SVENSK RÄTTSPRAXIS. RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

7.

 

Sedan make brutit sitt äktenskap med hor samt andra maken fått kunskap härom, hava makarna likväl fortsatt att sammanbo och haft samlag med varandra. Fråga huruvida härigenom bindande förlikning skall anses hava kommit till stånd och den förfördelade maken förty anses hava avstått från sin rätt att vinna skillnad i äktenskapet enligt 11 kap. 8 § GB.

 

Jfr NJA 1939 s. 48 och 1945 s. 260 samt WESTRING: Den nya giftermålsbalken 2 uppl. s. 214.

 

    Emanuel J. yrkade vid Älvdals nedre tingslags HR, att enär hans hustru Ingrid J. brutit makarnas äktenskap med hor, HR:n måtte dels jämlikt 11 kap. 8 § GB döma till äktenkapsskillnad mellan makarna dels ock förplikta Ingrid att till Emanuel utgiva skadestånd med ett belopp motsvarande värdet av hennes andel i makarnas behållna giftorättsgods, dock högst med 4,287 kr.
    Ingrid medgav, att hon med hor brutit makarnas äktenskap, men bestred, att det på denna grund dömdes till äktenskapsskillnad, enär försoning finge anses hava kommit till stånd.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Frostmark) yttrade i dom d. 3 aug. 1948: Ingrid har medgivit, att hon vid två tillfällen under april månad 1948 med hor brutit sitt äktenskap med Emanuel.
    Makarna J. hava personligen inför HR:n uppgivit, att makarna därefter och alltjämt sammanbodde och fortsatte det äktenskapliga samlivet genom att hava samlag med varandra såsom tidigare.
    Vid angivna förhållande finner HR:n, oaktat Emanuel bestritt, att förlikning därigenom ägt rum mellan makarna, att sådan likväl finge anses hava kommit till stånd mellan dem.
    HR:n lämnar förty Emanuels yrkande om äktenskapsskillnad och skadestånd utan bifall.

 

    Emanuel fullföljde talan.
    Svea HovR (hrr Rosengren och Sandström, referent) fastställde genom dom d. 25 nov. 1948 HR:ns dom.
    Hovrättsrådet Sture Svensson och assessorn Fiirst förenade sig om följande av den sistnämnde avgivna votum: Genom Ingrids medgivande, vilket vinner stöd av övriga omständigheter i målet, är utrett, att

260 SVENSK RÄTTSPRAXIS.hon vid två tillfällen under våren 1948, sista gången d. 21 april, med hor brutit sitt äktenskap med Emanuel.
    Emanuel har i HovR:n uppgivit, att han icke förlåtit Ingrid hennes äktenskapsbrott vare sig d. 21 april 1948, då han ertappade henne, eller senare, trots att han fortsatt att sammanbo med henne och haft samlag med henne såsom förut under äktenskapet. Vad Emanuel sålunda uppgivit vinner stöd av att han redan kort tid efter d. 21 april 1948 vände sig till advokat för att med dennes biträde under åberopande av Ingrids horsbrott utverka skillnad i sitt äktenskap. Emanuels talan i förevarande mål väcktes därefter d. 13 maj 1948. Att parterna icke försonats bekräftas vidare därav, att Emanuel, enligt vad parterna sammanstämmande berättat, lät Ingrid flytta ur parternas gemensamma sovrum och upphörde att hava samlag med henne, sedan HR:n d. 31 aug. 1948 meddelat sin dom.
    Vid angivna förhållanden kan den omständigheten, att parterna fortsatt att sammanbo och hava samlag med varandra även efter det Emanuel fick kunskap om Ingrids äktenskapsbrott, icke föranleda därtill, att bindande förlikning mellan dem skall anses hava kommit tillstånd.
    Emanuel är förty bibehållen vid sin rätt att vinna skillnad i äktenskapet på grund av att Ingrid brutit det med hor. Han äger därjämte njuta skadestånd. Skadeståndet bör med avseende å parternas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter skäligen bestämmas till 2,500 kr.
    På grund av vad sålunda upptagits prövar jag lagligt att, med ändring av HR:ns dom, jämlikt 11 kap. 8 § GB döma till skillnad i parternas äktenskap ävensom jämlikt 24 § samma kap. förplikta Ingrid att såsom skadestånd till Emanuel utgiva 2,500 kr. att vid bodelning mellan parterna utgå i den ordning, varom stadgas i 13 kap. 10 § GB.

 

8.

 

Samfällighetsförvaltning, anordnad jämlikt lagen d. 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, har ansetts icke äga förvärva fast egendom genom köp, varför ansökan om lagfart å sådant fång avslagits jämlikt 5 § lagfartsförordningen.

 

    Genom köpebrev d. 19 dec. 1946 försålde Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag till Färnäs bys samfällighetsförvaltning dels »1,487 kappland reducerad jord utan skog, skogsmark och annan avrösningsjord under hemmanet Färnäs nr 49 litt. A3», dels ock en »gårdstomt om 7 bandland i areal under hemmanet Färnäs nr 50 litt. B3», båda fastigheterna belägna i Mora socken.
    Under åberopande av köpebrevet, vederbörliga åtkomsthandlingar samt reglemente för Färnäs jordägande byamäns samfälligheter sökte förvaltningen hos inskrivningsdomaren i Ovansiljans domsaga lagfart å ifrågavarande fasta egendom.

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 261    Inskrivningsdomaren (tingsnotarien Bäämhielm) yttrade i beslut d. 25 aug. 1948: Genom köpebrevet d. 19 dec. 1946 har bolaget till förvaltningen överlåtit dels 1,487 kappland reducerad jord utan skog, skogsmark och annan avrösningsjord av Färnäs nr 49 litt. A3 dels en gårdstomt om 7 bandland i areal av Färnäs nr 50 litt. B3. De sålunda överlåtna fastigheterna ingå, såvitt visats, icke i de områden, som samfällighetsförvaltningen enligt det i ärendet företedda reglementet är avsett att omfatta. Reglementet medgiver icke att avkastningen av samfälligheterna användes till förvärv av fast egendom. 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter m. m., vilken reglementet åberopar såsom supplerande detsamma, avser enligt lagens 1 § bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delning, ävensom mark som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor. Enär bysamfällighetslagens bestämmelser ej torde bliva tillämpliga å ett område som genom köp förvärvas av något samfällighetens organ, men nämnda lag torde vara tilllämplig beträffande förvaltningen och sålunda det ifrågavarande förvärvet innebära en för förvaltningen främmande verksamhet, finner inskrivningsdomaren uppenbart, att fånget icke är lagligt, varför ansökningen om lagfart å detsamma jämlikt 5 § lagfartsförordningen avslås.

 

    Förvaltningen anförde besvär.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Sture Svensson, Fürst, referent, och Sandström) fann i slutligt beslut d. 13 nov. 1948 ej skäl att göra ändring i inskrivningsdomarens beslut.

 

9.

 

Fråga huruvida av kommunalfullmäktige utsedd justeringsman av fullmäktiges protokoll vore underkastad ansvar enligt 25 kap. strafflagen.
Jfr NJA 1892 s. 35, 1913 s. 572, 1921 s. 172 och 1926 s. 273 samt SOU 1944 nr 69 s. 431 f.

 

    Landsfogden i Hallands län Erik Vinberg väckte vid Hallands södra domsagas HR åtal mot hemmansägaren Eric Larsson och tegelbruksarbetaren Anders Andersson, båda i Genevad, samt anförde därvid: Larsson och Andersson voro i egenskap av ledamöter av Tjärby sockens kommunalfullmäktige närvarande vid fullmäktiges sammanträde d. 12 dec. 1947 och utsågos därvid till justeringsmän av det vid sammanträdet förda protokollet. Kommunalfullmäktiges ordförande, folkskolläraren Gösta Hedman i Genevad, uppmärksammade efter sammanträdet vid uppsättande av protokollet, att vid sammanträdet icke — såsom bort ske — förrättats val av ordförande och vice ordförande i socknens hälsovårdsnämnd och nykterhetsnämnd eller ordförande i barnavårdsnämnden. Han införde därvid — för att rätta förbiseendet — i protokollet såsom valda till dessa förtroendeposter vissa personer, om vilka han antog, att de skolat väljas, därest val kommit till stånd. Proto

262 SVENSK RÄTTSPRAXIS.kollet rörande sammanträdet blev i den oriktiga lydelsen justerat av Larsson och Andersson, varefter utdrag expedierades till dem, som sålunda angivits såsom valda. Justeringen finge anses hava till ändamål att fastslå vad vid sammanträdet förekommit. Genom att justera protokollet med dess i angivna delar oriktiga innehåll hade Larsson och Andersson i sitt allmänna uppdrag såsom av kommunalfullmäktige valda justeringsmän gjort sig skyldiga till vårdslöshet i tjänsten. På grund härav yrkade Vinberg, att Larsson och Andersson måtte fällas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen.
    Larsson och Andersson medgåvo riktigheten av Vinbergs sakframställning.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Erichs) yttrade i dom d. 2 mars 1948: I egenskap av ledamöter av kommunalfullmäktige äro Larsson och Andersson icke underkastade ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Av fullmäktige jämlikt 26 § 3 st. och 41 § lagen d. 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet utsedd justeringsman kan icke anses hava mottagit förordnande enligt 25 kap. 22 § strafflagen att förrätta ämbete eller tjänsteärende. Vad åklagaren lagt Larsson och Andersson till last i målet är sålunda icke av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar. Vinbergs talan mot Larsson och Andersson lämnar HR:n utan bifall.

 

    Vinberg fullföljde talan mot domen.
    Larsson och Andersson hemställde, att Vinbergs fullföljda talan måtte ogillas.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Elliot, Bogren och Graneli) yttrade i dom d. 30 juni 1948: I målet är upplyst, att Larsson och Andersson vid sammanträde d. 12 dec. 1947 med Tjärby sockens kommunalfullmäktige jämlikt 41 § jfrd med 26 § 3 st. 1 p. lagen om kommunalstyrelse på landet utsetts att jämte fullmäktiges ordförande verkställa justering av protokollet för sammanträdet samt att Larsson och Andersson vid uppdragets fullgörande d. 4 dec. 1947 underskrivit och såsom justerat angivit ett av ordföranden rörande sammanträdet upprättat protokoll, ehuru de insett att protokollet i de hänseenden Vinberg anfört ej överensstämde med vad som förekommit vid sammanträdet.
    HovR:n finner väl i likhet med HR:n att Larsson och Andersson i egenskap av ledamöter av kommunalfullmäktige icke äro underkastade ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Emellertid måste uppdraget att verkställa justering av protokollet anses utgöra sådant förordnande att förrätta tjänsteärende, varom förmäles i 22 § samma kap. Genom att justera det felaktiga protokollet hava Larsson och Andersson gjort sig skyldiga till oförstånd i sin egenskap av justeringsmän.
    På grund av vad sålunda upptagits prövar HovR:n rättvist att, med upphävande av HR:ns dom, döma envar av Larsson och Andersson jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för oförstånd vid förrättande av tjänsteärende att till Kronan utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd för Larsson till 4 kr. och för Andersson till 3 kr.
    Hovrättsrådet Olsson var skiljaktig och fann ej skäl göra ändring i HR:ns dom.

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 26310.

 

En buss har kört på en hundägare och skadat denne. Fråga om jämkning av skadeståndet till hundägaren på grund av att hans hund medverkat till påkörningen. 4 § lagen om tillsyn över hundar.
Jfr NJA 1947 s. 594 samt avd. II 1944 s. 63 f.; SvJT 1946 Rf s. 74 ävensom KARLGREN: Skadeståndsläran s. 160 f.

 

    Allmän åklagare instämde bussföraren Einar Martin Johansson i Ektorp till Södra Roslags domsagas HR och anförde: På aftonen d. 23 dec. 1947 förde Johansson en buss å Värmdövägen från Stockholm mot Gustavsberg. I närheten av Mensätra i Boo socken förde han bussen så nära en framförvarande personbil, att då denna på grund av hinder i vägbanan inbromsades, Johansson icke kunde i tid stanna bussen utan påkörde och skadade dels personbilen dels ock fru Maud Wiman och Hildegard Lindberg, vilka uppehöllo sig å högra vägkanten, räknat i Johanssons färdriktning. Åklagaren yrkade förty ansvar å Johansson för ovarsamhet vid förande av motorfordon.
    Maud yrkade åläggande för Johansson att till henne utgiva skadestånd med vissa belopp.
    Värmdövägen är huvudled och på platsen 6 m. bred. Vägbanan, som är asfalterad, var vid tillfället hal på grund av is- och snöbeläggning.
    Johansson uppgav vid HR:n följande: Han hade med bussen hållit en hastighet av ca 40 km i timmen och färdats omkring 25 m bakom en personbil. Då han med bussen kom ur en kurva, såg han, att bromslyktan på personbilen tänts, och samtidigt upptäckte han en mindre hund springa fram, tillsynes under bilen. Ungefär samtidigt observerade han två kvinnor, nämligen Maud och Hildegard, vilka gingo arm i arm på vägens högra sida i riktning mot bussen. Johansson började då bromsa men märkte genast, att han på grund av det hala väglaget icke skulle kunna stanna bussen i tid. Han beslöt att söka köra fram till höger om bilen. För att söka undvika att köra på kvinnorna lade han samtidigt handen på signalhornet och lät detta ljuda. Kvinnorna flyttade sig emellertid icke åt sidan. Johansson kunde ej undgå att köra på personbilens högra bakre del och strax därpå blevo även kvinnorna omkullstötta av bussens högra långsida, så att de båda ramlade idiket. Johansson bestred åtalet på den grund, att personbilens hastiga inbromsning, som Johansson icke haft anledning räkna med, förorsakats av hunden, vilken ej hållits bunden. Hunden tillhörde Maud.
    Johansson bestred Mauds skadeståndsyrkanden på grunder, som framgå av HR:ns dom.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Arne Thuresson) yttrade i dom d. 27 maj 1948: Redan av Johanssons egna uppgifter i målet finner HR:n framgå, att Johansson gjort sig skyldig till ovarsamhet i de hänseenden, åklagaren lagt honom till last. Orsaken till personbilens inbromsning är icke

264 SVENSK RÄTTSPRAXIS.i och för sig av beskaffenhet att kunna fritaga Johansson från ansvar. HR:n finner dock omständigheterna mildrande.
    Vidkommande härefter Mauds skadeståndsanspråk har Johansson under åberopande av 4 § lagen d. 30 juni 1943 om tillsyn över hundar bestritt skyldighet att till henne gälda ersättning, enär den inträffade händelsen i sin helhet förorsakats därav, att hunden, vilken icke hållits kopplad, sprungit i vägen för personbilen samt Maud såsom ägare av hunden vid sådant förhållande själv hade att stå för henne tillskyndad skada. I andra hand har Johansson yrkat jämkning av skadeståndet.
    HR:n finner, att påkörningen av kvinnorna förorsakats av att Johansson i det hala väglaget felaktigt fört sitt fordon på allenast ca 25 m:s avstånd från personbilen så att han icke haft någon möjlighet att i tid stanna detta. Den omständigheten, att personbilens inbromsning föranletts av hunden, medför icke, att Maud själv bör stå för sin skada eller att henne tillkommande skadestånd bör jämkas på grund av medvållande, så mycket mindre som hennes vid HR:n lämnade uppgift, att hon och Hildegard uppehållit sig så nära högra vägkanten som möjligt, ingalunda blivit vederlagd av de motstridiga uppgifter, som på denna punkt lämnats av parter och vittnen.
    Johansson är alltså pliktig att till Maud gälda fullt skadestånd.
    Mauds skada uppgår till 1 599 kr.
    HR:n dömer Johansson jämlikt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan d. 23 okt. 1936 för ovarsamhet vid förande av motorfordon att till Kronan böta 8 dagsböter om 3 kr.
    Johansson förpliktas att genast i skadestånd till Maud utgiva 1,599 kr.

 

    Johansson fullföljde talan mot HR:ns dom i skadeståndsfrågan med yrkande, att skadeståndet till Maud måtte kraftigt jämkas. Johansson förmenade, att Maud genom bristande uppmärksamhet i trafiken varit medvållande till olyckan och att hon enligt 4 § lagen om tillsyn över hundar stode i särskilt strängt ansvar för skada, som orsakats av hund.
    Svea HovR (hrr Hedström, Boye, Bernhard och E. Falk, referent) yttrade i dom d. 9 nov. 1948: Maud har icke blivit övertygad om att hava genom bristande uppmärksamhet varit medvållande till den skada, som tillfogats henne.
    Av utredningen framgår, att personbilens förare hastigt inbromsade fordonet för att söka undvika att köra på hunden, som sprungit ut i körbanan framför personbilen, samt att det efterföljande händelseförloppet till väsentlig del berodde på personbilens för Johansson oväntade inbromsning.
    Då olyckan sålunda delvis förorsakats av hunden, finner HovR:n Maud såsom hundens ägare, jämlikt grunderna för 4 § lagen om tillsyn över hundar, själv böra vidkännas hälften av den henne åsamkade skadan, vilken enligt vad numera är ostridigt uppgår till 1,599 kr.
    På grund av det anförda prövar HovR:n rättvist i så måtto ändra HR :ns dom i vad den överklagats, att beloppet av det skadestånd Johansson har att gälda till Maud bestämmes till 799 kr. 50 öre.

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 26511.

 

Vid tippning av vedlast från lastbilsflak medelst en av bilens motordriven anordning träffades en gatutrafikant av nedrasande vedträn och skadades. Frågor huruvida olyckan finge anses hava inträffat i följd av biltrafik, så ock huruvida gatutrafikanten vore medvållande.

 

Jfr NJA 1946 s. 462 med där anmärkta rättsfall, 1948 s. 489; MALMÆUS: Svenskrättspraxis i skadeståndsmål s. 84 f. samt STANG: Erstatningsansvar s. 248 f.

 

    Efter stämning å Aktiebolaget Baltzar Lundström yrkade fru Hilda Andersson vid Stockholms RR förpliktande för bolaget att till henne utgiva skadestånd i närmare angivna hänseenden. Hon anförde: Då hon d. 5 nov. 1946 befann sig på norra sidan av Linnégatan i Stockholm utanför huset nr 21 för att begiva sig över gatans körbana, fick hon på vänstra underbenet ett slag av ett vedträ, som föll ur ett vedlass från en på samma sida av gatan uppställd, bolaget tillhörig lastbil, med påföljd att hon föll omkull. Därefter rullade flera vedträn ur lasset över hennes kropp och träffade hennes huvud. Av slaget mot underbenet uppstod skada, för vilken hon tidvis vårdats på sjukhus. I övrigt tillfogade vedträna henne smärtor. Dessutom fick hon sina strumpor förstörda. Hilda gjorde i första hand gällande, att olyckan och henne därvid åsamkade skador inträffat i följd av trafik med lastbilen. Tippningen av vedlasten hade verkställts medelst en av bilens motor driven anordning, som rörde flaket i vertikal riktning, så att lasten gled av flaket ned på marken, där hon uppehöll sig. Med hänsyn därtill och då lastbilens förare icke vore fri från vållande med avseende å olyckan,vore bolaget såsom ägare av lastbilen jämlikt lagen d. 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik ansvarigt för de henne åsamkade skadorna. — I andra hand åberopade Hilda såsom grund för sin talan, att bilens förare icke vidtagit några säkerhetsåtgärder till förhindrande av att den ifrågavarande å allmän trafikväg verkställda tippningen tillskyndade gatutrafikant skada samt att fördenskull densamma varit att hänföra till sådan farlig verksamhet, för vilken bolaget jämlikt allmänna rättsgrundsatser vore skadeståndsskyldigt.
    Bolaget bestred kravet. Beträffande den först anförda skadeståndsgrunden anförde bolaget: De Hilda åsamkade skadorna kunde icke anses hava uppkommit i följd av trafik med bilen. Även om denna till stöd för kravet åberopade grund skulle anses vara för handen, hade i allt fall Hildas skador icke uppkommit genom vållande från bilförarens sida eller bristfällighet hos bilen. — Beträffande den andra skadeståndsgrunden gjorde bolaget gällande, att vedtippning från lastbil på allmänt trafikerad gata icke innefattade farlig verksamhet, som för bolaget medförde skadeståndsskyldighet oavsett vållande från bilförarens sida. Även gentemot denna grund för Hildas talan åberopades, att vållande icke låge bilens förare till last med avseende å för berörda skador. Bilföra

266 SVENSK RÄTTSPRAXIS.ren hade, innan han verkställde tippningen, vidtagit alla de försiktighetsmått, som skäligen kunde krävas av honom, till förhindrande av att någon person skulle träffas av vedlasset eller enstaka vedträn därur, då veden från flaket rasade ned på marken. — Bolaget invände vidare, att Hilda vore ensam vållande till olyckan och därav uppkomna skador. Under det bilföraren var sysselsatt med förberedande åtgärder för tippningen, bl. a. lossande av rep som voro surrade över lasten, hade Hilda från Linnégatans gångbana stigit ned på körbanan strax bakom bilen utan att ägna uppmärksamhet åt bilförarens förehavanden.
    Efter redogörelse för parternas yrkanden och invändningar yttrade RR:n (hrr Holmstrand, Espersson och Ancker) i dom d. 26 maj 1948:

 

Domskäl.
    Chauffören Sven Andersson, vilken omhänderhaft bilen vid ifrågavarande tillfälle och vilken hörts såsom vittne i målet, har uppgivit, att veden i lasset varit upplagd på flaket i travar till en höjd av mellan 180 och 200 cm; att flaket befann sig på en höjd över marken av 80—100 cm; att innan tippningen verkställdes han, som icke haft något biträde vid nu ifrågavarande transport, själv lossat och borttagit överlasten surrade rep, varvid han uppehållit sig än å den ena och än å den andra långsidan av bilen eller ock bakom densamma; att han efter utförandet av detta bestyr från gångbanan stigit upp i bilens förarhytt, sedan han dock först sett i riktning mot bilens bakända utan att varsebliva någon person i närheten av bilen; att han inkommen i förarhytten först sett i den vid högra yttersidan därav anbringade backspegeln samt då han icke i denna sett någon person i bilens närhet satt sig på förarsätet samt sträckt ut huvudet genom den mot gångbanan vända dörröppningen i förarhytten och sett bakåt men icke heller då upptäckt någon människa på platsen; att han omedelbart därefter kopplat bilens då igång varande motor till den så kallade oljetippen å bilen, varvid bilens lastflak kunde bringas att röras i vertikal riktning med framändan uppåt, samt låtit flaket höja sig till maximalläge, varvid veden i lasset rasat av flaket ned på marken samt att han därefter något stycke fört fram bilen som under tippningen varit stillastående, varefter han stigit ur förarhytten och först därvid blivit varse Hilda, som av andra personer rests upp från marken ur den bråte, veden i lasset då bildat.
    Den verkställda tippningen av veden, som skett under tillfälligt uppehåll med bilen på gatan och medelst drivkraft från bilmotorn, måste anses hava utgjort ett led i bilens användande i trafik, vadan frågan om bolagets ansvarighet för de Hilda genom tippningen åsamkade skadorna skall bedömas med tillämpning av bestämmelserna i lagen d. 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
    Vittnet Anderssons förut återgivna uppgifter hava väl icke på någon punkt vederlagts av den i målet förebragta utredningen i övrigt rörande händelseförloppet vid tillfället. De av vittnet Andersson vidtagna försiktighetsmåtten kunna emellertid icke anses hava varit tillfyllest för undanröjande i den omfattning, som skäligen kunnat fordras, av risk

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÅTTERNA. 267för olycksfall av den art, varom i målet är fråga. På grund av vedlassets höjd har vittnet Andersson icke kunnat genom att från förarhytten se i backspegeln på bilens ena sida och genom dörröppningen i hytten på den andra sidan förskaffa sig visshet om, att någon person icke befann sig bakom lasset vid bilens bakända, då han verkställde tippningen. Sådan visshet har vittnet Andersson kunnat ernå allenast genom att anordna vakthållning vid bilens bakända under tippningen. Genom uraktlåtenhet härutinnan har vittnet Andersson brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna och sålunda varit vållande till de Hilda åsamkade skadorna. Bolaget är förty jämlikt 2 § nämnda lag ansvarigt gentemot Hilda för samma skador.
    Å andra sidan måste Hilda hava genom eget vållande medverkat till olyckan och nämnda skador. Hilda har, oaktat hon enligt egen uppgiften eller ett par minuter vistats i närheten av bilen och hon bort förstå att den stannats på platsen för att dess last skulle lossas, icke ägnat bilen tillbörlig uppmärksamhet och på grund härav underlåtit att ställa sig på betryggande avstånd från densamma.
    Hildas berörda vållande finner RR:n vara av den beskaffenhet, att det Hilda tillkommande skadeståndet bestämmes allenast till 2/3 av vad eljest skolat till henne i sådant avseende utgå.

 

Domslut.
    Bolaget förpliktas att genast till Hilda mot kvitto utgiva 2/3 av 870 kr. 25 öre eller sålunda 580 kr. 16 öre jämte ränta å sistnämnda belopp efter 5 % om året från d. 8 maj 1948, till dess betalning sker.

 

    Såväl Hilda som bolaget sökte ändring.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Sture Svensson och Furst) fastställde i dom d. 7 okt. 1948 RR:ns dom.
    Referenten, adjungerade ledamoten Sandström var skiljaktig och yttrade: Väl må olyckan anses hava förorsakats genom att Sven Andersson brustit i omsorg och varsamhet vid lossande av ifrågavarande vedparti. För skada som sker vid lossning — liksom också lastning — av ett stillastående motorfordon svarar emellertid enligt min mening fordonets ägare i princip icke enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik såvida icke skadan har sin grund i en av de egenskaper, som äro speciellt utmärkande för motorfordon. Den i målet angivna tippningen av ved har visserligen skett medelst drivkraft från bilmotorn men har icke inneburit en fara som är typisk för trafik med motorfordon. Då ej heller eljest föreligger sådant samband mellan Sven Anderssons beteende och trafiken med bolagets bil att Sven Andersson vid avlastningen varit att betrakta som förare av bilen, och då det icke i övrigt förekommit något av beskaffenhet att kunna läggas honom till last i denna hans egenskap, kan olyckan och därvid inträffade skador icke anses hava uppkommit i följd av trafik med bilen. Förenämnda lag är således icke tillämplig i förevarande fall, och bolaget är förty icke skadeståndsskyldigt såsom ägare till bilen.

268 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Vad därefter angår talan mot bolaget i egenskap av Sven Anderssons arbetsgivare har ej förebragts någon omständighet på grund av vilken bolaget skulle vara skyldigt svara för skadan.
    På grund av det anförda prövar jag rättvist att med ändring av RR:ns dom ogilla den av Hilda mot bolaget förda ersättningstalan.

 

12.

 

Fråga om inteckning av jakträtt såsom servitut.

 

Jfr NJA 1937 s. 192 med där anmärkta rättsfall; VON SETH: Jakträtt (1940) s. 43 samt HÅRBERG: Om Servituter s. 211.

 

    Enligt köpekontrakt d. 28 febr. 1898 sålde Uddeholms Aktiebolag till häradsdomaren Per Eriksson i Skoga alla inägor med tillhörande odlingar och skogsmark, hörande till 85 öre 8/9 penningar skatt Mellan Skoga och 62 öre 5 3/9 penningar skatt Norra Skoga i Ekshärads socken med undantag av vissa i kontraktet närmare angivna skogsskiften under villkor bl. a., att Eriksson skulle äga rätt att jaga å de till egendomen hörande skogarna.
    Den genom köpekontraktet till Eriksson försålda fasta egendomen, som efter Erikssons död övergick å hans dödsbo, åsattes jordregisterbeteckningen Skoga Mellan och Norra l33.
    Under åberopande av köpekontraktet anhöll dödsboet hos inskrivningsdomaren i Älvdals och Nyeds domsaga om inteckning i bolaget tillhöriga Skoga Mellan och Norra l32 — utgörande återstoden av ovannämnda skattetal av Mellan Skoga och Norra Skoga — till säkerhet för i kontraktet upplåten jakträtt, varvid angavs, att ansökningen avsåg inteckning för servitut.
    Inskrivningsdomaren, som antecknade, att enligt upplysning Skoga Mellan och Norra l33 till största delen utgjordes av inägojord utan egentliga jaktmöjligheter, avslog genom beslut d. 17 mars 1948 ansökningen, enär den genom köpekontraktet upplåtna jakträtten ej syntes utgöra en nödvändig komplettering till den såsom härskande avsedda fastigheten utan syntes hava tillkommit huvudsakligen för att tjäna fastighetsinnehavarens personliga intressen.

 

    Dödsboet besvärade sig under yrkande, att den genom köpekontraktet upplåtna rätten att jaga å de till Skoga Mellan och Norra l32 hörande skogarna måtte förklaras vara en ägaren till Skoga Mellan och Norra 133 tillkommande servitutsrätt av beskaffenhet att kunna intecknas. Dödsboet förmenade, att då sistnämnda fastighet till största delen utgjordes av inägojord utan egentliga jaktmöjligheter, det vore uppenbart, att Eriksson genom förbehållet om jakträtt velat komplettera fastigheten med denna rätt.
    Svea HovR (hrr Hedström, Boye, Bernhard och E. Falk, referent) fann i beslut d. 12 juli 1948 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i inskrivningsdomarens beslut.