OM BROTT OCH STRAFF.

 

Föredrag hållet den 8 oktober 1941 i Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund

 

AV

 

ERNST KALLENBERG †.

 

Mitt ämne är: Om brott och straff. Det är de juridiska begreppen brott och straff, det är fråga om, och jag tar inte orden i den vida och populära betydelse, enligt vilken man talar om straff, då ett barn får aga eller då en person träffas av svåra hemsökelser, av vilka medmänniskor anse honom förtjänt. Ämnet är emellertid ändå synnerligen omfattande, ja man kan nästan säga outtömligt, och det är självklart, att min framställning måste begränsas till några ledande tankar och synpunkter. Det är inte enbart juridiskt utan hör till eller har åtminstone djupa rötter i åtskilliga andra vetenskaper: filosofi, psykologi, psykiatri, sociologi m. fl. Genom att på detta sätt antyda ämnets omfattning pekar jag på, att min avsikt inte är att undersöka och ge en redogörelse för någon viss, svensk eller utländsk, strafflags bestämmelser om brott och straff; några korta anmärkningar beträffande svensk straffrätt få vara tillräckliga. Frågor av mera allmän och jag vågar tro det, mera intresseväckande natur för icke-jurister skola bli föremål för mitt föredrag.
    Brottet är en produkt av å ena sidan de yttre förhållanden, under vilka det kommer till, å andra sidan det under deras inflytande stående subjektets personlighet. I enlighet därmed har den vetenskapliga undersökningen av kriminaliteten till objekt dels dess sociala faktorer och benämnes kriminalsociologi, dels dess individuella faktorer och bär namnet kriminalantropologi. På grundvalen härav uppstår kriminalpolitiken, vars uppgift är att finna de principer, efter vilka brottsligheten bör bekämpas.
    Till en början skall jag ett ögonblick dröja vid en fråga, som äger en djupgående filosofisk, särskilt etisk innebörd och tillagts en avgörande betydelse för uppfattningen av brott och straff. Det gäller, huruvida den ståndpunkt man intager till frågan om den mänskliga viljans frihet, till alternativen determinism eller indeterminism måste vara bestämmande för svaret på frågan om straffets berättigande. Anser man den mänskliga viljan vara helt orsaksbestämd eller, för att begagna en mera vittomfattande formulering, anser man att varje yttring av mänsk-

 

1—497004. Svensk Juristtidning 1949.

ligt själsliv är helt orsaksbestämd, att alltså sådan människan är sådan måste hon vara, att vad hon gör det måste hon göra, kan därav synas följa, att det är orättfärdigt att tillfoga en brottsling det lidande, som straffet innebär. Till detta resultat måste man, såvitt jag kan döma, komma, om man uppfattar straffet såsom vedergällning för det sedligt onda hos förbrytaren, som manifesterat sig i brottet. Någon etisk skuld, något etiskt ansvar för vad en människa gjort kan ej åligga henne, om hon varit av den obetvingliga kausaliteten tvungen att göra vad hon gjort. Men detta sätt att uppfatta straffet är enligt min mening icke hållbart. Jag kommer senare tillbaka härtill. Nu vill jag närmast framhålla, att straffet finner sitt fulla berättigande om man däri blott ser en akt av försvar, av värn från samhällets sida. Straffets väsentliga samhälleliga betydelse består i enlighet härmed icke däri, att det är ett uttryck för samhällets ogillande av en moraliskt förkastlig handling, utan det bör i stället karakteriseras som en åtgärd, varigenom samhället skyddar sig. Man kan nu emellertid ej bortse från att även om straffet uppfattas såsom ett samhälleligt försvarsmedel, det icke desto mindre tillfogar brottslingen ett lidande, och denne kan, om han väljer den deterministiska linjen och är spekulativt anlagd, rikta den frågan till samhället: hur kan du försvara, att du tillfogar mig ett lidande för en gärning, för vilken jag i grunden icke har något ansvar, eftersom jag icke kunnat underlåta att företaga densamma? Om samhället är tillräckligt klipskt, svarar det härpå: låt vara, att din gärning varit helt kausalt betingad, och att du alltså måst handla så som du gjort — samhället och dess organ äro inte mindre än du led i det oändliga orsakssammanhanget och måste till sitt skydd reagera mot samhällsfarliga handlingar. Begår du brott, därför att du måste det, så straffar samhället, därför att det måste till sitt skydd reagera mot brott. Statens reaktion mot brott är således, efter min åsikt, ingalunda beroende av om den mänskliga viljan antages vara fri eller orsaksbestämd. Däremot möter här visserligen ett annat spörsmål. Man kan vara böjd att anse, att samhället väl är i sin fulla rätt att reagera mot brott genom skyddsåtgärder, men att detsamma icke är förhållandet med reaktion genom straff. Här framträder således spörsmålet, om det består en principiell skillnad emellan straff och skyddsåtgärder. Jag skall senare ytterligare beröra detta spörsmål. Nu vill jag blott nämna att skillnaden inte är okänd inom lagstiftningen. I vårt land har strafflagskommissionen, avvilken jag själv var ledamot, i sitt under år 1923 avgivna förslag till strafflagens allmänna del, uttryckligen gjort skillnad emellan straff och skyddsåtgärder, och även i vår gällande straffrätt möter denna skillnad.
    Efter dessa inledande anmärkningar skall jag i första avdelningen av mitt föredrag söka klargöra innebörden av begreppet brott. Man kan kanske till en början nöja sig med svaret: Brott är en gärning, som gärningsmannen enligt en viss lag på en viss tid kan straffas för, eller, i korthet sagt, brott är en straffbar gärning. Definitionen är naturligtvis alldeles riktig, men den lär icke tillfredsställa

någon, som vill vinna en verklig insikt. För en sådan förutsättes, att man får veta vad det är, som förklarar och rättfärdigar, att en handling karakteriseras som ett brott och belägges med straff. Därvid är nog mina åhörare ense med mig om, att man icke bör förklara det hela helt enkelt så, att de som ha makten stämpla som brott och inskrida med straff mot handlingar, som de för sin del anse olämpliga, därför att handlingarna äro för dem själva ofördelaktiga, ehuru dessa handlingar i själva verket ej äro mindre berättigade än andra handlingar. Inför mycket som skett och sker i vår värld kan man ibland vara frestad att godkänna denna, jag vågar säga, cyniska och skeptiska uppfattning. Det är dock uppenbart, att den endast i ringa och mycket ofullkomlig grad besvarar vårt spörsmål. Det riktiga svaret har lämnats otaliga gånger, och det är samma svar, som jag skall lämna nu. Människan är, såsom Aristoteles uttryckte det, ett zåon politikón, ett samhälleligt djur. Hon är så danad, att hon måste leva tillsammans med andra människor. Detta samliv måste vara på något sätt ordnat, och ordningen måste handhas och skyddas av en samhällsmakt. Ju längre mänskligheten framskrider i utveckling, desto mera omfattande och finare förgrenat blir komplexet av samhällsintressen och på samma gång ökas såväl möjligheterna för angrepp på samhället och dess medlemmar som ock behovet av skydd mot sådana angrepp. Härmed är i själva verket redan angivet, hur begreppet brott skall bestämmas. Ett brott är ett angrepp på ett samhällsintresse, som har den valör, att det är i behov av en högre grad av skydd. Skyddet utgöres av den samhällsreaktion, som vi benämna straff. Man har karakteriserat de sålunda skyddade samhällsintressena såsom samhällets livsintressen, och denna karakteristik kan ganska väl godkännas. Blott må man akta sig för att fatta detta så, som om endast de handlingar, som vi äro vana att känneteckna såsom grövre brott, mord, dråp, svår misshandel, tjuvnad, bedrägeri m. m. hörde hit. Brottsliga gärningar äro inte endast kränkningar av samhällsintressen, som stå högt på rangskalan, utan också hela mängden av de förseelser, som bestraffas jämförelsevis lindrigt, ja jämväl de många små lagöverträdelser, som benämnas ordnings- och politiförseelser höra hit. De må väl kunna bedömas såsom överträdelser av föreskrifter angående ringa ting — tänk på åtskilliga regler angående trafikförhållanden, hälsovården m. m. — men deras egentliga betydelse ligger däri, att de medelbart kränka intressen, som man med skäl kan anse vara av livsviktig natur. Om vi till ett helt sammanfatta alla skyddade samhällsintressen — vare sig nu samhället såsom sådant eller medlemmar av samhället är subjekt för dessa intressen — kommer vi fram till begreppet rättsordningen, rättstillståndet. Ett brott är en handling, som är riktad mot rättsordningen, som åstadkommer en rubbning av rättstillståndet.
    Däremot är ett brott inte detsamma som en dålig, en omoralisk handling. Moralen är inte straffets källa. Det är inte statens uppgift att genom straff reagera mot omoraliska handlingar, som inte äro riktade mot rättsordningen. Det begås många omoraliska, ja t. o. m. i högsta

måtto omoraliska handlingar, som inte bestraffas, och å andra sidan kan det begås handlingar, som, ehuru de stämplas och bestraffas som brott, t. o. m. som grova brott, och som måste så bedömas, icke i djupare mening äro omoraliska handlingar. Väsentligen avgörande för en handlings etiska kvalifikation är motiverna till handlingen. En handling, som hemfaller under strafflagen, kan vara begången av ädla motiv. Gärningsmannen är måhända, mänskligt att döma, en person av hög moralisk oförvitlighet. Historien lämnar exempel, som illustreradet sagda. Ett sådant exempel är det dåd, som förövades av Charlotte Corday, då hon dödade en av den s. k. stora franska revolutionens störste banditer, Marat. — Då jag nyss yttrade, att staten inte har att med repression inskrida mot immoraliteten i och för sig, har jag inte velat påstå, att moralen är med hänsyn till straffinstitutionen något för staten likgiltigt. Den har haft, har allt fortfarande och kan icke annat än ha den allra största betydelse. Ingen lagstiftare eller domare kan — förutsatt att han ej ställer sig utom en sedlig kulturs råmärken — frigöra sig från etiska föreställningar.
    Då man gjort klart för sig vad ett brott är, kan det vilja förefalla, som om det icke fordrades någon vidare utläggning av vad begreppet förbrytare innebär. Strängt taget är ju detta också alldeles riktigt. Förbrytare är den människa, som begår ett brott. Denna bestämning är dock rent formell. De undersökningar, som ha till föremål förbrytarna, utgöra i våra dagar den mest uppmärksammade delen av kriminologien; de nöja sig inte med någon formell bestämning av det abstrakta begreppet förbrytare utan taga sikte på högst reella spörsmål. Huru äro de människor, som begå brott, beskaffade? Förete de några psykologiska eller biologiska särdrag, som skilja dem från den stora mängden icke-förbrytare, och som ensamma eller i förening med yttre omständigheter bilda brottens orsaker? Av alldeles särskilt intresse äro de kriminalpsykologiska undersökningar, som bedrivits. Jag kan här icke neka mig nöjet att erinra om den för 5, 6 år sedan avlidne danske riksadvokaten AUGUST GOLL, vars verksamhet och författarskap på kriminalpsykologiens område var betydande. Han var ej enbart jurist och fångvårdsman utan därjämte en framstående Shakespeare-kännare. Kombinationen jurist, fångvårdsman och Shakespeare-kännare och -tolkare kan ej väcka undran, om man drager sig till minnes, att Shakespeare var en djupgående kriminalpsykolog, och att en del av hans dramer framställa olika typer av förbrytare. Jag behöver endast nämna Brutus och Cassius i dramat Julius Caesar, Macbeth och Lady Macbeth, Richard III, Jago i Othello, Tybolt i Romeo och Julia m. fl.
    Vid försöket att lämna svar på frågan vad en förbrytare är, kan man lämpligen utgå från den reflexionen, att samhällets fasta grund utgöres av den insikt, till vilken det stora flertalet människor i stort sett kommit, den insikten, att det helas, samhällets väl måste sättas framför den enskildes däremot stridande rent egoistiska intressen. På den styrka denna insikt äger beror samhällets styrka. En brist på denna insikt kan sägas komma till uttryck i förövandet av brott. Emeller-

tid får det inte förbises, att brott kunna förövas av personer, som inte därmed åsyfta att på samhällets bekostnad främja sitt eget rent egoistiska intresse utan tvärtom ha det helas väl för ögonen. Framför allt kunna vi härvid tänka på politiska förbrytare, som ofta äro ädla, osjälviska personer, ex. Charlotte Corday och Caesars mördare Brutus. Att sådana lagöverträdare oaktat sin osjälviskhet och sina ädla motiv måste hemfalla under strafflagen, ligger i öppen dag. Hur skulle det gå, om den enskildes omdöme om vad allmänt väl kräver finge hänsynslöst göra sig gällande mot samhällsorganens bedömande därav? — Då jag nu yttrat några ord om politiska förbrytare, har jag naturligtvis endast haft för ögonen de i verklig mening politiska förbrytarna, en kategori, som icke har något gemensamt med personer, som försköna av dem begångna brott, ofta grova brott, genom att förknippa dem med någon högljutt förkunnad politisk teori; dit hör säkerligen en mycket stor procent av anarkisterna.
    För att nu fortsätta försöket att lösa förbrytarproblemet, så uppmärksammar jag först det förhållandet, att brotten, hur talrika de än äro, utgöra undantag, och att om förbrytarna i ännu högre grad gäller, att de äro undantag. Man kan ju då med en viss rätt beteckna dem som undantagsmänniskor, och därifrån ledes man lätt till den meningen, att de som begå brott fysiskt eller åtminstone psykiskt skilja sig från andra människor, de fullt normala människorna. Här kan jag icke underlåta att påminna om LOMBROSOS bekanta lära om l'uomo delinquente, förbrytarmänniskan. Enligt Lombrosos teori avviker förbrytaren i psykiskt och moraliskt avseende från det normala. Detta sammanhänger med fysiska egendomligheter hos honom, abnormiteter, som vanligen taga sig yttre synliga uttryck. Lombrosos teori har i våra dagar icke många anhängare; den har för den stora mängden av de jurister, som över huvud äga någon kännedom om hans åsikter, knappast mer än kuriositetsintresse. Man hyser säkerligen i allmänhet och med rätta den uppfattningen, att brottslingar i gemen inte representera en människotyp för sig, och att man icke kan draga någon skarp gräns emellan brottslingar å ena sidan, hederligt folk å den andra. Emellertid har hans teori långt ifrån varit utan betydelse och värde. Den innefattade en kraftig reaktion emot den äldre härskande uppfattningen om brottet såsom den sedligt onda människans onda gärning, och har kraftigt bidragit till att den insikten trängt igenom, att inom kriminologien uppgiften i främsta rummet är att utröna orsakerna till brottsligheten, en uppgift, som även inrymmer en vetenskaplig undersökning av förbrytarna.
    Brottslighetens orsaker äro, som jag förut antytt, dels yttre dels inre. De i livet mötande frestelserna sammanhänga alltid på ett eller annat sätt med yttre förhållanden. Brottets inre faktor kan i största allmänhet anses bestå i någon svaghet eller, som man sagt, någon öm punkt hos den brottslige, någon viss beskaffenhet hos honom. Då en person icke kan stå emot begäret efter något som icke kan erhållas genom tillåtna medel, kommer ett brott till stånd. De begär, som

kunna driva till brott, äro av de mest skilda slag, men den ojämförligt viktigaste rollen spelar i våra dagar begäret att förvärva, att äga, mera sällan för ägandets egen skull; i allmänhet är syftet behovstillfredsställelse, i ett mindre men dock ej ringa antal fall för vinnande av vad som fordras för livets uppehållande, existensminimum, långt oftare för tillgodoseende av lusten efter nöjen och njutningar. Det är allbekant att förmögenhetsbrotten utgöra det största procenttalet av samtliga brott. Jag bortser härvid från den stora mängden förseelser, som icke äro att räkna till de egentliga brotten. Att t. ex. de s. k. bilmålen i flera år ansenligt belastat domstolarnas arbetskonto, känner en var.
    De yttre orsakerna till brott kunna uppenbarligen inte fullständigt anges. Varje försök härtill skulle vara detsamma som ett försök att giva en uttömmande, i alla detaljer utförd bild av samhälle och samhällsliv i våra dagar. Av hithörande brottsfaktorer pekar man oftast på de mest framträdande och de äro: dåliga hem i dåliga, trånga och osunda bostäder, dålig uppfostran, ofta ingen uppfostran alls, dåliga kamrater, över huvud en dålig omgivning, fattigdom, stundom tryckande nöd, alkoholism m. m., m. m. I den kriminalistiska litteraturen har allt detta ofta ingående och målande utlagts. Dessa yttre förhållanden kunna ej annat än i största utsträckning sätta sin prägel på de individer, som stå under deras inflytande. Det är också inom de samhällskretsar, där dessa förhållanden göra sig gällande, som man i synnerhet möter ärftligt belastade, degenererade individer, och det är där mottagligheten för frestelser att begå brott är allmännast och störst.

 

    På vilka olika sätt reagerar samhället mot brottsligheten? Den viktigaste uppgiften måste vara att förekomma, att brott begås. Reaktionen mot brott, som redan begåtts, kan ej i vikt mäta sig därmed. Med andra ord, rent profylaktiska åtgärder måste tillerkännas första rummet och försteget framför repression mot begångna brott. Att profylaxen mot brott fått en allt mera framträdande plats på samhällets reformprogram är välbekant. En stor del av den flödande sociala lagstiftningen i många länder, ej minst i vårt land, hör hit. Dess syfte är främst att i olika avseenden ställa det bättre för samhällsmedlemmarna och göra dem själva bättre, men även en del andra åtgärder av egenartad natur kunna föras hit; tänk på sterilisering och kastrering. Närmare kan jag ej ingå härpå, ty mitt ämne är om brott och straff, och straff är repression mot redan begångna brott.
    Föremål för den undersökning, till vilken jag nu övergår, är alltså straffet. Från skillnaden emellan straff och skyddsåtgärder såsom repression mot begångna brott bortser jag tillsvidare helt och hållet. Jag uppställer då först den frågan: Har det ingripande mot ett begånget brott, som straffet utgör, någon mening? Vad som är gjort, är ju gjort och kan såsom ett moment i det förflutna inte utplånas. Kan man i betraktande härav tillägga straffet ett ändamål, kan man däri se ett medel, varigenom något kan vinnas i framtiden? Eller bör man inte snarare helt förankra det i det förflutna, knyta det oskiljaktigt till brottet,

bedöma det som en ovillkorlig följd av brottet och för övrigt icke tillmäta det någon betydelse? Därmed äro vi inne på en motsättning, som spelat en utomordentligt stor roll inom straffrättsvetenskapen och som, om den också i våra dagar väsentligen är övervunnen, likväl i viss mån efterverkar. Och huru därmed än förhåller sig, så är motsättningen av så stor principiell betydelse och har så stort allmänt intresse, att den inte kan förbigås. Jag syftar på motsatsen emellan s. k. absoluta och relativa straffteorier.
    Absolut i ordets fulla betydelse är den straffteori, enligt vilken straffet har sitt ändamål i sig självt eller, för att uttrycka saken mera begripligt, inte har någon annan betydelse än att vara en nödvändig följd av brottet. På denna ståndpunkt har man emellertid inte länge kunnat bli stående. Ingen förnuftig mänsklig handling kan företagas utan att den handlande tillägger densamma ett utom den själv liggande ändamål, låt vara att detta ändamål endast består däri, att handlingen väcker en viss inre tillfredsställelse hos den handlande. Det ändamål, som de absoluta teorierna ursprungligen velat sätta för straffet, kan anges så, att det ansågs tillfredsställa människans sedliga medvetandes krav på att den sedliga skuld, som manifesterade sig i brottet, sonades, en försoning, som kom till stånd därigenom, att på det onda, det lidande, som förbrytaren genom sin gärning tillfogat annan, följde ett motsvarande lidande för honom själv. Straffet tillerkändes sålunda karaktären av rättfärdig vedergällning. Om man stannar härvid, uppfattar man icke straffet som ett medel till rättstillståndets betryggande. Tydligt är, att man med denna äldre straffrättsliga uppfattning bör fordra en viss proportion emellan brott och straff: det lidande, som den brottslige genom sin gärning förorsakat, skall ha sin motsvarighet i det lidande, som straffet bereder honom själv. I viss strängt begränsad omfattning är det ej svårt att basera ett straffsystem på denna tanke. Mord skall straffas med livets förlust eller, om man modifierar tanken, med livslång frihetsförlust. Att genomgående bygga ett straffsystem på principen om rättfärdig vedergällning, är emellertid omöjligt. Principen lämnar i stort sett en lagstiftare i sticket, och ren godtycklighet måste komma att råda. Vilket straff skall motsvara t. ex. ett sedlighetsbrott, ärekränkning, tvegifte m. m. Dessutom bör det med allt eftertryck betonas, att man inte kan grunda ett straffsystem på den brottsliges förutsatta moraliska skuld. Brott av alla slag kunna begås under de mest skilda omständigheter och vara uttryck för alla möjliga grader av skuld, och det är inte möjligt för någon människa att grundligt och tillförlitligt döma om en annan människas moraliska skuld. Och om det också vore möjligt, så skulle mycket ofta resultatet från samhällelig synpunkt bli synnerligen otillfredsställande, ja alldeles oantagligt. Det förhåller sig nämligen i ej ringa utsträckning så, att farliga förbrytare inte kunna anses i djupare mening belastas med någon mot deras farlighet svarande moralisk skuld. — De absoluta teorierna kunde inte länge ensidigt fasthålla sin uppfattning av straffet. Utan att teoretiskt helt uppge denna uppfattning kommo de att alltmer prak-

tiskt lägga huvudvikten på straffets gagn, ja oeftergivlighet, såsom medel att värna rättsordningen. Statens främsta uppgift är ju att skydda rättsordningen, och det har lika litet teoretiskt inom vetenskapen som praktiskt inom lagstiftning och lagtillämpning varit möjligt att förbise vilken roll straffet spelar i detta hänseende. Såsom dess främsta uppgift sättes alltså förekommande av brott. Det starka betonandet av denna ändmålstanke är det för de relativa straffteorierna utmärkande. Ja, dessa teorier tillägga inte straffet något annat syfte än det rent praktiska, att värna rättsordningen.
    Motsatsen emellan absoluta och relativa straffteorier är emellertid inte uttömmande angiven med det redan anförda. Straffet bör enligt en lagstiftning, som är byggd på en relativ straffteori, inte stå i proportion till brottslingens moraliska skuld utan till brottets samhälleliga betydelse, d. v. s. straffet skall stå i förhållande till den skada, som genom brottet tillskyndats samhället eller någon samhällsmedlem. Men här möter ett anmärkningsvärt förhållande. Även från denna utgångspunkt är det inte möjligt att komma till en i sakens natur grundad proportion mellan brott och straff. I verkligheten finns det inte något sådant inre samband mellan brott och straff. Visserligen kan man efter angreppsobjektens olika beskaffenhet indela brotten i vissa huvudavdelningar, såsom brott mot staten, mot en persons kroppsliga integritet, mot hans frihet, ära, förmögenhet m. m., och man kan uppdela varje huvudavdelning i underavdelningar och gå vidare fram på denna väg. Mot varje i brottskatalogen upptaget nummer kan man låta svara ett straff. Beaktar man nu, att alla brott kunna förövas under de mest olika omständigheter och att gärningsmännen kunna förete de mest skilda individuella särdrag, bör man vidare förfara så, att man inte för ett visst brottsnummer, t. ex. inbrottsstöld, bestämmer ett visst fixt straff, t. ex. straffarbete i tre år, utan i stället en viss straffskala eller, som man också kan säga, strafflatitud, och låter domstolen som rannsakar om brottet och dömer gärningsmannen, inom denna latitud med hänsyn till allt vad i målet upplysts utmäta det straff, som gärningsmannen förskyllt. Om straffskalan t. ex. är straffarbete i högst 6 minst 1 år, äger således domstolen sätta straffet till 6 år eller till 1 år eller till varje annan inom detta maximum och detta minimum fallande straffkvantitet. På det sätt jag nu angivit ha strafflagstiftningarna löst sin uppgift. Strafflagarna utgöra, ofta med stor finhet och skarpsinnighet utarbetade kataloger över brotten och de däremot svarande straffen. Systemet har emellertid utsatts för skarp kritik, och det lär icke kunna nekas, att kritiken, vare sig nu den är rent teoretiskt hållen eller praktiskt inriktad, är i väsentlig mån riktig. Det består inte någon sådan inre relation emellan brott och straff, som gör det möjligt att avgöra, huru i lagen skall bestämmas straff för exempelvis tjuvnad och misshandel. Skall straffet för tjuvnad sättas (jag väljer siffrorna alldeles på måfå) till 2 års maximum och 2 månaders minimum eller icke lika väl till det dubbla? Hur kan man påstå, att den ena straffskalan bättre än den andra svarar mot brottet?

    Vid ett djupare och grundligare övervägande synes man således komma till det resultatet, att lagstiftarens uppgift inte kan vara eller åtminstone inte kan i allo vara att finna ett mot brottet svarande straff. Ty denna uppgift är väsentligen olöslig. Men vilken är då denna uppgift? Det skall jag nu söka bestämma men det blir nödvändigt att göra en liten omväg. Låt oss till en början överväga, om det system, som förut beskrivits och som närmast underkänts — det system enligt vilket straffet skall svara mot brottet — är alldeles förkastligt från den synpunkten att man icke på denna väg kan vinna straffets ändamål, brottslighetens bekämpande. På detta spörsmål måste man otvivelaktigt svara nej. Systemet är långt ifrån fullkomligt, det är endast till en del riktigt, men det kan icke med fog bestridas, att det i ej ringa grad tillgodosett sitt syfte. Det skall vi strax finna.
    Då man talar om straffet såsom medel för brottslighetens bekämpande, avser man — eller i varje fall bör man avse — straffinstitutionen i dess helhet. Därunder ingår dels strafflagen, dels dess tillämpning genom straffprocessen med dess slutakt straffdomen dels straffverkställigheten. Vanligen tänker allmänheten, då den talar om straff, blott på straffverkställigheten. Man tänker sålunda, vad angår dödsstraff, på själva avrättningen, vad beträffar frihetsstraff på interneringen i straffanstalten och i fråga om penningstraff på betalningen av böterna. Men tydligt är, att denna uppfattning är alldeles för trång. Allt, som jag hänfört till straffinstitutionen, måste medtagas. Straffverkställigheten spelar ingalunda den största rollen. Främst bör man ställa strafflagen, och de andra delarna av straffinstitutionen ha sin förnämsta betydelse däri, att de hävda lagens auktoritet. Vad hade en strafflag för värde, om den ej tillämpades? Tillämpningen sker därigenom, att det genom straffprocess i varje konkret fall fastslås, huruvida det brott, som är i fråga, förövats av viss därför tilltalad person, och att det i händelse av jakande svar dömes till straff, varefter det ådömda straffet verkställes. 
    Straffets samhälleliga ändamål är, såsom av min framställning torde ha framgått, prevention, d. v. s. att förekomma brott. Preventionen yttrar sig dels såsom generalprevention dels såsom specialprevention eller — för att begagna andra namn — dels såsom allmänprevention dels såsom individualprevention. Med ordet general- eller allmänprevention åsyftas det förhållandet, att straffet vänder sig motsamhällsmedlemmarna i gemen; det har till ändamål att påverka dem. I sin individualpreventiva funktion är straffet riktat mot den individ, som undergår sraff; det går ut på att underkasta honom en sådan behandling, att han för all framtid eller åtminstone för den tid behandlingen varar icke skall vara farlig för samhället. Vad nu först angår generalpreventionen ligger det i öppen dag, att man i främsta rummet och till allra största delen har att taga sikte på strafflagen. Strafflagen har en mycket stor uppgift att fylla i brottsförekommande syfte. Den verkar härutinnan dels moralbildande dels avskräckande. Dess betydelse i det första hänseendet är den ojämförligt största. Den består däri,

att lagen genom att förklara vissa handlingar brottsliga och belägga dem med straff gör dem till handlingar, som hederliga människor överhuvud ej vilja begå. Strafflagens ogillande av vissa handlingar har till effekt, att förövande av sådana handlingar ej ens blir föremål för allvarlig överläggning av hederligt och laglydigt folk. Det är detta, som avses, då man talar om straffets — det vill här säga strafflagens — moralbildande effekt. Lagens högtidliga ogillande har den verkan, att en rättsenlig vilja bildas hos samhällsmedlemmarna, och straffande blir i det övervägande antalet fall överflödigt. Denna sida av saken har länge ej varit tillbörligt uppskattad, men i våra dagars kriminalvetenskap är det i allmänhet ej längre så. Sedan gammalt har däremot straffinstitutionens avskräckande effekt till fullo beaktats, i äldre tid över hövan. Man lade därvid vikt ej blott på strafflagen utan också och ännu mer på straffverkställigheten. Dödsstraff och andra kroppsstraff voro länge förhärskande, jämte böter de enda straffen, och de verkställdes i stor utsträckning på de grymmaste sätt offentligen. Därav förväntade man sig den allra största brottsavskräckande verkan.
    Så utomordentligt viktig generalpreventionen än är — efter min mening den allra viktigaste — så är det inte och kan det ej vara med den som lagstiftning och vetenskap mest sysselsätter sig. En strafflagstiftare får visserligen aldrig släppa ur sikte det allmänpreventiva syftet, men han kan dock inte vid strafflagens utarbetande därav hämta någon närmare ledning. Tanken, att lagens stämplande av handlingar såsom brottsliga och straffbara bör verka moralbildande och avskräckande, lämnar inte någon närmare ledning vid avgörandet av om straffet för ett brott bör vara strängare eller mildare. Man kommer närmast till det resultatet, att straffen böra vara så stränga som möjligt. Framför allt syftet att avskräcka synes påkalla den allra största stränghet. Man vill ju gärna resonera som så, att ju strängare straff lagen hotar med, desto större blir den avskräckande effekten. Men resonemanget är inte riktigt, vilket erfarenheten bekräftat. Brottsfrekvensen var oerhört stor under tider, då straffen voro som strängast. De samhällsförhållanden, som frestade till brott, kunde icke motvägas genom några som helst straffhot i lagen och någon därpå grundad straffverkställighet. Och också en annan omständighet kommer i betraktande. Genomgående stränga strafflagar ha en tendens att motverka sitt ändamål. Strängheten, den förmenta orättvisan, framkallar opposition och kritik, trots mot lagen snarare än laglydnad. Och det får dessutom ej förbises, att de genomgående stränga straffen äro ägnade att utsudda skillnaden mellan grova och mindre grova brott. Om denna skillnad ej får spela någon mera betydande roll, kan den, som umgås med tankar på brott, frestas till att taga ett längre steg in på brottets bana och i valet emellan ett svårare och ett mindre svårt brott föredraga det förra, såframt det mera tillfredsställer hans brottsliga böjelse.
    Om också det generalpreventiva syftet inte kan ge lagstiftaren någon närmare ledning vid bestämmandet av straff för de särskilda brotten, så kan likväl å andra sidan därav hämtas den viktiga principen, att

straffet inte får överstiga liksom ej heller understiga det mått, som kräves av den hos samhällsmedlemmarna härskande opinionen om den rätta proportionen emellan brott och straff. En viss på känslan av vad rättfärdighet och billighet bjuda grundad opinion om förhållandet emellan brott och straff finnes otvivelaktigt inom samhället, och till den måste strafflagstiftningen taga hänsyn, även om den är ganska svävande och svår att fixera.
    Då generalpreventiva hänsyn endast till någon del kan vägleda lagstiftaren, måste hans huvudsakliga strävande gå ut på att ordna straffsystemet efter individualpreventiva synpunkter. Hans huvudsakliga strävande måtte m. a. o. gå ut på att ordna systemet så, att det bereder största möjliga trygghet för att de, som begått brott, genom den straffbehandling, varför de utsättas, inte vidare bli samhällsfarliga. Brottslingar äro emellertid vitt skilda individer, och därför bör straffbehandlingen vara inrättad efter deras individualitet. Principen blir således inte den, att straffet bör svara mot brottet, utan istället den, att det bör anpassas efter brottslingen. Denna senare princip var ledstjärnan för den straffrättsliga reformrörelse, som under 1800-talets senare decennier uppbars förnämligast av die internationale kriminalistische Vereinigung. Dess lösen var: Wir strafen den Verbrecher, nicht das Verbrechen. Detta uttalande ter sig närmast som ett nonsens. Det är ju nämligen alldeles klart, att man icke kan bestraffa ett brott, om därmed avses, att den brottsliga gärningen skall vara strafföremål. Endast den person, som förövat gärningen, kan straffas. Men parollen blir så mycket mera meningsfylld, om man däri inlägger den tanke som man velat bringa till uttryck, och det är just den tanke som jag nyss antydde: Man skall inte söka finna ett straff som svarar mot brottet, utan ett straff som är anpassat efter brottslingens individualitet. Fullföljes denna tanke leder den till en klassifikation av brottslingarna, i den mån en sådan är möjlig. Det är på denna väg den moderna kriminalrättsvetenskapen och hand i hand med denna den moderna kriminallagstiftningen slagit in. Det består dock en motsats mellan att straffa brottet och att straffa förbrytaren, som allt fortfarande är en aktualitet. De som i våra dagar hålla fast vid det förra alternativet, förstå eller böra åtminstone förstå därmed, att den brottsliges individualitet och hans därmed sammanhängande samhällsfarlighet icke får vara så helt bestämmande för straffet, att hänsyn ej tages till brottets beskaffenhet och samhälleliga betydelse. Ett brott som i yttre måtto icke är mycket grovt, t. ex. en ringa misshandel, bör således inte få leda därtill, att gärningsmannen underkastas en mycket lång, kanske livslång frihetsförlust, därför att rannsakningen med honom synts ge vid handen, att han på grund av sin moraliska beskaffenhet är en synnerligen samhällsfarlig individ. För min del är jag av den åsikten, att en till det yttersta driven tillämpning av principen om att straffa förbrytaren och icke brottet inte bör ifrågakomma. Här möter emellertid en rikedom av varandra korsande synpunkter, och en ingående utredning av dem medger inte tiden. Blott ett skulle jag vilja

ge en antydan om. Ett av en person begånget brott kan under rannsakningen om brottet och vid fällandet av domen icke betraktas som ett i hans liv alldeles fristående och isolerat faktum. Det måste ses i belysning av hans föregående liv, hans vita ante acta, som frasen lyder inom litteraturen, och detta hans föregående liv, framför allt av honom förut begångna brott och därför utståndna straff, måste nödvändigtvis öva inflytande på straffets bestämmande för det brott varom nu är fråga.

 

    I den tredje och sista avdelningen av mitt föredrag skall jag göra några korta anmärkningar om den förut nämnda klassifikationen av förbrytare.
    Man kan i hela skaran av dem som begå brott urskilja grupper, som genom vissa egenskaper naturligen skilja sig från den övriga, om jag så får säga, mera ordinära mängden av brottslingar. Denna gruppindelning sker med hänsyn till behovet eller lämpligheten att låta de till gruppen hörande brottslingarna undergå en särskild behandling. Beträffande tre olika kategorier är man allmänt ense om, att en sådan särskild behandling fordras: de äro unga förbrytare, abnorma förbrytare och oförbätterliga förbrytare.¹

 

    Jag har nu yttrat några ord om var och en av de tre grupper förbrytare, för vilka enligt nu härskande åsikter inom kriminologien särskilda reaktionsåtgärder äro påkallade. Grupperna äro, såsom min framställning gett vid handen: unga förbrytare, abnorma förbrytare och oförbätterliga. Fördjupade insikter kunna mycket väl medföra, att man i framtiden finner sig i fråga om sätten för reaktion mot brottsligheten böra skrida vidare på differentieringens väg, men för närvarande står man på den ståndpunkten, att alla de brottslingar, som icke äro att hänföra till någon av de nämnda tre grupperna, bilda i stort sett en enda skara, kvantitativt större än någon av dessa grupper, ja måhända större än alla tre tillsammans. Att denna stora restkategori inrymmer ett flertal olika förbrytareelement är emellertid uppenbart, och att därtill måste tagas hänsyn både i lagstiftning och vid lagtillämpning är alldeles tydligt. Man kan skilja mellan dem, som låtit småbrott komma sig till last — kanske rena bagatellbrott, som man och man emellan knappast karakteriseras som brott — och dem, som begått brott av mera allvarlig art. Endast vid de senare måste jag ett ögonblick dröja. Till dem äro att räkna förövare såväl av grova som av mindre grova brott. Vare sig brottet är av ena eller andra slaget, så är det dock ej nu fråga om oförbätterliga förbrytare. Den, som begått ett grovt brott och som, enligt vad av rannsakningen med honom framgår, är en även rent subjektivt sett dålig individ, kan, om han är en förstagångsförbrytare, icke räknas till de oförbätterliga. — Av alldeles särskilt in-

 

    ¹ Den följande redogörelsen för behandlingen av dessa olika kategorier förbrytare har uteslutits, då på alla tre områdena ny lagstiftning tillkommit efter det att föredraget hölls.                                                                                                     Red.

tresse äro de förövare av brott, beträffande vilka det föreligger starka skäl att ifrågasätta en reaktion som är mildare än den ordinära. Inför domaren står en delinkvent, hos vilken man ej har anledning antaga någon brottslig förhärdelse. Han har kanske fallit för den frestelse, som ett sällsport gynnsamt tillfälle att på otillåtet sätt förskaffa sig något eftersträvansvärt erbjudit eller han har handlat under inflytande av stark affekt. Eller kanske varken det ena eller andra förhållandet föreligger, men det gäller likväl en delinkvent, om vilken det finnes god anledning hoppas, att han, om det reageras på lämpligt sätt, icke vidare skall lämna något bidrag till brottsstatistiken. I sådana fall som dessa kan i stor utsträckning reaktionen få en särskild gestaltning, ja den kan måhända stundom t. o. m. helt och hållet utebli. Ett institut, som funnit vidsträckt användning, är institutet villkorlig dom. I svensk rätt har det funnit användning sedan länge. Den tilltalade, som befunnits skyldig till brott, dömes till straff, men det bestämmes samtidigt, att straffet inte skall verkställas, om den dömde under viss prövotid, varunder han vanligen skall stå under övervakning, uppför sig tillfredsställande. Sådan villkorlig dom erbjuder i åtskilliga avseenden stora fördelar. Även andra medel att reagera i de fall, om vilka nu är tal, stå på dagordningen eller äro redan prövade. Det extraordinära ställningstagande till brottsligheten, som utgöres av villkorligt domfällande, efterskänkande av straff m. m., har man emellertid ansett sig böra begränsa så, att det icke får komma till användning beträffande brott, som äro uttryck för en högre grad av samhällsfarlighet. Den synpunkten, att respekten för rättsordningen ej får försvagas, har här ansetts kräva, att straff både ådömes och tillämpas. Även eljest kan det säkerligen vara nödvändigt att icke medge någon eftergift i den ordinära reaktionen. Ett visst slags brott, som icke är av svårare art, kan ha blivit så vanligt, att det framstår som en nödvändighet att förfara med stränghet för att få till stånd en bättre ordning.¹

 

    Till sist blott några slutanmärkningar.
    Hela min framställning torde ha utvisat, att spörsmålen om brott och straff endast till någon del äro av juridiskt teknisk natur. Så beskaffade äro huvudsakligen de spörsmål, som röra brottsbeskrivningarna, d. v. s. bestämningarna i lagen av de särskilda handlingar, som skola beläggas med straff. Här måste förvisso den juridiska kunnigheten, det juridiska skarpsinnet, den juridiska formuleringsskickligheten komma till användning i fullaste mått, på det att de olika brottsbegreppen måtte bli med största möjliga skärpa, klarhet och otvetydighet fastställda. För övrigt går ämnet brott och straff vida över juridikens speciella gebit. Problem av den mest omfattande och djupt ingripande sociala innebörd kräva här sin lösning, och denna lösning kan inga-

 

    ¹ Sedan föredraget hölls har den nya lagen om villkorlig dom trätt i kraft, vars kvalificerade villkorliga dom med föreskrifter innebär en form av kriminalvård i frihet vid sidan om den i texten omtalade egentliga villkorliga domen. Även skyddsuppfostran kan ådömas genom en villkorlig dom.                           Red.

lunda sökas och vinnas blott från rent juridiska synpunkter. Dessa synpunkter angiva väsentligen endast i vilken utsträckning och på vad sätt samhället bör reagera mot redan begångna samhällsskadliga gärningar genom straff eller skyddsåtgärder. Jag kommer sålunda tillbaka till den strax i början av mitt föredrag antydda frågan, om man med fog kan begreppsligen skilja mellan straff och skyddsåtgärder; och jag lägger härtill frågan om det praktiskt sett ligger någon vikt uppå att göra en dylik distinktion. Det vill nog förefalla många som om frågorna borde besvaras nekande. Avgörande för samhällets reaktion mot begångna brott måste ju städse vara den synpunkten, att reaktionen skall med hänsyn till såväl art som omfattning vara sådan, att samhällets krav på värn tillgodoses. Det namn, som åsättes reaktionen, spelar härvid ingen roll. Emellertid får det inte förbises, att svensk rätt i likhet med utländsk gör skillnad emellan straff och annan reaktion; det har redan av mig påpekats. Den ståndpunkt, lagstiftningen sålunda intagit, förmenar jag vara fullt försvarlig och riktig, oavsett hur det rent teoretiska bedömandet utfaller. En lagstiftare bör taga hänsyn till en härskande uppfattning inom samhället, och denna bygger på skuldbegreppet, på tanken om fullt tillräkneliga till mogen ålder komna människors fulla ansvar för sina gärningar. I enlighet därmed ser man i straffet ej blott en försvarsåtgärd utan därjämte ett uttryck för samhällets ogillande; man ser däri i ej oväsentlig grad vedergällning. Skyddsåtgärder däremot uppfattas, såsom namnet också antyder, som åtgärder vidtagna blott till skydd för samhället, utan att i dem inlägges ett ogillande sådant som det, som kommer till uttryck i straff. Det har förvisso sin stora ej minst praktiska betydelse att lagstiftningen tager hänsyn till denna åskådning.