YNGVE LYTTKENS. Dramat på Broxvik. Sthlm 1948. Bonnier. 284 s. Kr. 11: 75, inb. 15: 50.

 

    Till fideikommisset Broxvik söder om Brå viken kom år 1895 som gäst en ung moderlös flicka vid namn Helga Fägersköld, vilken saknade fädernehem på grund av faderns kringflackande liv som järnvägsingenjör. Hon greps av lust att få definitivt stanna kvar på stället och tycktes ett tag ha goda utsikter därtill. Husfadern, en kammarherre Taube, avled plötsligt, och äldste sonen blev förälskad i Helga. (Hon fick 1897 ett barn med honom, men gifta blevo de aldrig.) Emellertid var Broxvik ett fideikommiss som kunde gå även på kvinnolinjen. Rätta innehavaren var kammarherrens änka. Hon ägde enligt fideikommissbrevet välja vilket av barnen som sedan skulle ha fideikommisset, och hon föredrog den yngre sonen. Fideikommissbrevet innehöll också en bestämmelse, att den som blev vanfrejdad genast skulle skiljas från egendomen. Ett dramatiskt händelseförlopp inleddes genom att Helga Fägersköld spred ut att hon sett fru Taube slå sublimat i sin mans saftsoppa innan han dog. Detta ledde till att graven blev öppnad och kammarherrens döda kropp undersökt. Det visade sig, att liket innehöll både kvicksilver och arsenik, dock i så ringa mängder att han enligt medicinalstyrelsens åsikt icke kunde antagas ha dött av gift. Fru Taube blev åtalad för att ha givit sin man gift, men under rättegången anlände ett brev från Helga Fägersköld, vari hon erkände att hon sista natten givit kammarherre Taube sublimat och sedan skyllt brottet på fru Taube för att få fideikommisset. Samtidigt hade Helga, som vid denna tid bodde hos ett justitieråd (SvJT 1941 s. 357 nr 133) i Stockholm, till sig själv sänt ett med förvänd stil skrivet brev, vari hon kallades till ett hemlighetsfullt möte.Hon hade också begivit sig till den utsatta mötesplatsen och där tillfogat sig själv ett flertal knivhugg, innan hon i ett halvt medvetslöst tillstånd anträffades av sin värd och hans maka, för vilka hon påstod sig ha blivit överfallen. Helga blev i sin tur åtalad för att ha givit kammarherre Taube gift, men hon återtog sin bekännelse och fick en skicklig försvarsadvokat, Karl Staaff. Rättegången slutade med att, jämte det fru Taube frikändes, Helga Fägersköld förklarades ej kunna emot sitt nekande fällas till ansvar.
    Detta på sin tid allmänt uppmärksammade brottsfall har nu i bokform bevarats åt eftervärlden av YNGVE LYTTKENS, vilken tidigare skrivit en bok om prästen i Silbodal som lade gift i nattvardsvinet för att befria socknen från gamla och fattiga. Dramat på Broxvik var i sig självt så spännande, att boken redan på den grund är intressant. Tyvärr har förf. helt levt sig in i försvarsadvokatens roll i sin skildring av Helga Fägersköld. Snart sagt varje tänkbart stöd för det av henne utspridda ryktet, även löst prat, framdrages, under det att för Helga besvärande förhållanden bortförklaras. Förf:s slutsatser av de styrkta

ANM. AV YNGVE LYTTKENS: DRAMAT PÅ BROXVIK. 127fakta och hans reflexioner om de handlandes motiv och psykiska förutsättningar måste förefalla varje omdömesgill läsare till väsentlig del ogrundade eller direkt vilseledande. Vad man saknar i boken är främst den psykologiska förklaring av problemet Helga Fägersköld, som psykiatrien efter sin snabba frammarsch under de senaste årtiondena otvivelaktigt skulle kunna ge. För den som endast räknar med rationella motiv fanns ju ett sådant i hennes önskan att komma åt fideikommisset, men för en människa av hennes psykiska typ ligger ett självständigt motiv redan i lusten att väcka allmän uppmärksamhet, att få spela en roll. Boken har föranlett skriverier i pressen om att Helga skulle ha blivit rentvådd. Detta är ägnat att ånyo kasta en mörk skugga på den familj, som en gång gästfritt tog emot henne och lönades med det lömskaste förtal.

Nils Beckman.