Första allmänna svenska åklagarmötet 1948.1 Efter en välkomsthälsning till de närvarande, med särskild adress till justitieministern, statsrådet Herman Zetterberg och övriga inbjudna gäster, yttrade riksåklagaren Maths Heuman i sitt hälsningsanförande till åklagarmötet d. 3 dec. 1948 följande:
I en uppsats i Svensk Juristtidning av år 1921 betitlad »Några tankar i frågan om processreformens förutsättningar» ger författaren, professor Hassler, en skildring av de då föreliggande bristerna hos rättskipningens organ, domstolarna, advokatståndet och åklagarväsendet, samtidigt som han framlägger åtskilliga förslag till reformer som ansågs erforderliga för att en ny rättegångsordning skulle kunna genomföras. Det är genomgående en hård dom över det dåvarande tillståndet.Om åklagarmyndigheten heter det:
»I skrivande stund ha vi icke någon verklig åklagarmyndighet i modern mening. De allmänna åklagare, som ha juridisk bildning, äro lätt räknade. Resten utgöres av administrativa tjänstemän med i regel utbildning för lägre förvaltningstjänst, understundom endast för polistjänst. Och i det stora flertalet fall ha de andra tjänsteåligganden, som kräva lejonparten av arbetskraften, eller ägna de sin mesta tid åt privat förvärvsverksamhet. Till den bristande kompetensen kommer bristande tid, ringa övning, litet intresse för åklagarkallet. — — —
Snart sagt alla väsentliga brister i vårt brottmålsförfarande, den otillfredsställande förberedelsen med därav förorsakade onödiga åtal och vidsträckt uppskovsväsen, det svaga framförandet av åtalet inför rätta och domarens därav betingade alltför starka inkvisitoriska verksamhet — alla dessa och ännu flera missförhållanden kunna föras tillbaka på saknaden av en nöjaktig åklagarkår.»
Mina herrar, hur har inte bilden förändrats under det kvartssekel som har förgått sedan denna artikel publicerades? I fråga om landsfiskaler
na, som länge har utgjort den svenska lantregeringens ryggrad och som har ådagalagt så mycken skicklighet när det har gällt kårens betydelsefulla administrativa uppgifter, har genom 1941 års landsfiskalsreform förutsättningar skapats för att stärka deras kompetens såsom åklagare. Reformen innebär, att landsfiskalsaspiranten efter studentexamen måste genomgå — utom den teoretiska polischefskursen på ett halvt år — en tvåårig kurs vid Stockholms högskola som omfattar de viktigaste juridiska ämnena.
Beträffande landsfogdarna genomfördes 1936 en ny landsfogdeorganisation. Kvalifikationerna höjdes och det krävs numera av landsfogdeaspiranten att han, efter tingstjänstgöringen, har haft praktisk utbildning vid kriminal- och ordningspolisen på ungefär ett halvt år, att han har tjänstgjort hos överåklagare lika länge och att han har genomgått den nyss nämnda teoretiska polischefskursen på ett halvt år, alltså en sammanlagd utbildningstid av 18 månader efter tingstjänstgöringen. Landsfogdeaspirantens utbildning är alltså väl så kvalificerad som hovrättsaspirantens.
Vad stadsfiskalerna beträffar var år 1921, enligt Hassler, bara 8 av landets 110 stadsfiskaler jurister. I praktiken har nu flertalet stadsfiskaler landsfogdekompetens. Det har slutligen skapats en aspirantorganisation av cirka 30 man för rekrytering av stadsfiskals- och landsfogdetjänsterna.
Dessa yttre synbara förändringar i fråga om åklagarkårens kompetens och organisation motsvaras på den inre fronten av en lika stark utveckling. Jag tror väl att man utan överdrift kan säga att få yrkesgrupper under en så kort tidrymd kan påvisa en så stark kvalitetshöjning: ökad kompetens, ökat intresse, ökad koncentration kring den rättsvårdande uppgiften kan nästan genomgående konstateras.
Detta har förvisso också krävts med hänsyn till de större fordringar som det alltmer komplicerade samhällslivet, den forcerade strafflagstiftningen, kriminalpolitikens landvinningar och framför allt processreformen har ställt på åklagarmyndigheten. Hand i hand med de ökade kraven i kvalitativt hänseende har gått en rent kvantitativ ökning av åklagarkårens arbetsuppgifter. Processreformen medför att åklagaren måste leda förundersökningen på ett effektivare sätt än förut och ingripa i den på ett tidigare stadium. Han måste förbereda sig på huvudförhandlingen inför rätta grundligare än förr. Vid denna förhandling måste han vara beredd att lämna en muntlig, klar och koncis sakframställning. Han måste — även om det ännu lär finnas en och annan domare som inte har lämnat den inkvisitoriska processen — höra vittnen och parter och han har att i sitt slutanförande ge en värdering och sammanfattning av bevisningen. Han bör inte begränsa sin verksamhet till ett klarläggande av skuldfrågan utan han har att bilda sig en egen mening om vilken kriminalpolitisk behandling inom vårt moderna differentierade straffsystem som bör ifrågakomma — kvalificerad villkorlig dom i alla dess skiftande varianter, ungdomsfängelse, förvaring etc. — och han bör framställa yrkande därom. Frågeställningen får alltså inte snävt begränsas till skyldig eller icke skyldig utan den måste
vidgas att omfatta också människobehandlingen, kriminalpolitiken. Nya uppgifter för åklagarna är meddelande av strafföreläggande och åtalseftergift.
Jag nämnde nyss att åtskilligt har gjorts för att i organisatoriskt hänseende och i utbildningsavseende öka åklagarnas förutsättningar för att fullgöra sina uppgifter. Ännu föreligger åtskilliga svagheter och mycket kan från det allmännas sida ytterligare åtgöras — även om man aldrig får glömma att det i främsta rummet ankommer på var och en enskild åklagare att arbeta på att vidga sina kunskaper och sin erfarenhet.
Några av de önskemål som ställs på det allmänna — bortsett från de ekonomiska frågorna — må här nämnas. Det torde kunna betecknas som en svaghet hos vår åklagarorganisation att åklagarna i så stor utsträckning måste syssla också med andra viktiga statsuppgifter: polisväsendet i den mån det ej berör brottmålsutredningarna, exekutionsväsendet och civilförsvaret. Därigenom splittras deras tid och intresse, och det är inte alltid som en person lämpar sig både för åklagargöromål och administrativa polisgöromål. Skapandet av en högt kvalificerad statsåklagarkår, som vi har i våra grannländer, torde underlättas genom en rationellare fördelning av polis- och åklagaruppgifterna mellan befattningshavarna. Att stadsfiskalerna är kommunalt anställda har vållat vissa svårigheter då en och annan stad har visat sig mindre förstående för den utbyggnad av åklagarkåren som processreformens genomförande kräver. I avbidan på att tiden mognar för ett realiserande av kravet att alla åklagare skall vara jurister är det ett önskemål att statsstipendier inrättas för distriktsåklagare, som vilja skaffa sig fortsatt teoretisk och praktisk utbildning för befordran till högre befattningar inom åklagarväsendet. För åklagarkårens rekrytering skulle det vidare vara värdefullt om de skickligare åklagarna kunde sluta sin bana som domare, såsom fallet är i Danmark och Norge. En omläggning av polischefskursen så att den kommer att omfatta också en speciell åklagarutbildning är av betydelse. Det finns i utlandet, särskilt i England och Amerika, en omfattande litteratur i fråga om förhörsteknik, avhörande av vittnen, uppträdandet inför rätta etc. Någon utbildning på detta viktiga område förekommer praktiskt taget ej i Sverige. Undervisning i kriminologi vid universiteten och vid den teoretiska polischefskursen är i hög grad påkallad.
Syftet med detta allmänna åklagarmöte är främst att underlätta den fortsatta utbildningen och de självstudier som en åklagare aldrig får försumma om han skall kunna rätt fylla sin uppgift. När det har gällt att uppgöra programmet för mötet, har vi ställts inför en sådan rikedom på ämnen att vi länge har varit tveksamma om vad vi skulle välja. Vi har stannat för att uppta ett ämne inom vart och ett av de tre områden som hänför sig till åklagarens verksamhet: förmiddagens föredrag ägnas den materiella straffrätten, eftermiddagens föredrag och diskussioner straffprocessen och morgondagens föredrag kriminologien. Vi beklagar att tiden inte medger att det lämnas någon redogörelse för den nya strafflagstiftningen för krigsmakten, att vi inte kan ta upp frågan om förhörstekniken och att vi inte heller kan behandla något centralt spörs
mål inom det kriminalpolitiska reaktionssystemet (t. ex. kvalificerad villkorlig dom eller behandlingen av ungdomliga lagöverträdare). Också den aktuella kriminalpolitiska situationen hade behövt att här belysas. Men det är vår avsikt att detta första möte skall kunna årligen upprepas. I förhoppning att dessa dagars förhandlingar skall skänka vad som med dem har avsetts, förklarar jag det första allmänna svenska åklagarmötet öppnat.