ARBETSRÄTTEN INFÖR VETENSKAPENS FORUM.

 

Några randanteckningar till en nyutkommen avhandling.

 

AV

 

UTRIKESRÅDET STURE PETRÉN.

 

Den svenska arbetsfredslagstiftning, som kom till stånd 1928 genom antagandet av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol, inledde en ny period i vår arbetsrätts historia. Den rättsutveckling, som dessa båda lagar inaugurerade, har på en gång haft stor praktisk betydelse och givit upphov till många teoretiskt intressanta frågeställningar. Med hänsyn härtill är det förvånande, att detta rättsområde under den tid, som hunnit förflyta sedan 1928, i så ringa utsträckning lockat författare. Våra standardverk på området äro sålunda alltjämt OLINS och UNDÉNS arbeten från tiden före lagstiftningen. Då numera docenten SVANTE BERGSTRÖM i våras som sitt specimen för juris doktorsgrad framlade en avhandling om kollektivavtalslagen,1 var detta därför ägnat att tilldraga sig uppmärksamhet även från andra än de akademiska kretsarna.
    Själva titeln på arbetet gör onekligen, att man går till läsningen därav med tämligen stora förväntningar. Undran huruvida dessa skola infrias inställer sig emellertid redan, då man tar del av inledningen till boken. Här uttalar nämligen Bergström under hänvisning till önskvärdheten av översiktlighet i framställningen:
    Därför har jag i regel inte gått in på frågor, som på andra håll blivit tillräckligt behandlade, eller lämnat upplysningar om fakta av handbokskaraktär; ej heller har jag behandlat andra problem än sådana som är i egentlig mening juridiska. Vidare har jag i vissa fall förbigått betydelsefulla praktiska frågor, vilka från vetenskaplig synpunkt varit av mindre intresse. Jag har slutligen utgått från att en rättsvetenskaplig framställning på ett politiskt så ömtåligt område som kollektivavtalsrätten har större utsikter att komma till praktisk användning, om författaren undviker att ta ställning till frågor av utpräglat politisk natur; härvid åsyftar jag frågor de lege ferenda och sådana frågor av omstridd karaktär, som endast kan lösas med skälighetsprövning som dominerande bedömningsgrund.2

 

1 S. BERGSTRÖM. Kollektivavtalslagen. Studier över dess huvudprinciper. Uppsala 1948. Almqvist & Wiksell. 172 s. Kr. 9.50. Samma arbete. Andra upplagan. Stockholm 1948. Geber. 172 s. Kr. 9.50. Skillnaderna mellan de två upplagorna äro i stort sett mindre väsentliga. De i det följande gjorda hänvisningarna avse, när ej annat angives, båda upplagorna. Vid disputationsakten d. 27 maj 1948 ventilerades första upplagan.

2 S. 9.

16—497004. Svensk Juristtidning 1949.

242 STURE PETRÉN.    Med denna elastiska bestämning av den uppgift, Bergström påtagit sig, är det tydligt att han så gott som på varje punkt skall kunna avböja att fördjupa och fullständiga sin framställning. Detta visar sig också i fortsättningen bliva fallet. Om den ena viktiga frågan efter den andra får läsaren nämligen veta, att Bergström icke kan gå närmare in på den. Som skäl härför antydes, än att frågan är av för litet vetenskapligt intresse, än åter att den är för invecklad, än slutligen att den har politisk anstrykning. Till följd härav bliva vår kollektivavtalsrätts grundläggande principer endast fläckvis belysta i boken. Denna ojämnhet gör sig så mycket tydligare påmind som arbetet i rent yttre avseende framträder som en lagkommentar med kollektivavtalslagens paragrafer i nummerföljd avtryckta i början av de olika kapitlen. Det oaktat meddelar Bergström i inledningen, att boken uppbyggts med tanke på att läsaren hela tiden skall kunna hålla dess huvudlinje i sikte.1 Då det vid disputationen efterlystes vari denna huvudlinje bestode, lämnade respondenten endast det svaret att huvudlinjen vore att framställa huvudprinciperna. I betraktande härav är det tydligen fåfängt att söka finna några samlande logiska och principiella synpunkter, utifrån vilka framställningen byggts upp.
    En ledande synpunkt, som Bergström flerstädes är angelägen att inskärpa hos läsaren, är likväl att det är en vetenskaplig framställning som lämnas. Jag återkommer längre fram till vad som i ett sammanhang som detta bör inläggas i begreppet vetenskaplig. Som ett av de mest framträdande uttrycken för denna Bergströms strävan efter vetenskaplighet får man emellertid uppfatta det stora intresse, han ägnar åt terminologiska spörsmål. Av bokens 150 textsidor åtgå många — enligt min mening oproportionerligt många — till att utreda vilka benämningar som Bergström finner kunna åsättas olika företeelser inom kollektivavtalsrätten. Till en början ägnar läsaren alla dessa termer en mera förströdd uppmärksamhet i tanke att Bergström tillverkat dem endast för att underlätta sin egen tankemöda, men sedan finner man icke utan en viss förvåning, att det tydligen är författarens mening att de av honom präglade termerna skola ersätta dem som för närvarande användas i lagstiftningen och av arbetsdomstolen, ja till och med tränga ut i vardagslivet och fortleva på allmänhetens läppar. Annorlunda kan man icke uppfatta sådana uttalanden av Bergström som när han t. ex. som förklaring till att han föredrager termen »personligt avtal» framför »individuellt avtal» anför: »En praktisk vardagsterm, som den här berörda, bör inte vara av den art att man s. a. s. vrickar tungan när man uttalar den.»2
    I och för sig skulle väl de flesta av Bergströms termer vara harmlösa, om han icke sålunda avsåge att ersätta den nu gängse terminologien med en helt ny. Det besvär, detta skulle vålla, gör att man har rätt att fråga huruvida Bergströms nyskapelser verkligen innebära några framsteg. Ett typiskt exempel hänför sig till skillnaden mellan vad som enligt allmänt

 

1 S. 9. —

2 S. 16 not 8.

ARBETSRÄTTEN INFÖR VETENSKAPENS FORUM. 243vedertagen terminologi benämnes rättstvister och intressetvister, en skillnad vilken som bekant är grundläggande för vår kollektivavtalsrätts utformning. Bergström säger härom:

 

    Distinktionen rättstvist-intressetvist kan otvivelaktigt vara av en viss nytta när man skall förklara innebörden av KAL:s fredspliktsregler. Härvid bör man tydligen begagna ordet rättstvist i betydelsen »tvist som kan avgöras på rättslig väg», »domstolsfråga». En minst lika naturlig betydelse av termen är dock »tvist om vad som är rätt», och även andra betydelser är, som tidigare antytts, icke ovanliga. För att i möjligaste mån undanröja den oklarhet som mångtydigheten av ordet rättstvist medför, kallar jag tvister som kan avgöras på rättslig väg för rättskonflikter.1

 

    För en vanlig läsare framstår det nu citerade endast som en sammanställning av ord. Vilken otydlighet kan låda vid termen rättstvist som icke lika väl kan uppkomma beträffande uttrycket rättskonflikt? Att här införa den senare termen förefaller f. ö. alldeles särskilt olämpligt, eftersom den vid första påseendet lätt för tankarna över till ett helt annat område, nämligen den internationella privaträttens (jfr de redan hävdvunna uttrycken lovkonflikt och conflict of laws).
    Ändå betänksammare blir man, när Bergström icke i och för sig har något att anmärka mot en term, som han vill utmönstra från dess plats i det nuvarande rättsspråket, utan som motiv härför endast anför, atthan själv behöver en liknande term i något annat sammanhang. Arbetsdomstolen skiljer mellan kollektivavtalet och det enskilda arbetsavtalet, vilket senare är det avtal som arbetsgivaren träffar med varje särskild arbetstagare då han anställes. Enligt Bergström bör uttrycket »enskilt arbetsavtal» utbytas mot »personligt arbetsavtal», detta emedan han själv vill införa termen »enskilt arbetsförhållande» såsom beteckning för inbegreppet av samtliga rättsliga relationer mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren.2 Alldeles oberoende av att den av Bergström uppfunna sistnämnda termen måste anses vara mindre lyckad, tycker man att uttrycket enskilt arbetsavtal i det nuvarande domstolsspråket borde ha kunnat lämnas i fred.
    Mot bakgrunden av de pretentioner, med vilka Bergström lancerar sina terminologiska nyskapelser, ådraga dessa sig slutligen uppmärksamhet även genom sin rent språkliga otymplighet. Hur många läsares tankar ledas exempelvis i åsyftad riktning av termen »beroende uppdragsavtal»?3
    Man synes icke kunna underlåta att fråga sig, huruvida icke denna brist på språklig stramhet — som tyvärr icke helt saknar motsvarighet i annan samtida svensk juridisk litteratur — i någon mån sammanhänger med att kunskap i romersk rätt icke längre fordras ens för högre juri

 

1 S. 116. —

2 S. 15 f.

3 S. 39. Bergström avser att med denna term beteckna en avtalstyp, som svarar mot att någon, på sätt i 1 § andra stycket kollektivavtalslagen angives, utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetares till arbetsgivaren.

244 STURE PETRÉN.diska studier och att kravet på latinkunskap krympt samman till att bliva nästan helt betydelselöst. I varje fall borde man kunna vara överens om att de yngre vetenskapsidkare, som fått åtnjuta den tvivelaktiga förmånen av detta sakernas tillstånd, skulle avstå från att röra sig med termer, hämtade från den romerska rätten, vilkas betydelse de icke känna. Man skulle härigenom besparas chockverkningar av det slag som inträder, då Bergström, efter att ha som sin mening uttalat att en strejk förutsätter arbetsnedläggelse i samråd av en homogen arbetstagargrupp, fortsätter: »Jag föreställer mig att denna givetvis ganska vagt utformade stipulation i det väsentliga träffar rättspraxis' uppfattning.»1
    Den läsare som emellertid underkastar sig mödan att intränga i Bergströms terminologi för att försöka tillgodogöra sig hans sakframställning finner sig, som förut sagt, ställd inför en fortlöpande ehuru ganska abrupt kommentar till kollektivavtalslagens text. Tämligen ofta lämnas man dock i ovisshet, huruvida Bergström avser att ge en skildring av gällande rätts verkliga innebörd eller av den rättsliga reglering som enligt hans mening skulle vara önskvärd. De frågeställningar, som framför andra fånga Bergströms uppmärksamhet, äro likväl av mera teoretisk än praktisk betydelse. Sålunda handlar ett av de mest utförliga avsnitten i boken om vad dess författare benämner den dubbla konstruktionen.Eftersom det resultat, vartill Bergström här kommit, framställes såsom något av det betydelsefullaste i boken, kan det vara anledning att närmare granska de tankegångar, han i detta sammanhang utvecklar.
    Med den dubbla konstruktionen förstår Bergström det till grund för såväl lagstiftningen som arbetsdomstolens praxis liggande betraktelsesätt, enligt vilket de enskilda arbetsavtal, som ingås under ett bestående kollektivavtal, i sig upptaga detta senares innehåll. Tankegången är m. a. o. att, om kollektivavtalet exempelvis föreskriver vissa lönevillkor, det då den enskilde arbetaren intages på arbetsplatsen överenskommes icke endast att han blir anställd där, utan också att han skall få den i kollektivavtalet bestämda lönen. I sistnämnda del får överenskommelsen tydligen i de flesta fall antagas ske genom en enkel hänvisning till kollektivavtalet eller genom att en sådan hänvisning underförstås; enligt lagen är nämligen den som är bunden av kollektivavtal skyldig att vid ingåendet av enskilt arbetsavtal rätta sig efter kollektivavtalet.
    Detta betraktelsesätt betecknar nu Bergström, med användande av en bland vår juridiks fyrtiotalister gängse fraseologi, som »en konstruktion med tydligt metafysisk anstrykning».3 Motiveringen härför består i en hänvisning till »vad som faktiskt sker i verkligheten».4 Eftersom det vid ingåendet av det enskilda arbetsavtalet icke säges någonting om lönen, bör förhållandet enligt Bergströms förmenande uppfattas sålunda, att det enskilda arbetsavtalet endast innehåller att arbetaren blir anställd medan hans lön regleras uteslutande av kollektivavtalet.
    Vilketdera betraktelsesättet man vill anlägga är tydligen utan varje

 

1 S. 109. —

2 S. 63 ff. —

3 S.66 —

4 S. 65.

ARBETSRÄTTEN INFÖR VETENSKAPENS FORUM. 245praktisk betydelse så länge kollektivavtalsförhållandet består.1 Däremot blir frågan av betydelse, om kollektivavtalet skulle upphöra att gälla utan att ersättas av något nytt kollektivavtal men de enskilda arbetarnas anställningar fortvara. Med den s. k. dubbla konstruktionen uppkomma här tydligen icke några svårigheter. Eftersom de enskilda arbetsavtalen anses ha i sig upptagit kollektivavtalets bestämmelser om löner och uppsägningstid m. m., äro arbetarna att betrakta såsom anställda på samma villkor som tidigare, till dess förhållandet bringas att upphöra genom uppsägning från någondera sidan. Men hur blir situationen att bedöma, om man slopar den s. k. dubbla konstruktionen? I första upplagan av sin bok säger Bergström härom, att det önskade resultatet kan uppnås på ett mycket enklare och naturligare sätt än genom den dubbla konstruktionen samt fortsätter:
    När ett kollektivavtal upphör men arbetet trots detta fortgår, måste det enskilda arbetsförhållandet uppenbarligen vara underkastat några regler. Har ingen uttrycklig överenskommelse träffats om sådana regler, ligger det närmast till hands att anta, att parterna har förutsatt att arbetet skall fortsätta på oförändrade villkor, till dess någon annan överenskommelse träffats i kollektivavtalets eller det personliga avtalets form.2

 

    I andra upplagan av boken heter det i stället:
    När ett kollektivavtal upphör men arbetet trots detta fortgår, måste det enskilda arbetsförhållandet uppenbarligen vara underkastat några regler, även om sådana icke fastställts genom uttrycklig överenskommelse mellan parterna. En naturlig dispositiv rättsregel — som ansluter sig till sedvana på arbetsmarknaden — är då att arbetet i princip skall fortsätta på oförändrade villkor, till dess någon annan överenskommelse träffas i kollektivavtalets eller det personliga avtalets form.2

 

    Mellan de båda upplagorna ligger disputationsakten, och omredigeringen har uppenbarligen — ehuru författaren ej funnit anledning omtala förhållandet — föranletts av en erinran, som jag under extra opposition gjorde mot författarens framställning på denna punkt. Eftersom emellertid även Bergströms nya formulering av sin ståndpunkt lämnar utrymme för den vid disputationen framförda gensagan, skall denna upprepas här.
    Låt oss uppställa följande exempel: Ett kollektivavtal bringas att upphöra att gälla d. 31 dec. 1948 utan att avlösas av nytt kollektivavtal. En arbetsgivare, som varit bunden av det sålunda utlupna kollektivavtalet, har läst Bergströms bok och där inhämtat, att de enskilda arbetsavtal, som ingåtts under kollektivavtalets bestånd, icke kunna anses upptaga kollektivavtalets lönebestämmelser utan att lönerna i stället uteslutande reglerats av kollektivavtalet. Med anledning härav låter denne arbetsgivare, då arbetarna måndagen d. 3 jan. 1949 infinna sig för att börja sitt arbete, meddela dem att han icke längre är villig att betala de löner,

 

1 Bergström inför visserligen på s. 67 ff. ytterligare en del material i diskussionen på denna punkt, men intet därav torde vara av någon betydelse för frågan om det praktiska värdet av den s. k. dubbla konstruktionen; Bergström synes icke heller själv på allvar göra gällande, att vad han här anför har någon betydelse i sammanhanget.

2 S. 66.

246 STURE PETRÉN.som voro föreskrivna i det numera utlupna kollektivavtalet. Hur blir denna situation att bedöma enligt Bergströms utgångspunkter? Eftersom arbetet på det nya året ännu icke hunnit börja, när arbetsgivaren avger sin deklaration, kan man icke säga att arbetet upptagits på det underförstådda villkoret att de tidigare lönerna alltjämt skulle tillämpas. Å andra sidan äro arbetarna på grund av de enskilda arbetsavtalen alltjämt att betrakta som anställda hos arbetsgivaren, intill dess att anställningsförhållandena upphöra efter uppsägning; om kollektivavtalet innehöll uppsägningsbestämmelser, få dessa visserligen anses ha upphört att gälla, men enligt allmänna rättsgrundsatser ha arbetarna likväl rätt till skälig uppsägningstid. Man skulle alltså stå inför det egendomliga förhållandet att arbetarna väl vore anställda i arbetsgivarens tjänst, men att någon gällande överenskommelse om hur de skulle avlönas icke förelåge. Om parterna icke kunde enas om lönens storlek, finge domstol alltså i analogi med stadgandet i 5 § köplagen bestämma beloppet efter skälighetsgrunder. Är detta en tilltalande lösning?
    Härpå svarade Bergström vid disputationen, att i det uppställda exemplet även med hans konstruktion kollektivavtalets lönebestämmelser skulle bliva bindande också för tiden efter d. 31 dec. 1948. Man finge nämligen, sade Bergström, förutsätta att vid ingåendet av ett enskilt arbetsavtal under bestående kollektivavtal parterna underförstode att, därest kollektivavtalet skulle upphöra att gälla under anställningsförhållandets bestånd, kollektivavtalets lönebestämmelser ändock skulle tilllämpas även i fortsättningen.
    Jag replikerade härpå, att det vid sådant förhållande icke syntes föreligga någon skillnad alls mellan Bergströms ståndpunkt och den s. k. dubbla konstruktionen, som ju Bergström genom sitt svar förefölle att godtaga. Det mått av »metafysik», som enligt Bergström lådde vid den s. k. dubbla konstruktionen, vore i vart fall ej större än det, som utmärkte Bergströms egen förklaring.
    Oklarheten i uttryckssättet i bokens andra upplaga lämnar rum för ovisshet, huruvida författaren där avser att utföra en reträtt från den position, han intog vid disputationen men icke redovisar i denna senare upplaga av boken. Särskilt skulle det ha varit av intresse, om Bergström velat närmare utveckla vad han förstår med »en naturlig dispositiv rättsregel». Här synes ju vara utrymme för definition av en intressant term. Jag nödgas för min del vidhålla den uppfattningen, att frågan om den s. k. dubbla konstruktionens vara eller icke-vara ingalunda är av den betydelse, som Bergström tillmäter densamma. I vissa situationer är konstruktionen emellertid värdefull att kunna falla tillbaka på. Det synes därför icke föreligga någon anledning att, som Bergström tydligen på fullt allvar förordar,1 ändra nu gällande lagtexter för att avlägsna detta »metafysiska» inslag.
    Bergström uppehåller sig emellertid icke enbart vid teoretiska spekulationer av det slag som nu berörts utan kommer ibland även i beröring med problem, som ha praktisk betydelse för arbetsmarknadens par

 

1 S. 68 f.

ARBETSRÄTTEN INFÖR VETENSKAPENS FORUM. 247ter. Det som här framför allt tilldrar sig läsarens intresse är det sätt, på vilket Bergström förhåller sig till rättsfallen. Eftersom 1928 års lagstiftning angående kollektivavtalsrätten är förhållandevis knapphändig, har det i största utsträckning ankommit på arbetsdomstolen att utforma vidare rättsregler på området. Närmare kunskap om den svenska arbetsrättens innehåll måste därför hämtas från arbetsdomstolens domar. Dessa uppgå ännu ej till större antal än att det är forskaren möjligt att inom en begränsad tid taga del av dem alla. De redovisa utförligt omständigheterna i målen och de överväganden av domstolen, som varit bestämmande för utgången. Under sådana förhållanden hade man kunnat vänta, att en författare, som gjort till sin uppgift att redogöra för huvudprinciperna inom vår kollektivavtalsrätt, i första hand skulle ha gått till domssamlingen och underkastat rättsfallen en omsorgsfull, gärna kritisk analys.
    En sådan arbetsmetod synes emellertid icke ha kommit till användning i nu förevarande fall. Boken innehåller i själva verket icke analys av något enda rättsfall. Författaren förefaller att i stället ha gått tillväga på det sättet, att han först konstruerat vissa teser och därefter sökt inpassa rättsfallens verklighet under dem. I yttre avseenden kommer detta till synes genom att rättsfallen, endast angivna genom årtal och nummer samt föregångna av ett »se» eller »jfr», redovisas i noter till författarens teser. I själva texten förekomma de praktiskt taget icke, och läsaren får så gott som aldrig närmare reda på vad rättsfallen rört. Värdet av Bergströms framställning blir vid sådant förhållande svårare att kontrollera; allt beror ju på om han läst rättsfallen riktigt, på att de verkligen bestyrka de teser, till stöd för vilka de åberopas. På ett par punkter, som förefaller att vara av stor praktisk betydelse, har jag därför genom att gå direkt till rättsfallen gjort en sådan kontroll.
    I kollektivavtalslagen handlar 8 § om skadeståndsskyldigheten vid brott mot kollektivavtal eller mot lagen själv. I paragrafens tredje stycke stadgas bl. a., att skadestånd ej i något fall må ådömas enskild arbetare till högre belopp än tvåhundra kronor.
    Denna regel utlägger Bergström på följande sätt:
    Lagförfattarna hade troligen främst skadestånd på grund av olovlig stridsåtgärd för ögonen, men maximeringen är formellt tillämplig på varje skadestånd enligt KAL, alltså även på skadestånd för vårdslöshet i arbetet eller överträdelse av konkurrensklausul när handlingar av denna art kan beivras inför AD som brott mot kollektivavtal. 200-kronorsregeln torde vara att tilllämpa även om kollektivavtalet annorlunda bestämmer.1

 

    Angående regelns verkningar i praktiken anför Bergström vidare:
    En välavlönad kollektivavtalsbunden tjänsteman skadar vårdslöst en dyrbar maskin, tillhörig arbetsgivaren. Innehåller kollektivavtalet ingen klausul om tjänstemannens skyldighet att handskas varsamt med materialen, kan han få betala t. ex. ett par tusen kronor i skadestånd. Innehåller kollektivavtalet däremot en sådan klausul, bör han enligt stadgandet i KAL § 8 endast kunna bli skadeståndsskyldig upp till ett belopp av 200 kronor.2

 

1 S. 144. —

2 S. 69 not 2. På grund av bokens förut anmärkta brist på egentlig disposition behandlas ämnet på två vitt skilda ställen.

248 STURE PETRÉN.    Det resultat, till vilket Bergström sålunda kommit, är som synes ganska konstigt. Om man vid kollektivavtalets tillkomst icke alls haft uppmärksamheten fästad på arbetstagarens skyldighet att handskas varsamt med arbetsgivarens materiel, skulle vårdslöshet i denna del medföra full skadeståndsskyldighet. Om däremot arbetstagarens skyldighet att vara försiktig särskilt understrukits i avtalet, skulle större skadestånd för vårdslöshet än 200 kronor aldrig kunna utdömas. Emellertid kan Bergströms tes i varje fall icke upprätthållas i den form, vari den framställts. Till en början är det uppenbart, att det finnes åtminstone vissa allmänna skadeståndsregler som taga över den ifrågavarande regeln i kollektivavtalslagen. För den arbetstagare, som genom brott, t. ex. straffbar skadegörelse, förstör materiel, kan skadeståndsskyldigheten sålunda icke antagas vara begränsad genom detta stadgande. Vidare framgår tydligt av förarbetena till lagen, att stadgandet, i olikhet mot vad Bergström uppger, icke är av tvingande natur.1 Sistnämnda förhållande lämnar i de enskilda fallen utrymme för en diskussion, huruvida kollektivavtalsparterna avsett att skadeståndsskyldigheten skulle vara begränsad. Detta synes icke vara utan betydelse för den av Bergström icke berörda men även vetenskapligt intressanta frågan, huruvida arbetsdomstolen har att tillämpa stadgandet oavsett om det åberopas av part; underlåtenhet att åberopa stadgandet lär åtminstone i vissa fall få uppfattas som ett uttryck för att det icke är parternas mening, att stadgandet skall äga tillämpning på det förhållande, som föreligger till bedömande.
    Det är emellertid icke de nu antydda felaktigheterna i Bergströms framställning som i och för sig främst påkalla uppmärksamhet i detta sammanhang, utan hans sätt att redovisa rättsfallsmaterialet. En omsorgsfullare analys av detta skulle nämligen ha kunnat rädda Bergström från den urspårning, som här ägt rum. Det finns till att börja med ett rättsfall från 1946 (nr 49), vari arbetsdomstolen utdömt högre skadestånd än 200 kronor oaktat så icke bort ske enligt Bergströms tes. Det rörde sig här om en chaufför, som genom vårdslöshet skadat en av arbetsgivarens bilar. I kollektivavtalet fanns en klausul om skadeståndsskyldighet vid vårdslöshet. Detta rättsfall omnämner författaren jämte andra, ur nu ifrågavarande synpunkt likgiltiga rättsfall på det ställe i boken, varest han, på sätt nyss återgivits, uttalar att arbetstagaren endast kan bliva skadeståndsskyldig upp till ett belopp av 200 kronor, om kollektivavtalet innehåller en klausul om skyldighet att handskas varsamt med materielen.2 Bergström omtalar emellertid efter sin vana icke närmare vilken situation som i rättsfallet förelåg till bedömande, och man får heller icke veta att i detta fall skadestånd utdömdes till högre belopp än 200 kronor. Den omisstänksamme läsaren bibringas därför den uppfattningen, att rättsfallet låter sig anföra till stöd för Bergströms tes.

 

1 Stadgandet såg dagen först under utskottsbehandlingen i riksdagen och vad därvid förekom lämnar icke rum för något tvivel i förevar ande hänseende.

2 S. 68 not 2, vilken not fortsätter på s. 69.

ARBETSRÄTTEN INFÖR VETENSKAPENS FORUM. 249    Då jag vid disputationen påpekade rätta förhållandet, genmälte respondenten, att han uppfattade utgången av detta rättsfall som ett förbiseende av arbetsdomstolen. Så säker var alltså Bergström på att hans tes var riktig och domstolens dom felaktig, att han icke ens aktat nödigt upplysa sina läsare om vad domen i verkligheten innehöll. Sedermera har Bergström emellertid i andra upplagan av boken på undanskymd plats tillfogat följande mening: »Att mer än 200 kronor kvittningsvis utdömts i ADD 46: 49 har jag tolkat som ett förbiseende.»1
    Det kan i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att arbetsdomstolen även i ett annat rättsfall, nämligen 1947 nr 66, utdömt högre skadestånd av enskild arbetstagare än 200 kronor. Här gällde det en kapellmästare, vilken i egenskap av arbetstagare var underkastad en kollektivavtalsbestämmelse om att skadestånd för kontraktsbrott skulle utgå med 14 dagars lön för kapellet i dess helhet. I det ifrågavarande fallet skulle ett efter denna grund beräknat skadestånd ha uppgått till 560 kronor. Som arbetsgivaren emellertid av billighetsskäl inskränkte sin talan till att avse blott hälften av detta belopp, utdömdes skadestånd med 280 kronor. Rättsfallet utgör en påtaglig illustration till att 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen, på sätt nyss framhållits, icke är tvingande.
    Efter utgivandet av andra upplagan av sin bok har Bergström sökt och erhållit docentur vid Uppsala universitet på grundval av en ännu icke i tryck tillgänglig uppsats: »Om räckvidden av den s. k. 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen. Studier över enskild arbetares skadeståndsskyldighet för brott mot kollektivavtalslagen.» Bergström vidhåller här sitt kuriösa påstående, att arbetsdomstolen gjort sig skyldig till ett förbiseende i rättsfallet 1946 nr 49, och gör vidare — tydligen för konsekvensens skull — gällande, att samma fel skulle föreligga beträffande rättsfallet 1947 nr 66. Både i detta och andra avseenden inbjuder uppsatsen till kritik. Jag finner emellertid riktigast att icke ingå på sådan förrän detta docentspecimen, såsom rimligen bör kunna förväntas, inom kort utkommer av trycket och därmed lägges under allmänhetens ögon.
    Ett annat av Bergström i någon mån berört spörsmål av praktisk betydelse är frågan, i vad mån föreskrifter rörande individuellt bestämda arbetstagare kunna inrymmas i kollektivavtal. Härom uttalar han bl. a.: »Om de avtalsslutande parterna med en arbetstagares medgivande träffar en överenskommelse om att denne skall åtnjuta ringare förmåner än vad kollektivavtalet generellt föreskriver, torde AD anse denna överenskommelse vara av kollektivavtals natur.»2 I en härtill ansluten not hänvisar Bergström till domen 1946 nr 61. Läsaren måste ju härav få den uppfattningen, att vad Bergström uttalar i texten kan beläggas genom rättsfallet och att detta alltså handlar om att en enskild arbetstagare, som varit föremål för en särskild överenskommelse i kollektivavtalets form, lämnat sitt samtycke till överenskommelsen.
    Vid disputationen framhöll jag, att detta vore att göra ett vilseledande bruk av rättsfallet. Däri är nämligen icke tal om att något samtycke till

 

1 S. 144 not 1. —

2 S. 23.

250 STURE PETRÉN.uppgörelsen lämnats av den berörde enskilde arbetstagaren. I den av Bergström själv citerade rubriken till rättsfallet i den tryckta domssamlingen heter det tvärtom bl. a.: »Särskild överenskommelse har organisationsmässigt träffats om viss modifikation i den företrädesrätt, som tillkommit en arbetare J.» Det skulle ju också vara egendomligt, om en enskild arbetstagares viljeyttring, på sätt i Bergströms bok säges, skulle vara av betydelse för huruvida en överenskommelse hade kollektivavtalsnatur eller ej. På denna anmärkning svarade Bergström, att domen visserligen icke innehölle någonting om arbetstagarens samtycke, men att Bergström särskilt noga gått igenom den i arbetsdomstolens arkiv förvarade akten i målet och av handlingarna i denna inhämtat, att samtycke förelegat. Jag har sedermera undersökt saken och därvid funnit, att akten icke innehåller någonting om samtycke av arbetstagaren. I andra upplagan av Bergströms bok synes detta förhållande återspeglas därigenom att författaren, utan att i övrigt på minsta sätt ändra framställningen, sist i noten med hänvisningen till rättsfallet, men utan uppgivande av något stöd för påståendet, tillfogat orden: »Samtycke från J. torde ha förelegat.» (!)
    Alldeles oberoende av huru härmed må ha förhållit sig, ger Bergströms sätt att behandla detta rättsfall anledning till en principiell erinran av mera elementärt slag. Även om det skulle ha förhållit sig som Bergström vid disputationen uppgav, så skulle ur den omständigheten att domstolen icke i sin dom med ett ord omnämnt arbetstagarens samtycke ha varit att utläsa, att domstolen funnit detta samtycke vara utan betydelse i målet. Långt ifrån att utgöra ett stöd för Bergströms tes skulle rättsfallet sålunda i stället ha talat emot denna.
    Vad i det föregående sagts må icke uppfattas som om Bergströms arbete enligt min mening skulle sakna förtjänster. Icke minst den oförsagdhet varmed Bergström givit sig i kast med uppgifter, som med den av honom valda tekniken icke kunna lösas på ett tillfredsställande sätt, avvinner läsaren sympati. Själva denna arbetsmetod ger likväl anledning till följande slutpåpekande: Ett primärt och ofrånkomligt krav på allt vetenskapligt arbete är, att vetenskapsmannen omsorgsfullt studerar verkligheten och korrekt återger sina iakttagelser av denna. Endast därigenom kan en tillförlitlig grund läggas för det teoretiska spekulerandet. Detta måste även gälla den juridiska vetenskapen. Särskilt betänkligt är det, då det brytes häremot på ett praktiskt så betydelsefullt och hittills så föga bearbetat område som den svenska kollektivavtalsrätten utgör. Det primära studiematerialet är där arbetsdomstolens domar.