Från dagens diskussion. I rättsfallet NJA 1948 s. 513 hade HD till bedömande frågan huruvida en person som vägrats inträde i fackförening kan få frågan om medlemskapet prövad av domstol. En murare, som vistats i Norge under kriget och enligt uppgift samarbetat med tyskarna, hade av fackföreningen vägrats inträde på denna grund. HD fann uppgiften om mannens samarbete med tyskarna vara obestyrkt och förpliktade fackföreningens styrelse att vid vite intaga muraren som medlem. Domen väckte uppmärksamhet i pressen redan då den gavs. I Dagens Nyheter d. 22 febr. 1949 har den blivit föremål för några reflexioner av advokaten, dr. jur. JOSEF FISCHLER under rubriken »Föreningsrätten och rätten att leva»:
»Enligt traditionell liberal rättsuppfattning äger föreningar autonomi, dvs. rätt att själva bestämma i sina egna angelägenheter, framför allt att själva avgöra om en person skall intas som medlem och om medlem skall uteslutas. Denna princip har även i rättspraxis fastslagits beträffande uteslutning ur förening med egentligt ideellt ändamål. Domstolarna har därför vägrat ingripa i några fall där uteslutna medlemmar i religiösa föreningar påkallat domstols prövning av uteslutningens giltighet.
Emellertid har principen småningom uppluckrats i fråga om fack eller liknande föreningar. I sådana fall har åt utesluten medlem tillerkänts rätt att låta domstol avgöra om uteslutningen överensstämmer med föreningens stadgar, och i flera fall har t. o. m. en uteslutning som skett med stöd av någon bestämmelse i stadgarna hävts därför att den framstått såsom uppenbart obillig. Inte nog därmed, en påföljd som enligt stadgarna varit förbunden med uteslutning, t. ex. förverkande av en tidigare insats, har även ansetts kunna undanröjas eller jämkas av domstol.
Allt detta innebär dock icke ett verkligt avsteg från föreningsautonomins princip, utan endast en viss uppluckring av den. Utesluten medlem har ju en gång fullt frivilligt intagits i föreningen och därigenom erhållit vissa rättigheter enligt stadgarna. Tanken att dessa rättigheter icke skall kunna berövas honom i strid mot stadgarnas bestämmelser eller billighetens uppenbara krav är icke principiellt främmande för svensk rätt. Den har kommit till uttryck även inom aktiebolagsrätten genom bestämmelser om skydd för minoriteten, och medlem i fack- eller liknande förening är förvisso icke i mindre behov av skydd än aktieägare mot övergrepp av en majoritet.»
Efter att ha redogjort för HD:s motivering och påpekat att rättsfallet introducerar en i dansk rättspraxis tillämpad regel som för den svenska rättens vidkommande är alldeles ny, skriver förf.:
»Vad som här fastslagits är rätten att leva, att genom eget arbete inom yrket försörja sig. Och åt denna rätt har tillerkänts sådan vikt att den ansetts böra bryta föreningars hävdvunna rätt att själva besluta om vem de vill inta som medlem.
Domen bör ses mot bakgrunden av samhällets förändrade struktur. Fackföreningarna har i realiteten blivit en dominerande faktor inom svenskt arbetsliv. Denna maktutveckling har nu framkallat sin egen begränsning, där den sammanstött med den enskildes livsintressen. Kollektivismens genombrott har här lett till en ny rättsprincip i svensk rättsskipning, en princip som formellt sett synes föga förenlig med liberala rättstankar, men som i grunden dock uppbäres just av en liberal samhällssyn.
Domens principiella och praktiska betydelse är uppenbarligen stor. Den har intresse ej endast för fackföreningar och arbetare eller tjänstemän och deras organisationer, utan även för alla andra sammanslut
ningar inom näringslivet vilka på sitt område innehar maktställningar av monopolistisk natur. Det kan ju i tider som dessa, vilka i mångt och mycket kännetecknas av en återgång till skråväsendets regleringar och organisationsformer, även för näringsidkare vara av vital betydelse att tillhöra en viss sammanslutning inom handel eller industri. Även i sådana fall torde det alltså nu kunna finnas möjlighet för en outsider att tilltvinga sig inträde i yrkesförening eller liknande sammanslutning.»
Avslutningsvis diskuterar förf., huruvida det är nödvändigt att med hänsyn till den enskildes rätt uppoffra föreningarnas autonomi. Enligt förf:s mening kan detta undvikas genom att de föreningar »som nått nyckelpositioner inom näringslivet» frivilligt begränsa sin makt, t. ex. genom att i stadgarna föreskriva att tvister om intagning eller uteslutning skola hänskjutas till skiljenämnd:
»Men är en skiljeklausul i stadgarna bindande för en utomstående som söker inträde? Kan han icke trots en sådan klausul stämma till domstol med yrkande om åläggande för föreningen att inta honom? Så tycks dock icke vara fallet, emedan den som söker inträde i förening måste anses därigenom underkasta sig stadgarnas bestämmelser och därför även en däri intagen skiljeklausul rörande villkoren för medlemskap. Genom en sådan anordning skulle domstolarna även befrias från befattningen med dylika mål, vilka på grund av sin ofta vanskliga beskaffenhet lätt kan leda till att domen — visserligen med orätt — uppfattas såsom ett ställningstagande i politiskt eller socialt hänseende.»
Det kan nämnas, att det i Norge sedan 1948 föreligger ett vilande grundlagsförslag enligt vilket varje arbetsför medborgare i grundlagen skall tillförsäkras »Ret og Pligt til at arbeide for sit Udkomme».
De utomäktenskapliga barnens rättsställning diskuteras av prof. FOLKE SCHMIDT i en uppsats i Sociala Meddelanden nr 1. Förf. ställer sig kritisk mot att förslaget till föräldrabalk bibehållit möjligheten »för en fader att göra sig fri från vidare bidragsskyldighet till ett utomäktenskapligt barn genom att till barnavårdsnämnden överlämna ett engångsbelopp.» Han behandlar också reglerna om fastställande av faderskap och diskuterar huruvida den i propositionen föreslagna lösningen kan läggas till grund för en reform, som ger de utomäktenskapliga barnen arvsrätt efter fader och fädernefränder. Förf. skriver:
»Av avgörande betydelse för frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt är den sociala uppfattningen bland olika samhällsgrupper. Låt vara att man är ense om att de utomäktenskapliga barnens ställning bör förbättras, en reform i sådan riktning bör dock ha stöd i det allmänna folkmedvetandet. Lagens makt är nämligen ganska begränsad. För lagens genomförande är det väsentligt, att såvitt möjligt den utpekade fadern eller i varje fall hans sociala omgivning skall vara övertygad om riktigheten av ett utslag, som fastställer ett faderskap.
Det är en allvarlig brist i den hittillsvarande utredningen, att man icke beaktat detta förhållande. Föräldrabalksförslaget har utarbetats av en krets jurister utan direkt samarbete med socialarbetare och lekmän. Man har heller inte företagit några sociologiska undersökningar i syfte att utröna verkningarna av de nuvarande reglerna om fastställande av faderskap. Jag vill i korthet berätta om en undersökning, som utförts av jur. stud. Kåre Westling och framlagts på mitt seminarium. Westling har undersökt samtliga barnavårdsmannaskap inom
en socken i Västergötland i syfte att utröna, i vilken utsträckning fäderna punktligt betalade sina underhållsbidrag. Av de 58 fäder till barn utom äktenskap, som undersökningen närmast avser, hade faderskapet erkänts i samband med avtal beträffande 46 fäder samt fastställts genom dom beträffande 12. Av de 46 'avtalsfäderna' kunde 27 anses ha en god betalningsstandard. 19 av 'avtalsfäderna' var däremot mindre punktliga i sina betalningar. Någon gång berodde detta på bristande betalningsförmåga hos fadern, någon gång på att ovänskap uppkommit mellan fadern och modern eller hennes anförvanter eller att fadern ansåg det orättvist, att han skulle betala, sedan modern ingått äktenskap med annan man. I tre av avtalsfallen berodde ovilligheten på att mannen i efterhand fått reda på att kvinnan haft samlag med annan. För en man hade modern t. o. m. berättat, att han ej skulle vara fader till barnet. De 12 fall, där faderskapet fastställts genom domstolsutslag, utgör en enhetlig grupp. Samtliga dessa fäder betalade mycket oregelbundet eller inte alls. I vissa fall berodde detta på bristande förmåga. De flesta fallen av betalningsvägran (8 fall) berodde på att bidragsgivarna hyste misstankar om att faderskapet ej var med verkligheten överensstämmande, och enligt barnavårdsmännens uppgifter var dessa misstankar beträffande flera av dem fullt berättigade.
Det är icke säkert, att Westlings undersökning ger en representativ bild av förhållandena i allmänhet. Nya undersökningar är önskvärda. Westlings utredning pekar dock hän på att den nuvarande regeln om fastställande av faderskap enbart på grund av en bevispresumtion har allvarliga nackdelar. På grund av faderns bristande villighet att betala är en dom på fastställande av faderskap ofta mindre värdefull ur barnets synpunkt. Betydelsen av domen är då främst, att den kan läggas till grund för ansökan om bidragsförskott.»
För egen del förordar förf., som citerar justitieministerns uttalande i propositionen om önskvärdheten av nordisk likformighet på detta område, en kompromiss mellan den nuvarande svenska regeln och den dansk-norska regeln. Har modern haft samlag med flera män under konceptionstiden, skulle domstolen förklara den vara fader, vars faderskap på biologiska grunder synes mest sannolikt. Skulle det icke vara möjligt att efter dessa grunder utreda, att den enes faderskap vore mera sannolikt än den andres, finge domstolen stanna vid att faderskapet icke kunde fastställas. För den sistnämnda gruppen avvisar förf. den dansk-norska regeln om flera bidragspliktiga och skriver:
»Den radikalaste lösningen vore att i detta fall låta det allmänna inträda för att säkerställa barnets underhåll. I viss mån har svensk rätt redan beträtt denna väg. Enligt lagen om särskilda barnbidrag utgår således ett särskilt barnbidrag om 250 kronor — utöver det allmänna barnbidraget — till barn utom äktenskap, beträffande vilket faderskapet icke blivit fastställt, under förutsättning att barnet fyllt tre år. Gruppen barn utan fäder är, som förut nämnts, relativt stor eller omkring 8 % av alla barn födda utom äktenskap. Det är tänkbart, att den föreslagna regeln skulle innebära, att gruppen barn utan fäder ökades med några procent. Denna konsekvens bör man enligt min mening ta, med hänsyn till de fördelar man då kan vinna fördet stora flertalet utomäktenskapliga barn. Endast om man har starkare garantier än för närvarande för ett riktigt resultat vid fastställande av faderskapet, kan man nå social anslutning till en reform om fullständig rättslig jämställdhet för utomäktenskapliga barn.»
Brottslighetens utveckling belyses i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning d. 9 mars 1949 av kriminalpolisintendenten i Göteborg J. E. N. WESTLIN. Förf. understryker att statistiken över de i
underrätt sakfällda lämnar frågan om brottslighetens ökning eller minskning helt obesvarad. Han publicerar en statistik över inbrott och inbrottsstölder i Göteborg under en serie av år:
| år | anmälda inbrott och inbrottsstölder | upptäckta inbrott och inbrottsstölder |
|---|
| 1938 | 827 | 402 |
|---|
| 1939 | 925 | 481 |
|---|
| 1940 | 1 180 | 524 |
|---|
| 1941 | 1 250 | 524 |
|---|
| 1942 | 1 764 | 451 |
|---|
| 1943 | 1 817 | 521 |
|---|
| 1944 | 1 443 | 616 |
|---|
| 1945 | 1 646 | 556 |
|---|
| 1946 | 1 868 | 595 |
|---|
| 1947 | 1 939 | 621 |
|---|
| 1948 | 2 788 | 585 |
|---|
Förf. skriver:
»Inför en stegrad brottslighet reagera säkerligen de flesta på det viset att kraftigare skyddsåtgärder mot lagbrytarna påyrkas. Långt viktigare är, att risken för upptäckt göres så stor att yrkesbrottslingens näringsfång blir mindre lönande än vad det nu är. På grund av personalbrist har polisens och åklagarmaktens reaktion mot brottsligheten emellertid blivit så ineffektiv att redan på grund därav en ökning av brottsligheten måste förväntas uppkomma. Det förefaller som naturligt, att ökningen i frekvens härvid i all synnerhet kommer att göra sig gällande i fråga om de brottskategorier inom vilka de kroniska brottslingarna hava sin verksamhet förlagd. — — —
Vilka risker det torde innebära att en person, som vet att han har en ouppklarad affär med polisen, får vänta månad efter månad innan hans fall blir avgjort ligger i öppen dag. Det är icke så roligt att söka en plats med vetskap om att man har ett brottmål svävande över sig och att man någon gång längre fram har att inställa sig inför rätta och kanske senare får ett frihetsstraff. Det är knappast ägnat att förvåna, om en sådan person förövar en rad nya brott under väntetiden. Liknande förhållanden torde råda i Stockholm och andra större städer.»
Efter att ha belyst de svårigheter kriminalpolisen möter i sitt arbete, slutar förf.:
»Med det sagda har jag velat fästa uppmärksamheten på att det finns andra och bättre utvägar att hejda en ökning i brottsligheten än att skärpa straff och andra åtgärder mot brottslingarna. Enligt mitt förmenande är det viktigare att se till att så många som möjligt av brotten bli upptäckta, så att man med gott samvete kan predika över temat: 'Brott lönar sig inte'.»
Insikten att polismaktens effektivitet har större allmänpreventiv betydelse än stränga straff vinner utbredning i allt vidare kretsar.
Riksåklagarämbetet har i en cirkulärskrivelse till statsåklagarna d. 29 dec. 1948 behandlat frågan om åtal mot sinnessjuka.
Enligt 20 kap. 6 § i processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk skulle allmänt åtal äga rum »då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet». I motiven (SOU 1938:44 s. 256) framhöll beredningen bl. a. att en förutsättning för åtal vore att det funnes tillräckliga skäl att den misstänkte vore straffskyldig för gärningen: åtal skulle sålunda ej äga rum, om det vore uppenbart, att den misstänkte på grund av sinnessjukdom vore otillräknelig. Lagrådet fann vid sin granskning av förslaget att den på detta sätt angivna inskränkningen i åtalsplikten blivit för
omfattande och föreslog att det skulle uttryckligen föreskrivas att, där den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kunde fällas till ansvar, åtal finge äga rum, om tillräckliga skäl förelåge att han begått gärningen och åtal av särskild anledning funnes påkallat. I propositionen beaktades lagrådets hemställan. Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen att den avfattning lagrummet erhållit i denna kunde ge anledning till den icke avsedda tolkningen att åklagaren i princip skulle underlåta att åtala så snart han för sin del ansåg den misstänkte vara av sinnesbeskaffenhet som uteslöte straffbarhet, och att det blott hade införts en befogenhet för honom att det oaktat väcka åtal när särskilda skäl vore därtill. Utskottet förordade fördenskull att man i paragrafen endast skulle stadga att åklagare skulle tala å brott, som hörde under allmänt åtal. Med denna skrivning avsågs icke att helt utesluta möjligheten för åklagaren att avstå från åtal mot en sinnessjuk person. I sådana fall, då det vore ställt utom varje tvivel, att den misstänkte på grund av sinnessjukdom icke kunde fällas till ansvar, och ett åtal icke heller ur allmän synpunkt vore påkallat — t. ex. i vissa fall då någon som vore intagen på sinnessjukhus kommit i tillfälle att begå brott — borde åklagaren sålunda kunna underlåta åtal. Lagrummet erhöll därefter den av utskottet föreslagna utformningen.
I en d. 27 dec. 1946 dagtecknad framställning till K. M:t framhöll JO som önskvärt, att bestämmelser meddelades eller anvisningar lämnades hur de allmänna åklagarna borde förfara, när fråga uppkommer om åtal för brott som begåtts av person som försöksutskrivits eller avvikit från sinnessjukhus.
I sin cirkulärskrivelse har riksåklagarämbetet utfärdat anvisningar rörande frågan om åtal mot sinnessjuka.
I skrivelsen understrykes till en början att förutsättningarna för att åtal i dylika fall skall kunna underlåtas är dels att det är ställt utom allt tvivel att den misstänkte är straffri enligt 5 kap. 5 § SL, dels att det är uppenbart att åtal icke är påkallat ur allmän synpunkt. För att kunna bedöma den misstänktes sinnesbeskaffenhet måste åklagaren införskaffa tillfyllestgörande utredning. Där icke annan utredning ställer det utom tvekan att den misstänkte är straffri jämlikt 5 kap. 5 § SL kan åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, med åberopande av 23 kap. 14 § RB hos rätten framställa begäran om att den misstänkte underkastas sinnesundersökning. Häktas den misstänkte, bör åklagaren hemställa, att tiden för väckande av åtal bestämmes så att utlåtandet kan föreligga, innan åklagaren måste besluta om åtal. Det inskärpes att åklagaren måste göra en självständig bedömning av utredningen och att han måste vara till fullo övertygad om att de från sakkunnigt håll anförda skälen föranleda straffrihet jämlikt 5 kap. 5 § SL för att han skall kunna underlåta att väcka talan vid domstol i vanlig ordning.
Riksåklagarämbetet framhåller att åtal kan vara motiverat ur allmän synpunkt även om åklagaren finner det fullt klarlagt att 5 kap, 5 § SL är tillämplig. Som omständigheter, vilka böra föranleda åklagaren att väcka åtal, anföres, att åtal kan erfordras för att få fastslaget att gärningen begåtts av den misstänkte, för att skapa närmare klarhet angående gärningen, särskilt om flera kunna antagas vara inblandade, eller för att undanröja ovisshet om hur gärningen rättsligen är att bedöma. Då det är
fråga om särskilt grova brott bör åtal kunna underlåtas endast om den misstänktes abnormitet är så tydligt manifesterad, att den är uppenbar också för lekmannen. Åtal kan vidare vara motiverat av att gärningen kan föranleda avsättning eller suspension, förverkande av egendom till mera betydande värde eller annan dylik påföljd, exempelvis straffskatt. Det framhålles vidare att målsägandens inställning till saken bör tillmätas viss betydelse, särskilt om uppkommen skada icke blivit reglerad. Skulle den misstänkte själv önska få en rättegång till stånd, torde detta i och för sig icke behöva föranleda att åtal anställes, eftersom åklagarens prövningsrätt endast omfattar fall som otvivelaktigt kunna hänföras under 5 kap. 5 § SL. Det påpekas emellertid att behov av försvarare regelmässigt torde få anses föreligga och att åtal bör anställas om försvararen påyrkar detta.
Ämbetet hänvisar distriktsåklagare att underställa tveksamma fall vederbörande statsåklagare, och statsåklagarna anbefallas att hänvända sig till riksåklagarämbetet om anledning till tvekan förekommer. I vissa ärenden skall samråd alltid ske med riksåklagarämbetet, innan åklagare beslutar underlåta åtal, såsom då fråga är om misstänkt som drabbas av sinnessjukdom eller därmed jämställd abnormitet efter brottets förövande och fall som avses i 5 kap. 5 § andra stycket SL.
Det påpekas i skrivelsen att det vid åtalsfrågans bedömande ur allmän synpunkt bör beaktas, huruvida den misstänkte kommer att intagas för vård på sinnessjukhus. Om den förövade gärningen icke är av grövre art, torde det nämligen i regel vara ur allmän synpunkt tillfyllest att den misstänkte beredes vård och härigenom hindras att ånyo begå brott. Någon gång, heter det i skrivelsen, kan det vara motiverat att underlåta åtal även för det fall att den misstänkte ställes under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare.
I sammanhang med vad riksåklagarämbetet i ämnet anfört kan det förtjäna framhållas, att man även när straffriförklaring ej är indicerad kan åvägabringa att en lagöverträdare som finnes vara i behov av psykiatrisk vård underkastas dylik, nämligen genom förmedling av en villkorlig dom. En erinran om denna möjlighet finnes sedan 1945 intagen i 5 kap. 6 a § andra stycket SL. Kan det konstateras, att en misstänkt, som lider av själslig abnormitet utan att fall som i 5 kap. 5 § SL sägs är för handen, behöver vård på sinnessjukhus, torde det stundom kunna vara lämpligt att åklagaren i samråd med domstolen söker åvägabringa att den misstänkte på egen ansökan eller på polismyndighetens begäran blir intagen på sinnessjukhus, innan lagföring för brottet äger rum. Domstolen kan därefter genom en villkorlig dom meddela föreskrift jämlikt 8 § lagen om villkorlig dom att den dömde skall underkasta sig sådan vård. Omvägen över en villkorlig dom är emellertid både vansklig och besvärlig, och den har därför veterligen sällan kommit till användning. Det synes därför böra undersökas, huruvida skäl finnes att öppna en möjlighet för domstol att utan denna omväg förordna om överlämnande till psykiatrisk vård.
Sven Ersman.