BORGMÄSTAREN CONTRA BORGERSKAPET.

 

En småstadsinteriör från 1800-talets början.

 

AV

 

F. D. BORGMÄSTAREN GREVE C. V. SPENS.

 

II.

 

Det på grund av borgmästare Björkmans angivelse anhängiggjorda åtalet mot handlanden Sven Mårtensson Kullgren m. fl. förevar första gången inför särskilda rådstuvurätten i Ulricehamn den 24 januari 1814.
    Vid ifrågavarande tid var allmän åklagare icke berättigad att utfärda stämning i brottmål, varför actor, lands- och stadsfiskalen Boman, måste begära sådan hos särskilda rådstuvurättens ordförande, auditören Kjellerstedt. Till erinran om vad saken gäller och för att visa actors syn på densamma, återgiva vi motiveringen i hans stämningsmemorial:
    »Sedan hos Kongl. Maj:ts 'respektive' Befallningshavande i Elfsborgs län herr Borgmästaren C. A. Björkman skriftligen anmält, att den 12 december, vid en uti Ulricehamns stad i handelsmannen Johan Bengtssons hus anställd bal till firande av den i världshistorien märkvärdiga och för alla trogna svenska undersåtare ytterst glädjefulla segren vid Leipzig, åtskilliga av ovanberörda Ulricehamns stads borgerskap i stället för att värdigt dela övrige rikets innevånares ljuva känsla, föranledd av ett sådant högtidligt tillfälle, tvärtom, av starka drycker berusade och nästan ursinnige, på det mest grova och straffbara sätt icke allenast våldsammeligen överfallit, slagit och oqvädat stadens styresman, Herr Borgmästaren Björkman, den de likväl både äro skyldige aktning och med edsplikt förbundne, utan ock på enahanda högst förgripeliga sätt behandlat Herr Capitainen välborne Carl August Sparrsköld och Stadsnotarien A. Westerstrand, vilka i förening med Herr Borgmästaren Björkman sökt avstyra och dämpa ovan förbemälte våldsamma uppträde; så har välbemälte Konungens Befallningshavande under den 24 sistlidne december täckts förordna mig att i egenskap av Krono-Actor detta mål till vederbörlig domstol i laga ordning instämma och på det strängaste beivra. Till åtlydnad härav, och då de handlingar om förloppet av berörda äventyrliga händelse, vilka jag hittills haft tillfälle att se, ej otydeligen upplysa, att handelsmannen Sven Mårtensson Kullgren, biträdd av guldsmeden Holmström, kopparslagaren Ruckman, nålmakaren Sjöberg, hattmakarna Hägerström och Ekebom samt handlanden Sven Carlsson, huvudsakligen berett och fullbordat överklagade oordentligheter, får jag alltså» etc.

    Borgmästaren, Sparrsköld och Westerstrand instämdes för att i saken höras och meddela upplysningar.
    Slutligen yrkades ersättning för actors rese- och täringskostnad efter avgivande räkning.
    Uti senare stämning yrkade actor även ansvar å kopparslagaren Högdahl, gördelmakaren Ekebom, handlandena Söderström och Brunander samt handskmakaren Lindberg.
    Såsom redan tidigare nämnts, förevar målet, däri särskilda rådstuvurätten meddelade slutligt utslag d. 12 april 1814, vid 31 rättegångstillfällen.
    Här ligger det nära till hands att göra den reflexionen, att med det processförfarande, som, ävenledes grundat på RB i 1734 års lag, praktiserats av den nu levande domaregenerationen, skulle målet hava avverkats på några få gånger. Händelseförloppet var ju icke särdeles invecklat, och det ifrågavarande uppträdet pågick endast en helt kort stund. Orsaken till den utdragna handläggning målet erhöll, var uppenbarligen den totala bristen på förberedelse. Inga polisförhör förekommo. Både actor och domare kommo vid målets företagande »in medias res», och hela materialet måste plockas fram och ordnas vid domstolen. Ett stort antal vittnen blevo därför hörda onödigt, och många av vittnena måste höras flera gånger för att konfronteras med andra vittnen. Det mesta i sådant avseende har under vår tid plägat vara undangjort genom polisförhören. Det är typiskt, att man ofta kallar målet för »undersökning».
    Kjellerstedt hade under hela rannsakningen icke ringa möda att anskaffa lämpliga bisittare i domstolen. Vid denna tid erfordrades enligt 23 kap. 1 § RB fem ledamöter för att rådstuvurätten skulle vara domför. Staden hade endast omkring 775 invånare, och många av dessa voro på grund av släktskap eller svågerlag med någon av de tilltalade jäviga eller till följd av deltagande i någotdera av sällskapen å rådhuset eller i Bengtssonska huset mindre väl lämpade att sitta i rätten. Därtill kom att den ersättning, som tillkom extra ledamöter, var mycket liten, varför det tidsödande uppdraget icke var lockande. Sedan målet någon tid pågått, anmälde också Kjellerstedt för hovrätten dels att han ej själv kunde underhålla sig för den avlöning taxan utstakade, dels att han av egna medel nödgats tillskjuta belopp till bisittarna, samt dels att, sedan flera av de kallade ledamöterna var efter annan avsagt sig att vidare biträda, det i orten icke funnes någon enda person, som ville åtaga sig adjunktion. Kjellerstedt anhöll därför att antingen bliva befriad från förordnandet eller satt i tillfälle att obehindrat och utan alltför kännbart lidande fortsätta göromålen. Hovrätten beslöt förständiga Kjellerstedt att fortfara med handläggningen, anmodade KB i Älvsborgs län att föranstalta om att skickliga och ojäviga personer erhölles till ledamöter i särskilda rådstuvurätten samt utverkade K. M:ts beslut, att ordföranden skulle erhålla en riksdaler banco om dagen och ersättning för skjuts efter tre hästar, samt att de extra ledamöterna skulle få samma dagtraktamente, som enligt författningarna tillkom domare vid

enskilda förrättningar. Det skulle åligga domstolen att vid slutlig prövning av målet tillse, om och av vem K. M:t och Kronan skulle erhålla ersättning härför (!). Det är anmärkningsvärt att icke staden ansågs pliktig bekosta särskilda rådstuvurätten.

 

    Kullgren, som borgmästaren i sin angivelse betecknat såsom huvudman för de tilltalade, var en helt ung man, född 1789. Han tillhörde en gammal ansedd borgarsläkt. Hans farfader hade varit rådman i staden. Från de mest vederhäftiga håll t. ex. överstelöjtnanten Coyet, lagmannen Olivecreutz, postmästaren Bredman m. fl. erhöll han under rättegången de bästa vitsord. Man bedömde honom som »en stilla och anständig borgare, känd för fredligt och beskedligt uppförande». Det upplystes att han ordentligt nyttjat salighetsmedlen och fört en oklanderlig levnad samt vore »hatare av sin nästas förfördelande och hellre uträttade gott än ont». Kullgren ansågs tillika vara en mycket dugande man. Sedan hans fader kommit på obestånd, hade Kullgren vid 18 års ålder startat egen affär och skött denna med sådan framgång, att han nu förmådde försörja såväl sin egen familj som efter faderns död sin moder och syster. Han hade därför fått stort anseende och redan vid 22 års ålder blivit vald till en av stadens äldste, i vilken egenskap han, enligt vad andra stadens äldste intygade, »med klokhet och drift iakttagit stadens och borgerskapets lagliga fördel».

 

    Till en början artade det sig emellertid illa i rättegången för de stackars borgarna, ehuru särskilt Kullgren kämpade som ett lejon. De stodo ju också utan hjälp och hade emot sig två lagkunniga och processvana motståndare, actor och borgmästaren. Såsom så ofta händer i liknande lägen, begingo borgarna det misstaget att alltför intensivt tillämpa »prima regula juris». Det lyckades ganska bra utom ifråga om Kullgren, som syntes alltför tydligt hava framträtt såsom borgarnas ledare. Bevisningen mot de övriga, av vilka åtskilliga uppenbarligen tagit aktiv del i våldsamheterna, blev synnerligen mager. Man lade i dagen stark inbördes solidaritet. Det kunde ju också bero på mörkret, att man ej sett en del av vad som inträffat. Kullgren sökte först göra gällande att han ej igenkänt borgmästaren, utan varit i slagsmål med en okänd person, och då denna ståndpunkt visade sig ohållbar, att det varit borgmästaren, som överfallit Kullgren, och ej tvärtom.
    Sedan stark bevisning förebragts mot Kullgren, beslöt rådstuvurätten d. 31 jan. att han skulle genast »träda i arrest».
    Emedan Kjellerstedt på ett tidigt stadium hört ett rykte, att om Kullgren bleve häktad, så ämnade borgarna uttaga honom med våld, hade Kjellerstedt hos KB hemställt om förläggning till staden av en militärstyrka för ordningens upprätthållande. KB hade tillmötesgått framställningen och till staden förlagt 75 man ur Helsinge regemente under befäl av löjtnant Spåre. Det är betecknande för det spända läget, att man icke vågade välja en trupp ur det i stadens närhet förlagda Elfsborgs regemente utan i stället tog folk ur Helsinge regemente. Elfsborgarna voro kan tänka för djupt lierade med borgarna. Och då helsingarna avlöstes, valde man först att som ersättning kommendera folk från Dalregementet och slutligen från Skaraborgs regemente.
    Emedan stadens häkte befanns vara i mycket uselt skick, förordnade

rådstuvurätten, att Kullgren skulle få vistas i sitt eget hus under bevakning av den här förlagda militären.
    Då Kullgren blivit häktad, insågo borgarna att de behövde hjälp i rättegången, och från och med rättegångstillfället d. 7 febr. 1814 stod vid deras sida i sådant avseende f. d. landssekreteraren Harald Johan Falk. Denne, som blivit utnämnd till landssekreterare i Jönköpings län 1798, men, ehuru endast i 40 års åldern, av obekant anledning tagit avsked redan 1805, bedrev advokatverksamhet i Jönköping. Borgmästaren kallar honom i sina skrifter, troligen i syfte att ge uttryck åt sitt förakt för advokatyrket, »f. landssekreteraren, numera namnkunnige advokaten Falk». I honom fingo emellertid borgmästaren och actor en motståndare, som ej allenast var dem jämbördig utan till och med överlägsen. Falk nedlade på biträdesuppdraget synnerlig energi och visade stor vakenhet och betydande skicklighet vid iakttagandet av sina klienters intressen. Hans påpasslighet under vittnesförhören var föredömlig, men man kan nog inte helt fritaga honom från försök att snärja och förvilla de vittnen, som motparten inkallat. I hovrätten talar borgmästaren också om »förre landssekreteraren Falks försök att genom vid särskilda tillfällen framställda listiga frågor leda vittnen till motsägelse».
    Vid rådstuvurätten inträffade oupphörliga skärmytslingar mellan Falk, å ena sidan, samt borgmästaren och actor, å den andra. Dessa avspegla sig rätt väl i protokollet, och vi skola i det följande lämna exempel därpå i sammanhang med omnämnande av enskilda episoder under rättegången.
    Då Falk anmälde sig såsom rättegångsbiträde, hemställde actor till rådstuvurätten, huruvida de tilltalade ägde anlita sådant biträde. Falk anmärkte i anledning härav att, då en anklagad måste anses äga att själv avgöra, om han tarvade rättegångsbiträde, så fordrade actors hemställan intet svar. Rådstuvurätten meddelade emellertid det beslutet, att den ville tillåta, att de tilltalade tillsvidare finge begagna biträde, såvitt det med lag och sakens beskaffenhet kunde instämma, vilket rådstuvurätten ville hava sig förbehållet att tillse.
    Falk tillsporde borgmästaren bl. a. vilka skålar, som proponerades i balsällskapet, då den senare skjutningen skulle ha verkställts. Han ville tydligen ha fram att det var fråga om Lucia. Borgmästaren svarade, att ingen skål då proponerades, och att han icke ansåge sig skyldig att redogöra för sina tilltänkta beslut. Falk förklarade, att han icke tänkte begära redogörelse för annat än verkställda handlingar.
    Då borgmästaren tillfrågat vittnet Stina Lindqvist, vilka personer som omgivit henne på torget och till äventyrs åsett av henne omvittnade händelser, bestred Falk denna frågas besvarande såsom ledande till en »inkvisitorisk undersökning». Det tillhörde enligt hans mening angivare och actor att utan så beskaffad hjälpreda själva anskaffa vittnen. Rådstuvurätten ansåg att den framställda frågan finge besvaras, enär i mål av sådan beskaffenhet domstolen ägde att söka alla de upplysningar, som med bibehållande av parternas ömsesidiga rättigheter kunde vinnas.

    Vid rättegångstillfället d. 1 mars 1814 anmärker borgmästaren, i anledning av att Falk under domstolens förhör med kapten Sparrsköld till denne framställt en enligt borgmästarens mening onödig fråga, att Falk gång på gång med anmärkningar avbryter domstolens göromål och framställer påminnelser. Borgmästaren uttalar den förmodan att ett slikt förhållande icke är förenligt med den ordning, som en fullmäktig i rättegången bör söka att iakttaga.
    Falk svarar, att borgmästaren icke äger skäl för sin framställning, då Falk icke gjort sig känd såsom den där obehörigen väckt anmärkningar. Falk förmodar sig icke behöva av borgmästaren inhämta kännedom om sättet att såsom fullmäktig, part eller domare behandla en rättegång.
    Actor begär nu för sin del få anmärkt, att han anser personligt förolämpande icke böra upptaga den tid, som för rannsakningen erfordras.
    Borgmästaren anför då, att han visst icke finner sig förundrad över att Falk i egenskap av fullmäktig uppträtt i detta mål. Borgmästaren skulle icke heller finna sig böjd till förebråelser mot Falk·, så länge dennes åtgärd inskränkes därhän att försvara de anklagade, men då Falk, på sätt protokollerna vitsorda, mera sökt att kasta skugga på borgmästarens åtgärder än att följa gränsen för den befattning borgmästaren anser i detta mål vara behörig, så hemställer borgmästaren till domstolen att bestämma, huruvida Falks biträde bör tillåtas, och vill borgmästaren i sammanhang härmed icke lämna obemärkt det Falk skall yttrat att han ogärna åtagit sig att i egenskap av fullmäktig med ett så beskaffat mål taga befattning, och borgmästaren finner därför Falks sätt att behandla saken desto mera oväntat.
    Falk svarade härpå »med egna ord»:
    »Den första underrättelse jag erhöll om händelsen, vilken utgör undersökningsämnet för närvarande, grundade sig på borgmästarens skriftliga angivelse och de rykten, som i början på ett nog ofördelaktigt sätt målade Ulricehamns borgerskaps förhållande. Med denna underrättelse var min vägran att biträda borgerskapet lika billig som mitt åtagande här efteråt i samma ämne. Ransakningen var börjad och skriden långt, när jag för första gången fick se de däröver förda protokollerna. Deras innehåll lämnade ingen anledning till trovärdighet av borgmästarens uppgifter i de delar, som rubricerade målet på en så grov sida — och att försvara den oskyldigt angripne är en plikt, vilken jag gärna uppfyller.
    Om för att söka sanningen jag måst väcka frågor de där för borgmästarens motsatta avsikt varit mindre fördelaktiga, om i grund därav upplysningar tillkommit, vilka i en eller annan motto beskuggat borgmästarens egna åtgärder, samt äntligen, om borgmästaren orätt misstrott åsyftad chican, må sådant icke räknas mig utan borgmästaren till last. Då jag i dag på begäran fått en sådan fråga till herr capitain Sparrsköld framställd, vilken ljusligen avser nödig upplysning om händelser, vilka förut äro olika uppgivne, anfölls jag högst obehörigt därföre av borgmästaren. Jag sökte undanbedja mig borgmästarens förolämpande uttryck, men min foglighet fick icke kyla borgmästarens heta blod. Det oaktat lämnar jag händelsen utan anmärkning vidare än uppriktig försäkran, att borgmästarens hetta, lika så litet hädanåt som hitintills, skall förleda mig till annat än anständigt och värdigt uppförande inför rätta. I övrigt känner jag själv lagliga gränsen för min åtgärd såsom de tilltalades biträde i rättegången. — Denna gräns har jag icke överskridit och ämnar ej heller göra det.»

    Borgmästaren anförde i anledning härav, att han i Falks muntliga andragande igenkänner den för honom egna »vidlöftighet» i tal och skrifter, varjämte borgmästaren vill hava anmärkt, att Falk åtagit sig detta fullmäktigskap, sedan en av de tilltalade redan efter domstolens beslut blivit ställd under bevakning. Borgmästaren tror sig finna att Falks anförande egentligen icke fordrar vidare svar, men vad angår borgmästarens hetta i jämförelse med Falks mera avkylda blod, så tror borgmästaren att han i detta avseende kan åberopa domstolens eget vitsord, om eller i vad mån han förgått sig.
    Sedan domstolen, »efter ofta förnyade anmaningar», åter fått tillfälle att handhava målet i behörig ordning, besvarade Sparrsköld den av Falk framställda frågan.
    Borgmästarens hemställan att rådstuvurätten måtte pröva, huruvida Falk borde tillåtas att vidare biträda de tilltalade, blev icke av rådstuvurätten upptagen till prövning.
    Då borgmästaren begärde få ett vittne, som blivit hört i hemmet, ånyo hört inför rådstuvurätten, bestred Falk detta, emedan borgmästaren icke saknat tillfälle att närvara vid det redan hållna vittnesförhöret, varvid han kunnat till vittnet framställa sina frågor, och uttalade Falk att borgmästarens »vårdslöshet» att utebliva icke borde medföra uppskov i rättegången.
    Då borgmästaren upplyser, att han av ämbetsgöromål var hindrad närvara vid vittnesförhöret, anmärker Falk, att borgmästaren till resor och andra nöjen offrat den tid, som till göromål i ämbetet lämpligen bort användas, något som Falk trodde sig kunna leda i bevis, om så erfordrades.
    Borgmästaren förmodar, att Falk, som inblandat saker, vilka icke äga gemenskap med rättegången eller med den befattning, som tillhör honom, bör därför ansvara, men Falk svarar att han anser denna anmärkning överflödig, helst Falk såsom ombud i rättegången otvivelaktigt äger föra talan i fråga om ett vittnes hörande.
    Borgmästarens här framställda ansvarsyrkande mot Falk föranledde icke något rådstuvurättens yttrande. Protokollet innehåller som följer: »Då parterna ömsom ville fortsätta vidare samtal i detta ämne, fann domstolen sig nödsakad avbryta detsamma, såsom endast ledande till utdräkt av en tid, ämnad åt utveckling av målet, men ej åt ömsesidiga personliga angripelser.»
    I hovrätten uttalar borgmästaren, att han ansåge Falk nog straffad för det han överskridit gränsen för sin befattning såsom de tilltalades rättegångsbiträde genom det billiga förakt varje rättsinnig måste hysa för en man, som, begåvad med kunskaper, oförsynt använder dem till brottslingars försvar.
    Även i högsta domstolen fortsätter gnabbet emellan borgmästaren och Falk. Den förre säger bl. a.: »Eders Kongl. Maj:ts skarpsynta blick skall vid nådig granskning säkert upptäcka det diktade och sanningslösa, oaktat all den möda Kullgren, utan tvivel handledd av sin förut nyttjade värdige advokat, förre landssekreteraren Falk, använt att bortskymma sanningen.»

    Då överstelöjtnanten Coyet höres som vittne, berättar han, att han på balen begärt att få ett enskilt samtal med borgmästaren, och att han ansåg, att samtalet ägt rum mellan fyra ögon, emedan detsamma ej kunnat av annan uppfattas, ehuru det skedde inne i balsalen. Actor instämmer med vittnet. Då anmärker Falk, som icke utan fog misstänker att borgmästaren under samtalet med Coyet fällt något förklenande omdöme om borgerskapet, att han trott actors skyldighet vara att söka upplysning i allt vad i målet ägde gemenskap, och yrkar, att Coyet måtte åläggas att redogöra för samtalet, då detta icke kunde anses ha skett i förtroende mellan fyra ögon. Rådstuvurätten godkände dock Coyets ståndpunkt, vadan denne slapp berätta om samtalets innehåll. Kullgren besvärade sig häröver i hovrätten, som ej gjorde ändring.
    Även i åtskilliga andra fall förekom tillämpning av K. brevet d. 24 april 1754 angående samtal mellan fyra ögon.
    Kjellerstedt var icke någon sträng formalist. Tvärtom förfor han helst med lämpor. Domstolen såsom sådan hade tydligen stor auktoritet, varför disciplinen var tillfredsställande utan användande av tvångsmedel. Under hela målet förekom icke att någon part fälldes för uteblivande eller förelades vite. Endast ett vittne blev dömt att böta för uteblivande. Ej sällan läto parter eller vittnen anmäla, att de för någon sin viktiga angelägenhets skull icke kunde infinna sig. Kjellerstedt godtog förfallet, och vederbörande inställde sig vid nästa rättegångstillfälle. Ofta eftersändes vittnen genom budskickning och infunno sig villigt, även sådana vittnen, som bodde på landsbygden. Marknad i staden ansågs tydligen som laga förfall, ty vid ett sådant tillfälle uteblevo samtliga tilltalade utan vidare. Endast actor och Falk mötte upp.
    I protokollet förekomma att stort antal vittnesattester, vilka, efter det vittnesmålen upptagits och protokollerats, regelbundet intagas in extenso och ej sällan lämna ytterligare, visserligen för målet föga relevanta, men för forskaren värdefulla upplysningar. Det bör emellertid nämnas, att man tydligen hyste tillbörlig misstänksamhet i fråga om attesternas tillförlitlighet, och att man syntes hava samma erfarenhet som senare tiders domare av huru lättvindigt vittnesattester ej sällan komma till. Falk är särskilt påpasslig att härutinnan begära upplysning, då det gäller motpartens vittnen. Då t. ex. vittnet Polandt uppger, att en av honom åberopad attest skrivits av en för vittnet okänd främmande herre i balsällskapet, frågar Falk, om denne herre, innan han skrev attesten, av Polandt begärt få veta vad vittnet hade sig bekant i saken.
    I flera fall förekom, att vittne på grund av sjukdom måste höras hemma. Det tillgick så, att rådstuvurätten utsåg två av bisittarna att å bestämd tid verkställa vittnesförhöret, då de parter, som så önskade, ägde infinna sig. Vid förhören fördes protokoll, som senare infördes i rådstuvurättens protokoll.
    Om ett åberopat vittne icke var personligen bekant med någon av rådstuvurättens ledamöter, blev vittnets frejd, kristendomskunskap och andra förhållanden, som kunde ha samband med tillförlitligheten, föremål för ett synnerligen närgånget nagelfarande. Man krävde själasör

jarens bevis ej endast om vederbörandes frejd och kristendomskunskap — det räckte med hjälplig sådan kunskap — utan även om att vittnet ordentligt nyttjat salighetsmedlen och fört en oklanderlig levnad. K. brevet d. 23 mars 1738 tillämpades alltså med mycken skärpa.
    Det ansågs icke hedrande att, sedan man nått arbetsför ålder, bo hemma hos sina föräldrar, om ej dessa voro fastighetsägare. Då skulle man ha tjänst. Beträffande pigan Stina Lindqvist och hennes halvsyster Anna Lisa Wetterberg anmärkte Falk såsom misskrediterande, att de vistades »hos sin moder, som inte hade annat näringsfång än att med deras biträde genom arbete förskaffa sig uppehälle, samt att modern blott hyrde en stuga utanför staden, tillhörig rådman Ågren». Då actor rekvirerade bevis rörande Stinas kristendomskunskap, meddelade Kungl. hovpredikanten Hwalström, att han förmodade att den vore mindre grundlig. Men då infann sig Stina hos honom, och Hwalström måste, efter att hava förhört henne, utfärda intyg »att hon läser någorlunda i bok och utantill obehindrat Luther i katekes och något litet av Swebiliiförklaring, har ett enfaldigt men tämligen sunt begrepp i salighetsläran, känner edgångs vikt och meneds osaliga följder». Det vill synas, som om Hwalström funnit detta vitsord noga besett vara alltför rekommenderande, ty han tillade: »över hennes uppförande kan jag icke med full visshet mer intyga än att ryktet säger hennes sinnen vara flyktiga».
    Stinas tidigare avlagda vittnesmål hade emellertid gått Kullgren i hög grad emot, och Falk försökte därför på flera sätt reducera hennes trovärdighet. Hwalströms intyg var utfärdat en månad efter det vittnesmålet avlagts. Falk gör därför gällande, att intyget ingalunda visade, att Stina vid tiden för vittnesmålets avläggande hade vederbörlig insikt om edens vikt och vådan av mened. Vidare inkallar han flera vittnen, som intyga, att Stina ägde »en så utmärkt böjelse att tala osanning och sådant med eder och svordomar bedyra, att någon trovärdighet billigen ej borde fästas vid hennes berättelser».
    I slutliga utslaget förklarade på grund härav rådstuvurätten Stina för återgångsvittne, men ordföranden Kjellerstedt var härutinnan skiljaktig och ville godkänna vittnesmålet, och hovrätten upphävde rådstuvurättens beslut och yttrade: »Om än pigan Lindqvist i enskilta och likgiltiga fall i samtal med enskilta tillåtit sig oriktiga berättelser, står likväl detta i helt olika förhållande med den händelse, då hon, om vittnesedens vikt och värde behörigen underrättad, på densamma avlämnat sin berättelse, däri hon icke varit vacklande, och för osannfärdigheten varav, därest sådant blev mot henne bevist, hon stod i svårare ansvar.»
    Då actor begärde vittnesförhör med Anna Lisa Wetterberg, bestred Falk att hon, som vistades hos sin moder inhyseshjonet Anna Wetterberg, finge höras, förrän bevis om hennes frejd företetts, och då vid ett senare tillfälle uppvisades intyg av vice stadskomministern Torin, att Anna Lisa enligt husförhörslängden ägde försvarlig kristendomskunskap och vore välfrejdad, anmärkte Falk, att intyg, som grundade sig på sagda längd, icke vore tillfyllest, då det icke nog fullständigt kunde upptaga vittnets förhållande i det allmänna levernet, att Torin såsom

nyss ankommen till orten icke kunde meddela säker underrättelse, och att f. ö. Torin vore svåger med stadsnotarien Westerstrand. Rådstuvurätten fann nödigt anmoda actor att från pastorsämbetet infordra vederbörligt bevis. Då kyrkoherden Hwalström senare intygade, att, såvitt för honom vore bekant, Anna-Lisa vore känd för oklanderlig levnad, uttalade Falk, att detta betyg med hänsyn till förbehållet vore för svagt. Då fick emellertid Anna Lisa äntligen höras.
    Under rättegången förekommo ett stort antal frågor om jäv emot vittnen.
    Innan Kullgren erhållit rättegångsbiträde, hade han uttagit stämning å stadsbetjänten Schultz m. fl. personer, som han antog skulle bliva actors huvudvittnen, med yrkande om ansvar å dem för det de vid ifrågavarande tillfället utan lov använt stadens kanoner och åstadkommit oljud. Då vittnena sedermera åberopades, sökte Kullgren jäva dem, men rådstuvurätten yttrade, att som stämningen synbarligen endast åsyftade att stänga nämnda personer från vittnesmål, så bleve med stöd av 17 kap. 15 § RB jävet ogillat.
    Då Kullgren vid ett tillfälle, tydligen för att vinna uppskov, åberopade i rätten tjänstgörande rådmännen Lundberg och Lyberg som vittnen, beslöt rådstuvurätten, sedan rådmännen förklarat att de icke hade någon upplysning att lämna, att jämlikt K. förklaringen d. 22 febr. 1770 avslå Kullgrens framställning om vittnesförhör.
    Emot ett flertal vittnen anförde Kullgren som jäv, att de vore ryktesutspridare, och sökte med vittnen styrka detta, men rådstuvurätten fann, att de berättelser, som vittnena före avgivandet av sina vittnesmål lämnat rörande den ifrågavarande händelsen, icke skett för att göra densamma känd, varför jäven ogillades.
    Emot häradsskrivaren Timell anförde Kullgren som jäv, att han dels till kapten Sparrsköld, då denne skulle springa ut på torget, överlämnat dennes sabel, som stått i ett hörn i balsalen, och dels att Timell själv vid tillfället haft en käpp i handen. Sedan det upplysts att Timell inte ens varit ute på torget, ogillades jävsanmärkningen.
    Emot stadsvaktmästaren Schultz, som var ett av actors huvudvittnen, anfördes av Kullgren, att han under uppträdet varit av starka drycker överlastad. Sedan det styrkts, att Schultz varit så överlastad, att han »svävade på målet, när han talade, och raglade, när han gick», förklarade rådstuvurätten i slutliga utslaget Schultz för återgångsvittne. Kjellerstedt var härvid skiljaktig och ville godkänna vittnesmålet, och hovrätten undanröjde rådstuvurättens beslut, »enär, om än Schultz varit rusig, det likväl icke utgjorde bevisning om, att han saknat förmåga att se och redigt fatta de händelser han omvittnat, enär han, som i nyktert skick avlagt vittneseden, med redighet vidhållit vad han sagt hänt och sant vara».
    Gördelmakaren Ekebom anförde jäv mot pigan Lena Törning, enär hans stjuvmoder och Lenas fader voro syskon. Rådstuvurätten fann vid jämförelse av 17 kap. 7 § RB och 2 kap. GB anmärkta omständigheten icke utgöra lagligt jäv.

 

13—497004. Svensk Juristtidning 1949.

    Sedan rådmannen Ågren hörts såsom vittne, utan att hans ojävighet varit ifrågasatt, anförde Falk vid ett senare tillfälle, att det kommit till hans kännedom, att Ågren d. 15 dec. 1813, sålunda två dagar efter uppträdet, vid handläggning i magistraten av tilltalade handlanden Sven Carlssons ansökan om handelspass, själv anmält sig jävig såsom magistratsledamot under uppgift, att Ågren vid det tillfälle, då borgmästaren och stadsnotarien ofredats av bl. a. Sven Carlsson, varit i borgmästarens sällskap och även själv blivit förfördelad. Falk anmärkte, att, då Ågren varit jävig som domare i berörda ärende, så måste han också vara jävig som vittne i målet, varom han varit skyldig att underrätta rådstuvurätten. Vad Ågren gjort å ämbetets vägnar måste givas bästa vitsord. Kullgren yrkade därför att Ågren måtte förklaras för återgångsvittne. I vittnesmålet hade emellertid Ågren uppgivit, att han icke varit med ute på torget. Rådstuvurätten förbisåg att i slutliga utslaget yttra sig i jävsfrågan, men jävet fullföljdes i hovrätten, som förklarade, att den »lösa anmälan, sedermera ej fullföljd», som Ågren gjort d. 15 dec., icke lade hinder i vägen för Ågrens begagnande som vittne i målet.
    Det är ej svårt att förstå, varför Ågren ej ville deltaga i avgörande av ansökningen om handelspass. Denna blev nämligen av magistraten avslagen, enär borgmästaren påpekat att Sven Carlsson betett sig så brottsligt under natten mellan d. 12 och 13 dec., att det kunde komma ifråga att häkta honom. Det kan nämnas att i andra sammanhang upplystes, dels att Ågren under uppträdet var sysselsatt med kortspel i Bengtssonska huset, och dels att Sven Carlsson efter förnyad ansökan under målets handläggning erhöll resepass.
    Borgmästaren sökte på flera sätt misstänkliggöra av Kullgren åberopade vittnena Peter Hells och Nils Anderssons berättelser, vilka gått borgmästaren mycket emot och stodo i rak strid med vad flera av actorsvittnen berättat. Hell och Nils Andersson framställde nämligen uppträdet så, att det varit borgmästaren, som överfallit Kullgren, och att den senare icke alls övat något våld mot borgmästaren. Borgmästaren benämnde Hell och Nils Andersson föraktfullt för »bränneridrängarna», enär de ombesörjde borgarnas brännvinstillverkning. Vid tiden för uppträdet voro de i sådant avseeende sysselsatta dels hos handlanden Molin och dels i handlanden Östbergs bränneri. Borgmästaren sökte göra gällande att Kullgren hade del i sistnämnda brännerirörelse och tillskjutit både pengar och säd till drängarnas avlöning, men det utreddes, att Östberg brände åt Kullgren mot en viss summa i ett för allt, och att Östberg ensam helt avlönade drängarna. Borgmästaren framhöll då, att Hell och Nils Andersson efter uppträdet, då en del borgare ånyo samlats å rådhuset för någon slags »eftersläckning», blivit av borgarna bjudna på punsch, »emedan de såsom åskådare uppfört sig väl», och antydde borgmästaren att de härunder blivit preparerade som vittnen. Slutligen påvisade borgmästaren, att Hell, ehuru han icke var stadsbo utan hemmahörande i Västbo härad i Småland, fått ur stadens kassa, som förvaltades av Kullgren och kopparslagaren Högdahl, låna

200 riksdaler, för vilket lån Kullgren gått i borgen. »Kullgren har förmodligen haft sina goda skäl att försträcka Hell penningar», säger borgmästaren.
    En av de tilltalade, kopparslagaren Ruckman, anhöll att vittnet Lotta Andersdotter måtte tillfrågas, om icke borgmästaren eller fru Björkman eller mademoiselle Björkman sökt under rannsakningen övertala vittnet att vidhålla sin redan avgivna berättelse eller »givit vittnet plan till vad det borde berätta». Då Ruckman av ordföranden tillfrågades, om han tilltrodde sig att bevisa, att nämnda personer sökt förleda vittnet till oriktiga och mot sanningen stridande berättelser, svarade Ruckman, att han ville bevisa att mademoiselle Björkman till vittnet haft följande yttrande: »Låt mig nu se, Lotta, att du står på dig och säg inte annat än som sagt är, och låter det gå ur munnen på dig som man repar opp en strumpa. För lit på att jag är icke längre än i kammaren och hör vad du säger.»
    Falk anförde nu såsom Ruckmans biträde, att, ehuru han icke gärna utförde chicaner, han likväl med avseende å det inflytande, som det av Ruckman anförda förhållandet kunde medföra, hemställde om icke undersökning i saken borde företagas, men rådstuvurätten fann att, då Ruckmans uppgifter om obehörig påverkan å vittnet vore alltför obestämda, undersökning icke borde äga rum. Actor yrkade ansvar å Ruckman för det han obehörigen sökt inblanda fru borgmästarinnan och mademoiselle Björkman såsom parter. Rådstuvurätten frikände Ruckman i denna del, enär det vore Ruckman obetaget att anställa den talan, vartill han funne sig befogad. Rådstuvurättens utslag härutinnan blev ej överklagat.
    En annan av de tilltalade, kopparslagaren Högdahl, uttalade i anledning därav att actor förklarat sig villig att anskaffa vissa av borgmästaren åberopade handlingar, att i Högdahls tanka kronoactor icke borde advocera för endera parten, utan endast hålla sig vid det rätta i saken. Högdahl hade även tidigare märkt actors benägenhet att biträda borgmästaren, och protokollerna vitsordade att actor icke varit synnerligen mån om sådana upptäckter, som kunde lända borgmästaren till men. Även om Högdahl skulle plikta härför, så ville han giva sin övertygelse i detta avseende tillkänna. I detta uttalande instämde Ruckman.
    Falk förklarade, att han förenade sig med Högdahl därutinnan, att actor gärna omfattat tillfällena att under rannsakningen biträda borgmästaren, och åberopade till bevis härom att actor under vittnesförhöret med doktor L'Anglois ifrågasatt, huruvida icke ett samtal mellan denne och borgmästaren skett mellan fyra ögon, och att actor även gjort gällande, att en del av Falk till vittnet framställda frågor varit överflödiga.
    Actor yrkade ansvar å Högdahl och Ruckman för det de angripit och missfirmat honom i ämbetet, och fällde rådstuvurätten dem att jämlikt 14 kap. 7 § RB böta, Högdahl 3 riksdaler 16 sk. och Ruckman 1 riksdaler 32 sk. I hovrätten, där Högdahl och Ruckman besvärade sig, kalla

de actor »herr borgmästarens nitiska biträde i målet». Klagandena yttra också, att »actor hellre sökt undvika än eftersträva upplysning om sådana händelser, som kunnat bliva mindre gagneliga för herr angivarens ändamål». Hos K. M:t begär Högdahl befrielse från böter »för det jag i min enfald vågat nämna vad hela ransakningen om landsfiskal Bomans förhållande bestyrker». Varken hovrätten eller HD gjorde ändring i rådstuvurättens utslag på denna punkt.
    Vid ett tillfälle låter Falk Kullgren i en skrift klandra »herr actors så öppet röjda, nitfulla bemödande att hos mig och övriga tilltalade upptäcka fel uti de oskyldigaste företag samt grova brott uti fel av ringa betydenhet».
    Även rådstuvurätten får en pik av de tilltalade fastän först i hovrätten, där Holmström yttrar: »Herr borgmästarens och actors vidtagna sätt att bevisa med både jävige och ojävige, skicklige och oskicklige vittnen har rådstuvurätten sällan förkastat.»
    I ett senare häfte skola vi redogöra för huru det hela avlöpte.