MAGNE SCHJØDT. Norsk ekspropriasjonsrett. Ny utgave. Oslo 1947. Nationaltrykkeriet. 478 s. Sv. kr. 30.oo.

 

    Föreliggande arbete utgör en väsentlig omarbetning och utvidgning av förf:s år 1926 utgivna bok med samma titel. Den är skriven av en praktiker — »jeg er og blir advokat» — och den bär också spår härav, på gott och ont, men mestadels på gott.
    Den inledande framställningen om expropriationsrättens principer och historia, som icke fanns med i förra upplagan, bygger såsom förf. själv anger till större delen på andra auktorer och dessvärre icke på de nyare (GRUNHUT 1873 och LAYER 1902 äro huvudkällorna). När förf. själv då och då träder fram, möter närmast en temperamentsfull försvarare av den enskilda äganderättens samhällsvärde, sådant detta utformades under 1800-talsliberalismens glansdagar. I motsats till sin store landsman KNOPH finner förf. att »hva ble regnet for eiendomsinngrep for 60 år siden kan ikke gjøres erstatningsfritt i våre dager» (s. 27). I annat sammanhang (s. 44) uttalas, att Knophs framställning av grundlagsbudet om full ersättning såsom en i viss utsträckning tänjbar standard »heldigvis ikke hatt noen som helst virkning på praksis». Till det sagda må blott anmärkas, att Knoph, som kan misstänkas vara den klarsyntare av de två, grundar sina slutsatser just på ett studium av praxis. Överhuvud ger framställningen av expropriationsrättens principer förf. mera tillfälle att plädera för en obeskuren äganderätt än att verkligen söka sprida nytt ljus över expropriationsinstitutets samhälleliga funktion.
    Desto mera givande blir framställningen, då förf. kommer in på gällande norsk rätt. För en svensk läsare måste först noteras, att man i Norge — liksom i Danmark — icke äger någon allmän expropriationslag, endast ett mera generellt formulerat grundlagsbud. En mängd problem, t. ex. om expropriationsrättens föremål, om utvidgning av expropriation, om skyldighet att använda marken för expropriationsändamålet etc., äro i vårt land lösta genom uttryckliga lagbestämmelser, varför den norska utformningen »på fri hand» knappast tilldrager sig vårt speciella intresse. Vidare bör observeras, att begreppet expropriation i förf:s framställning helt eller delvis omfattar även vad vi benämner lösningsrätt (mellan enskilda) och tvångsservitut, ja t. o. m. avlösning av servitut. Här föreställer jag mig, att ett systematiskt särskiljande av dessa visserligen besläktade, men till sin egenart fullt bestämbara företeelser skulle vara av värde även i norsk doktrin. Helt säkert borde ock till särskild behandling utsöndras expropriation av lös egendom, d. v. s. vad som hos oss återfinnes i förfogandelagar etc.

Slutligen skulle man önska, att förf. vid ersättningsfrågornas behandling mera konsekvent hade skilt mellan situationen vid total och delexpropriation — också det ett område, där i vårt land positiv lag hjälper en systematiker på traven.
    Efter detta frågar sig kanske läsaren, vad som är så värdefullt i Schjødts framställning, att rec. anser sig kunna rekommendera den även för svenska fackmän. Utan tvivel ligger svaret i detaljbehandlingen av olika förekommande ersättningsspörsmål. Förf. har såsom praktiker varit med om en hel mängd svårknäckta situationer i den vägen och han serverar allt tillgängligt material kring de särskilda frågorna på ett intressant och tillförlitligt sätt. Om man någon gång — med tanke på förf:s förut antydda grundåskådning — tycker sig spåra ett väl avancerat hävdande av expropriatens intressen, så sker detta i varje fall aldrig bakom någon ogenomtränglig dimridå. När det t. ex. gäller skydd för obligatoriska rättigheter, knutna till viss exproprierad egendom, finner förf. (s. 207 ff.) — denna gång med visst medhåll från Knoph — höjesterett hava »kommet helt på villspor». Det torde nog kunna förmodas, att svenska domstolar skulle ställa sig lika kallsinniga gentemot innehavare av obligatorisk rätt. Medgives ersättning — såsom t. ex. enligt den svenska vattenlagens 4 kap. 11 § —är detta ju liktydigt med att man utrustar rättigheten ifråga med ett slags begränsat sakrättsligt skydd och för sådant fordras säkerligen uttryckliga regler i lag.
    Andra högaktuella spörsmål gälla maximiprisers inverkan på ersättningen (i vårt land närmast enligt förfogandelagen). Att gottgörelsen icke kan beräknas efter svarta-börs-pris är nog klart, men hur förhåller det sig, om en innehavare av viss nyttighet skulle föredragit att behålla densamma tills maximipriserna hävts, men hindras därifrån genom att expropriation resp. förfogande kommer emellan. Förf. (s. 260 ff.) tvekar icke om, att expropriationsersättningen i sådana fall kan och bör överskrida maximipriset. Han tycks också finna ett visst stöd härför i sitt lands rättspraxis.
    Vad slutligen angår beskattningsreglernas inverkan på expropriationsersättningen, hävdar förf. (s. 230 ff.) — i strid mot ett tydligt prejudikat av 1936 — att exproprianten bör vara skyldig svara för expropriatens genom expropriationen ökade skattebörda. I Sverige blev denna fråga aktuell under senaste kriget, då skatteinstanserna på i och för sig mycket diskutabla grunder vid realisationsvinstbeskattningen började likställa expropriation med frivillig försäljning. Detta medförde naturligtvis, att expropriaten i realiteten icke erhöll full ersättning ,men högsta domstolen medgav dock icke förhöjd ersättning av denna anledning (NJA 1946:580). Det förefaller också uppenbart, att den nödvändiga justeringen måste äga rum inom skattelagstiftningen och icke vid expropriationsersättningens bestämmande. Då skattepraxis ickekunde bemästra denna fråga, blev man nödsakad införa en särskild KF 23 maj 1947 om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation. Man skulle nog våga rekommendera en liknande lösning för Norges del.
    I denna recension har som synes endast kunnat beröras några få

detaljspörsmål ur förf:s innehållsrika arbete (vars värde f. ö. ökas genom en fullständig samling korta referat av högsta instansens domar i expropriationsmål 1850—1946). Såsom helhet ger boken intryck av en kraftprestation, som länder upphovsmannen till heder och som borde mana andra praktiserande jurister till efterföljd.

Seve Ljungman.