Förslag till internationell konvention om dödförklaring. Det andra världskriget vållade ofantliga förluster av människoliv. Några tillförlitliga uppgifter om hela antalet av de människor som dödats genom rena krigshandlingar eller genom förföljelse mot civilbefolkning torde icke föreligga, men en siffra på 42 miljoner har nämnts. Miljoner människor ha försvunnit utan att det med säkerhet kan fastställas om de avlidit och när detta skett. Saknade personer endast i Europa med undantag av Sovjetunionen uppgå enligt en grov uppskattning till ett antal mellan 8 och 12 miljoner.
    Då dödsfall icke kan i vanlig ordning fastställas, måste rättsliga spörsmål rörande den saknade personen lösas på grundval av en presumtion

302 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.att han avlidit. Reglerna härom i olika länder äro mycket skiftande. Härtill kommer att i internationellt privaträttsligt hänseende åtskillig osäkerhet råder på detta rättsområde. De svenska bestämmelserna om dödförklaring i 8 kap. lagen om boutredning och arvskifte äro otvivelaktigt tillämpliga i fråga om svensk medborgare, oavsett om denne ägt hemvist inom riket eller ej. I vilken utsträckning annan än svensk medborgare kan dödförklaras av svensk domstol är däremot ovisst; delade meningar ha kommit till uttryck. Detsamma gäller frågan i vad mån en av utländsk domstol eller myndighet meddelad dödförklaring skall tillerkännas rättsverkan i Sverige. Dessa spörsmål ha närmare behandlats av WILHELM MICHAELI i SvJT 1946 s. 456, som i samband därmed framhållit att det borde vara en uppgift för Förenta nationerna att ombesörja en internationell reglering av institutet dödförklaring.
    Arbetet på en sådan internationell reglering har nu framskridit så långt att ett förslag till konvention om dödförklaring av saknade personer av Förenta nationernas generalsekreterare utsänts till medlemsstaterna för yttrande. Konventionen begränsas till att avse personer som försvunnit åren 1939—1945 under sådana förhållanden att det föreligger skälig anledning till antagande att försvinnandet orsakats av dödsfall till följd av krigshändelse eller ras- eller religionsförföljelse eller politisk eller nationell förföljelse. Behörighet att utfärda dödförklaring enligt konventionen skall tillkomma vissa närmare uppräknade domstolar. För att konventionen skall bli så användbar som möjligt har därvid behörighet ej endast grundats på den saknades personliga förhållanden utan även ansetts böra tillkomma domstol i sökandens uppehållsort (place of residence) och i ort där egendom tillhörig den saknade finnes. Dödförklaringens materiella rättsverkan regleras icke i konventionen utan ankommer på nationell lag enligt tillämpliga internationellt privaträttsliga grundsatser. I konventionen utsäges endast att dödförklaringen skall ha samma rättsverkan som dödförklaring i land som känner detta institut; i annat land skall den, såvitt det är tilllämpligt, ha samma rättsverkan som verkligt dödsfall. Stater som biträda konventionen åtaga sig att erkänna dödförklaring som utfärdats enligt konventionen och att giva den samma verkan som en av statens egna myndigheter utfärdad förklaring. En internationell byrå för dödförklaringar skall upprättas och denna skall föra ett centralt register samt varje månad offentliggöra en lista över ansökningar och slutliga beslut i dödförklaringsärenden. Dödförklaring får icke utfärdas förrän tre månader förflutit efter det byrån offentliggjort ansökningen.
    Det är avsett att, sedan yttranden över konventionsförslaget inkommit, frågan skall ytterligare behandlas av ekonomiska och sociala rådet samt förslag framläggas för generalförsamlingen.

Björn Kjellin.