Vedergällning — straff.¹ Kriminalisterna ha det besvärligt nog i dessa dagar i sin strävan att på bästa sätt komma till rätta med brottsligheten. Arbetet därmed kräver i hög grad sakkunskap, klokhet och takt. Kanske vore det lyckligt, om de, som i huvudsak äro blott åskådare till det som göres åt brottslighetsproblemet, en smula behärskade sin lust att ge kategoriska direktiv.

 

¹ Med publiceringen av Kallenbergs föredrag »Om brott och straff» i SvJT:s första häfte 1949 samt denna artikel får ämnet om straff såsom vedergällning för denna gång anses slutbehandlat i SvJT. Jfr SvJT 1948 s. 758 ff. Red.

    Mitt syfte med nedanstående är därför visst icke att framlägga ett program för lösning av nämnda problem.
    Syftet är snarare terminologiskt. Det har synts mig, att i den diskussion, som föres nu, liksom i tidigare diskussioner en väsentlig förutsättning saknas att väl förstå vad som säges å ömse håll.
    Det torde, kan man få höra i exklusiva kriminalistkretsar, icke längre behöva sägas, »åtminstone i denna församling», att straff icke avser vedergällning. Från olika håll betonas och har länge betonats, att den, som utövar vedergällning i straffet, han bekänner sig till en desto bättre för länge sedan försvunnen tids vidskepelse och brutalitet.
    Sanningen i all sin påtaglighet är emellertid den, att straff är vedergällning.
    Tanken på vedergällning innesluter föreställningen om behandling efter förtjänst; belönande eller bestraffande: tillgodoförande, resp. fråntagande av en förmån allt efter som den belönades eller bestraffades egen handling anses berömvärd eller förkastlig.
    Att en belöning innebär vedergällning (»in bonam partem») bestrides väl knappast.
    Då däremot så energiskt förnekas, att även bestraffandet är en art av vedergällning (»in malam partem»), beror detta förnekande tydligen främst av att man icke vill, att det skall förhålla sig så. Man gillar icke tanken, att lagbrytaren skall behandlas »efter förtjänst»: han rår icke för vad han gör. Han drivs därtill. Resultatet är på förhand givet. En operation kan göra den ena till brottsling, befria den andra från att vara det. I det kausala tänkandet, sammanfogandet av skeendet under den tillräckliga grundens lag fram till brottet, finns icke rum för högst personligt ställningstagande, eget självständigt skapande. Skuld finnes icke, då man obevekligen drivs till det man företager sig. Det är lika mycket oberättigat att tala om skuld som i det fall, att någon förmås till en handling av en laddad pistol för pannan.
    Under sådana förutsättningar gillar man naturligt nog icke heller tanken, att lagbrytaren skall i anledning av brottet avsiktligt berövas någon förmån eller, såsom det också uttryckes, avsiktligt tillfogas lidande.
    Då man alltså förkastar tanken på att en dylik kombination av föreställningar skall få lov att komma till uttryck under beteckningen straff, söker man upplösa förbindelsen emellan ordet och dess idéinnehåll hittills. Man söker lancera en användning av samma gamla ord med ny betydelse, tillföra språket föreställningen om det vedergällningsfria straffet, d. v. s. hittills en contradictio in adjecto.
    Naturligtvis kan man giva sig på att kalla vad som helst för straff. Att lyckas med ett sådant försök är något annat. Språkmedvetandet är på ett så centralt område knappast särdeles medgörligt att låta sig omvända, att lämna hårt nedkörda känslo- och föreställningsspår. Säger man, att någon straffas, så uppkallar man med eller mot sin vilja föreställningen, att fråga är om någon som handlat illa och som fördenskull behandlas efter förtjänst.

    Icke ens den som tränat sig att i egen användning av ordet straff undertrycka dess nyss nämnda idéinnehåll, går lätteligen fri från att påverkas därav. För allmänheten är det ogörligt.
    Det är därför visst icke likgiltigt (så som stundom säges), huru man kallar en åtgärd mot lagbrytare: straff eller skyddsåtgärd eller »kanske något annat». Ju mer humant man önskar förfara mot en lagbrytare, emedan han är mer eller mindre fullständigt otillräknelig, desto angelägnare bör man vara att i avseende å honom icke använda ordet straff, som frambesvär ett personligt ogillande och därigenom blir en sten på den börda, man av säkerhetsskäl nödgas ålägga.
    Emellertid får räckvidden av det nu sagda, att straff är vedergällning, icke tillskrivas mera än vad det innebär. Det innebär blott, att om man straffar, så begagnar man ett verktyg, som har natur av vedergällning.
    Intet omtalas därigenom om varför eller om när man bör begagna sig av verktyget.
    Det är t. ex. alls icke nödvändigt att man använder straffet för att tillgodose någon mer eller mindre sadistisk lust att plåga. Lika gärna kunde man säga, att den som använder en kniv, ett skärande verktyg, ovillkorligen gör det av lust att skära sönder och skada.
    Ingenting hos straffet såsom ett vedergällningsverktyg berättigar heller att kalla det hämnd, allra minst hämndåtgärd utan gränser.
    Upptages straffet i en rättsskipning, bör det naturligtvis så som andra rättsåtgärder utmärka sig för hovsamhet, klokhet och ändamålsenlighet samt för balans emellan prestation och motprestation; korteligen vara att beteckna såsom rättvist och såsom ett väl anpassat led i den rättsliga organisationen.
    Söker man ett syfte med straffs användning, kan det vara instruktivt att göra iakttagelser från annat håll än från den statliga lagstiftningen och lagtillämpningen, t. ex. från en fars sätt att gå till väga, då han straffar sitt barn. Följande faller mig i minnet: En liten pojke hade en dag åsidosatt någon föreskrift, som fadern givit och som syntes vara betydelsefull. Nu var det så, att sonen sedan han lagt sig för dagen gärna ville hava en mycket älskad trähäst stående invid sängen. Men fadern sade: »Du förstår, att i kväll kan du inte få ha hästen.» Fadern glömmer icke, berättar han, den djupa, trofasta blicken i sonens ögon, då denne svarade: »Det förstår jag.» Efter en stund kallade sonen på fadern och ville veta om hästen hade det bra, där han stod inställd i en garderob. Förvissad härom, somnade sonen in helt lugnt.
    Icke tror väl någon, att fadern berövade sonen nämnda förmån för att själv finna glädje eller att det över huvud var utan speciell mening fadern på angivet sätt övade vedergällning.
    Faderns mening vid användningen av vedergällningsverktyget, m. a. o. genom den ålagda boten, var uppenbarligen att hos sonen, kanske också hos syskonen, inpränta betydelsen av given föreskrift samt att stärka känslan av sonens och syskonens ansvar och uppöva deras självdisciplin.
    Uttryckt i den sedvanliga, visserligen ganska mångskiftande och icke

alltför klara schablonen, har användningen av straffet-vedergällningsverktyget alltså i nämnda fall haft att tillgodose vissa »special- och generalpreventiva syften».
    Det torde få tilläggas, att ju mer den statliga rättsskipningen kan lämpas efter rätta faderssynpunkter, desto bättre.
    Härvid torde insikten om att straff är vedergällning på intet sätt hindra, snarare kraftigt underlätta realiserande av både fasthet och godhet i straffet.
    Icke minst från, må vi kalla det specialpreventiv synpunkt, då det alltså gäller att få fram personlig stadga och resning, är det betydelsefullt att vid en reaktion emot lagbrott taga stöd av lagbrytarens medvetande om skuld, om att han rår för vad han gör.
    Professorn Johan Thyrén insåg, att skuldreaktionen, alltså vedergällningen i straffet, var ur kriminalpedagogisk synpunkt så gagnelig, att en lagstiftare så länge som möjligt borde utnyttja sådant, även om han, såsom Thyrén själv, fann skuldföreställningen vara en blott illusion:
    »Huru sant det än är, att straffet (såsom förbättrande eller avskräckande) vore meningslöst, om brottslingens vilja icke läte sig påverka av orsaker, så är det lika säkert, att straffet ofta vore hopplöst, om brottslingen icke själv trodde och kände sig fri, om han t. ex. icke vore i stånd att känna ånger och därmed tro sig hava kunnat handla annorlunda, över huvud om han, såsom konsekvent fatalist, ansåge sina handlingar såväl i det förflutna som i framtiden absolut förutbestämda. M. a. o. rättsskipningen måste utgå från de båda förutsättningarna, att människan tror sig fri och dock är orsaksbestämd. I själva verket förefinnas städse dessa skenbart oförenliga förutsättningar, tack vare sagda psykologiska illusion, vilken är nödvändig för straffets genomförande.» (Thyrén. Principerna för en strafflagsreform I: 37 f.)

 

    Med andra ord sagt: Den som begår ett lagbrott, kan icke annat, men tror att han rår för vad han gör. Rätteligen är han skuldfri. Men det är nyttigt att utnyttja hans villfarelse om skuld och behandla honom därefter.
    Tankegången erinrar nära om den som tillskrives Wallenstein, då han till någon som klagade över att han blivit oskyldigt dömd till döden, fällde det ofta citerade yttrandet: »So hänge man dich unschuldig, damit solche Verbrechen nicht begangen werden.»
    Näppeligen kan väl lagstiftningen — i all synnerhet på ett så ömtåligt och betydelsefullt område — fara väl av att bygga på ett så cyniskt fundament som det nämnda.
    Utan erkännande av skuld såsom en realitet, ingalunda en blott illusion, är säkerligen allt tal om straff alldeles förfelat. Man torde då böra se sig nödgad att också helt utmönstra detta ord ur lagstiftningen.
    Försök därtill hava icke saknats; knappast dock helt genomförda.
    Bekant är det italienska förslag, som av Ferri framlades 1921, visserligen till en »strafflag» (codice penale) men vari beteckningen straff utbytts mot »sanktioner» och såsom »brottsling» angavs den, för vilken lagen bestämde någon av sanktionerna; även en minderårig eller en sinnessjuk.
    Huruvida det förebådade ombytet i vårt land av beteckningen straff

lag mot beteckningen skyddsbalk verkligen åsyftats medföra hel utmönstring av ordet straff, synes icke tydligt.
    Hittills hava ju beteckningarna straff och skyddsåtgärd, även av Thyrén, använts ganska ömsevis; under den helt otillräckliga motiveringen, att såväl den ena som den andra åtgärden har samma syfte, nämligen att tillgodose preventivändamål.
    Om nu, såsom hittills framhållits, det knappast går för sig att behålla ordet straff i rättsskipningen, därest man finner något overkligt i tanken på ansvar och skuld, så innehåller likvisst Thyréns citerade påpekande ett allvarligt observandum.
    Innan man tager steget fullt ut till att söka förinta kombinationen vedergällning—skuld—straff, därmed också till att negera individens känsla av ansvar och skaparförmåga i vad som sker under hans händer, m. a. o. hans känsla av egen betydelse och mening i tillvaron, måste man vara förvissad om att ett så ödesdigert steg är klart motiverat; d. v. s. att föreställningen om individens skuld i verkligheten ingenting annat är än en illusion.
    Att det förhåller sig så hävdas, såsom vi sett, energiskt av det s. k. kausala tänkandet, självsäkert nog trots detta tänkandes påtagliga skröplighet och aldrig till det yttersta fullföljda tillämpning av den »tillräckliga grundens lag».
    Men minst lika energiskt förnimmer en gärningsman såväl som den, som bedömer hans gärning, att i handlingsögonblicket funnits ett visst mått av personligt avgörande, skuld alltså, ett förhållande tydligt fattbart för ett instrument att förnimma tillvaron, kanske kallat intuition eller introspektion, knappast mindre reellt än det kausala tänkandet.
    Huru lagstiftaren har att träffa sitt avgörande, må här icke mera ingående behandlas.
    Ett må dock understrykas, nämligen att även om lagstiftaren icke avvisar tanken på skuldföreställningen såsom en verklighet, det kan visa sig att han likväl vill utmönstra ordet straff ur lagboken; nämligen därför att han misströstar om en domares förutsättningar att rättvist avväga förefintlig skuld.
    Härom må sägas, att ifall en domare avsäger sig erbjuden oerhörd lättnad att slippa avgöra om brottslingars skuld, så beror det säkerligen av att domaren å ena sidan icke anser det ogörligt att på erforderligt sätt intränga i frågan om skuld i ett föreliggande fall, å andra sidan bestämt anser, att varken brottslingen själv eller samhället skulle fara väl av att icke längre ställas under föreställningen om ansvar, skuld och straff.
    I en daglig tidning säger en insändare: Det betraktas i uppfostran såsom i straff »som ett reaktionärt drag att hylla vedergällningsprincipen. Vi veta alla vart den leder».
    Till avslutning av ovanstående ville jag uttala: Ehuru straffet är vedergällning, är det visst icke klart, att användningen av det verktyget är föråldrat eller att den måste anses skadebringande. Det vore önskligt, att medvetandet härom efter hand bleve allt mer tydligt.
 

Alvar Montelius (†).