Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt. Uppsala 1947. Lundequistska bokh. (Otto Harrassowitz, Leipzig). 394 s. Kr. 14.00. — Uppsala universitets årsskrift 1947: 6.

 

    Juridiska fakulteten i Uppsala utgav till Vilhelm Lundstedts 65-årsdag d. 11 sept. 1947 en festskrift till ära för denne sin vittfrejdade ledamot. Åtskilliga ämnen äro representerade i skriften, och tyngdpunkten ligger som sig bör på civilrätten; orepresenterade äro emellertid den internationella privaträtten, romersk rätt och folkrätt.
    På en fullgod festskrift bör man bl. a. kunna ställa det kravet att ej alltför få av bidragen skola på något sätt anknyta till mottagarens verksamhet. I detta hänseende fyller det föreliggande verket ganska höga krav, delvis beroende på Lundstedts vida intresseområde. SEVE LJUNGMANS mycket intressanta utläggning av 24 § köplagen, betitlad »Ytterligare om sydfruktslasten» (vilken blev mycket välvilligt behandlad av de sakkunniga när Ljungman sökte sin professur) anknyter således direkt till Lundstedts egen förkunnelse och ger Lundstedt mera rätt än han fick i tjugutalets diskussion. Men Ljungman har näppeligen lämnat det av honom i utsikt ställda svaret på frågan »huru en nutida svensk domare — efter vederbörlig botanisering inom litteraturen — bör ställa sig till sydfruktsköparens skadeståndsanspråk» för det fall att en säljaren friskrivande klausul ej inryckts i avtalet.
    PHILLIPS HULTS uppsats om »Condictio indebiti» torde få anses utgöra ett av festskriftens tyngst vägande bidrag med en intressant redogörelse för den nordiska diskussionen i ämnet och en kritisk genomgång av det svenska rättsfallsmaterialet. Uppsatsen passar även såtillvida utmärkt i festskriften som den såväl börjar som slutar med hänvisningar till mottagarens författarskap.
    Också ÅKE MALMSTRÖM får tillfälle att i sin med många noter försedda uppsats »Några anteckningar om begreppen fastighet och fast egendom» — i inledningen — anknyta till Lundstedt. Rec. satte vid läsningen ett litet frågetecken vid förf:s förklaring varför hus ofta i gammal tid betraktades som »fahrende Habe», nämligen att »det en gång varit vanligt med lätta flyttbara byggnader». Oavsett nu att i så fall betraktelsesättet måste bottna i oerhört gamla reminiscenser — den skildring TACITUS ger i Germania XVI av germanernas bostäder tyder visserligen på att dessa voro primitiva men säger inget om att de skulle ha varit flyttbara — så frågar man sig, om det verkligen är nödvändigt att tillgripa sådana förklaringsgrunder till denna utvidgning av den mobila egendomen, när man sett hur lätt man haft att — tydligen av helt andra anledningar än den större eller mindre flyttbarheten — jämka på gränserna för den immobila och dit föra också rättigheter som adpertinenser.
    Till civilrätten höra också andra bidrag. Dit — och till matematiken

198 BENGT LASSEN.— får räknas KNUT RODHES »Indirekt innehav av egna aktier», en studie till 100 § nya aktiebolagslagen. Dit hör även FRITJOF LEJMANS uppsats »Om skadestånd såsom 'biförpliktelse' vid kontrakt», vilken främst berör ersättning för personskada till följd av olycksfall i arbete.
    På gränsen mellan civilrätt och allmän rättslära står däremot MICHA MARKENDAGS »Om begreppet 'Tilhør' enligt Vinding Kruse». Markendags framställning är starkt kritisk. Någon gång förefaller framställningen något oklar. Anm. har sålunda måst fråga sig om förf. menar något annat än det helt självklara när han (s. 209) säger att »för att få fram en begreppsmässig skillnad mellan 'Tilhør' och besittning måste de båda begreppen vara något för sig».1
    Under rubriken »Giftermåls- och ärvdabalksförslagen 1689—1694» lämnar ÅKE HOLMBÄCK ytterligare ett bidrag till utforskningen av 1734 års lags tillkomsthistoria. Hans tidigare bidrag äro förtecknade s. 368. Den nu föreliggande artikeln redogör för förf:s detektivarbete2 för att åstadkomma en kronologi för giftermåls- och ärvdabalksförslagen. Ämnet är delvis rätt flyktigt behandlat. Man får ett intryck av vilket vidsträckt arbetsfält vår laghistoria är och hur föga det än bearbetats. Man får hoppas att förf. blir i tillfälle att fortsätta sina resultatrika forskningar på området. Den nu föreliggande uppsatsen ger många intressanta detaljer. Bl. a. redogör förf. för en 1694 verkställd utrensning ur ärvdabalksförslaget av de, särskilt i bisatser, sist placerade (hjälp-)verben. »Huru arv skiftas och utgivas skall» blev då »Huru arv skall skiftas och utgivas». Holmbäck anmärker att den gamla ordföljden redan 1694 torde ha tett sig antikverad. Den slutliga redigeringen av lagen betydde i denna del delvis en återgång till det gamla.3
    Till rättshistorien hör också HENRIK MUNKTELLS bidrag »Kring frihetsstraffens uppkomst», däri förf. särskilt behandlar rättsutvecklingen under 1600-talet och tiden fram till 1734 års lags tillkomst.
    HADAR BERGLUND ger i anslutning till ett rättsfall (NJA 1943 s. 667) en redogörelse för stadsplanelagens gatukostnadsbestämmelser och de i anslutning därtill för Göteborg utfärdade lokala gatukostnadsbestämmelserna, vilka han finner stridande mot lagens stadganden; de ha dessutom enligt hans mening lett till en otillfredsställande utgång i det nämnda rättsfallet.
    KARL OLIVECRONAS bidrag — en redogörelse för och kritik av PETRAZHITSKYS och TIMASHEFFS rättsfilosofiska förkunnelse — torde ha lästs med intresse av festskriftsmottagaren. Bakom framställningen av den i flera hänseenden svårtillgängliga materian ligger en beundransvärd flit och tankemöda.

 

1 VINDING KRUSE har själv i TfR 1948 s. 263—273 tämligen utförligt bemött Markendags framställning och förklarat att denna, åtminstone delvis, beror på missförstånd och på att M. inte har helt genomtänkt problemen. Anm. vill ej söka slita tvisten.

2 Vid läsningen av uppgiften s. 370 att lagkommissionens protokoll till d. 12 nov. 1689 upptar 75 blad (151 sidor) satte anm. ett frågetecken. Har något av bladen mer än 2 sidor?

3 Denna »gamla» ordföljd bibehöll sig som alla veta mycket länge, se t. ex. K. M:ts mäklareordning 9/6 1893 § 7 och säkerligen åtskilliga nyare stadganden.

ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD VILHELM LUNDSTEDT. 199    I uppsatsen »Om den kyrkliga egendomen och dess rättsställning» ger HALVAR G. F. SUNDBERG en intressant rättshistorisk utredning, vilken utmynnar i att — med stöd av prästerskapets privilegier av år 1723 — kyrkoegendomen, däri inräknade jämväl biskopsstolarnas tillgångar men med vissa andra undantag, måste anses som en svenska kyrkans gemensamma tillgång samt att även för klockarjordarna privilegierna alltfort äro väsentligen gällande. Framställningen bygger på att rättskapacitet tillkommer »kyrkan» ej endast i betydelsen av »den svenska kyrkan» utan även såsom »lokalkyrka», skild från församlingen. I den förra delen avfärdar förf. kort SCHALLING men berör ej MYRBERGS utläggning i »Om statstjänstemäns oavsättlighet» s. 22 f. (noten). I den senare delen för resonemanget till uppställandet av en särskild, för kyrkolagen okänd grupp av kyrklig egendom — nämligen församlingen tillhörig, för kyrkliga ändamål avsedd egendom (lagen om församlingsstyrelse, 2 §) — vid sidan av den egentliga kyrkoegendomen, nämligen den som civilrättsligt skulle tillhöra lokalkyrkan.
    Ett större svep inom förvaltningsrätten gör HILDING EEK som bidragit med »Några anteckningar om förvaltningsrättens uppgifter och metod», vilken uppsats bl. a. innehåller klagomål över ostadigheten i regeringsrättens praxis och den enligt Eeks mening bristfälliga motiveringen av dess utslag. Generellt finner han i fråga om konsekvens och formella kvaliteter rättskipningen vid de allmänna domstolarna stå framom den vid förvaltningsdomstolarna liksom civil- och strafflagstiftningen i samma hänseenden överträffa den förvaltningsrättsliga. I sistnämnda hänseende framhåller han med all rätt den stora roll utredningsorgan av de skilda »lagberedningarnas» typ samt lagrådet spela.
    STIG JÄGERSKIÖLD har gjort en inventering av uttalandena hos svenska författare i frågan: »Mot vem riktar sig RF § 16?» De äro förvånande många. Jägerskiöld anser sig kunna fastslå att de i lagrummet stadgade förbuden rikta sig mot Konungens hela verksamhet — även hans deltagande i lagstiftningsmakten och hans befattning med lagars verkställighet; den andra gängse åsikten att endast förvaltningen vore bunden skulle utgöra en sen överflyttning till svensk mark av dåtida, numera övergiven tysk och fransk statsrättsdoktrin.
    I uppsatsen »Om gränsen mellan beskattningsbar inkomst och kapitalförvärv» har GÖSTA EBERSTEIN kritiskt behandlat några fall där skattepraxis låtit kapitalförvärv felaktigt beskattas som inkomst.
    ERIK LINDAHL ger en översikt över de problem, som anknyta sig till ämnet »Familjebeskattningen» i svensk lagstiftning och aktuell skattepolitik och lämnar flera exempel på gällande rätts bisarra konsekvenser på området.
    Till den positiva straffrätten hör endast en av uppsatserna, nämligen »Om förhållandet mellan disciplinärt och allmänt ansvar för civila tjänstemän» av FOLKE WETTER, vilken redogör för en undersökning av det disciplinära ansvarets förhållande till den allmänna straffrätten. Förf. finner en genomgripande unifiering av disciplinstraffrätten erfor

200 ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD VILHELM LUNDSTEDT.derlig. Åstadkommandet av en tjänstemannalag är enligt hans mening en angelägen uppgift för svensk lagstiftning.
    Den uppsats som vid genomläsningen föranledde de flesta anteckningarna i kanten var den inledande »Bevisvärde, tillräckligt bevis och bevisbörda» av PER OLOF EKELÖF. Med utgångspunkt från ett dristigt uttalande av KRISTEN ANDERSEN om bevisbördeproblemets omfattning och efter en uppdelning av de i rättegången tillämpade rättsreglerna i materiella regler, bevisvärderegler, regler om tillräckligt bevis och bevisbörderegler ger Ekelöf en intressant analys av de möjligheter lagstiftaren har att genom kombinationer av dessa regler uppnå de syftemål han i vissa hänseenden uppställer för sig. Ekelöf berör också innebörden i förevarande sammanhang av den fria bevisprövningen samt förhållandet mellan denna princip och problemen om tillräckligt bevis och om bevisbördans fördelning. Efter dessa utredningar är Ekelöf beredd att göra upp med TYBJERGS och AUGDAHLS bevisbördeteorier, som han antar numera överhuvudtaget ej ha några anhängare. OckECKHOFF och DIGE kritiseras, den senare med utgångspunkt från OLIVECRONA. För egen del uttalar sig Ekelöf till slut med en markerad försiktighet. Han anser sig dock kunna fastslå att man knappast kan komma från bevisbördeproblemet genom att tillämpa principen (Eckhoffs och Diges) att godta de påståenden för vilkas riktighet sannolikheten — efter en bedömning av förebragta bevis — talar.
    Ekelöfs framställning är — som alltid — idérik och tankeväckande. Han har en konstruktiv fantasi som gör att han lyckas belysa subtila problem på ett sådant sätt att också lekmän kunna följa med i resonemangen. Mina frågetecken gälla blott detaljer. Endast ett må här nämnas. Ekelöf menar, att om inte lagen föreskriver vad som i ett givet fall skall vara tillräckligt bevis, så kräves »fullt bevis», vilket skulle vara mer än »sannolika skäl» men mindre än »uppenbart». Jag är emellertid inte säker på att detta motsvarar praxis' ståndpunkt. Trots vad Ekelöf säger om felaktigheten därav torde det ej ha kunnat undgås att domstolarna uppfattat principen om den fria bevisprövningen innebära även en viss frihet för dem att avgöra hur stark bevisning som krävs i ett givet fall, där regel om tillräckligt bevis ej uppställts. Om detta tar sig den formen att domstolarna anse sig berättigade att känna sig fullt övertygade av en svag bevisning — d. v. s. acceptera denna som »full bevisning» — eller medvetet nöja sig med »sannolika skäl» eller någonting mellan »sannolika skäl» och »fullt bevis» må lämnas därhän. Jag vill inte bestrida att anledningen kan vara att domstolarna då ej klargjort för sig den rätta räckvidden av den fria bevisprövningens princip. Delvis sammanhänger väl oklarheten också med andra, av Ekelöf ej berörda svårigheter att göra klara distinktioner, t. ex. svårigheten att hålla i sär å ena sidan vad som skall vara tillräckligt bevis och å andra sidan graderingar hos rättsfaktum. Det lär sålunda inte vara uteslutet att domstolarna stundom låtit bristen på »fullt bevis» om (fakta som skulle konstituera) culpa av erforderlig, lindrigare beskaffenhet ersättas av mindre stark bevisning om en grövre culpa.

Bengt Lassen