande, De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1946—47, s. 359—361. 

    Kriminalistforeningens i Finland ordförande, universitetskanslern ANTTI TULENHEIMO, förutv. professor i straffrätt, hör till dem som är av annan mening.

    Vid föreningens maj-sammanträde, då diskussion över ämnet »Straffets ändamål» inleddes av prof. Salmiala, framhöll Tulenheimo mot referenten, att på vad sätt samhället i det enskilda fallet borde reagera mot brottet, kunde rättsmedvetandet aldrig definiera av det skälet att brottet och straffet saknade en gemensam nämnare. Rättsmedvetandet fordrade endast en allvarlig reaktion mot brottet och åtgärder föratt det ej vidare återupprepades samt att den förorsakade skadan såvitt möjligt reparerades, men icke mera. Även referenten hade ej kunnat stå fast vid sin ståndpunkt, då han medgav att vid straffets verkställighet huvudvikten borde läggas på dess förbättrande verkan och att straffet borde ordnas ändamålsenligt.

 

    Granfelts ståndpunkt synes vara nära besläktad med den av SCHÖNKE i förra häftet av SvJT s. 627 ff. skildrade riktning inom den moderna kriminallagstiftningspolitiken, som vill anknyta påföljderna för ett begånget brott till gärningsmannens farlighet i st. f. till hans skuld. I samma uppsats s. 635 omtalar Schönke det i Italien nyligen bildade institutet Centro internazionale di studi di difesa sociale och dess grundare, advokaten FILIPPO GRAMATICA i Genua. I Politikens Kronik d. 25 nov. 1947 skildrar danska kriminalistforeningens ordförande, professor STEPHAN HURWITZ, som deltagit i institutets första internationella kongress i San Remo d 8—10 nov. 1947,¹ de bärande idéerna i den nya rörelsen på följande sätt:

 

    »Erfaringerne har vist, at man ikke gennem Straf kan komme antisociale Fænomener til Livs. Samfundet har heller ingen Het til gennem Strafforanstaltninger, der rummer en moralsk fordømmende Gengældelse, at berøve Mennesker Friheden eller Livet, for Samfundet er altid selv medansvarligt for de Forbrydelser, der begaas. Man maa bort fra Sammenkædningen af Fængsler, Straf og Skyld. Det fører ingen Vegne frem at gengælde ondt med ondt, man maa med Filosoffen del Vicchio erkende, at det onde maa bekæmpes med det gode, det vil i denne Forbindelse sige, at den antisociale Handling skal mødes med en Opdragelse til Socialitet. Positivt skal Bestræbelserne sæ;ttes ind paa at udforske den menneskelige Personlighed. Vor Tanke har'formaaet at gennemtrænge Atomet, men man kender endnu ikke Mennesket. I Modsætning til Lombrosois og hans Skoles deterministiske Opfattelse betragter den nye Retning principielt Personligheden som 'fri'. Man tager Afstand fra Tanken om, at Forbrydere som Regel skulde være abnorme Personligheder, der med indre Nødvendighed blev drevet til Kriminalitet. Tværtimod er det et væsentligt Træk i den Filosofi, Skolen støtter sig paa, at den fremhæver Værdien og Værdigheden af hver enkelt menneskelig Person. Men man maa her lægge Mærke til, at medens Forestillingen om en 'fri Vilje' altid tidligere i Strafferettens Historie har været forbundet med Tanken om et Strafansvar for den forsætligt begaaede Lovovertrædelse, vil man her af Personlighedens Frihed kun slutte, at den kan omformes til en social Indstilling, medens Strafansvar afvises paa Grund af Samfundets Medskyld i det enkelte Menneskes sociale Afsporing. Til Kravet om Afskaffelse af Straf slutter der sig positivt et Krav om en fordybet Undersøgelse af de individuelle og sociologiske Aarsager til antisocial Adfærd.»

 

    ¹ Se SvJT 1948 s. 140.

 

    Hurwitz framhåller att Gramaticas tankegång icke är så ny och revolutionerande som den vid första ögonkastet kan förefalla.

 

    »Som alle Ideologier har den talrige Forløbere. Og særlig i de nordiske Lande er man i de sidste Aar i Fagkrese blevet indstillet paa en Debat om Ophævelse af Strafbegrebet i hidtidig Forstand til Fordel for For anstaltninger, der søger deres Begrundelse i rene Beskyttelseshensyn, og som i Konsekvens heraf ogsaa skal betegnes som Beskyttelsesforanstaltninger og ikke som Straf.»

 

    Strävandena i Sverige i denna riktning, säger Hurwitz, har framkommit oberoende av Gramatica och hans skola och går ut på att omforma den svenska strafflagen till en ren »skyddsbalk».
    Hurwitz beklagar att en verkligt klarläggande debatt om de principiella frågorna icke kom till stånd vid kongressen. Man nöjde sig med en resolution som blott upptog partiella, mindre uppseendeväckande programpunkter, om vilka alla kunde enas.
    Varje kongress, skriver Hurwitz i fortsättningen, ger tillfälle till kontakter med utländska kolleger och till personlig orientering om fackliga spörsmål. Ofta är värdet i det väsentliga begränsat härtill.

    »Fra denne Kongres i San Remo er jeg vendt tilbake med et større Udbytte. Det ligger ikke paa det strengt faglige Omraade. Hvad jeg har følt mig mest slaaet af, er den dybt humane Aand, der prægede disse Forhandlinger, og som først og fremmest udgik fra de italienske Deltagere. Respekten for Individet, den Enkeltes Ret og Krav paa Beskyttelse i Forbold til Staten blev stadig fremhævet. Baggrunden for dette er det mangeaarige fascistiske Regime. Mange af de Professorer, Advokater og Dommere, der lidenskabeligt gik ind for Individets Ret, har selv været fængslet og forfulgt.»

    I Norge har norska kriminalistforeningens ordförande, professor Jons. ANDENÆS — som också har årslång erfarenhet av fängelseliv — i anknytning till den nordiska kriminallagstiftningskonferensen i Oslo d. 28—30 okt. och norska kriminalistforeningens årsmöte d. 29 okt. 1948, i en serie artiklar i Verdens Gang d. 28, 29 och 30 okt., betitlade »Frihetsstraffen under debatt» och »Straffesystemet i støpeskjeen?» bl. a. diskuterat frågan om att »henvise begrepene straf og tilregnelighet til rettshistorien». Han fortsätter:

 

    »Det viktigste er imidlertid de praktiske reformer, ikke navnespørsmålet. Dersom tanken om straffen som en ren sosial forsvarsforanstaltning trenger igjennom i den allminnelige oppfatning og setter sitt preg på de strafferettslige institusjoner, kan navnebyttet til slutt komme som det naturlige resultat av utviklingen.»

 

    Med denna försiktiga politik torde svenska reformvänner gärna förena sig. »Skyddsbalk» är fanfaren för ett framtidsprogram. De brottspåföljder, som ansetts kunna sammanföras under denna rubrik, torde till att börja med lämpligen kunna inrymmas i en särskild huvudavdelning inom en blivande »brottsbalk», efter en första avdelning upptagande brottskatalogen och de allmänna bestämmelserna om brotten. Namnet »strafflag» bör sålunda vara moget att avläggas.
 

K. Schlyter.