Edvin Alten lämnar Høyesterett. Vid årsskiftet lämnar Edvin Alten sin domarbefattning i Norges Høyesterett. Han utnämndes 1925 men frånträdde liksom sina kolleger ämbetet i december 1940 såsom protest emot rikskommissarien Terbovens försök att öva tvång på den dömande verksamheten. Sedan frihetskampen förts till ett lyckligt slut gick han åter i tjänst, och genom särskilda lagstiftningsakter har hans ämbetsutövning sedermera förlängts med icke mindre än tre år utöver pensionsåldern, senast genom en lag som är tilllämplig på honom ensam och därför blivit kallad lex Alten. Och ehuru hans avalla högt erkända domargärning nu gått till ända, är hans arbete i rättslivets tjänst ingalunda avslutat. Hans verksamhet har nämligen, icke minst under de senaste åren, sträckt sig ut över alltmer vidgade fält vid sidan av rättsskipningen.
    För svenska jurister är Alten sedan länge känd och uppskattad såsom en av de ledande krafterna vid genomförandet av den norska civilprocessreformen samt i nordisk och internationell lagstiftning på skilda områden, särskilt sjörättens, lufträttens, auktorrättens och den internationella privaträttens. I det nordiska samarbetet, där han inträdde 1918, har han sedan länge fungerat såsom ordförande för olika norska delegationer, och då år 1947 den permanenta delegationen för nordiskt samarbete på lagstiftningens område trädde i funktion, blev han en av dess första ledamöter. Även på internationella konferenser runt om i världen— i Haag, Bruxelles, Antwerpen, Paris, Geneve, Montreal — har Alten intagit en framskjuten ställning. Då Comité Maritime International 1933 sammanträdde i Oslo, var han konferensens president. Vid 1948 års Genévekonferens utsågs han till vice ordförande i den stora internationella luftfartsorganisationens (ICAO:s) juridiska kommission, och han

 

har även fungerat som ordförande under redaktionsarbetet. Han har härvid vunnit allmän uppskattning; det är icke för mycket sagt att han vid utarbetandet av konventionen om internationellt erkännande av rättigheter i luftfartyg spelat en ledande roll.
    Altens insatser på lagstiftningens område präglas av en sällsynt lycklig förening av kunskaper, skarpsinne, lagteknisk skicklighet och sunt praktiskt grepp på problemen. Med intuitiv blick gör han sig snabbt och säkert till herre även över mycket invecklade uppgifter och lägger dem till rätta efter enkla, klara linjer. Hans väsen präglas av en kraft och friskhet, som är i släkt med den norska naturen, och hans medarbetare stå till honom i tacksamhetsskuld för hans sällsynta förmåga att ge liv och färg även åt lagstiftningsarbetets vardagsmödor. Hans framstående egenskaper som lagstilist sammanhänga med hans starka litterära och konstnärliga intressen, som bl. a. tagit sig uttryck däri, att han under ockupationstidens påtvungna arbetslöshet verkställde en mönstergill översättning av André Maurois' Un art de vivre.

 

Birger Ekeberg.

 

    Høyesterettsdommer ALTEN är född d. 10 jan. 1876, blev cand. jur. 1898,var dommerfullmektig 1898—1899 och advokatfullmektig 1900—1902, blev sekretær i Justisdepartementet 1902 och i departementets Lovavdeling 1907, byråsjef 1912, ekspedisjonssjef 1918 och høyesterettsdommer 1925.
    Han är medlem av skiljenämnden för tvister mellan USA och Norge och mellan Sverige och Norge samt dessutom medlem av den fasta mellanfolkliga domstolen i Haag. Åren 1922—1947 var han ledamot av den norska styrelsen för de nordiska juristmötena.
    Bland Altens skrifter må nämnas, förutom åtskilliga uppsatser i SvJT— i vilken tidskrift han medverkat allt ifrån dess grundläggning 1916— och TfR m. fl. tidskrifter, kommentarer till Domstolsloven (2. uppl. 1948), Tvistemålsloven (2. uppl. 1940), Tvangsloven (2. uppl. 1943), Skjønnsloven (2. uppl. 1943) och Sjømannsloven (5. uppl. 1948).