JULIUS VON GIERKE. Versicherungsrecht unter Ausschluss der Sozialversicherung. 1—2. Stuttgart 1937 + 1947 Ferdinand Enke Verlag. 136 + 414 s.

 

    Den tyska försäkringsavtalslagen av 1908 har som bekant övat inflytande på den nordiska lagstiftningen, och det är därför av intresse att taga del av de viktigaste nyheterna i tysk litteratur på området.
    GERHARD—HAGENS stora kommentar (1908) och de mindre kommentarerna av SCHNEIDER (1908) och BRUCK (Guttentag 1932) äro nu delvis föråldrade och detsamma gäller om de större systematiska arbetena av HAGEN (1922), KISCH (1920 och 1922) samt Bruck (1930). Sedan dessa verk utkommit, har en lagreform genomförts 1939 (jfr SCHMIDT i SvJT 1943 s. 277) och har försäkringsväsendet undergått förändringar. Två mera moderna kommentarer föreligga dock av FROMM (Guttenberg 1941) och PRÖLSS (Biederstein 1948).
    Gierkes 1937 påbörjade och 1947 avslutade stora systematiska framställning fyller därför ett behov. Förf. är o. professor vid universitetet i Göttingen och en av Tysklands ledande rättslärda på privaträttens om

råde. Han är utgivare av den ansedda och traditionsrika publikationen »Zeitschrift für das gesamte Handels- und Konkursrecht» (grundad 1858) och hans vetenskapliga produktion är omfattande. Trots hög ålder (född 1875) har han nyligen kunnat publicera sitt välkända arbete »Sachenrecht» i en 3:e omarbetad upplaga (Berlin—Göttingen—Heidelberg 1948, Springer Verlag). Son till den berömde germanisten Otto von Gierke (1841—1921), författaren till »Das deutsche Genossenschaftsrecht» (1868—1913), har Julius von Gierke sökt följa och utveckla sin faders forskning och lära.
    Härom vittnar även det arbete, som här anmäles. Det är förf. särskilt angeläget, att däri klarlägga och utveckla de rättstankar inom försäkringsrätten, som äro av germanskt ursprung, och att med denna utgångspunkt visa vägen för nödiga reformer. Enligt hans uppfattning uppbäres försäkringsrätten av tvenne grundläggande principer, säkring och farogemenskap, vilka i högre grad än hittills borde beaktas vid rättstillämpning och lagstiftning.
    Härvid vänder sig förf. mot all abstrakt begreppsjurisprudens. Framställningen är trots sin fullt vetenskapliga karaktär avsedd även för ekonomer och försäkringsmän. Den bygger i stor omfattning på levande rätt, så som den utformats i allmänt tillämpade försäkringsvillkor och annan försäkringspraxis, och på försäkringsväsendets organisationsformer och utveckling.
    Ett utmärkande drag för framställningen är dess personliga prägel. Förf. ej endast redogör för utan tar även kritiskt ställning både till gällande rätt och rådande reformsträvanden. Verket förmedlar en klar och omfattande bild av detta viktiga och intressanta rättsområde och stimulerar samtidigt till eftertanke och stundom diskussion.
    Arbetet inledes med en kortfattad historik och behandlar därefter utförligt försäkringsrättens allmänna del, d. v. s. läran om försäkringsavtalet och avtalspersonerna. Härvid redogöres även för rättsreglerna om försäkringsrörelsen som sådan. I motsats till liknande framställningar behandlas i detta sammanhang ej endast de privata försäkringsföretagen utan även de offentliga försäkringsanstalterna (med uteslutande dock av socialförsäkringen). Förf. hävdar nämligen att dessa — trots sin offentligträttsliga karaktär — rätteligen böra behandlas inom privatförsäkringsrätten och har här gjort en särskild insats. Uppmärksamhet ägnas också försäkringsförmedlarens (agentens och mäklarens) ställning.
    Därefter följer en redogörelse för de särskilda försäkringsgrenarna, nämligen brandförsäkring, hagelförsäkring, kreatursförsäkring, transportförsäkring (inkl. sjöförsäkring), ansvarighetsförsäkring, livförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring och återförsäkring. I ett bihang ingår slutligen en kortfattad redogörelse för straff- och skatterättsliga bestämmelser av intresse för ämnet.
    De lege ferenda är Gierke en motståndare till försäkringsväsendets socialisering, även om han anser vissa sociala reformer påkallade. Enligt hans uppfattning borde ämnet med hänsyn till sin stora teoretiska

och praktiska betydelse erhålla större utrymme vid den juridiska och ekonomiska undervisningen.
    Slutligen må omnämnas, att arbetet även innehåller hänvisningar till och jämförelser med utländsk rätt, ägnade att öka bokens värde. För en svensk läsare torde det vara av intresse, att Gierke särskilt observerat 34 § FAL om ogiltighet av försäkringsvillkor, som leder till uppenbar obillighet. Han gillar visserligen bestämmelsens tendens mot ett missbruk vid avtalsfrihetens utövande, men anser formuleringen mindre lyckad, då den synes antyda ett undantag från allmänna rättsprinciper, ehuru bestämmelsen enligt Gierkes uppfattning icke innebär något undantag, utan i själva verket en allmän regel.
    Av på svenska spåket utgivna arbeten till FAL citeras EKLUNDS kommentar (1928) och HULTS föreläsningar (1936). Härjämte omnämnas följande tyskspråkiga arbeten om svensk försäkringsrätt, nämligen MUNKTELL (Zeitschrift für das gesamte Handels- und Konkursrecht bd.102 s. 115); EHRENZWEIG (Zeitschrift für das gesamte Versicherungsrecht 1931 s. 252); PALME (om motiven a. a. 1931 s. 161); HAX (om driftsavbrottsförsäkring a. a. 1942 s. 53); HEIDING (om glasförsäkring a. a. 1942 s. 268) samt BERGHOLM, Aktuelle Probleme der schwedischen Privatversicherung 1937 (Veröffentl. des Vereins f. Versicherungswesen, häfte 60).
    Gierkes värdefulla verk skulle vara förtjänt av en mera utförlig anmälan än utrymmet medger. Det utgör ett viktigt tillskott till den försäkringsrättsliga litteraturen i allmänhet och torde vara oumbärligt för en systematisk orientering om Tysklands försäkringsrätt i dess skick i juni 1947, då arbetet avslutades. Den, som önskar hålla sig underrättad om den splittrade utvecklingen därefter, hänvisas till en sedan 1946 utkommande tysk facktidskrift »Versicherungswirtschaft».
 

Josef Fischler.