SVENSK RÄTTSPRAXIS. RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

1.

 

Fråga huruvida en i byggnad befintlig tvättgryta skulle anses såsom tillbehör till byggnaden.

 

Jfr UNDÉN: Svensk sakrätt II: 1 (2 uppl.) s. 44 f., NJA 1922 s. 88, 1934 s. 46 samt SvJT 1936 Rf s. 71 och 1942 Rf s. 58.

 

    Efter stämning å Selma Nordström i Färjestaden anförde f. fabrikören Reinhold Kraft i Björköby vid Ölands domsagas HR: Genom köpebrev d. 9 sept. 1946 hade Selma till Kraft försålt fastigheterna Färjestaden 1⁵¹ och 1⁵² i Torslunda socken att tillträdas d. 1 nov. 1946. Å fastigheterna hade en villa varit uppförd. Kraft hade vid tillträdet konstaterat, att en tvättgryta av koppar, som vid avtalstillfället funnits i byggnaden, blivit bortförd. Grytan vore att hänföra till fast egendom och hade ingått i köpet. På grund härav och då Selma vid flyttningen från fastigheterna tagit grytan med sig yrkade Kraft åläggande för Selma att genast återställa grytan till Kraft eller, därest den icke kunde återställas, förpliktande för Selma att till Kraft utgiva dess värde, 200 kr.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Wullt) yttrade i dom d. 24 febr. 1947: Enär ifrågavarande tvättgryta får anses hava blivit anskaffad till stadigvarande bruk för det å fastigheten uppförda bostadshuset och förty såsom tillhörande detsamma varit att hänföra till fastigheten samt ej visats, att mellan parterna avtalats, att grytan skolat undantagas från försäljningen av fastigheten, finner HR:n, att Kraft genom sitt förvärv av fastigheten erhållit äganderätten jämväl till grytan, och prövar fördenskull rättvist förplikta Selma att genast till Kraft överlämna grytan i oskadat skick eller, om hon så ej förmår, utgiva ersättning för densamma med vad Kraft i sådant hänseende begärt eller 200 kr.

 

    Selma sökte ändring samt anförde: Vid försäljningen hade tvättgrytan funnits uppställd i pannrummet invid värmepannan och hade icke med rör eller på annat sätt varit fästad vid rökgången. Grytan hade alltså utan vidare kunnat flyttas till annan byggnad, där lämplig eldstad funnits. En tvättgryta kunde väl anses som tillbehör till en i byggnad inredd tvättstuga men ej till byggnaden såsom sådan.
    Kraft åberopade ett av en polisman och en byggmästare utfärdat intyg, däri dessa uppgåvo, att i ett av byggnadens källarrum tvättstuga anordnats, att i murstocken uttag gjorts för rör till tvättgryta, samt att

över den plats, där enligt uppgift ifrågavarande tvättgryta stått, en vattenkran monterats.
    Göta HovR (hrr Herrlin, Täcklind, Stangenberg och Wetterling) fann i dom d. 19 sept. 1947 ej skäl göra ändring i HR:ns dom.

 

2.

 

Fråga om gärningsmannaskap och delaktighet vid brott mot skattestrafflagen.

 

Jfr HAGSTRÖMER: Svensk straffrätt I s. 284 f. och s. 319 f., STJERNBERG: Straffrättens allm. del I (1938) s. 185 f., SANDSTRÖM: Om taxering för inkomst eller förmögenhet s. 390—391; Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler (2 uppl.) III s. 68; SOU 1923 nr 9 s. 208 f. och 218, 1940 nr 20 s. 35 och 235 f. samt NJA 1940 s. 436, 1943 s. 1 och 1946 s. 305 ävensom avd. II 1944 s. 38-39.

 

    Allmän åklagare yrkade vid Aspelands och Handbörds domsagas HR ansvar dels å hemmansägaren Harry Engblad i Nymåla 1, Ruda, för det han i en av honom år 1946 avgiven självdeklaration av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter ägnade att för honom leda till för låg skatt, dels ock å Ester Carlsson, likaledes i Nymåla, för det hon, som upprättat deklarationen, däri uppsåtligen lämnat nämnda oriktiga uppgifter.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Dufwa) yttrade i utslag d. 28 juni 1947: Enär åklagaren icke mot Engblads bestridande och vad till stöd därför i målet förekommit styrkt, att Engblad vederbörligen undertecknat deklarationen, ty och som vid berörda förhållande vad mot Ester i målet förekommit icke är av beskaffenhet att för henne medföra ansvar, prövar HR:n lagligt ogilla den mot Engblad och Ester i målet förda talan.

 

    Åklagaren besvärade sig samt yrkade, att Engblad och Ester måtte fällas till ansvar.
    Göta HovR (hrr Herrlin, Olsson, N:son Dag och Wetterling) yttrade i utslag d. 13 nov. 1947: Ester har uppgivit, att Engblad förklarat, att han icke brydde sig om vare sig inkomster eller utgifter och sagt: »Vill Du deklarera, så får Du. Jag gör det icke», att Ester därefter upprättat självdeklarationen, undertecknat den med Engblads namn och ingivit handlingen till vederbörande taxeringsmyndighet samt att hon härvid handlat såsom ombud för Engblad.
    I målet är utrett, att Ester underlåtit att i deklarationen upptaga sammanlagt 940 kr. av Engblads inkomster under år 1945 samt att de oriktiga uppgifterna varit ägnade att leda till för låg taxering och till undandragande av ett sammanlagt skattebelopp å 44 kr. 73 öre.
    Omständigheterna kunna icke anses vara sådana att Engblad kan till ansvar i målet fällas.
    På grund av vad sålunda upptagits och då Ester, som vid deklarationens avgivande handlat i Engblads ställe, därvid måste anses hava förfarit med grov oaktsamhet,

 

8—497004. Svensk Juristtidning 1949.

 

prövar HovR:n rättvist dels fastställa HR:ns utslag såvitt den mot Engblad förda talan ogillats dels ock, med upphävande av samma utslag i övrigt, döma Ester jämlikt 2 § skattestrafflagen d. 11 juni 1943 att för vårdslös deklaration böta 75 kr.

 

3.

 

Sedan förlagsinteckning beviljats uti till viss rörelse hörande egendom samt förlagstagaren sedermera avlidit, hava hans dödsbodelägare överenskommit att under oförändrad firma i bolag fortsätta rörelsen. Utgör inteckningen hinder för beviljande av ny inteckning på grund av samma skuldebrev uti egendom, hörande till bolagets rörelse?

 

Jfr LÖGDBERG: Studier över förlagsinteckningsinstitutet s. 133 ff.

 

    Direktören Ansgarius Svensson, Vimmerby, anmälde d. 6 dec. 1930 till handelsregistret i Kalmar län, att han ämnade inom Södra Vi socken med postadress Gullringen idka handels- och fabriksrörelse under firma Gullringens Träförädling, Ansgarius Svensson.
    Den 15 dec. 1930, § 223, beviljade RR:n i Kalmar på grund av ett av Ansgarius Svensson d. 25 nov. 1930 utfärdat skuldebrev förlagsinteckning till säkerhet för 15,000 kr. med 6 % ränta uti all till nämnda rörelse hörande egendom av beskaffenhet att kunna utgöra föremål för sådan inteckning.
    Ansgarius Svensson avled d. 26 sept. 1943 och efterlämnade såsom dödsbodelägare änka och fyra barn.
    Den 9 maj 1945 anmäldes till handelsregistret, att dödsbodelägarna ämnade under oförändrad firma i bolag fortsätta rörelsen.
    En bank lät sedermera ingiva ovannämnda skuldebrev till inskrivningsdomaren i Kalmar med begäran att detsamma måtte ånyo intecknas i enlighet med en d. 29 dec. 1945 dagtecknad, av handelsbolaget underskriven förklaring å skuldebrevet, enligt vilken handelsbolaget övertoge betalningsansvaret för det i skuldebrevet omförmälda kapitalet med ränta och medgåve, att till säkerhet därför inteckning finge meddelas i all den egendom, hörande till handelsbolagets i Södra Vi socken då eller framdeles bedrivna industriella rörelse, som vore av beskaffenhet att kunna utgöra föremål för förlagsinteckning. Banken åberopade tillika intyg av landsfiskalen i Södra Vi distrikt, att handelsbolaget under ovan nämnda firma i Södra Vi socken dreve, förutom handelsrörelse, industriell rörelse inom sågverks- och träförädlingsbranschen ävensom att för den industriella rörelsen användes drivkraft om minst 5 effektiva hästkrafter.
    Inskrivningsdomaren (rådmannen Hellroth) yttrade i beslut d. 28 april 1948: Förlagsegendomen och förlagsskulden hava genom dödsfallet övergått å dödsboet efter Ansgarius Svensson, vilkens dödsbodelägare beslutat att i bolag fortsätta den av Ansgarius Svensson bedrivna handels- och fabriksrörelsen. Förlagsgivaren kan, så länge nämnda förhållande består, i händelse av konkurs göra sin förmånsrätt gällande i förlagsegen

domen. Verkan av den på grund av det av Ansgarius Svensson d. 25 nov. 1930 utfärdade skuldebrevet d. 15 dec. 1930, § 223, meddelade förlagsinteckningen har sålunda ej upphört. Vid sådant förhållande kan ny inteckning på grund av ifrågavarande skuldebrev ej meddelas.
    Inskrivningsdomaren prövar förty lagligt avslå bankens anhållan om inteckning.

 

    Banken anförde besvär.
    Göta HovR (hrr Ljungholm, Ekstedt, Walberg och Berglund, referent) yttrade i beslut d. 21 juli 1948: Den på grund av ovannämnda skuldebrev beviljade inteckningen saknar verkan uti handelsbolaget tillhörig egendom.
    Hinder i det av inskrivningsdomaren angivna hänseendet föreligger vid sådant förhållande icke för bifall till bankens ansökan.
    HovR:n prövar därför lagligt att, med undanröjande av inskrivningsdomarens beslut, visa ärendet åter till inskrivningsdomaren, som har att på anmälan ånyo upptaga detsamma; och åligger det banken, vid äventyr som stadgas i 13 § KF d. 13 april 1883 ang. förlagsinteckning, att inom 3 mån. från denna dag förete HovR:ns beslut hos inskrivningsdomaren.

 

4.

 

Domstol har ansetts icke äga befogenhet att förordna om ändring av olovligen utförd byggnadsåtgärd och därvid utsätta vite.

 

Jfr NJA 1879 s. 96 och 1920 s. 268 samt A. BEXELIUS m. fl. Byggnadslagstiftningen s. 648 f. och Festskrift tillägnad E. Marks v. Würtemberg s. 273 f.

 

    Byggnadsnämnden i Bollnäs stad meddelade d. 16 aug. 1945 byggmästaren L. E. Gersson byggnadslov för uppförande av ett bostadshus i två våningar å tomten nr 1 i kvarteret Tor i staden.
    Sedan stadsarkitekten i staden till byggnadsnämnden anmält, att vinden i fastigheten — utom ett par smala utrymmen — efter byggnadens färdigställande och avsynande blivit i strid med byggnadslovet och gällande bestämmelser inredd med bostadslägenheter, beslöt nämnden d. 14 aug. 1947 att överlämna ärendet till allmän åklagare för åtal med yrkande bl. a., att Persson måtte vid ett kraftigt verkande vite åläggas att inom 30 dagar efter delgivning av laga kraftägande utslag i målet hava byggnaden återställd i sådant skick, att densamma överensstämde med de ritningar, som lågo till grund för byggnadslovet.
    Allmän åklagare instämde därefter Persson till Bollnäs domsagas HR samt påstod ansvar å denne jämlikt 120 § 1 mom. 1 st. byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 för det han i strid med såväl de ritningar, vilka lågo till grund för byggnadslovet, som gällande stadsplane- och byggnadsbestämmelser inrett två bostadslägenheter i byggnadens vindsvåning, varjämte åklagaren yrkade åläggande för Persson att vid vite ändra byggnaden till överensstämmelse med de godkända ritningarna.
    Persson anförde: Han erkände, att han felat genom att han låtit inreda en del av husets vind utan att hava sökt eller erhållit nämndens till

stånd därtill. Åklagarens yrkande om föreläggande för Persson att vid vite ändra byggnaden bestredes, enär HR:n icke lagligen kunde giva ett sådant föreläggande. Det måste först på administrativ väg hava kommit ett beslut, som Persson haft möjlighet att överklaga. Därest HR:n bifölle åklagarens yrkande i sist berörda hänseende, bleve byggnadsnämnden såväl första som sista instans.
    Åklagaren hänvisade till 120 § 1 mom. 1 st. 1931 års byggnadsstadga och nämndens beslut av d. 14 aug. 1947 samt framhöll, att detta beslut vore att anse såsom ett sådant förordnande, som omförmäldes i nyssnämnda stadgande.
    Persson genmälde, att ett dylikt nämndens beslut måste i vederbörlig ordning delgivas den felande.
    HR:n (tingsnotarien L. Hellsten) yttrade i utslag d. 22 okt. 1947: Enär genom Perssons eget frivilliga erkännande och vad i övrigt i målet förekommit är styrkt, att han i vindsvåningen i det av honom uppförda bostadshuset å tomten nr 1 inom kvarteret Tor i Bollnäs stad, sedan byggnadsnämnden besiktigat och godkänt byggnaden, utan nämndens tillstånd och i strid mot gällande bestämmelser inrett två lägenheter om vardera rum, kök, sovalkov, tambur, toalett och garderob, prövar HR:n rättvist döma honom jämlikt 120 § 1 mom. 1 st. i byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 samt med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för förseelser mot nämnda stadga utgiva 20 dagsböter å 4 kr., vilka böter skola tillfalla Bollnäs stad.
    Tillika förelägger HR:n Persson att vid vite av 300 kr. före d. 1 juli 1948 ändra byggnaden till överensstämmelse med de ritningar, vilka lågo till grund för byggnadsnämndens d. 16 aug. 1945 meddelade byggnadslov.

 

    Persson anförde besvär med yrkande om undanröjande av vitesföreläggandet. Han yttrade: Något byggnadsnämndens beslut att ändra byggnaden hade icke delgivits Persson, varför tillfälle ej beretts honom att yttra sig i sak. Allmän domstol kunde näppeligen ingå på en prövning av sakfrågan.
    Åklagaren genmälde i förklaring: Den i 120 § 1931 års byggnadsstadga gjorda skillnaden beträffande ansvarspåföljden och påföljden att ändra det olovligen utförda, nämligen att den senare påföljden vore beroende av byggnadsnämndens förordnande, upphörde i och med att nämnden lämnat ett sådant förordnande. I förevarande fall hade byggnadsnämnden givit ett dylikt förordnande i och med beslutet att överlämna ärendet till åtal. Domstolen hade i ett fall som det föreliggande att taga ställning till frågan, huruvida brott förelåge, och, om så befunnes vara förhållandet, tillse, att de i lagen anvisade påföljderna bringades i tillämpning. Domstolen verkställde sålunda en prövning även i själva sakfrågan. Perssons åsikt, att nämndens förordnande borde hava delgivits honom och att han haft rätt att klaga däröver i administrativ ordning, vore ogrundad. 123 § 1931 års byggnadsstadga måste anses avse sådana beslut från byggnadsnämnds sida, vilka i sig själva kunde få rättsverkan gentemot någon. Ett förordnande jämlikt

120 § 1 mom. 1 st. samma stadga kunde överhuvudtaget ej få annan verkan än den att domstolen därigenom bereddes möjlighet att tillämpa den i förordnandet angivna påföljden gentemot den som byggt utan byggnadslov.
    Svea HovR (hrr Poss, Afzelius, af Klintberg och Nordin) yttrade i utslag d. 14 maj 1948: Jämlikt bestämmelserna i 5 och 120 §§ byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 äger byggnadsnämnd förordna om undanröjande eller ändring av olovligen utförd byggnadsåtgärd, därvid nämnden äger göra sig hörsammad bl. a. genom föreläggande av vite. Samma befogenhet för byggnadsnämnd innefattas i bestämmelserna i 163 och 164 §§ byggnadsstadgan d. 30 juni 1947, som trätt i kraft d. 1 jan. 1948. Däremot har befogenhet att meddela dylikt förordnande och därvid utsätta vite icke blivit vare sig i nämnda författningar eller eljest tillagd allmän domstol.
    Enär HR:n sålunda icke ägt förelägga Persson att vid vite ändra byggnaden, prövar HovR:n lagligt undanröja det Persson av HR:n i sådant hänseende meddelade föreläggandet.

 

 

5.

 

Bedrägligt beteende mot tandläkare vid tandbehandling.

 

Jfr NJA avd. II 1942 s. 394.

 

    Sedan byggnadsteknikern Jan-Åke Lennart Bergvall-Bergström-Guldebrand från Maria församling i Stockholm häktats, ställde allmän åklagare honom under tilltal vid RR:n i Uddevalla med yrkande om ansvar jämlikt 20 kap. 4 §, 21 kap. 1 och 3 §§ och 4 kap. 14 § strafflagen, 42 § K. stadgan d. 8 juni 1917 ang. hotell- och pensionatrörelse samt 1 § 1 mom. KF d. 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. Åklagaren påstod därvid, bl. a., att Bergvall under juni 1947 genom vilseledande förmått tandläkaren Lars Rhedin i Uddevalla att utföra tandbehandling på Bergvall för 426 kr., som icke betalats.
    Rhedin yrkade skadestånd av Bergvall med 426 kr.
    RR:n (ordf. borgmästaren Westin) fastslog i dom d. 21 juli 1948, att Bergvall erkänt att han vid olika tillfällen i Göteborg såsom resande tagit in på hotell under falskt namn, samt fann trots Bergvalls bestridande tillfredsställande bevisat, dels att Bergvall och en annan person begått grov stöld natten mellan d. 17 och 18 april 1948 dels ock att de olovligen till Norge utfört minst 425 par strumpor. RR:n yttrade vidare, såvitt nu är i fråga: Genom målsäganden Rhedins berättelse har visserligen framgått, att Bergvall, då han hos Rhedin begärde tandbehandling, uppgivit falskt namn, men RR:n finner likväl icke denna omständighet hava varit avgörande för Rhedin att lämna behandlingen. Emellertid har uppenbarligen avsetts, att betalning för behandlingen skulle lämnas, då densamma slutförts.
    Bergvall har icke erlagt betalning utan i stället avvikit utan att lämna Rhedin uppgift om sin vistelseort.
    Bergvall är förty förvunnen till ansvar för bedrägligt beteende.

    Bergvall har tidigare dömts för tjuvnadsbrott.
    Bergvall har icke haft något att erinra mot Rhedins skadeståndsyrkande.
    RR:n dömer förty Bergvall jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen, 42 § K. stadgan d. 8 juni 1917 ang. hotell- och pensionatrörelse, 1 § 1 mom. KF d. 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m., 21 kap. 2 § och 4 kap. 14 § samt 4 kap. 1 och 2 §§, allt strafflagen, för grov stöld, förseelse mot stadgan ang. hotell- och pensionatrörelse, olovlig varuutförsel samt bedrägligt beteende till straffarbete ett år 6 mån.
    Bergvall förpliktas utgiva skadestånd till Rhedin med fordrade och medgivna 426 kr.

 

    Bergvall fullföljde talan under yrkande bl. a. om befrielse från ansvar för bedrägligt beteende. Åklagaren hemställde om fastställelse av RR:ns dom.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Wickström, Wildte och Rosenberg samt adj. ledamoten Anna-Lisa Vinberg) gjorde i dom d. 10 sept. 1948 ej ändring i RR:ns dom, såvitt den överklagats.
    Bergvall sökte revision under förmenande, att anledning förekomme till ändring i det slut, vartill HovR:n kommit.
    HD (Just.R:n Lind, Ekberg och Sjöwall) fann i beslut d. 6 nov. 1948 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

 

6.

 

En fyraårig gosse har fått medfölja en av en fjortonårig yngling körd hästkärra och därvid blivit sparkad av hästen. Skadeståndstalan mot ynglingen och dennes arbetsgivare.

 

    Chauffören Heimer Thuomas i Luleå anförde i egenskap av förmyndare för sin son Leif, född d. 24 juli 1943, efter stämning, som delgivits dels åkaren Albert Hansson i Luleå dels ock byggnadsarbetaren Pär Hellbom i Luleå såsom förmyndare för hans son Rolf, född d. 31 mars 1933, vid RR:n i Luleå: Hansson hade haft Rolf i sin tjänst och anlitat Rolf för diverse körningar med hästfordon. Rolf hade d. 23 maj 1947 i närheten av Hanssons gård i Lulsundet kört gödsel med en Hansson tillhörig häst, spänd för en tvåhjulig kärra. Då Leif, som lekte i närheten, velat åka med i kärran, hade Rolf lyft upp Leif och låtit honom ställa sig längst fram i kärran, närmast hästen. Under färden hade hästen, uppenbarligen genom att Rolf ryckt för hårt i tömmarna, blivit irriterad och slagit bakut. Därvid hade Leif fått ett hårt slag i ansiktet av hästens ena bakhov eller av hästens ena knä, med påföljd att näsbenet bräckts och ett svårt slitsår uppstått i näsans mjukdelar. Genom att dels låta Leif åka med i kärran med vetskap om de risker detta kunde hava med hänsyn till hästens lynne, fordonets beskaffenhet och övriga omständigheter dels låta Leif uppehålla sig på den mest riskabla platsen dels ock icke iakttaga tillbörlig varsamhet vid körningen hade Rolf

handlat vårdslöst och vållat olyckshändelsen. Även Hansson vore ansvarig för det skedda i sin egenskap av Rolfs arbetsgivare. Skulle enbart hans egenskap av arbetsgivare ej grunda skadeståndsskyldighet för Hansson, åberopades även vållande från Hanssons sida, bestående i att han använt Rolf såsom körsven med vetskap om att Rolf tidigare visat bristande omdöme vid körningar för Hanssons räkning. I varje fall borde Hansson hava strängeligen förbjudit Rolf att taga med små barn i kärran. På grund av det anförda yrkade Heimer Thuomas att Rolf och Hansson måtte förpliktas att till Heimer Thuomas såsom förmyndare för Leif utgiva ersättning för lasarettsvård, ambulansskjuts och bilskjutsar med tillhopa 26 kr. samt för sveda och värk intill d. 31 okt. 1947 med 1,000 kr. Heimer Thuomas yrkade därjämte ränta och förbehölle sig och Leif rätt att föra särskild talan om ersättning för ytterligare läkarkostnader, resor, sveda och värk samt framtida men.
    RR:n (hrr Ekholm, Jacobsson, Sundberg och Ahlström), varest parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader, yttrade i dom d. 2 dec. 1947: I målet är följande upplyst. Den 23 maj 1947 var Rolf sysselsatt med körning av gödsel för Hanssons räkning intill den Hansson tillhöriga stadsägan nr 315 A i Luleå. Vid körningen använde Rolf en Hansson tillhörig häst, förspänd en tvåhjulig kärra. På begäran av Leif, som uppehöll sig i närheten, lyfte Rolf upp honom i kärran, där Leif till en början satt mitt i kärran men senare ställde sig vid kärrans främre gavel. Då Rolf vid passerandet av ett uppgrävt potatisland höll in hästen, slog denna upp med bakbenen, varvid Leif träffades i ansiktet och tillfogades de skador, som ett i målet ingivet läkarintyg närmare utvisar. Rolfs åtgärd att låta Leif medfölja åkdonet är med hänsyn till omständigheterna icke i och för sig av beskaffenhet att medföra skadeståndsskyldighet för Rolf. I övrigt har vållande till skadan från Rolfs sida icke visats föreligga. Med hänsyn till vad i målet upplysts angående Rolfs kunnighet som körsven kan Hansson ej anses hava visat vårdslöshet vare sig genom att anlita Rolf för körningen eller genom underlåtenhet att giva Rolf särskilda föreskrifter för densamma. På grund härav prövar RR:n rättvist ogilla käromålet. Det åligger Heimer Thuomas, dock endast med Leif tillhörig egendom, att ersätta Pär Hellbom och Hansson deras kostnader å målet, Hansson med 185 kr. och Pär Hellbom såsom förmyndare för Rolf med 269 kr. 60 öre jämte vad Pär Hellbom och Hansson visa sig hava erlagt i stämpel och lösen för RR:ns protokoll och dom i målet.

 

    Heimer Thuomas sökte ändring, som Pär Hellbom och Hansson bestred.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Kristensson, Lindskog, Utterström, referent, samt Åström) fann i dom d. 10 juni 1948 ej skäl att göra ändring i RR:ns dom.
    Heimer Thuomas sökte dispens.
    HD (Just.R:n Guldberg, Ekberg och Beckman) fann i utslag d. 20 dec. 1948 ej skäl att bifalla ansökningen, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.