Förslag om lösdrivarlagens upphävande. I ett till chefen för inrikesdepartementet avgivet betänkande (SOU 1949:4) föreslår 1948 års lösdriveriutredning (ordf. landshövdingen Thorwald Bergquist, sekr. hovrättsassessorn Otto Petrén), att 1885 års lösdrivarlag upphäves utan att ersättas med någon ny särlagstiftning. Motarbetandet av lösdriveri avses istället skola ske genom åtgärder inom socialvårds- och strafflagstiftningens ram. De sociala vårdformer, som därvid i främsta rummet ifrågakomma, äro sinnessjuk-, sinnesslö-, alkoholist- och fattigvård.
Gjorda undersökningar å lösdrivarklientelet giva vid handen, att enligt nu gällande lagstiftning tvångsingripande kan ske annorledes än med stöd av lösdrivarlagen mot flertalet lösdrivare; vissa, till synes flera bland kvinnorna än bland männen, kunna dock ej nu bli föremål för tvångsåtgärd. I syfte att säkerställa att dylik städse skall kunna äga rum, då så med hänsyn till samhällsskyddet är erforderligt, föreslås vissa vidgade möjligheter att ingripa.
Bland de manliga lösdrivarna utgöra bettlarna den dominerande gruppen. För att tillgodose samhällsskyddet framlägges förslag om kriminalisering under vissa förutsättningar av vanemässigt bettleri. Ur effektivitetssynpunkt har brottsbeskrivningen måst göras så vid, att den omfattar även bettlare, som lämpligen kunna omhändertagas inom socialvården; dessa utgöra för övrigt flertalet. Bestämmelser om rätt att eftergiva åtal och fria från straff upptagas därför. Med tanke särskilt på bettlarna föreslås det tillägget till 8 § lagen om villkorlig dom att villkorligt dömd skall kunna åläggas underkasta sig vård även å fattigvårdsanstalt.
Utredningens principståndpunkt i fråga om samhällets ingripande mot prostitutionsföreteelsen är den att då det gäller unga prostituerade hemfallenhet åt prostitution i och för sig utgör tillräcklig grund för tvångsingripande. Mot äldre prostituerade däremot bör tvångsåtgärd vidtagas — utom i de fall då någon av ovannämnda sociala vårdformer är tillämplig — endast när prostitutionen tager sig något uttryck, som utgör särskild samhällsfara. I syfte att hjälpa till rätta den icke obetydliga grupp flickor, som börjar prostituera sig något av åren närmast efter uppnådda 21 års ålder, föreslås, att barnavårdslagens tillämplighetsområde utsträckes att avse även person i ålder mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser. De icke redan nu straffbelagda yttringar av de äldres prostitution, som motivera en samhällsreaktion, anser utredningen vara förledande till prostitution samt på allmän plats på anstötligt sätt gjord uppmaning eller inbjudan till otukt. I tillägg till 18 kap. 11 och 13 §§ strafflagen upptages kriminalisering av nämnda förfaranden under vissa förutsättningar. Tilläggen ha givits sådan utformning att de äga tillämpning även å andra än de prostituerade, därvid främst soutenörerna åsyftats.
Straffrättsliga ingripanden mot bettlare och prostituerade avses ofta kunna ske i form av villkorlig dom; i varje fall beror valet av straffrättslig påföljd i flertalet fall av den tilltalades livsföring. För att säkerställa att utredning därom föreligger föreslås, att i regel särskild förundersökning skall äga rum i mål om ansvar för bettleri, förledande till prostitution och vissa andra brott. I anslutning till utvidgningen av barnavårdslagens tillämpningsområde har frågan om förfarandet vid vidtagande av tvångsåtgärd enligt barnavårdslagen upptagits och förslag om ett förfarande i nära anslutning till vad alkoholistvårdsutredningen föreslagit framlägges.1
Någon viss dag föreslås ej för lagstiftningens ikraftträdande. Anledningen härtill är att bland lösdrivarna och de prostituerade psykopaterna ut
göra en stor grupp och att någon tillfredsställande vårdform för dessa icke finnes för närvarande. Tidpunkten för upphävandet av lösdrivarlagen bör därför enligt utredningens majoritet i viss mån göras beroende av att psykopatvårdsproblemet vinner en lösning.
O. P.