EN DOMARES SYNPUNKTER PÅ ÅKLAGARENS UPPGIFTER I RÄTTEGÅNGEN.
AV
HOVRÄTTSPRESIDENTEN JOËL LAURIN.1
Då jag här framlägger några synpunkter på åklagarens uppgifter i rättegången, vill jag från början betona, att jag har fullt klart för mig— även om jag inte upprepar det för varje punkt — att jag varken kan eller vill uppträda som läromästare, eftersom jag aldrig själv utövat en åklagares svåra uppgifter och eftersom det i första hand ankommer på åklagarna själva att komma till rätta med de problem det här gäller. Emellertid kan det inte hjälpas, att vi domare under vår verksamhet få åtskilliga idéer beträffande både åklagares och advokaters uppgifter, och kanske kan det inte skada att vid ett åklagarmöte få höra problemen behandlade från denna utgångspunkt — liksom det förvisso skulle vara mycket bra för oss domare att någon gång vid ett domarmöte få höra en praktiskt verksam åklagare tala om en åklagares synpunkter på domarens uppgifter i rättegången.
Jag behandlar i det följande endast själva rättegången, förbigår således helt förundersökningen. Och naturligtvis blir det inte en systematisk behandling av rättegångsförfarandet och därmed sammanhängande problem, än mindre några teoretiska utläggningar, utan jag inriktar mig på vissa praktiska frågor, som jag ansett vara av betydelse. Delvis bygger jag på frågor som för detta möte blivit insända till RÅ.
1. Gärningen i stämningsansökan brukar enligt min erfarenhet numera angivas ganska korrekt (se 45:4:3). Detta är också viktigt eftersom denna beskrivning ger ramen för hela rättegången, ger den tilltalade och hans försvarare upplysning om vad som påstås och således är en förutsättning för koncentrationen. Exempel på vad som bör krävas: a) I ett mål om falskdeklaration räcker det inte att skriva: »A. har i sin år 1947 avgivna självdeklaration lämnat oriktiga uppgifter.» Det räcker inte heller att säga att han uppgivit sin sammanlagda inkomst 3,000 kr. för lågt, det skall stå vilken inkomst han icke uppgivit. Det skall vidare stå om det skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.
b) Gäller det bokföringsbrott bör det angivas i vilka avseenden vederbörande åsidosatt sin bokföringsskyldighet.
c) Gäller det bedrägeri måste gärningen beskrivas så att alla rekvisiten i bedrägeribrottet framträda, inte endast »bedragit sig till 500 kr.» el. dyl.
d) Det synes icke vara riktigt att i trafikmål endast skriva: »A. har kört ovarsamt i vägkorsningen X och sammanstött med B»; det bör sättas ut i vilka avseenden åklagaren påstår att A. varit ovarsam (ej tagit ut svängen, förbikörning i vägkorsning, för hög hastighet etc.).
Det kan enligt min mening icke vara riktigt att förenkla dessa gärningsbeskrivningar genom att hänvisa till förundersökningsprotokollet; det är icke domstolen utan åklagaren som ur detta protokoll skall draga ut de gärningar, för vilka ansvar yrkas.
2. Lagrummen i stämningsansökan böra icke, då det gäller flera brott, sammanblandas utan angivas så att det tydligt framgår, vilka lagrum som åberopas för resp. brott.
3. Rubriken »bevisning» i stämningsansökan synes hittills vålla de största svårigheterna och den ifylles ofta på ett sätt som enligt min mening icke är tillfredsställande, såsom när man endast skriver »polisutredningen i målet» eller »förundersökningsprotokoll 6/2 1949» el. dyl. Enligt lagen skall ju åklagaren här angiva »de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis». I motiven förklaras detta krav med att åklagaren kanske inte vill vid huvudförhandlingen åberopa allt det material, som antecknats i protokollet, att han kanske vill förebringa annan bevisning, att uppgift å bevisningen har betydelse för den tilltalade och att sådan uppgift underlättar rättens kallelser. Jag skulle vilja tillägga att det ju icke är säkert att åklagaren har rätt att åberopa alla utsagor under förundersökningen; detta skall prövas enligt 35: 14 men vara klarlagt före huvudförhandlingen. Det kan mot detta krav på bevisuppgift invändas att det med en fri bevisprövning strängt taget innebär att åklagaren här skulle angiva alla de omständigheter som tala emot den tilltalade. Detta är emellertid inte meningen; lagutskottet säger härom att »endast i den mån åklagaren vill vid rätten styrka sådan omständighet med ett särskilt bevismedel är uppgift erforderlig». Jag skall försöka åskådliggöra vad jag menar genom följande exempel på bevisuppgifter i en stämningsansökan för rattfylleri:
a) Vittnesförhör med A. och B. (fullständiga adresser) rörande spritförtäringen och T:s tillstånd.
b) Hörande av målsäganden C. personligen angående omständigheterna vid kollisionen (även om C. tidigare i stämningsansökan angivits som målsägande — och således, om han för talan, skall kallas att inställa sig, ev. genom ombud — bör det i bevisuppgiften uttryckligen angivas, om han bör höras personligen »i anledning av åklagarens talan»; detta inverkar bl. a. på hans rätt till ersättning för inställelsen).
c) Av D. under förundersökningen avgiven berättelse anhålles få åberopad som bevis utan vittnesförhör (D. kan t. ex. vara avlägset boende. Framställes begäran att få åberopa sådan utsaga som bevis, bör rätten ge besked härom före huvudförhandlingen. Se 35: 14 med motiv.)
d) Läkarintyg av P. d. 5/5 1948.
e) Analysattest d. 15/5 1948 av Statens rättskemiska laboratorium över blodprov på T.
f) En skiss och två fotografier över olycksplatsen.
Ev. kan man också under bevisuppgiften skriva »Berättelse av den tilltalade» el. dyl. men detta är ju rätt självklart och synes icke ha någon betydelse. I erkända mål kan man kanske lämpligen skriva: »Erkännande av T.»
Tveksamt kan nog vara hur långt man bör gå i fråga om uppgift å »vad han vill styrka med varje särskilt bevis». Mycket ofta är det nog självklart och behöver inte uttryckligen sägas; lagutskottet yttrade också att denna uppgift kunde göras »tämligen summarisk». Jfr exemplet ovan.
4. Då yrkandena skola framställas vid huvudförhandlingens början är det enligt min mening önskvärt, såväl i underrätten som i hovrätten, att det icke sker genom egna ord utan genom direkt uppläsning från stämningsansökan, resp. vadeinlagan (jfr 46:5). Vid avvikelser från den skrivna texten kan det lätt bli anledning till tvekan både för motparten och för rätten, om någon ändring i yrkandena avses.
5. Sakframställningen skall däremot vara muntlig, och det är naturligtvis önskvärt att den sker så fritt och obundet av anteckningar som möjligt. Den grundläggande regeln för varje sakframställning — i underrätt och hovrätt, domstol med nämnd och domstol utan nämnd — synes mig böra vara, att åklagaren skall utgå ifrån att rättens ledamöter ej ha någon som helst kännedom om målet och att det gäller att, från denna utgångspunkt, så klart och tydligt och lättillgängligt som möjligt sätta dem in i vad målet gäller. Ofta är det viktigt att därvid börja med en orientering om yttre omständigheter. Sakframställningen bör inte vara en redogörelse för vad den ene eller den andre sagt vid förhören och således icke heller en redogörelse i förväg för den följande bevisningen. Detta leder till upprepningar och förhandlingstrevnaden blir lidande. Det är dessutom alls icke meningen. I stället bör åklagaren i sakframställningen ge en sammanfattning av vad han anser utrett och anser sig kunna bevisa. En annan sak är att det i icke erkända mål stundom kan vara av betydelse att redogöra för utredningens förlopp. Det är angeläget att åklagaren icke under sakframställningen — lika litet som senare under bevisningens framläggande eller under förhöret om levnadsomständigheterna eller under slutpläderingen — utgår ifrån något som helst av handlingarna i målet som bekant för rätten eller begränsarsig till att utan återgivande hänvisa till vissa handlingar. Handlingarna i akten äro i alla domstolar mer eller mindre okända för åtminstone en del av rättens ledamöter, och rätten får döma endast efter det omedelbart vid huvudförhandlingen muntligen framlagda materialet. Icke minst beträffande huvudförhandling i hovrätt kan detta icke nog starkt understrykas. Det är icke önskvärt, om bristande hänsyn till dessa omständigheter föranleder påpekanden från rättens sida om att något material icke åberopats; gentemot den tilltalade kan det då se ut som om rätten hjälper åklagaren.
6. Såvitt rör huvudförhandling i hovrätt, bör åklagaren alltid kunna utgå ifrån att skisser o. dyl., som finnas i akten, mångfaldigats och utdelats till rättens ledamöter, så att de kunna läggas till grund för sakframställningen. I underrätterna äro kanske förhållandena mera väx
lande. Ofta kan det — i alla domstolar — vara lämpligt att åklagaren tillhandahåller rätten och motparten erforderligt antal exemplar av uppställningar o. dyl., som han vill lägga till grund. I sådana fall kan det ofta vara önskvärt att samråda med ordföranden i förväg (i hovrätt ev. referenten); se p. 20 nedan.
7. Bevisningen skall ju som regel framläggas under ett senare stadium av huvudförhandlingen (se p. 11 nedan). Viss bevisning kan det emellertid vara lämpligt att draga in redan i sakframställningen. Särskilt gäller detta skriftliga bevis, såsom brev, kontrakt, analysattester, vissa läkarintyg etc. Rena vittnesattester eller vid polisförhör antecknade utsagor böra emellertid, i den mån sådana undantagsvis få uppläsas och åberopas som bevis med stöd av 35: 14, lämpligen tagas senare tillsammansmed annan bevisning. Viktigt är emellertid att så snart åklagaren åberopar något särskilt bevismedel, han uttryckligen preciserar detta vid huvudförhandlingen och inte bara omärkligt låter det flyta in i sakframställningen eller, än mindre, gör allmänna antydningar om något som förutsättes bekant. Vid huvudförhandling i hovrätt gäller detta även handlingar som finnas i underrättens akt. Åklagaren bör således antingen inom sakframställningens ram säga t. ex. så här: »A. erhöll vid slaget följande skador — — —. Dessa skador är att hänföra till 14:12 strafflagen; jag anhåller att härom få som bevis åberopa ett av doktor B. i X den 5/5 48 avgivet intyg av följande lydelse— — —» eller, då senare bevisningen skall framläggas, precisera den bevisning, som icke redan framlagts (se p. 11 nedan). I sistnämnda fall kan det ofta vara lämpligt med en hänvisning under sakframställningen (t. ex. »För styrkande av detta påstående kommer jag att åberopa särskild bevisning» — ev. »vittnesmål av A och B»),
Att bevisningen sålunda preciseras under huvudförhandlingen har betydelse icke blott formellt därför att det skall redovisas i rättens protokoll (6: 5) utan även reellt såtillvida att det är viktigt att rätten i dess helhet skall höra bevisningen exakt och veta vad som är bevis och vad som är påståenden.
8. Det är i princip önskvärt, att pläderingen icke heller sammanblandas med sakframställningen utan sparas till sist; se p. 13 nedan. För brottmålen gäller emellertid liksom för tvistemålen, att sakframställningen bör innehålla så mycket av plädering, att rätten förstår den följande bevisningen, förstår varthän åklagaren vill komma. Med denna utgångspunkt kan det stundom vara önskvärt att redan under sakframställningen komma med redogörelser för rättsregler och även med vissa rättsliga utläggningar. Åklagarna böra inte heller härvidlag utgå ifrån att reglerna äro kända för rätten och böra m. a. o. inte dra sig för att redogöra även för regler, som kan antagas vara tämligen kända. Gäller det specialförfattningar är det givetvis särskilt nödvändigt att rättsreglerna först genomgås.
9. Efter åklagarens sakframställning sker i förekommande fall förhör med målsäganden, såvitt rör den åtalade gärningen. Förhöret är avsett att äga rum i denna ordning, således före förhöret med den tilltalade,
så snart målsäganden skall höras om själva den åtalade gärningen, och detta vare sig han för talan i målet eller icke. Såväl åklagaren som den tilltalade och dennes försvarare kunna givetvis ställa frågor till målsäganden; även beträffande målsäganden bör det av ordföranden ledda förhöret vara mera neutralt (jfr punkt 10 nedan). Skall målsäganden höras om enskilt anspråk, bör detta ske under ett senare stadium av rättegången i samband med att den tilltalade yttrar sig om detta anspråk.
10. I fråga om förhöret med den tilltalade är det av synnerlig vikt även för åklagaren att beakta följande: Ordföranden skall såtillvida hålla förhöret att han skall uppmana den tilltalade »att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört» (46:6). Den tilltalade behöver givetvis därvid i regel »hjälpas på traven» åtskilligt, men det är med den ackusatoriska principen mycket viktigt, att ordförandens roll begränsas till detta. Mera inkvisitoriska frågor, såsom påpekanden av motsägelser, anmodan att förklara varför han tidigare sagt annorlunda, förhör om påstått alibi etc., böra överlåtas åt åklagaren. Åklagaren måste således vara beredd på att, efter ordförandens mera neutrala förhör, på ordförandens anmodan fortsätta förhöret och därvid söka framdraga allt i den tilltalades berättelse, som stöder åklagarens talan. Gränsen för vad som därvidlag bör tillåtas blir densamma som enligt 23: 12 gäller för förhör under förundersökningen. De nu angivna principerna få självfallet icke nämnvärt uttryck i erkända mål men ha den största betydelse i mål där det gäller indiciebevisning beträffande hela saken eller viss omständighet. Om en tilltalad dömts på indicier i underrätten och klagar i hovrätten med yrkande om frikännande, är det av särskild vikt att åklagaren inser sin uppgift att tillse att alla de omständigheter, som underrätten lagt till grund, verkligen bli framlagda även för hovrätten. Det bör såvitt möjligt undvikas, att ordföranden (eller referenten i hovrätt) tvingas övertaga denna uppgift. Av det sagda följer att det självfallet aldrig från rättens sida bör ses ogärna, att åklagaren kompletterar ordförandens förhör; tvärtom bör detta i de allra flesta fall förutsättas. Här vill jag emellertid gärna medgiva att när verkligheten på detta område säkerligen på de flesta håll ännu mycket skiljer sig från det angivna teoretiska idealtillståndet, så beror det ingalunda mest på alltför stor passivitet och undergivenhet av åklagarna utan minst lika mycket därpå att många av oss domare ännu ha alltför mycket av de gamla tagen i oss. Här behövs förvisso upplysningsverksamhet för både domare och åklagare.
Efter åklagarens förhör med den tilltalade har försvararen motsvarande uppgifter.
11. Beträffande bevisningens förebringande har denna fråga delvis berörts under p. 7 ovan. Denna del av huvudförhandlingen bör börja med att parterna på ordförandens fråga preciserar den bevisning, som icke redan upplästs under sakframställningen (se ovan); således intyg och utsagor som kunna få åberopas enl. 35: 14, andra skriftliga bevis samt förhör med vittnen eller sakkunniga. Efter uppläsandet av de be
vis, som finnas i handlingarna, vidtager förhör med vittnen. Det ser väl ut som om domstolarna mer och mer, så snart försvarare finnes, börja överlåta förhören åt parterna. Åklagarna böra således utan särskild påstötning vara beredda därpå. Att sköta förhören rätt, med koncentration på det väsentliga, kräver ofta noggrann förberedelse. Liksom plädering icke onödigtvis bör blandas in i sakframställningen, är det angeläget att icke plädering sker i samband med förhören eller eljest vid bevisningens framläggande, t. ex. genom reflexioner om bevisningen efter hand som denna framlägges.
12. Framläggande vid huvudförhandlingen av levnadsomständigheterna, vartill jag då även räknar uppläsning av straffregisterutdrag, närmare redogörelse ur handlingarna om tidigare brott samt redogörelse för särskild förundersökning (personundersökning) eller sinnesundersökning o. dyl., sker nog vid domstolarna under mycket skiftande former. Någon bestämd form är heller icke föreskriven. Enligt min erfarenhet är det oftast en lämplig form att detta material framlägges genom en systematisk föredragning av en domstolens tjänsteman (protokollföraren i underrätt, fiskal i hovrätt). Härefter bör givetvis den tilltalade få uttala sig och frågor kunna ställas till honom av såväl rätten som försvarare och åklagare.
13. Vad slutligen angår pläderingen så menar jag att åklagarens plädering i förekommande fall bör innehålla en argumentering rörande ifrågavarande lagrums tillämplighet och en värdering av den verkställda bevisningen men även åklagarens mening i fråga om den lämpligaste reaktionsformen för den tilltalade, lämpliga föreskrifter vid kvalificerad villkorlig dom etc. I hovrätt bör ordet lämnas först till åklagaren, om denne vädjat, men eljest först till försvararen. Enligt min uppfattning borde nog åklagarna genomgående göra mera åt pläderingen än nu i allmänhet är fallet, mera aktivt s. a. s. taga ståndpunkt. Ibland sitter det nog kvar lite väl mycket av det gamla passiva »Jag överlämnar åt rätten».
Efter detta återstår några särskilda frågor beträffande hovrättsförfarandet, vilka icke berörts i det föregående.
14. Det är för hovrättsförfarandet mycket viktigt, att de olika punkterna i 51:4 om vadeinlagans innehåll noga iakttagas. Stadgandet innebär bl. a. beträffande bevis, att alla bevis som tidigare förebragts icke behöva på nytt åberopas eller omnämnas i vadeinlagan, således ej heller vittnen som ej begäras hörda på nytt. Däremot skola nya bevis uttryckligen uppgivas. Detta innebär:
a) Nya skriftliga bevis skola angivas samt i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Eftersom sådan skriftlig berättelse eller uppteckning av utsaga, som avses i 35: 14, får åberopas som bevis i målet endast om rätten på grund av särskilda omständigheter medgivit det, bör åklagare, som i något fall avser att i hovrätten få åberopa sådan berättelse eller uppteckning utan vederbörandes hörande, i vadeinlagan uttryckligen anhålla om rättens medgivande därtill. Besked bördå lämnas från hovrättens sida före huvudförhandling i målet; avslås
framställningen, har åklagaren möjlighet att före huvudförhandlingen begära vederbörandes hörande som vittne (jfr p. 3 c), ovan).
b) Om åklagaren anser att ett vid underrätten hört vittne bör höras på nytt (35: 13), skall detta angivas jämte skälen därtill. Åklagaren bör vid bedömande härav beakta stadgandet i 51: 23. Detta innebär bl. a. att om en tilltalad frikänts i underrätten på grund av att tilltro icke givits åt vittnesbevisning om viss omständighet av avgörande betydelsesamt åklagaren klagar, måste hovrätten, om ändring skall kunna ske, på nytt höra de vittnen som vid underrätten hörts om denna omständighet, dock endast vittnen som vid underrätten avgivit sådana utsagor att frågan huruvida tilltro bör ges däråt varit avgörande för utgången. (Schematiskt exempel: I underrätten höras 3 vittnen om viss sådan omständighet: A. vet ingenting, B. uttalar sig till den tilltalades förmån och C. till hans nackdel; den tilltalade frikännes; åklagaren klagar; B. och C. måste höras på nytt för att ändring skall kunna ske.) Jfr härom motiven NJA 1943 sid. 647 och 671. Det bör icke överlåtas åt hovrätten att ensam bedöma behovet av vittnens förnyade hörande (jfr 35: 13).
Berörda stadgande i 51: 23 gör det för övrigt särskilt angeläget, både att underrätterna i domskälen redovisa, på vilken bevisning de bygga,och att det i vadeinlagan angives, vilka av domskälen som anses oriktiga.
c) Om åklagaren vill höra nytt vittne, skall han i vadeinlagan angiva detta, givetvis med uppgift om fullständig adress, varunder vittnet vid den tiden kan nås, samt även uppgiva vad han vill styrka med vittnet (jfr 51:4 och 45:4:4).
Det bör endast vid alldeles särskilda skäl förekomma, att åklagaren senare än i vadeinlagan uppger nya bevis, som han vill åberopa i hovrätten. Kompletterande utredning, som göres efter underrättens dom, måste således som regel vara slutförd, då vadeinlagan ingives.
15. Åklagaren skall vidare i vadeinlagan uppge, »om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten». I fråga om målsäganden gäller ju enligt 20: 14, även om han ej för talan, d. v. s. även om han ej är part i hovrätten, stadgandet i 11:5, att han vid huvudförhadling i hovrätten skall »infinna sig personligen, om hans närvaro ej kan anses sakna betydelse för utredningen». Om han i underrätten hörts »i anledning av åklagarens talan», d. v. s. som ett led i åklagarens bevisning om åtalade gärningen, och hans berättelse alltså protokollerats (6:6), torde emellertid ej sällan målsägandens personliga hörande i hovrätten kunna anses sakna betydelse för utredningen. Den tilltalade skall enligt 21: 2 st. 1 p. 2 infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt, »om han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen». Den tilltalades hörande är således oftast obligatoriskt, då huvudförhandling är obligatorisk, och kan knappast tänkas sakna betydelse i de fall då huvudförhandling eljest skall äga rum (jfr p. 16 nedan).
16. Det bör beaktas att huvudförhandling i hovrätt i av åklagaren fullföljt mål enligt 52: 21 kan underlåtas (och målet således avgöras på handlingarna) endast om a) talan föres allenast till den tilltalades förmån; eller b) den tilltalade frikänts för brottet eller dömts till böter eller fällts till vite och anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts. (Föres i hovrätten även talan om enskilt anspråk, måste i allmänhet ändock huvudförhandling hållas, om dessa yrkanden i hovrätten avser minst 500 kronors värde). Huvudförhandling kan emellertid även i förenämnda fall hållas, om det anses erforderligt, t. ex. för ytterligare hörande av den tilltalade eller målsäganden eller för upptagande av ytterligare bevisning. Anser åklagaren att enligt dessa regler förutsättningar finnas för målets avgörande utan huvudförhandling, bör han angiva detta i vadeinlagan, liksom han bör angiva om huvudförhandling påyrkas i de fall då sådan icke är obligatorisk.
17. Om huvudförhandling är obligatorisk, bör åklagaren icke i vadeinlagan utveckla sin argumentering eller redogöra för sitt bevismaterial i vidare mån än som erfordras för att klarlägga hans ståndpunkt i hovrätten; närmare utläggningar böra sparas till huvudförhandlingen. Kan målet bli avgjort utan huvudförhandling, bör han däremot antingen, om detta är sannolikt, från början i vadeinlagan fullständigt utveckla sin talan (så att hovrätten ej behöver meddela föreläggande enligt 51:22), eller, om det anses mindre sannolikt, uttryckligen anhålla att, om målet skall avgöras utan huvudförhandling, få tillfälle ytterligare utveckla sin talan (enligt 51:22).
18. I fråga om åklagarens genmäle på vadeinlaga av tilltalad gäller i allt väsentligt det ovan sagda (51:9).
19. Om åklagaren icke har avskrifter av de handlingar i underrättens akt, som han anser sig behöva i hovrätten, är det önskvärt att han skaffar sig sådana hos underrätten innan denna insänder akten till hovrätten.
20. I vidlyftiga mål torde referenten i hovrätten ofta samråda med åklagare och försvarare rörande handläggningens anordnande och ev. tillställa dem någon p. m. därom. Anser åklagare sig ha behov av sådant samråd, är det önskvärt att han ringer eller skriver till referenten eller ordföranden.