SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

SAKRÄTT 1943—1947.

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE MALMSTRÖM.

 

Liksom i närmast föregående översikter över sakrättslig rättspraxisskiljes i det följande mellan rättsfall angående lös och fast egendom. Därvid behandlas fall beträffande gränsen mellan dessa båda slag av egendom under rubriken fast egendom. I stort sett utelämnas mål som röra jorddelningsrätten (inbegripet ensittarlagen), vattenrätten, expropriationsrätten och närbesläktad lagstiftning.2

 

I. LÖS EGENDOM.

 

    Fynd. NJA 1943 s. 4: Under tjänstgöring hittade en polisman å allmän plats i stad vissa föremål, som han överlämnade till polismyndigheten. Hittegodset blev aldrig hämtat av ägaren, och när mer än ett år gått, begärde polismannen att få ut godset mot ersättning för polismyndighetens kostnader (4 § hittegodslagen). Myndigheten å sin sida gjorde gällande, att kronan vore rätt ägare till godset, då detta tillvaratagits av polismannen i tjänsten. I den följande rättegången fastställde HD enhälligt hovrättens dom, enligt vilken polismannen — då han vid tillvaratagandet fullgjort en tjänsteplikt — icke kunde åberopa rätt till godset jämlikt 4 § hittegodslagen. Häri ligger självklart också, att polisman icke kan för det han i tjänsten hittar kräva hittelön enligt 3 §; jfr UNDÉN, Svensk sakrätt I, 2 uppl., s. 115 not 1. Se jämväl NJA 1943 s. 6. Man brukar ju räkna det som ett motiv för lagens regler om hittelön resp. hittegodsförvärv, att dessa förmåner bidraga till att stimulera upphittare att tillvarataga borttappade föremål samt minska frestelsen för dem att förtiga fynd, men sådana incitament böra icke erfordras för polispersonalen i dess tjänsteutövning. Att ge denna personal ett privat ekonomiskt intresse av tillvaratagna föremål kan dessutom tänkas medföra mindre lämpliga verkningar.
    Ägareförbehåll. Som vanligt ha åtskilliga rättsfall berört frågan om verkan av ägareförbehåll.3 Praxis kan sägas ha fullföljt och kompletterat tidigare riktlinjer på området.

 

    1 Artiklar behandlande sakrättslig rättspraxis åren 1931—1935, 1935—1939 och 1940—1942 återfinnas i SvJT 1936 s. 508 resp. 1941 s. 461 och 1944 s. 400.

    2 Om jorddelningsmål 1943—1946 se SvJT 1947 s. 739. Där behandlas även ensittarmål.

    3 Liksom UNDÉN, Svensk sakrätt I, 1 uppl. s. 153 not 1 (2 uppl s. 146 not 2), och SCHMIDT, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (1938) föredrager jag denna term framför den längre äganderättsförbehåll.

22 ÅKE MALMSTRÖM.    En i litteraturen särskilt av SCHMIDT, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (s. 126 f., 154 ff., 242 ff.), diskuterad fråga har varit, huru man borde bedöma räckvidden av ägareförbehåll vid s. k. koppling av flera avbetalningsköp, avslutade efter varandra mellan samma kontrahenter. Kopplingen sker därigenom, att det avtalas mellan säljare och köpare, att säljaren skall vara ägare till de genom första köpet försålda tingen, ända till dess att köparen fullgjort sina förbindelser jämväl enligt det senare köpet. Schmidt diskuterar också den med koppling likartade företeelse, som han benämner »belåning av köparerätt»: det överenskommes, att äganderätten till sålt gods skall stanna hos säljaren, till dess att köparen betalt icke blott köpeskillingen utan även någon annan (i regel efter köpet uppkommen) skuld till säljaren. I det följande inbegripas även dylika fall under termen koppling; också här kopplas ju köpet samman med ett annat förhållande mellan kontrahenterna. Schmidt konstaterar, att 8 § lagen om avbetalningsköp är ett uttryck för tanken, att koppling av flera köp ansetts ha rättsverkningar åtminstone mellan parterna, samt att de svenska motiven gå längre, i det att vad där säges torde få fattas så, att dylik koppling gäller även mot tredje man, så snart kopplingsklausulen tillkommit, innan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt det första köpet. Schmidt anför emellertid en rad skäl mot giltigheten av kopplingsklausuler och anser dessa skäl så starka, att domstolarna omedelbart borde underkänna dylika klausuler, oavsett vad som tidigare må ha ansetts som svensk rätt (s. 160). Ägareförbehållet borde godtagas endast såsom säkerställande köpeskillingen eller därmed sammanhängande förbindelser.
    När detta skrevs, hade spörsmålet icke lösts i svensk praxis, men det förelåg vissa danska och norska domar, som syntes vila på en ståndpunkt besläktad med den av Schmidt hävdade. Från den period, som här behandlas, föreligger emellertid rättsfallet NJA 1944 s. 184. Enlig trubriken i NJA gällde det där frågan, huruvida ett i samband med kreditköp av lösöre eller före dess avveckling av säljaren gjort ägareförbehåll rörande det sålda till säkerhet för annan hans fordran än köpeskillingen ägde giltighet mot köparens borgenärer. A hade genom ensom »hyreskontrakt» betecknad handling på avbetalning sålt en bil till B, och därvid hade avtalats, att B:s rätt i bilen finge stå som säkerhet för fullgörandet av alla övriga förbindelser till A, vari B »nu häftar eller framdeles, före fullgörandet av kontraktsförbindelserna, kan komma att häfta», samt att bilen förbleve A:s tillhörighet intill dess att samtliga förbindelser såväl enligt detta kontrakt »som ock i övrigt» blivit till A till fullo infriade. Före slutlikviden av köpeskillingen hade A lämnat B en försträckning å 4,000 kr. och vidare till B på kredit sålt en del tillbehör till bilen. Vid försträckningen hade upprättats ånyo ett »hyreskontrakt» rörande bilen, med ägareförbehåll för A. Sedan B slutbetalt själva bilen, blev han försatt i konkurs. A yrkade gentemot konkursboet att utfå bilen eller erhålla betalning för försträckningsfordringen och biltillbehören. Underrätten ogillade A:s talan, likaså hovrättens majoritet, som hade en något mera nyanserad motivering: B hade till fullo erlagt köpesumman för bilen, och A:s omstämda fordringar hade upp

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 23kommit efter det första kontraktet om bilen; ägareförbehållet i detta kontrakt kunde då ej grunda någon rätt för A mot B:s övriga borgenärer; enär bilen efter tillkomsten av det första kontraktet ostridigt varit i B:s besittning, hade ej genom hyreskontraktet nr 2 för A uppkommit någon mot samma borgenärer gällande rätt till bilen. Två ledamöter voro dock skiljaktiga och ville i huvudsak bifalla A:s talan. I HD vann A, i det att majoriteten (tre ledamöter) gillade nedre revisionens betänkande, som — under åberopande av de förut refererade bestämmelserna i det första kontraktet och under konstaterande av att A:s omstämda fordringar uppkommit innan B fullgjort sin betalningsskyldighet enligt detta kontrakt — uttalade, att konkursboet icke visat någon omständighet i anledning varav det av A gjorda ägareförbehållet ej skulle vara mot B:s övriga borgenärer gällande i avseende å de omstämda skulderna. Mot denna majoritet stod dock en minoritet på två ledamöter, vilka ansågo att A, då B till fullo erlagt köpeskillingen för bilen, med avseende å de övriga fordringar för vilkas säkerställande han i kontrakten förbehållit sig äganderätt till bilen icke kunde å förbehållet grunda bättre rätt än som tilkomme honom såsom efter bevakning borgenär i konkursen. Den ene inom minoriteten, just.r. Alexanderson, utvecklade sin mening i ett längre, synnerligen intressant yttrande.
    På grund av frågans principiella betydelse och stora praktiska vikt har rättsfallet här refererats tämligen utförligt. Någon närmare diskussion pro et contra medger utrymmet dock icke. Det får väl sägas, att på grund av den ringa majoriteten det berörda rättsfallet i och för sig knappast innebär något klart vägledande avgörande, ehuru onekligen den traditionella uppfattningen1 om att koppling är möjlig fått ytterligare ett stöd. Härtill kommer dock numera också fallet NJA 1948 s. 152 (med enhällig HD), vilket pekar i samma riktning. Det bör emellertid understrykas, att såväl i 1944 som i 1948 års fall det ursprungliga kontraktet innehöll förbehållet, att det försålda föremålet skulle förbliva säljarens tillhörighet intilldess samtliga förbindelser såväl enligt kontraktet som i övrigt blivit till säljaren infriade. Den situationen har icke förelegat till prövning, att det ursprungliga ägareförbehållet blott avsett köpeskillingen och att en senare kopplingsöverenskommelse (före köpeskillingens slutbetalning) inneburit ett steg utanför den från början formellt givna ramen. Det förefaller mig — även med utgångspunkt från traditionell uppfattning — icke finnas något skäl att godtaga en dylik senare utvidgning, låt vara att den avtalats före den slutliga köpeskillingslikviden. De lege ferenda kan måhända den mellanlinje, som man sålunda erhåller, synas irrationell. Men utgår man delege lata från 1944 och 1948 års rättsfall, kan jag icke på grund av dessa se någon anledning att gå till den ytterligheten att lämna fältet alldeles fritt för efterföljande kopplingar. Det är dock med hänsyn till våra lösöresakrättsliga grundsatser en ganska naturlig tanke (jfr Schmidt a. a. s. 159), att ägareförbehåll visserligen accepteras i princip men att förut-

 

    1 Se utom motiven till 8 § lagen om avbetalningsköp BERGMAN, Köp och lösöreköp s. 106 samt ERIK BERGENDAL i SvJT 1939 s. 674.

24 ÅKE MALMSTRÖM.sättningarna för detsamma skola fastslås senast vid köpeobjektets tradition och att därefter några ytterligare moment, som helt gå utanför den ursprungliga ramen, icke böra få tillfogas (det kan anmärkas, att ägareförbehållet i det andra hyreskontraktet i 1944 års rättsfall icke åberopas i HD:s domsmotivering). En obestämdhet, som vidlåder redan den ursprungliga ramen, är däremot jämförlig med en generalhypoteksklausul vid pantsättning av lös egendom, och det är ju onekligen så, att fastighetsrättens stränga specialitetsprincip beträffande det pantsäkrade kravet icke har någon allmän motsvarighet vid lös egendom.
    Rättsfallet NJA 1945 s. 160 rörde frågan om rätt för den, som sålt gods på avbetalning (för ett pris understigande 3 000 kr.) med sedvanligt ägareförbehåll, att för fordran hos köparen å ogulden del av köpeskillingen erhålla utmätning i godset. Utmätningsmannen och KB ansågo den begärda utmätningen ej få ske, förrän säljaren förklarat sig avstå från den villkorliga äganderätten till godset. Hovrätten åter förklarade att säljaren icke hade rätt — vare sig genom utmätning eller annorledes — att för utbekommande av sin fordran taga godset i anspråkannat än efter en uppgörelse enligt lagen om avbetalningsköp. Jfr SCHMIDT, a.a. s. 228 ff., 240 ff. H.D. inhämtade yttrande från förste stadsfogden i Stockholm, som inkom med viss utredning om praxis i Stockholm och några andra städer. HD:s majoritet stannade för den ståndpunkten att, enär säljaren genom att till utmätning anvisa godset enligt vad i målet förekommit icke avsett att ovillkorligt avstå från ägareförbehållet, utmätning ej kunde ske.
    Vad angår objektet för ägareförbehåll, är först att nämna SvJT 1946 s. 25, där det tvistades om gengaskol, som en kolare framställt av ved, köpt av ett bolag under sådant förbehåll, att all ved, råkol och gengaskol skulle vara bolagets egendom, till dess köpesumman för veden vore till fullo betald. Kolaren ansågs ha genom specifikation förvärvat gengaskolen på sådant sätt, att förbehållet saknade verkan. Fallet NJA1944 s. 183 (ägareförbehåll till föremål, som infogas i fastighet) upptages längre fram (under II. Fast egendom). Spörsmålet om ägareförbehålls utsträckning till avkastning av försålt gods beröres i förbigående i NJA 1945 s. 552, dock ej i HD:s dom. I NJA 1945 s. 523 gällde spörsmålet godtrosförvärv för tredje man, som köpt godset av förbehållsköparen. Fallet beröres nedan.
    Det återstår att nämna ett par hovrättsfall, som tangera ägareförbehållsproblemen. I SvJT 1943 rf s. 49 var läget det, att A sålt en bil till B på avbetalning med ägareförbehåll och att B sedan hyrt in bilen i ett C tillhörigt garage. Under påstående att B brustit i sin betalningsskyldighet yrkade A, att C måtte förpliktas utlämna bilen till A. C bestred yrkandet, enär C hade fordran å B för ogulden garagehyra (jfr rättsfall anf. nedan under Retentionsrätt). Hovrätten fann det — naturligt nog — erforderligt för prövning av A:s talan, att B hördes i målet (avvikande SvJT 1916 rf s. 36). Jfr KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I s. 589—591. Fallet SvJT 1945 rf s. 15 rörde frågan om avbetalningsköparens rätt att freda godset från utmätning för annans gäld.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 25    Gåva. Ehuru frågan om gåvas giltighet mot givarens dödsbo hör mera hemma i ett successionsrättsligt sammanhang, må några rättsfall därom dock anmärkas här, då de visa vad som ansetts skola krävas förfullbordande av gåva. NJA 1943 s. 553: X insatte i gåvosyfte år 1921 i bank visst belopp å kapitalräkning för Y. Medlen skulle emellertid jämlikt anteckning å bankens originalupplägg för ifrågavarande konto disponeras av X. Fråga var nu, sedan X år 1927 avlidit, huruvida giltig gåva av de å kontot innestående medlen enligt då gällande rätt kommittill stånd (jfr bl. a. NJA 1932 s. 341). Frågan besvarades av HD jakande. För nu gällande rätt se 4 § i 1936 års lag ang. vissa utfästelser om gåva. Ytterligare behandlas samma spörsmål i NJA 1947s. 117 (dispensmål). Där underkändes gåvan — med tillämpning av äldre rätt — under den motiveringen, att givaren begagnat sig av den honom förbehållna dispositionsrätten över de insatta medlen och företagit åtskilliga uttag (i 1943 års fall hade uttag skett blott av vissa räntebelopp; märk även »i och för sig» i HD:s motivering 1943). Om påstådd gåva av kapitalräkningsbok, utställd å den avlidne och ej transporterad å den som uppgivit sig som gåvotagare, handlar NJA 1943 s. 740; se även NJA 1943 s. 121.
    Godtrosförvärv. Såsom redan antytts, förelåg i NJA 1945 s. 523 ett spörsmål om godtrosförvärv. A hade under sedvanligt ägareförbehåll sålt en bil till B, varefter B, innan han till fullo betalt bilen, sålt denna vidare till C, vilken i sin tur avyttrat bilen. På yrkande av A förpliktades C att till A utgiva den del av köpeskillingen vid det första köpet, som utestod ogulden, under motivering att C vid sitt köp bort misstänka, att A förbehållit sig äganderätten och ännu ej fått full betalning. De närmare omständigheter, som bort föranleda C att misstänka detta, framgå icke av referatet. Att godtrosförvärv är uteslutet icke blott då förvärvare faktiskt insett utan även då han bort inse fångesmannens bristande rätt är emellertid vedertagen uppfattning; jfr UNDÉN, Svensk sakrätt I, 2 uppl. s. 219. Härmed står praxis inför uppgiften att utforma en för omsättningslivet lämplig standard beträffande det mått av efterforskningar o. s. v., som skola krävas av en lojal förvärvare — ty något utan vidare givet mått i detta avseende torde man icke kunna tala om. Jfr LUNDSTEDTS diskussion beträffande culpabegreppet t. ex. i Grundlinjer i skadeståndsrätten. Senare delen: Strikt ansvar. Bd II:1, 1948,s. 23 ff. samt mina synpunkter i SvJT 1935 s. 487. Jfr även KARLGREN i SvJT 1941 s. 480 samt det redan nämnda rättsfallet NJA 1948 s. 152.
    Fråga om godtrosförvärv i en helt annan situation förelåg i det intressanta rättsfallet SvJT 1944 rf s. 20. Obehörig person hade sålt träd å rot att av köparen avverkas, varefter köparen avverkat åtskilliga träd. Spörsmålet var nu, om köparen gentemot fastighetens rätte ägare kunde åberopa godtrosförvärv till de avverkade träden, en ståndpunkt som domstolarna avvisade. Se vidare i det följande under II.
    Om godtrosförvärv av retentionsrätt se nedan.
    Diverse äganderättsfrågor. I bryggeri- och mineralvattenindustrien förekommer i stor utsträckning, att de tillverkade dryckerna säljas, utan att tillika emballaget (flaskorna) inbegripes i försäljnings-

26 ÅKE MALMSTRÖM.priset. I stället utlämnas flaskorna mot att andra (tomma) flaskor lämnas i utbyte. Ofta äro de utlämnade flaskorna märkta med företaget snamn (i Sverige gäller detta enligt de uppgifter, som stått mig till buds, egentligen blott större flaskor), under det att returflaskorna mången gång äro omärkta eller märkta med ett annat företags namn. I Danmark blev frågan om ett företags fortfarande rätt till sina märkta flaskor, som kommit ut till andra företag, aktuell i ett par rättsfall i slutet av 1930-talet och kommenterad i några inlägg i Ugeskr. f. Retsv. 1939 B s. 177 ff. Det påpekas där av W. HANSEN, att frågan kan synas vara av underordnad betydelse men att den i verkligheten gäller mycket stora belopp och att likartade problem beträffande emballage förmodligen göra sig påminta också inom andra branscher. Även utan att ha gjort någon ingående undersökning vågar man väl antaga, att liknande spörsmål föreligga även i Sverige, kanske dock icke i samma grad. I de båda åsyftade danska domarna (den ena i Ugeskr. f. Retsv. 1937 s. 597, den andra omtalad samma tidskr. 1939 B s. 177), bägge från Østre Landsret, ansågs innehavaren av flaskor med annans märke visserligen i princip skyldig lämna ut dem till det företag, vars märke de buro (vilket senare företag troligen betraktades som ägare till dem), men utlämnande ansågs behöva ske endast mot vederlag (penninglösen eller andra flaskor). Problemet kom upp också i det svenska rättsfallet SvJT 1944 rf s. 88, som även gällde straffansvar för utplånande av flaskornas märken. Den straffrättsliga frågan skall här icke behandlas. I civilrättsligt hänseende ansåg hovrätten, att ursprungsföretaget bibehöll sin äganderätt till de märkta flaskorna utan hinder av att de genom utbyte kommit i annan företagares besittning men att denne hade rätt att, till dess lösen motsvarande flaskornas fulla värde erbjödes, innehålla flaskorna. Man följde alltså samma linje som i Danmark.
    Fallet NJA 1947 s. 196 rullade upp intressanta spörsmål rörande rättsförhållandena beträffande ett speciellt slag av byggnader å ofri grund, nämligen norrländska s. k. kyrkobyhus. Ehuru dessa måhända numera i de flesta fall få betraktas som lös egendom, torde det vara lämpligare att återkomma till saken nedan under II.
    Panträtt. NJA 1946 s. 403: Före ikraftträdandet av lag 8 april 1927 om ändrad lydelse av UL § 67 hade gjorts insättning å livräntebok i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, vars av KM:t fastställda reglemente innehöll sådan bestämmelse om utmätningsförbud, som avsågs i nämnda lagrums äldre lydelse. Utmätningsförbudet ansågs av underrätt och hovrätt lägga hinder i vägen för pantsättning av livränteboken, men HD fann (enhälligt) pantsättning möjlig trots utmätningsförbudet (ehuru pantsättningen dock av annan grund ansågs sakna verkan i det föreliggande fallet). Man tillämpade alltså den grundsats, som väl får betraktas som huvudregeln rörande möjligheten att pantsätta, nämligen att ett förbud mot enbart utmätning icke i och för sig kan tolkas såsom avseende även förbud mot pantsättning, som grundar sig på en frivillig åtgärd och ur den synpunkten är att likställa med en villkorlig överlåtelse, se UNDÉN, Svensk sakrätt I, 2 uppl. s. 280. Därmed gick man

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 27emellertid längre i riktning mot att medgiva pantsättningsmöjlighet, än som åsyftats av Undén just beträffande pensions- och livräntefordringar, anf. st. not 2 samt samme författares Panträtt i rättigheter, 2 uppl. s. 92.
    I SvJT 1943 rf s. 40 förelåg till bedömande en pantsättning (säkerhetsöverlåtelse) av ägarehypotek (överhypotek). En fastighetsägare hade såsom kreditsäkerhet till en borgenär förklarat sig överlåta sin eventuella rätt till andelar i inteckningar i fastigheten. Denna disposition åberopades sedermera i fastighetsägarens konkurs beträffande ett överhypotek å en i sparbank belånad inteckning. Denuntiation till sparbanken hade icke skett, och vid sådant förhållande ansågs — med allt fog — pantsättningen sakna verkan mot konkursboet. (Prejudikat- och intressedispens söktes, men ansökan avslogs, se referatet i SvJT samt NJA 1943 not. B 56.) Jfr NJA 1940 s. 297, kommenterat av KARLGRENSvJT 1944 s. 405, samt litteratur åberopad under referatets rubrik i SvJT. Man kanske kan fråga sig, om det icke hade varit lämpligt att i motiveringen åberopa 1936 års lag om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man.
    Ett fall om sjöpanträtt i SvJT 1943 rf s. 77 förbigås här såsom fallande utanför denna översikts ram, ehuru det eljest kan ha sitt intresse att i en svensk dom såsom stöd för tolkningen av svenskt lagrum se åberopade internationella sjörättsförhandlingar samt stadganden i den tyska Handelsgesetzbuch och den franska Code de commerce.
    Retentionsrätt. Om den egendom, till vilken normalt retentionsrätt skulle föreligga, icke tillhör gäldenären, anses icke desto mindre i vissa fall en retentionsrätt uppkomma; i andra fall däremot icke. Det har i litteraturen framhållits — se UNDÉN, Svensk sakrätt I, 2 uppl. s. 377 — att övervägande skäl tala för godtrosförvärv av retentionsrätt, när det är fråga om retentionsrätter av typen låntagares, depositaries och hantverkares rätt. Denna grupp av retentionsrätter står den vanliga panträtten närmast, och eftersom egendomen här överlämnats i kraft av ett avtal, därvid innehavaren uppträtt såsom ägare, finnes större anledning än i de föregående fallen att tillmäta betydelse åt retinentens goda tro vid traditionen. I NJA 1936 s. 650 blev också retentionsrätt tillerkänd hantverkare i fråga om gods, som han i god tro för reparation mottagit av annan än godsets ägare, närmast väl såsom ett slags analogisk utvidgning av de på HB 11:4 och 12: 4 byggda grundsatserna om godtrosförvärv. Samma ståndpunkt, som f. ö. framträtt också i NJA 1942 s. 575, jfr KARLGREN i SvJT 1944 s. 407 f., återkommer i NJA 1946 s. 341, där det rörde kvarhållande till säkerhet för förvaringsarvode. (Om retentionsrätt i allmänhet för sådan fordran se UNDÉN, a.a. s. 364, 372.) X hade i detta fall till Y sålt en bil genom avbetalningskontrakt med ägareförbehåll. Enligt senare överenskommelse hade emellertid Y förklarat sig avstå från alla anspråk på bilen och berättiga X att återtagaden. X yrkade nu att utfå bilen av Z, till vilken Y överlämnat bilen för vård och förvaring. Z åter gjorde gällande rätt att hålla kvar bilen till säkerhet för förvaringsersättningen, och han ansågs av domstolarna ha

28 ÅKE MALMSTRÖM.sådan rätt, då han först långt efter bilens överlämnande till förvaring fått kännedom om att bilen ej tillhörde Y. Ståndpunkten synes välmotiverad, men det kan ha ett visst intresse att göra en jämförelse med läget i det fall, att någon genom hyresavtal (enligt nyttjanderättslagen) skaffar sig en förvaringslokal och där till förvaring upplägger föremål. Hyresvärden anses otvivelaktigt då icke för sin hyresfordran ha retentionsrätt beträffande föremål, som hyresgästen innehar under ett ännu icke avvecklat ägareförbehåll. — Om hithörande spörsmål kan numera hänvisas även till NJA 1948 s. 10. Se också det ovan s. 24 nämnda fallet SvJT 1943 rf s. 49.
    Förmånsrätt. I SvJT 1945 rf s. 49 förelåg spörsmålet, huruvida förmånsrätt jämlikt HB 17:5 första st. finge i konkurs åtnjutas för ogulden hyra i hyresgästen tillhöriga lösören, som före konkursens början flyttats från den förhyrda lägenheten till annan enligt särskilt avtal förhyrd lokal inom samma fastighet. Förflyttningen ansågs icke innefatta hinder för hyresvärden att åtnjuta den yrkade förmånsrätten.

 

II. FAST EGENDOM.

 

    1895 års lag ang. vad till fast egendom är att hänföra och därmed sammanhängande spörsmål. Med anledning av tvist rörande ägareförbehålls giltighet uppkom i NJA 1944 s. 312 frågan, huruvida en i en elektrisk kraftstation inmonterad generator med matare skulle anses höra till fastigheten eller ej. Den ansågs av domstolarna som lös egendom, då den visserligen var anbragt å »fast, från grunden berett underlag» (3 § andra st. av 1895 års lag) men dock icke för sin användning krävde dylikt underlag. Ägareförbehållet fick därför gälla. Detta fall med sina divergerande uttalanden av tekniskt sakkunniga belyser svårigheten att bemästra de aktuella problemen med hjälp av en bestämmelse, som utgår från helt andra tekniska förutsättningar än de numera föreliggande och tydligtvis under det gångna halvseklet blivit föråldrad. Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk I, 1947, s. 97 f.
    I NJA 1947 s. 680 uppkom också ett tillbehörsspörsmål, här av den anledning, att det skulle avgöras, vad ett fastighetsköp omfattat. De omtvistade föremålen utgjordes av vissa för stadigvarande bruk inom fastigheten anskaffade oljeeldningsaggregat, vilka till följd av oljebrist kopplats loss från värmeanläggningen och lagts undan på annan plats i fastigheten. Hade de därigenom förlorat sin egenskap av tillbehör och förty ej ingått i det senare slutna köpet? Samtliga instanser betraktade dem såsom alltjämt tillbehör.
    NJA 1947 s. 305 avsåg följande mera ovanliga situation: Ett bolag hade 1922 förvärvat en fastighet och sedermera överlåtit fånget på ett annat bolag. Enär det första bolaget icke inom föreskriven tid (5 § i den då gällande lagen 4 maj 1906) sökt tillstånd till förvärvet, var emellertid fånget ogillt. Bolaget nr 2 uppförde — sedan nyssnämnda tid utgått— en byggnad på fastigheten. Denna byggnad såldes efter en del år

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 29(1932) av bolagets konkursbo till annan än fastighetens ägare. Efter att dels fastigheten 1933 sålts exekutivt, dels byggnaden blivit föremål för fortsatta överlåtelser, uppstod tvist mellan ägaren av fastigheten och den, som förvärvat byggnaden, om bättre rätt till denna. Då bolaget nr 2 icke varit ägare till marken, när byggnaden uppförts, ansågs denna icke ha blivit tillbehör till fastigheten (4 § i 1895 års lag). Förvärvet på den exekutiva auktionen hade då icke omfattat byggnaden. Den som separat förvärvat byggnaden ansågs därför ha bättre rätt till densamma.
    1944 års nyss nämnda fall förutsätter den nu sedan flera decennier stadiga praxis, att föremål, som sättas i sådant förhållande till en fastighet, vilket motsvarar tillbehörsbeskrivningarna i 2 eller 3 § av 1895 års lag, därmed också äro att betrakta såsom hörande till fastigheten, även om de överlåtits till fastighetsägaren under ägareförbehåll från överlåtarens sida. Detta gäller, vare sig föremålen fysiskt äro mer eller mindre oskiljaktigt förenade med fastigheten. Trots lagens 4 § anses de alltså som tillbehör, och ägareförbehållet saknar verkan mot tredje man (enligt härskande uppfattning äger det dock giltighet parterna emellan). Denna grundsats upprätthölls — utan dissens i någon instans — i NJA 1944 s. 183; att det omtvistade föremålet (hissanläggning) varav beskaffenhet, som avses i 3 § av 1895 års lag, kunde icke på minsta sätt betvivlas. Det vore säkert också betänkligt, om ifrågavarande inarbetade grundsats nu bragtes att vackla genom modifikationer t. ex. avsådan art, att somliga typer av föremål betraktades som ett slags sekunda tillbehör, som visserligen normalt vore tillbehör men i vilka dock ett ägareförbehåll finge gälla (jfr minoritetsvota i SvJT 1942 rf s. 58). Lagberedningen har som bekant i sitt jordabalksförslag 1947 bestämt motsatt sig ett övergivande av praxis' ståndpunkt och tvärtom förordat, att den nya jordabalken skulle gå ett steg vidare och uttryckligen underkänna ifrågavarande förbehåll även inter partes (2 kap. 7 § med motiv s. 110 ff.).
    Att förbehållet för närvarande får verkan mellan parterna stämmer onekligen väl överens med vad som eljest otvivelaktigt gäller om möjligheten att träffa obligatoriskt verkande avtal om vad som hör till en fastighet, och det synes naturligt att gå lagstiftningsvägen, därest dylik verkan anses böra förhindras. Om läget de lege lata se bl. a. KARLGRENS anmärkningar om NJA 1941 s. 156 och 1942 s. 195 i SvJT 1944 s. 409, 401 f., ävensom lagberedningen nyssnämnda förslag s. 111. Jfr även NJA 1948 s. 230. Att ett tillbehör kan avyttras med den verkan, att köparen får ett obligatoriskt anspråk (och säljaren ett krav mot honom på köpeskillingen), lär väl av ingen bestridas. Se härom t. ex. UNDÉN, a.a. s. 86 (1 uppl. s. 87). Jfr SvJT 1944 rf s. 5: för fordran, som härleder sig från inrop å offentlig auktion av grässkörd, har utmätning jämlikt 55 § UL ansetts kunna ske.
    Här må även erinras om SvJT 1944 rf s. 20, nämnt ovan s. 25. Obehörig person hade i detta fall sålt träd å rot att av köparen avverkas. Godtrosförvärv till de å rot stående träden kunde uppenbarligen icke komma i fråga. Köparen sökte också endast hävda, att han på grund

30 ÅKE MALMSTRÖM.av godtrosförvärv borde få behålla de träd, som han redan hade avverkat (och delvis bortfört från fastigheten), när fastighetens rätte ägare inskred mot honom. Detta fick han dock icke, oavsett om han kunde antagas ha varit i god tro rörande upplåtarens (säljarens) behörighet att upplåta avverkningsrätt. LEJMAN, Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom s. 134 f., vill häri se en tillämpning av nyttjanderättsregler. Det förefaller mig dock i varje fall icke nödvändigt att uppfatta utgången som ovillkorligen beroende av att förhållandet klassificeras som ett rent nyttjanderättsfall. Att upplåtelsen av avverkningsrätten från nyttjanderättslagens synvinkel innebar en nyttjanderättsupplåtelse lär väl ej kunna bestridas, men därmed är ej sagt, att icke vissa köpregler eventuellt tillika kunna tillämpas. Härmed må dock vara hur som helst; det finnes i alla händelser goda skäl att även i sådana avtalsfall, som otvivelaktigt måste rubriceras som köp, avvisa möjligheten av godtrosförvärv för köparen, när köpeobjektet vid tiden för själva köpet är tillbehör till fast egendom (annan mening Lejman s. 133), åtminstone om avskiljandet skall ske genom köparens försorg.
    Diverse äganderättsfrågor. NJA 1944 s. 507: Tvist om skyldighet för kronan att till delägarna avträda flygsandsfält, som kronan under senare hälften av 1700-talet omhändertagit för flygsandens bekämpande (jfr 1877 s. 419). Domstolarna funno anledning icke vidare föreligga, varför ägarna till området skulle betagas rätten att förfoga över detsamma såsom över annan sin egendom, HD med särskilt angivande av att avgörandet skedde med beaktande jämväl av bestämmelserna i skogsvårdslagstiftningen om skydd mot flygsandsfält.
    Ett intressant fall om äganderättssituationen, när en arealägares rätt blivit obeaktad vid laga skifte å ett hemman, återfinnes i NJA 1946 s. 557. Fallet omnämnes av BRAUNSTEIN i SvJT 1947 s. 741.
    Rättsfallet NJA 1947 s. 196, omnämnt ovan s. 26, berör rätts- och kulturhistoriskt intresseväckande spörsmål beträffande de s. k. kyrkstäder, vilka förekomma på åtskilliga håll, mest i övre Norrland och vilka såsom institution betraktade ha en tradition tillbaka ända till medeltiden. De ha vuxit upp på områden, upplåtna till byamän i avlägsna byar under ett slags besittningsrätt från prästboställen eller kronojord. Tidigare tyckas kyrkstugorna ha ansetts följa vederbörande byamäns hemman åt, men detta samband har senare alltmera försvagats. Kyrkstäderna synas särskilt i och med motorismen mer och mer ha förlorat sin ursprungliga betydelse.— Det gällde nu närmast frågan om samäganderättslagens tillämpning på s. k. kyrkobyhus i Åsele, liggande på mark som tillhört prästbordet men förvärvats av Åsele kommun. Det förefaller, som om huset icke längre kunde betraktas som åtföljande det hemman, för vars räkning det uppförts, utan vore lös egendom. Utgången blev, att parterna dock icke ansågos samfällt, envar till viss lott, vara ägare till huset, och att förty samäganderättslagen icke kunde tillämpas. Gemenskapen mellan delägarna synes ha varit ordnad så, att den närmast överensstämde med en på orten dominerande uppfattning, att envar delägare i dylikt hus ägde ett eller flera bestämda rum. Denna

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 31tankegång, i målet diskuterad särskilt i yttrande av kammarkollegiet, visar intressant frändskap med äldre idéer om särskild äganderätt till skilda delar av byggnad.
    Jordäganderättens gränser. Grannelagsrätt. Om färdande över annans fastighet föreligger ett rättsfall i NJA 1946 s. 468, där saken gällde fråga om rätt att använda stig över annans mark (mot ägarens förbud) och om meddelande av vitesförbud till förhindrande av olovligt begagnande av stigen. Denna hade använts (åtminstone från 1918) av innehavarna av en grannfastighet till förkortande av utfarten till allmänna landsvägen, varvid tyckes ha förekommit trafik med hästfordon, skjutande av kärror samt cykel- och gångtrafik. HD ansåg grannfastighetsägaren icke ha styrkt någon särskild rätt att begagna stigen och hinder ej föreligga för den andre fastighetsägaren att lägga igen eller avstänga stigen. Detta innebure, framhöll HD, dock icke, att den förre kunde förbjudas att, så länge stigen funnes och vore framkomlig, färdas därå i den mån det skedde utan förfång för motparten. Förfång hade dock här inträtt, och då (enligt majoriteten) hinder lagligen icke mötte att meddela det yrkade vitesförbudet, fastställdes ett dylikt förbud, likväl begränsat till annan trafik än gångtrafik. Jfr UNDÉN, Svensk sakrätt II: 1 (2 uppl.) s. 89 samt om vitesfrågan ib. s. 107 not 3 ävensom EKELÖF, Straffet, skadeståndet och vitet s. 161 och LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet s. 242.
    NJA 1943 s. 461: Under gata i en stad (Falkenberg) framdrogs tunnel, avsedd att tjäna dels såsom förbindelseled mellan tomter i två olika kvarter, dels såsom offentligt skyddsrum. Staden och ägaren av berörda tomter förpliktades solidariskt att till innehavaren av en i fastighet vid gatan driven affärsrörelse utgiva ersättning för avbräck i rörelsen till följd av tunnelarbetet. Jfr härmed NJA 1940 s. 508 m. fl. äldre rättsfall samt hänvisningarna SvJT 1944 s. 412. Fallet har utförligare omnämnts av LEJMAN i SvJT 1946 s. 401.
    Beträffande skador å byggnad genom grävning, sprängning o. dyl. har praxis fullföljt principen om strikt ansvar för osedvanligt ingripande åtgärder, som orsaka skador å grannfastighet, se NJA 1943 s. 343 med anmärkning av LEJMAN i SvJT 1946 s. 403. Principen skymtar även i NJA 1945 s. 666, där åtgärderna dock av HD icke ansågos ha varit osedvanligt ingripande men ansvar likväl inträdde på grund av culpa. Se i ämnet vidare NJA 1946 s. 709 och 1947 s. 31 samt den ingående diskussionen av nu nämnda och andra rättsfall hos LUNDSTEDT i hans nyutkomna ovan anf. arb. (sidhänvisningar i arbetets rättsfallsregister). Där gives en utförlig behandling av problemen ansvar för skada genom grävning i tomtgräns (s. 328—350) och ansvar för skada genom s. k. farlig verksamhet (s. 404—457).
    Här är att anteckna också NJA 1947 s. 57: Fråga om skyldighet för ägare av garage att dels till ägare av närbelägna fastigheter utgiva ersättning för olägenheter till följd av garagets användande dels vidtaga nödiga åtgärder för olägenheternas avhjälpande. Det gällde här personliga obehag genom bullerimmissioner från en stenkrnss samt från väg-

32 ÅKE MALMSTRÖM.bilar, väghyvlar och dylika redskap. I HD ansågs endast användandet av stenkrossen ha medfört sådant men för grannarna, att toleranspunkten överskridits. Förbud meddelades för begagnande av stenkrossen på garagefastigheten, och skadestånd för obehag utdömdes. Underrätten, som givit ett mera omfattande förbud, hade åberopat »förhållandena i orten», men i nedre revisionens av HD gillade betänkande talades blott om »omständigheterna». Rättsfallet behandlas av LUNDSTEDT, a. a. s. 299, 304—306, 320. Se om hithörande problem även LJUNGMAN, a. a. s. 200 ff., särskilt s. 202—212, 215. Det förefaller, som om HD ansett bullerimmissionen vara av typen excessiv men ej politifarlig (jfr NJA 1940 s. 651 och Ljungman s. 207); i motsats till de lägre instanserna utdömde HD nämligen icke fordrat skadestånd för vistelse å kuranstalt, läkarvårdo. dyl.
    Fastighetsöverlåtelses form och innehåll. Utfästelse att sälja m. m. Frågorna om formen för fastighetsöverlåtelse och om styrkandet av att slutgiltigt överlåtelseavtal kommit tillstånd beröras i NJA 1943 s. 532: Protokoll rörande frivillig auktion å fastighet undertecknades av säljare och köpare men blev ej bevittnat. Fråga uppstod sedermera, huruvida giltigt fastighetsköp kommit till stånd. Då säljaren på närmare angivet sätt tecknat godkännande av försäljningen på protokollet — ett undertecknande som han medgav — ansågo domstolarna i anslutning till tidigare praxis, att den omständigheten att parternas namn icke bevittnats ej föranledde köpets ogiltighet. Så långt är innebörden klar. När köpet upprätthölls, trots att säljaren bestritt att köpeavtal slutits enligt de i protokollet upptagna villkoren och direkt påstått att vissa ytterligare villkor hade avtalats och att »redigt köpebrev» senare skulle utfärdas, så är det emellertid oklart, på vilken grund man menade sig kunna utgå från avtalet såsom verkligen avslutat på protokollets villkor. Ansågs säljaren ha bevisbördan för att avtalet ej var perfekt, eller hade köparen i princip bevisbördan för att det var slutgiltigt i detta skick men ansågs säljarens påstående om motsatsen vederlagt genom omständigheterna i målet? Under rubriken i NJA hänvisas till 1924 s. 489 och 1941 s. 489 (om sistnämnda fall se KARLGREN i SvJT 1944 s. 411). Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk I, 1947, s. 145. Se även UNDÉN, Svensk sakrätt II: 1 (2 uppl.) s. 156 f., som synes räkna blott med två alternativ i dylika fall: antingen erkänner säljaren underskriften och medgiver därmed, att avtal träffats, eller bestrider han underskriften. I 1943 års fall medgavs underskriften men bestreds dock, att definitivt avtal i enlighet med protokollet kommit till stånd. Avgörandet i HD träffades av tre just.r. mot två. Av minoriteten fann ett just.r. köparens talan lagligen ej kunna bifallas, då säljaren bestritt avtalets avslutande och säljarens godkännande på protokollet ej styrkts med vittnen enligt JB 1: 2. Häri instämde den återstående ledamoten med det tillägg, att omständigheterna icke vore sådana att säljarens bestridande av köpeavtalets avslutande kunde lämnas utan avseende.
    Till likartade spörsmål togs en något klarare ståndpunkt i ett fall tre år senare, NJA 1946 s. 411. Rubriken i NJA lyder: »Köpehandling angående fast egendom har bevittnats av allenast en person. I anledning

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 33av köparens yrkande att bl. a. köpet skulle förklaras giltigt har säljaren medgivit, att han undertecknat handlingen, men invänt, att köpet skulle gälla endast under visst avtalat villkor som ej influtit i handlingen. Det har ansetts åligga köparen att styrka invändningens oriktighet, men med hänsyn till omständigheterna har invändningen lämnats utan avseende.» Majoriteten i HD följde ej den av nedre revisionen föreslagna linjen att förklara det av säljaren påstådda muntliga villkoret sakna verkan enligt JB 1: 2, en i och för sig också tänkbar lösning.
    På gränsen till området för villkor i teknisk mening rörde sig ett fall rörande bristande förutsättning vid fastighetsköp, NJA 1943 s. 109. Staden Östersund hade till en understödsförening överlåtit viss del av en i staden belägen tomt, därvid i köpekontraktet bland övriga bestämmelser hade upptagits att fastigheten såldes i och för uppförande på tomtdelen och en intilliggande, föreningen tillhörig tomt av ett första klassens hotell samt att föreningen förbunde sig att uppföra ett sådant hotell. Sedan det genom beslut av vederbörande tillsynsmyndighet blivit fastslaget, att detta åtagande icke kunde av föreningen uppfyllas, yrkade staden att försäljningen måtte förklaras skola återgå. Rådhusrätten dömde till återgång. Hovrätten åter kom till motsatt slut under uttalande att, även om föreningen på sätt staden gjort gällande vore urstånd att uppfylla av staden angivna förutsättning för ifrågavarande fastighetsförsäljning, berörda omständighet likväl icke mot grunderna till stadgandet i JB 1: 2 andra st. berättigade staden att påkalla köpets återgång. I HD blev utgången densamma med den av fyra ledamöter givna motiveringen, att övergång av äganderätt till fastigheten icke gjorts beroende av att föreningen visade sig äga möjlighet att uppföra hotellbyggnad, att det förhållandet att föreningen kunde finnas ur stånd att infria sin förbindelse rörande hotellbygget icke kunde grunda rätt för staden att vinna fastigheten åter, samt att sådana omständigheter icke förekommit att giltighet kunde frånkännas överlåtelsen på grund av bristande förutsättning. Tre ledamöter ville fastställa hovrättens dom. Även för majoriteten få väl grunderna för JB 1:2 andra st. antagas ha spelat en viktig roll, ehuru lagrummet icke nämnes. I alla händelser bör detta lagrum alltid vara ett viktigt memento i fall, då återgång av ett fullbordat fastighetsköp kräves under förebärande av bristande förutsättning. Jfr RODHE i SvJT 1946 s. 30. Om ett specialproblem se SvJT 1945 rf s. 22. — De allmänna ogiltighetsreglernas tillämpning på fastighetsköp skall emellertid icke behandlas här. Ett fall av ogiltighet på grund av oriktig förutsättning (error juris) må likväl påpekas; det återfinnes i NJA 1945 s. 94.
    Sedan länge har som bekant i praxis hävdats, att utfästelse att framdeles sälja eller köpa en fastighet saknar verkan, detta icke blott om utfästelsen är muntlig utan även om den fått skriftlig bevittnad form. Flera rättsfall under den här behandlade perioden ha avseende å denna grundsats och dess räckvidd. Ytterligare bekräftelse har härvid vunnits på att domstolarna icke vilja tillämpa grundsatsen så, att det blir omöjligt att få till stånd bindande uppdrag om köp av fastighet i eget namn

 

3—497004. Svensk Juristtidning 1949.

34 ÅKE MALMSTRÖM.för annans räkning; jfr UNDÉN, Svensk sakrätt II: 1 (2 uppl.) s. 170 samt Lagberedningens nyss anf. förslag s. 161. Redan i NJA 1911 s. 53 förebådas denna tanke. Mellan N och P hade avtalats, att N skulle på exekutiv auktion för P:s räkning inköpa vissa fastigheter. N ropade in fastigheterna, varvid han (utan P:s bemyndigande) uppträdde i eget namn. Uppdragsgivaren P ansågs i princip skyldig att övertaga inropet. I NJA 1926 s. 336 gällde det uppdragstagarens ställning; denne torde där principiellt ha ansetts pliktig att för fullföljande av uppdraget överlåta fastigheten till uppdragsgivaren eller att, om så icke skedde, ansvara för skada, som härigenom åsamkades uppdragsgivaren (jfr beträffande rättsfallets tolkning just.r. Kôersners och Stenbecks yttrande i fallet 1929 s. 225). Här anknyta nu ett par nya rättsfall. Först NJA 1943 s. 30: X och Y hade avtalat, att X skulle för Y:s räkning men i eget namn köpa en fastighet och att därefter köpet skulle transporteras på Y. Avtalet, som var muntligt, ansågs bindande i så måtto, att Y ansågs skyldig övertaga köpet. Fallet kompletteras av NJA 1943 s. 86: Sedan X gentemot Y åtagit sig att för Y:s räkning förvärva en viss fastighet, hade X i eget namn köpt fastigheten och i strid mot sitt nämnda åtagande med stöd av den till honom ställda köpehandlingen gjort gällande äganderätt till fastigheten. På grund av det uppdrag X sålunda åtagit sig ansågs det åligga honom att för avveckling av uppdragsförhållandet insätta Y såsom ägare till fastigheten. I referatet i NJA anmärkes ett i viss mån likartat avgörande av Finlands HD, omtalat i Defensor legis 1930, rättsfallen s. 2. Ytterligare bevis om praxis' ståndpunkt lämnar NJA 1946 s. 378 med rubriken: »Den som efter uppdrag av annan å exekutiv auktion för hans räkning men i eget namn inropat en fastighet har för avveckling av uppdragsförhållandet ansetts skyldig att insätta uppdragsgivaren såsom ägare till fastigheten.» Efter utgången av den period, som avses med denna översikt, har dessutom tillkommit fallet NJA 1948 s. 5.
    Huvudregeln om att utfästelse att sälja icke är bindande belyses genom rättsfallet NJA 1947 s. 220. Läget var i korthet följande. Makarna A och B (gifta 1914) lågo under hemskillnad. Mannen A inledde förhandlingar med en person C om att denne skulle köpa vissa fastigheter, som tillhörde makarna samfällt. B förklarade sig lämna sitt samtycke till försäljningen endast om hon finge sedermera återköpa huvudbyggnaden å fastigheterna jämte tillhörande område. Härom avgav också C en muntlig utfästelse med visst preciserande av villkoren; bl. a. angavs köpeskillingen till ett enligt B:s uppskattning mycket lågt belopp. B gav därpå sitt samtycke till A:s försäljning. Något återköp blev dock aldrig företaget, enligt B på grund av C:s vägran. B krävde nu C på skadestånd. C förklarade bl. a.: Även om överenskommelse i enlighet med B:s påstående kommit till stånd, innefattade i allt fall denna icke annat än ett — f. ö. endast i muntlig form avgivet — löfte att sälja fast egendom; och sådan utfästelse vore ogiltig. B åter förmenade, att C:s utfästelse ej vore att bedöma på samma sätt som en fristående utfästelse att framdeles överlåta en fastighet eller del därav. Här vore i

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 35själva verket fråga om en, låt vara muntlig, biutfästelse från fastighetsköparens sida att såsom vederlag för köpet utgiva viss ytterligare gottgörelse. Av dylik vederlagsutfästelse måste köparen anses bunden, åtminstone i så måtto att skadeståndsskyldighet kunde åläggas honom, därest utfästelsen ej fullgjordes. Rådhusrätt och hovrätt ansågo utfästelsens samband med försäljningen motivera en dylik skadeståndsverkan av utfästelsen, men HD avvisade detta (enhälligt). Väl var det enligt HD utrett, att B:s och C:s muntliga överenskommelse utgjort ett villkor för B:s samtycke till A:s försäljning, men överenskommelsen innebure utfästelse av C att till henne sälja det ifrågavarande området, och då denna utfästelse icke lagligen kunnat göras gällande mot C, kunde följaktligen på utfästelsen ej heller grundas skadeståndsskyldighet för C. HD utgick alltså från huvudregeln och slog fast, att denna innebär, att också skadeståndsverken saknas (jfr SvJT 1925 rf s. 1); sambandet med köpeavtalet mellan A och C ansågs icke motivera avsteg från huvudregeln. Kanske hade det varit minst lika naturligt att åberopa hänsyn till formregeln i JB 1:2 (jfr utlåtande i målet av Benckert). Sådan hänsyn förefaller vara ett starkt sakligt skäl för utgången och skulle väl ha varit avgörande, för den händelse B:s och C:s överenskommelse hade varit så i detalj utformad, att den tett sig som innehållsmässigt ett komplett köpeavtal. Formregeln torde erbjuda den mest talande motiveringen för muntliga utfästelsers ogiltighet (och kan i detta fall anföras även såsom argument mot tanken att bygga på det av B hävdade sambandet med A:s och C:s köpeavtal). Formregeln kan naturligtvis också antagas i viss mån ligga bakom tillämpningen av standardformuleringen om utfästelses bristande giltighet på sådana fall som detta; jfr 1 § tredje st. avtalslagen, ett lagrum som däremot synes mig ha föga relevans för skriftliga bevittnade utfästelser (trots vad som säges i NJA 1941 s. 689). Under rubriken till rättsfallet hänvisas även till NJA 1947 not. A 8.
    En grupp rättsfall, som i detta sammanhang har visst intresse, ehuru fallande utom den sakrättsliga ramen, rör frågan om återgång av handpenning, som lämnats för köp av fastighet. Jag antecknar NJA 1946 s. 178 samt 1947 s. 215 och 267. Det skulle dock föra för långt att här taga upp den enligt min mening ganska diskutabla linje, som HI) i ett par av dessa fall följt. Jag hoppas få tillfälle att återkomma till dem i annat sammanhang.
    De problem, som uppstå genom den bristande samordningen av de allmänna fastighetsöverlåtelsereglerna med reglerna om fastighetsbildningen i teknisk mening, kunna här icke diskuteras. De i och för sig intressanta fallen NJA 1946 s. 249 och 252 rörande s. k. andelsöverlåtelser må därför blott påpekas. Jfr NJA 1938 s. 1 samt BRAUNSTEIN i SvJT 1947 s. 739. Detsamma gäller SvJT 1945 rf s. 22 (köps återgång pågrund av vägrad avstyckning).
    Beträffande frågan, vad en fastighetsöverlåtelse omfattat, må endast utan närmare kommentarer några fall anmärkas; jfr RODHE i SvJT 1946 s. 37 f. NJA 1943 s. 89: Oaktat uttrycklig bestämmelse härutinnan

36 ÅKE MALMSTRÖM.ej träffats, ansågs med hänsyn till omständigheterna, att vid försäljning av viss fastighet jämväl överlåtits till denna hänförliga andelar i en elektrisk distributionsförening. NJA 1945 s. 229: Fråga huruvida vid överlåtelse av tomt i Borås en därtill hörande, i överlåtelsehandlingen icke omnämnd skogslott såsom oskiljaktigt förenad med tomten ingått i överlåtelsen eller eljest omfattats av denna. NJA 1945 s. 564 rörde frågan, om en försäljning avsåg mindre än vad som svarade mot visst i köpehandlingarna angivet jordregisternummer. I NJA 1945 s. 170 tvistades om sockerbetor, som å såld fastighet upptagits efter tillträdesdagen.1
    Rättsfallet NJA 1946 s. 293, som behandlade dödsbodelägares försäljning av vissa andelar i dödsboets fastighet, har väsentligen successionsrättslig karaktär.
    Tvesalu. Ersättningstalan i samband därmed. NJA 1946 s. 773: A och B hade från dem tillhöriga hemmansdelar till C sålt en ägolott. Innan påbörjad förrättning för ägolottens avstyckning hunnit avslutas sålde C ägolotten till D. Därefter (således efter D:s förvärv) sålde A sin hemmansdel till E, vilken erhöll lagfart därå. Å C:s och D:s fång söktes icke lagfart. Sedan E genom lagakraftvunnet utslag förklarats vara framför D ägare till den på E:s hemmansdel belöpande andelen av ägolotten, yrkade D förpliktande för C att till D utgiva ersättning för bl. a. värdet av nämnda andel. Denna talan ogillades.
    Själva tvesaluregelns räckvidd belyses i SvJT 1943 rf s. 7, där hovrätten ansåg stadgandet i 12 § lagfartsförordningen om företrädesrätt vid tvesalu vara analogiskt tillämpligt då ägoskiften, som av ägaren försålts, det oaktat upptagits i bouppteckning efter honom och sedermera gått i köp åt annat håll. Jfr UNDÉN, Svensk sakrätt II: 1 s. 200 (2 uppl. s. 201).
    Bulvanförhållanden. Det kan vara motiverat att påpeka de under perioden refererade fallen rörande bulvanförhållanden, eftersom sådana förhållanden stundom kunna ge anledning till tveksamma sakrättsliga spörsmål (antydda bl. a. av KARLGREN i SvJT 1941 s. 470 f. i anslutning till NJA 1937 s. 330). Jag nämner NJA 1943 s. 484 samt 1944 s. 197 och 709. I NJA 1947 s. 267 var fråga om återgång av handpenning, som lämnats för tillämnat bulvanköp av fastighet.
    Samäganderätt. I ett skiftesmål, refererat i NJA 1945 s. 341, förelåg fråga om rätt för delägare i fast egendom att påkalla laga skifte. Han hade förvärvat fastigheten tillsammans med tre andra personer, och spörsmålet uppstod, om förhållandet dem emellan borde uppfattas som samäganderätt eller enkelt bolag. Jfr BRAUNSTEIN i SvJT 1947 s. 739.
    Tvisten rörande gemenskapsförhållandena beträffande kyrkobyhus i Åsele, NJA 1947 s. 196, har redan tidigare nämnts (s. 30).
    I SvJT 1944 rf s. 57 uppkom fråga — i mål om återbekommande av lagfartsstämpel — huruvida samäganderättsförhållande beträffande

 

    1 Frågan om förhållandet mellan säljare och köpare av fastighet från avtalsslutet till köpets slutliga fullbordande faller utom ramen för denna översikt. Jfr RODHE i SvJT 1946 s. 38 samt NJA 1944 s. 169.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 37tomt i stad upplösts genom tomtindelning och de nybildade tomternas införande i tomtboken. I SvJT 1947 rf s. 6 bifölls yrkande om försäljning enligt samäganderättslagen av fastighet, som vid arvskifte utlagts såsom arvingarnas gemensamma egendom.
    Hävd. NJA 1946 s. 334: Krigskollegium sålde år 1809 till enskild person ett hemman och förbehöll därvid åt kronan av hemmanet en jordlägenhet. KB hade samma år — jämlikt 15 § enskiftesförordningen 2 febr. 1807 — fastställt avgäld från lägenheten. I fastebrev och lagfarter å hemmanet blev lägenheten icke omnämnd. Den blev aldrig lagfaren för sig. Efter sista lagfarandet av hemmanet — därvid jämväl dess jordregisterbeteckning använts — upptogs lägenheten (1942) i jordregistret såsom särskild fastighet. Det tvistades nu mellan hemmansägaren och kronan om bättre rätt till lägenheten, varvid kronan vann. Hemmansägaren åberopade utan framgång såväl urminnes som tjuguårig hävd. Det skulle föra för långt att här dryfta fallet. Ett just.r. ville tillerkänna hemmansägaren lägenheten på grund av tjuguårig hävd.
    Ett omfattande och intressant mål om intaga å allmänning återgives i NJA 1943 s. 466. Avgörandet grundades där på urminnes hävd. Spörsmål om urminnes hävd till fiskerätt förelåg i fallet SvJT 1947 s. 7.
    Fideikommissrätt. Här må utan kommentarer påpekas några fall, som ha visst intresse såsom belysande fideikommissrättens innebörd, nämligen NJA 1943 s. 614, 1944 s. 356 och 1945 s. 129.
    Lagfart. Rättsfallet NJA 1947 s. 257 gällde lagfartsföreläggande. Svaranden invände, att hon ej längre förfogade över det rörande hennes fång upprättade köpebrevet, vilket genom påskrift transporterats å den person, som jämte allmän åklagare förde talan i målet, och därefter överlämnats till samma person, vilken förbundit sig att söka lagfart även å svarandens fång. Svaranden ansågs icke därigenom befriad från sin lagfartsplikt. I NJA 1947 s. 357 (dispensmål) hade åtskilliga fastigheter sålts till A och B med hälften till vardera. Därefter hade köpet på i övrigt oförändrade villkor överlåtits å sex personer, bland dem även A och B, med viss andel till dem var. A:s och B:s andelar hade därvid angivits till 2/6 för A och 1/8 för B. Vid ansökan om lagfart å fången uppkom fråga a) huruvida lagfart på grund av det senare fånget kunde meddelas å fastigheterna i deras helhet och således jämväl å A:s och B:s andelar; samt b) om stämpelbeläggning skulle äga rum för allenast ett fång. I båda hänseendena blev svaret nekande. I NJA 1947 s. 701 refereras en tvist huruvida och, i jakande fall, i vilken ordningstad (Västervik) ägde rätt att uppbära friskilling (1 % av köpeskillingen) för såld fastighet inom staden. Tvisten ansågs kunna prövas i ärende ang. lagfart å fastigheten. Anmärkas må även NJA 1945 s. 18, där inskrivningsdomare ansågs icke vara pliktig att på begäran av fastighetsägare, utan samband med inskrivningsärende, verkställa anteckning i fastighetsboken om släktnamnsändring. Jfr OLVECRONA, Inteckningsförordningen (3 uppl.) s. 33. Numera har emellertid som bekant anteckning om namnändring genom särskild föreskrift medgivits, se KK 25 maj 1945. Fallet NJA 1946 s. 410 om lagfart å gåva har närmast betydelse ur

38 ÅKE MALMSTRÖM.förmynderskapsrättslig synpunkt.1 Beträffande visst spörsmål om lagfartens legitimerande verkan se NJA 1946 s. 638, omnämnt nedan under Fordringsinteckning.
    Servitut. Om servitut ha under perioden förekommit åtskilliga rättsfall. Egentligen föreligger ett behov av en större samlad genomgång och diskussion av servitutspraxis och servitutslagstiftning under de två sista decennierna, alltså för tiden efter BERGMANS värdefulla studie Servitut i modernt rättsliv (1926). Här kunna endast några korta påpekanden rörande fall från åren 1943—1947 finna plats.
    NJA 1947 s. 390: Sedan ett bolag till en kommun sålt ett stadsägoområde i ett inom kommunen beläget municipalsamhälle samt området indelats till tomter, avgav kommunen till bolaget, såsom ägare av vissa fabriksfastigheter och för bostadsbygge avsedda områden inom samhället, en skriftlig förbindelse, att å tomterna icke finge uppföras andra byggnader än sådana, i vilka inrymdes endast bostadslägenheter jämte affärslokaler av visst slag. Frågan var nu, om servitutsinteckning kunde meddelas till säkerhet för förbindelsen. Inskrivningsdomaren, hovrätten och HD:s majoritet besvarade frågan nekande. Den dominerande synpunkten var förmodligen, att förbindelsen åtminstone i betydande grad framstod som ett led i bolagets strävan att förebygga konkurrens. Däremot behövde det väl knappast i och för sig vara avgörande, att förmånen avsåg bolagets fastigheter i deras användning såsom fabriksfastigheter; jfr UNDÉN, Svensk sakrätt II: 2 s. 350.
    En rad fall från hovrätterna lämna även bidrag till belysning av servitutsbegreppet, sådant det uppfattas i praxis. SvJT 1943 rf s. 45 visar, att upplåtelse av rätt till fiske ansetts kunna under vissa betingelser vara servitut. I SvJT 1943 rf s. 59 ansågs en bestämmelse — vid försäljning från prästboställe av ett jordområde — att å området icke finge anordnas dansbana eller annan offentlig nöjeslokal kunna intecknas såsom servitut. Däremot vägrades i SvJT 1944 rf s. 34 inteckning såsom servitut för bestämmelser (i ett köpekontrakt) rörande stängselskyldighet, förbud mot styckning m. m. Jfr bl. a. NJA 1938 s. 289 samt UNDÉN, Svensk sakrätt II: 2 s. 352. Ett synnerligen intressant fall, där särskilt rekvisitet perpetua causa kom i förgrunden, är SvJT 1947 rf s. 17. Ägaren av en fastighet hade medgivit ägaren av närbelägen fastighet rätt att för all framtid begagna en å den förra fastigheten anordnad tvättstugeanläggning. Servitutsinteckning ansågs kunna beviljas till säkerhet för denna rätt. Förmånen uppfattades tydligen — med allt fog — som på ett permanent sätt gagnelig för dominanten i dess karaktär av bostadsfastighet; jfr UNDÉN, a. a. s. 349 f. Mera tveksam kunde man kanske vara med hänsyn till kravet på perpetua causa, men avgörandet — för vilket åtskilliga praktiska skäl tala — kan i viss mån anknyta till tidi-

 

    1 Av fall från hovrätterna rörande lagfart och vad därmed har samband har jag antecknat SvJT 1943 rf s. 28 (lagfartsföreläggande mot omyndig eller mot förmyndaren?), 1944 rf s. 79 (bodelning erforderlig vid tillämpning av tretusenkronorsregeln i GB 13: 12?), samt 1946 rf s. 102 (fråga om ombuds styrkande av behörighet vid besvär i lagfartsärende). Det kanske kan finnas skäl att nämna också 1946 rf s. 17 (då köp enligt överenskommelse återgått, ansågs köparen icke ha rätt att återfå erlagd stämpelavgift).

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 39gare i praxis medgivna modifikationer i perpetua-causa-kravet (som ju, fattat på ett strängt sätt, skulle betyda att det vore fråga om nyttjande av servienten i dess »naturtillstånd»). Jfr UNDÉN, a. a. s. 353 f. Det vill synas, som om hovrätten ställde sig avvisande till den i upplåtelsevillkoren dominanten ålagda underhållsskyldigheten beträffande tvättstuguanläggningen. Hade ej denna biförpliktelse kunnat accepteras med stöd av 2 § servitutslagen? — Det kan anmärkas, att vid servitutsupplåtelsen båda fastigheterna hade samme ägare. Det var alltså fråga om ett s. k. ägareservitut.
    I det förut nämnda rättsfallet SvJT 1943 rf s. 45 förelåg även till prövning spörsmålet, om dominanten måste ha karaktären av en för sig bestående fastighet i jorddelningslagstiftningens mening. Servitutsrätten hade upplåtits till förmån för visst till avstyckning från en fastighet sålt område. Innan avstyckningen fastställts (men sedan förvärvaren fått vilande lagfart å området), söktes inteckning till säkerhet för servitutsrätten. Då dominanten icke utgjorde en fastighet för sig, ansågs inteckning icke kunna beviljas. Hovrättsmajoriteten ansåg avslag och icke vilandeförklaring böra ske och åberopade att, då dominanten ej var självständig fastighet, »något servitut ej uppkommit». Detta förefaller mig vara en för negativ formulering, även om inteckning ej borde beviljas och avslag nog var det mest lagenliga beslutet. Jfr OLIVECRONA, Inteckningsförordningen (3 uppl.) s. 98. Utvecklingen inom fastighetsrätten med rättslivets allt hårdare bundenhet vid de genom fastighetsbildningsreglerna skapade formella fastighetsenheterna har medfört en skärpning även inom servitutsrätten. Denna skärpning är väl i stort sett ofrånkomlig — och särskilt oundviklig i inskrivningshänseende — men har naturligtvis vissa nackdelar, vilka i målet belysas.
    Om servitutsfrågor i övrigt hänvisas till följande fall:
    NJA 1944 s. 177: På grund av servitutsavtal fick å stadsfastigheten A icke uppföras byggnad på mindre avstånd än 7 m från A:s gräns mot fastigheten B. På A hade emellertid uppförts en byggnad, som förlagts icke mer än 6,64 m från B. Ägaren av B yrkade nu, att ägaren av A skulle förpliktas vidtaga sådana åtgärder, att avståndet ej understege 7 m. Yrkandet bifölls av hovrätt och HD (med tre röster mot två; minoriteten ville stanna vid skadestånd och icke tillika förplikta ägaren av A att ändra byggnaden).
    NJA 1946 s. 330: Uti visst område i stad hade meddelats inteckning till säkerhet för servitut, avseende områdets bebyggande såsom villa- och parksamhälle. Området låg inom den s. k. Parkstaden i Borås, varom var fråga redan i NJA 1942 s. 308 (se därom SvJT 1944 s. 419). Sedan området sedermera sammanlagts med andra områden till en fastighet samt denna undergått tomtindelning, ansågs servitutet icke kunna utövas beträffande andra delar av tomterna än som ingått i det ursprungligen intecknade området (varjämte servitutet, i den utsträckning det sålunda gällde, förklarades förfallet såsom genom ändrade förhållanden onyttigt). I referatet i NJA hänvisas till uttalande av Fastighetsbildningssakkunniga i SOU 1944: 46 s. 270 ff. Där framhålles att sammanläggning icke bör påverka servitutets innehåll, även om en eventuell in-

40 ÅKE MALMSTRÖM.teckning formellt måste avse hela den nybildade fastigheten — uppenbarligen den mest rimliga principståndpunkten i detta avseende.
    NJA 1944 s. 625: I skiftesmål uppkom fråga huruvida servitut, innefattande rättighet till skogsfång och mulbete, blivit förbehållet vid försäljning av den tjänande fastigheten (jfr NJA 1942 s. 219). Fallet belyser, hurusom man i praxis icke ställer särskilt stränga krav på de omständigheter, som anses innebära förbehåll vid försäljning om servitutets bestånd. Enligt 56 § inteckningsförordningen (i dess lydelse före 1/1 1908) fick vidare i detta fall — då servienten varit föremål för upprepade överlåtelser men servitutsrätten ansetts därvid förbehållen — inteckning vilken sökts samma dag som lagfarten å sista fånget medföra företräde för servitutsrätten.
    NJA 1945 s. 592: Enligt köpekontrakt 1903 sålde ett bolag i Norrland två ägostyckningslotter på villkor bl. a. att köparna, mot utgörande av det naturavägunderhåll som ankomme på de sålda lotterna ävensom en tredje (bolaget tillhörig) lott, skulle äga att å denna årligen efter anvisning taga visst virke samt vedbrand intill viss gräns. Bolaget påstod nu att efter naturavägunderhållets avskaffande (genom 1934 års väglag) rätten till skogsfång enligt kontraktet också upphört. Domstolarna ansågo emellertid servitutet fortfarande bestå. Naturavägunderhållet och dess nuvarande ekvivalent — den bolaget åvilande vägskatten— voro uppenbarligen här tämligen obetydliga belastningar.
    NJA 1945 s. 654 (skiftesmål): Delägarna i två byar uppläto år 1816 åt kronan viss mark till utvidgande av ett kronan tillhörigt militärt övningsfält mot »fullkomlig» ersättning i annan jämngod mark efter gradering. Utöver denna ersättning tillerkändes byamännen »såsom uppmuntran» bl. a. rätt att mellan mötestiderna begagna betet å viss del av övningsfältet. Fråga nu huruvida — sedan kronans ifrågavarande mark upphört att vara militärt övningsfält — den upplåtna betesrätten fortfarande ägde bestånd. Här ansågs förmånen numera ha upphört.
    Om rättsfallen NJA 1944 s. 657 och 1945 s. 362 hänvisas till BRAUNSTEIN i SvJT 1947 s. 739 och 741.
    Födoråd. I NJA 1943 s. 602 behandlades frågan, huruvida en i köpehandling upptagen bestämmelse om födorådsförmåner innefattade fri valrätt för födorådstagaren mellan naturaförmåner och visst belopp i pengar eller om det för det senare alternativet fordrades, att födorådstagaren hade (objektivt) giltiga skäl för att ej kunna sammanleva med köparen.
    Ett annat födorådsfall refereras i NJA 1944 s. 194. Makar hade i kontrakt om hemmansförsäljning förbehållit sig rätt att, så länge någon av dem levde, hyresfritt bebo övre våningen av manbyggnaden å gården ävensom rätt att i dess vedbod för eget behov taga nödig vedbrand. Frågan var nu dels om rättigheterna kunde av makarna överlåtas dels huruvida makarna vore bibehållna vid rätten till vedbränsle i den omfattning kontraktet förutsatte, även efter det makarna flyttat till en dem tillhörig fastighet i grannskapet. I båda hänseendena blev domstolarnas svar nekande.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1943—1947. 41    Fordringsinteckning. Om objektet för fordringsinteckning handlar rättsfallet NJA 1943 s. 734. Inteckning ansågs där icke lagligen kunna beviljas i del av rättsligen bestående tomt, vilken del tillika med annat område enligt fastställd tomtindelning skulle bilda en ny tomt. Såsom skäl åberopades, att tomtdelen ej vore en för sig bestående fastighet. I referatets rubrik erinras om 6 § 3 mom. och 9 § lagfartsförordningen, 1 kap. och 7 kap. 3 § lagen 1917 om fastighetsbildning i stad samt 3 § lagen 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker förlandet. Domstolarna läto sig alltså icke övertygas av sökandens argumentering, att inteckning borde kunna beviljas, eftersom lagfart å dylik tomtdel kunde erhållas och eftersom fastighetsägaren eljest skulle nödgas ha tomtdelen obelånad till dess han lyckades förvärva återstående tomtdelar och tomten bleve rättsligen bildad, vilket kunde dröja åratal. Tydligt är, att tomtdelen icke är en självständig fastighet i teknisk mening och att fri möjlighet att inteckna sådana tomtdelar kan tänkas försvåra den blivande sammanläggningen av delarna till en rättsligen bildad tomt. Å andra sidan är det olämpligt, att lagfarts- och inteckningsreglerna ej här följas åt; emellertid kunde rättelse här måhända vinnas genom att reglerna ändrades så, att endast vilande lagfart gåves å tomtdelarna. Jfr OLIVECRONA, Inteckningsförordningen (3 uppl.) s. 20.
    Intressanta problem — delvis exekutionsrättsliga — rullades upp i NJA 1945 s. 245. Läget var följande. Sedan exekutiv auktion utsatts att äga rum å viss fastighet, bevakade X, som innehade en inteckning i fastigheten å 10,000 kr. med ränta, vid särskilt sammanträde med rättsägarna (den 9 april 1940) — förutom ränta — av misstag endast 8,000 kr. å inteckningen. I följd härav blev fastighetens ägare Y i borgenärsförteckningen upptagen såsom innehavare av ett ägarehypotek å återstoden av inteckningsbeloppet eller 2,000 kr. Vid auktionen inropades fastigheten av Z. Båda beloppen 8,000 och 2,000 kr. föllo utom lägsta budet men inom köpeskillingen. Z fick på grund av medgivanden från X och Y avräkna båda beloppen, d. s. v. inteckningens hela kapitalbelopp. Fastigheten häftade sålunda fortfarande för 10,000 kr. X hade kvar inteckningshandlingen och krävde nu betalning ur fastigheten med hela beloppet 10,000 kr. Skulle han erhålla 10,000 kr. eller hade han förlorat sin rätt till delbeloppet å 2,000 kr.? Vilken verkan i detta avseende skulle det anses ha, att dels beloppet såsom ägarehypotek upptagits i borgenärsförteckningen och laga kraft åkommit denna dels Z, som å auktionen ropat in fastigheten, i förlitan på förteckningen, träffat avtal med Y om kvittning av ifrågavarande belopp mot en Z:s fordranhos Y? Rådhusrätten anförde, att visserligen ett misstag skett vid bevakningen men att Z varken då han fick den Y tillkommande andelen i köpeskillingen på sig överlåten eller eljest före förfarandets avslutande insett eller bort inse misstaget. X kunde därför nu icke gentemot Z göra gällande högre fordran än 8,000 kr. Hovrätten kom till samma slut under åberopande av att överexekutors beslut rörande borgenärsförteckningen och angående fördelning av köpeskillingen vunnit laga kraft. HD biföll däremot X:s talan, varvid HD uttalade, att »varken den omständigheten att viss del av inteckningsbeloppet såsom ägarehypotek uppta-

42 ÅKE MALMSTRÖM.gits i borgenärsförteckningen och laga kraft åkommit denna eller det förhållandet att Z, i förlitande på förteckningen, må hava träffat avtal med Y om kvittning av det sålunda upptagna beloppet mot fordran hos henne kan hava medfört, att X gått förlustig sin rätt till ifrågavarande del av inteckningen». I målet förekommo två utlåtanden av OLIVECRONA, i vilka han ingående motiverade den lösning, att X borde få ut hela inteckningsbeloppet. Denna ståndpunkt torde också vara utomordentligt starkt grundad. Som Olivecrona betonar, kan den på borgenärsförteckningen baserade formella legitimationen att medgiva avräkning av belopp å köpeskillingen vid exekutiv auktion icke gärna vara avgörande för frågan om vem ett belopp slutligen skall tillkomma. Alltså kan ej den av hovrätten åberopade laga kraften lägga hinder i vägen för X. Vidare kan man, som Olivecrona också framhåller, ej ur gällande lag härleda något godtrosförvärv för Z till andel i den inteckning, som X hela tiden innehade.
    I NJA 1944 s. 70 gällde det frågan om rätt till inteckning i en fastighet, som A fått genom testamente med villkor bl. a. att A:s föräldrar skulle under sin livstid ha nyttjanderätten till fastigheten samt att A, så länge någon av föräldrarna levde, icke skulle äga rätt att inteckna fastigheten. Inteckningsansökan avslogs i alla instanser.
    Till sist må påpekas NJA 1946 s. 638, där läget var det, att en fastighetsägare, som anhängiggjort talan om undanröjande av en i fastigheten meddelad inteckning, under rättegången avhänt sig äganderätten till fastigheten. Han ansågs då — oavsett huruvida den nye ägaren erhållit lagfart därå eller ej — icke behörig att fullfölja talan i målet.