BORGMÄSTAREN CONTRA BORGERSKAPET.

 

En småstadsinteriör från 1800-talets början.

 

AV

 

F. D. BORGMÄSTAREN GREVE C. V. SPENS.

 

III.

 

Då målet rörande »Leipzigerslaget i Ulricehamn», såsom uppträdet under Lucianatten 1813 kallades, d. 6 april 1814 förelåg till avgörande, bestod rådstuvurätten, utom av ordföranden, auditören Kjellerstedt, av f. häradsskrivaren Een, carduansmakaren Norén, f. mönsterskrivaren Larsson och handlanden Hultin. Av dessa hade Een deltagit i målets handläggning från och med d. 16 febr. och Norén från och med d. 26 febr., under det att Larsson och Hultin voro med för första gången och samma dag avlade domareed. Man får ju vid sådant förhållande ej undra över att de båda sistnämnda begärde uppskov med avgörandet »till beredande av ett säkrare omdöme». Då rådstuvurätten d. 12 april ånyo sammanträdde, visade det sig, att de fyra rådmännen voro starkt inställda till förmån för borgarna och mot borgmästaren. Innan vi redogöra för rådstuvurättens utslag ifråga om de båda huvudpersonerna, Kullgren och borgmästaren, skola vi nämna något dels om vad som blev bevisat rörande förloppet vid uppträdet på torget, och dels rörande en del i målet inblandade bipersoner.
    Ehuru Kullgren länge sökte göra gällande, att den person, med vilken han varit i delo på torget, varit en för honom helt obekant person, och att han först efteråt av andra erfarit att det varit borgmästaren, blev det snart nog klart genom vittnens berättelser om Kullgrens yttranden vid tillfället, att Kullgren omedelbart igenkänt borgmästaren. Det blev vidare klart, att Kullgren tilldelat borgmästaren åtskilliga slag, av vilka dock icke följt någon skada, samt att borgmästaren tilldelat Kullgren minst ett slag, därav denne erhållit en blånad under ena ögat. Båda slagskämparna gjorde emellertid gällande, att den andre slagit först, ståndpunkter, som de vidhöllo under målets hela gång. Den långt övervägande bevisningen härutinnan var dock till borgmästarens förmån. I allt fall blev det till fullo styrkt, att Kullgren börjat det personliga ofredandet genom att han, såsom vittnet Stina Lindqvist uttryckte sig, »flög borgmästaren i kappkragen». Utom den misshandel,

borgmästaren undergick från Kullgrens sida, blev han av andra personer, som omringade honom, ryckt i kläderna samt skuffad och dragen omkull, men vem eller vilka som härvid varit verksamma, kunde icke utrönas. Det var emellertid, såsom ofta är fallet, lättare att få bevisning om vad som sagts, än vad som gjorts, och kränkande yttranden omvittnades i många variationer av olika vittnen. Vi nämna några av Kullgrens tillmälen: »Vad har ni med borgerskapets kanoner att göra!» »Ni är borgerskapets förtryckare!» »Ni har ingen talan här, Er plats är på rådstugan.» »Tjuvpojke! Du har blivit borgmästare för bittida, din svinhund! Stäm mig för det och gack sedan på rådstugan och döm!»

    Borgmästaren erkände, att han kallat Kullgren för fähund.
    Efter det stadsnotarien Westerstrand kommit borgmästaren till hjälp, lyckades denne omsider rädda sig in i Bengtssonska huset.
    En särdeles slät roll spelade den bålde kaptenen Sparrsköld såväl vid uppträdet som senare under rättegången. Ombedd av borgmästarinnan att frälsa hennes man, rusade han ut på torget med sabeln i högsta hugg, ropande att nu skulle det bliva annat av. Han blev emellertid omedelbart omringad av borgarna, och kopparslagaren Ruckman ryckte till sig både sabeln och sabelbaljan, som bröts sönder. Kaptenen blev då spak och utropade gång på gång att han icke ville borgarna något ont. Enligt löjtnant Flach föllo hans ord: »Jag har inte rört Er, mina vänner, släpp mig!» Under tiden drog han sig tillbaka mot Bengtssonska huset och kom in där, men hade då även förlorat sin uniformsmössa och fått kläderna sönderrivna. En av damerna omvittnar, att det väckte uppmärksamhet, att kaptenen återkom till balen iförd civila kläder.
    Då Ruckman i målet gör gällande, att han fått ett slag över nacken av sabeln och att han handlade i nödvärn, och då vittnen intyga att kaptenen »gjorde rörelser med sabeln», »vinkade» med densamma och till och med att han »högg framför sig», ropande: »I ären några fähundar, I bören ha stryk», påstår kaptenen, att han inte rört någon människa och endast avsåg »att stilla de upprörda sinnena och återställa ordningen». Han gör gällande att han lätt skulle kunnat avlägsna från sig den omgivande folksamlingen, men att han, då han märkte, att den bestod av stadens »bättre ansedde» handlande och borgare, fann lämpligast att tilltala dem på gott sätt, och att hans »köld och fintlighet» voro de »lyckliga medel», som räddade hans person.
    Följande passus i Sparrskölds skrift är värd att återgiva:
    »Jag vet ej, huru fruktan kunnat uppstå, att jag i obetänkt hetta skulle utgjuta borgerligt blod. Om min blod vid detta tillfälle varit så het som de personers, vilka anföllo mig, hade jag säkert ej så fogligt bemött dem utan otvivelaktigt med de medel jag hade i händer avlägsnat de anfallande från mig och försvarat min sabel och dess balja, som vid tillfället rycktes ifrån mig, icke av Ruckman ensam utan av flere personer, vilket även av vittnen är upplyst. Ehuru det icke är för att ursäkta att min sabel var dragen, vill jag likväl nämna att det skett mera av en händelse än av en föresats, vilket sakens utgång och mitt fredliga uppförande nog tycks bevisa. Sabeln blev icke heller blottad förrän på torget, då jag gått nedför trappan utanför Bengtssons hus. Om den då för ögonblicket varit lyftad, kan jag icke med visshet påminna mig, men att jag därmed genast vid ned

komsten hotat någon, är så mycket mera ogrundat som folksamlingen då var nära rådhuset, varåt jag sedan begav mig, och vid framkomsten dit höll jag den ned och dold. Skulle någon orsak finnas till dessa personers fruktan för ett vapen, vilket hittills i en fredlig människas hand aldrig varit ansett för farligt, kan omöjligen jag upptäcka någon anledning till deras fruktan för min sabelbalja, vilken de likvisst först bemäktigade sig. Denna deras fruktan var i min tanka således högst överflödig och blott en diktad orsak till deras oväntade uppförande.»

 

    Man kan nog tycka att det låg ganska nära till hands att på kaptenen tillämpa 24 kap. 8 § MB, som lydde: »Drager någon oträngd av vredesmod kniv eller svärd — — — sker ej skada, böte ändå 10 daler.»
    Actor fann emellertid icke antagligt att sabeln blivit dragen i vredesmod, och rådstuvurätten uttalade att Sparrsköld, då han bevisligen icke tillfogat någon skada och hans vid tillfället ådagalagda uppförande icke skäligen lämnade rum för den förmodan, att han i vredesmod blottat sitt vapen, enligt grunderna i 24 kap. 8 § MB icke gjort sig skyldig till ansvar.
    Å Ruckman yrkade actor däremot ansvar enligt 21 kap. 7 § nämnda balk, som lydde: »Överfaller man annan å allmän väg eller gata — — — och bryter vägfarandes resetyg; böte 40 daler — — —.» Ruckman frikändes av rådstuvurätten, »enär han av Sparrskölds förhållande kunnat hava vådliga följder.» Hovrätten fastställde utslaget i denna del, och Högsta domstolen gjorde däri ingen ändring.
    Rörande actors ställningstagande till frågan om Sparrskölds brottslighet yttrar Ruckman att han »har svårt att förena redig slutkonst i actors förklarande att kaptenens sabel icke blivit dragen i vredesmod» och »att actor öppet vågat det lyckade försöket att advocera Sparrsköld från välförtjänt näpst för hans högst obetänksamma och straffvärda uppförande och missbrukade, fastän av Ruckman stäckta hjältemod.» I fråga om tillämpningen å Ruckman av 21 kap. 7 § MB säger han, att han inte kan finna varken att kaptenen kan betraktas som vägfarande eller att sabeln utgör ett »resetyg».
    Stadsnotarien Westerstrand hade också på borgmästarinnans begäran gått ut på torget. Han fick där se hurusom borgmästaren blivit dragen omkull av några personer, och hjälpte upp honom, så att han kunde komma in i Bengtssonska huset. I stället blev Westerstrand själv föremål för den »ilskefulla och synbarligen av starka drycker överlastade hopens förolämpningar» samt erhöll örfilar, blev dragen i håret samt knuffad, varjämte Westerstrands frackskört lösrycktes. Vem eller vilka som våldförde sig å Westerstrand kunde icke utrönas i vidare mån än att guldsmeden Holmström, efter det ett vittne intygat, att Kullgren ryckt sönder Westerstrands frack, erkände att det varit Holmström som gjort det, dock under påstående att det skett av olyckshändelse, i det att, då Holmström i ren välmening sökt draga Westerstrand från hattmakaren Hägerström, som fasthölls av Westerstrand, denne gjort en så häftig rörelse att Holmström fått frackskörten i handen. Dessa hittades senare i rännstenen. Rådstuvurätten dömde Holmström att plikta för »knubbande» 24 sk. och för därmed förenat gatufridsbrott 13 riks

daler 16 sk. och tillämpade därvid bl. a. 35 kap. 4 § MB, som lydde: »drager man annan i hår eller skägg, skuffar, stöter eller knubbar, och synes ej åkomma, vare samma bot (6 mark).»
    Hovrätten och Högsta domstolen gjorde häri ingen ändring, ehuru Holmström försäkrade, att han aldrig i hela sitt liv »knubbat» någon människa, »varmed lärer menas i ond avsikt stött eller knuffat». Holmström erbjöd sig ersätta skadan å fracken, vilken uppskattats till 46 riksdaler riksgäld, men kunde ej medge att han förolämpat personen, som bar plagget. Han säger: »Jag vet icke att lagen ifråga om väg- och gatufridsbrott avser några klädespersedlar utan endast skapade, livägande varelser, de där för egen säkerhet inom staten kontanta årliga utskylder till staten erlägga. En sådan varelse har jag aldrig förfördelat på öppen gata eller väg.» »I hela ransakningen finns intet enda skäl till att jag vidrört än mindre knubbat Westerstrands person, endast hans rockskört blev av mig fattat.»
    Borgarna gjorde gällande att Westerstrand i likhet med borgmästaren överfallit dem, men actor uttalar, att mot Westerstrand ingen anledning till brottslighet förekommit, varför han borde »få njuta sin oskuld till godo», och rådstuvurätten förklarade, att undersökningen utvisade, att Westerstrand ej givit anledning till den behandling han fått vidkännas.
    Såsom borgmästaren i angivelseskriften omnämner, följde den uppretade hopen av borgare efter borgmästaren och Westerstrand, då dessa togo sin tillflykt till Bengtssonska huset. Här uppstod panik bland balsällskapet, då några borgare inträngde i förstugan och gjorde min av att fortsätta uppför trappan. I festlokalen plockades fram eldgafflar och andra försvarsvapen, och någon ropade att man borde släcka ljusen, men, som väl var, blev detta endast delvis utfört. Den som räddade situationen var en av musikanterna från Jönköping, tenngjutaregesällen Moberg. Han ställde sig såsom en annan Sven Duva överst i trappan med en bordskiva i den ena handen och en såstång i den andra samt hotade att krossa skallen på envar obehörig, som försökte gå upp. Borgarna drogo sig då tillbaka, men actor yrkade ansvar å några av dem »för det de ådagalagt benägenhet att åstadkomma vidare fortsättning av gräl och oljud». Rådstuvurätten dömde dels Sven Carlsson — ehuru denne påstod att han icke haft annat syfte än att han ville träffa sin broder Carl Carlsson, som tillhörde balsällskapet — och dels Ruckman att för hemgång enligt 20 kap. 4 § MB böta 13 riksdaler 16 sk. Övriga i detta sammanhang åtalade borgare frikändes.
    Hovrätten fastställde rådstuvurättens utslag mot Carlsson och Ruckman, men Högsta domstolen befriade jämväl dem från ansvar i denna del.
    I fråga om bortförandet av kanonerna yrkade actor ansvar å Holmström och gördelmakaren Ekebom för det de, oaktat erhållen kunskap därom att borgmästaren anbefallt skjutning med stadens kanoner, likväl förbjudit åtgärden och varit behjälpliga med kanonernas bortförande. Det är anmärkningsvärt, att actor hänförde detta till »vanvördnad mot förman» och yrkade ansvar enligt 15 kap. MB, som handlar »Om

dråp, hugg och slag å husbonde eller förman så ock oqvädinsord mot them». Holmström och Ekebom ursäktade sig med att de omöjligen kunde tro den berusade stadsbetjänten Schultz' osannolika uppgift att borgmästaren anbefallt skjutning mitt i natten och för Lucia. Det skulle varit icke allenast obehörigt utan rent av brottsligt att skjuta nattetid, enär barnsängshustrur och »barnsbördsförväntande» varit boende i närheten av torget och lätteligen kunnat av larmet obotligen skadas. De omnämnde också att borgmästaren själv låtit föra sin späde son till en annan del av staden.
    Rådstuvurätten yttrade:
    »Evad herr borgmästarens i detta avseende meddelade befallning i de anklagades tanka anses lämplig eller icke, var det likväl icke bemälte anklagade tillständigt att med åsidosättande av den aktning för deras styresmans bud, som deras borgareed, jämförd med Kungl. brevet d. 29 juli 1752, ovillkorligen bjudit, egenvilligt och utan att förut lämpligen framställa deras åstundan att få skjutningen inställd, sätta sig emot herr borgmästarens givne och för dem kände föreskrift. Särskilda rådstuvurätten prövar därför rättvist att med tillämpning av 1 kap. 4 § utsökningsbalken (egenmäktigt förfarande) döma Holmström och Ekebom att vardera böta 6 riksdaler 32 sk.»

 

    Häri skedde ej ändring i högre instans.
    Under rättegången hade ofta varit fråga om huruvida och i vilken utsträckning borgarna varit av starka drycker överlastade. Tydligen vorode vid tillfället allesammans mer eller mindre upprymda. De voro»muntra», säger ett vittne. Skålarna hade kantänka varit många. Då vittnet färgaren Lundahl tillspordes om sin uppfattning, begärde han att få av domstolen bestämt, huru en drucken bör se ut. Sedan vittnet fått erinran om det otillbörliga i en sådan fråga, då vittnet ej saknade förmåga att själv urskilja det tillstånd, som utmärkte rus, berättade vittnet, att gördelmakaren Ekebom suttit sovande på en stol, och att vittnet sett något på hans kläder, som tycktes tillkännagiva, att han »givit över». Vittnet visste dock icke, huruvida fylleri eller opasslighet förorsakat Ekeboms tillstånd. Sven Carlsson hade vid samma tillfälle väl icke varit alldeles nykter men dock kunnat gå. Ett annat vittne, som tillfrågas om Sven Carlsson varit drucken, svarar försiktigtvis, »att han icke varit det till skada». Ytterligare ett annat vittne berättar dock att även Carlsson somnat på en stol och »givit över».
    Actor yrkade ansvar å Ekebom och Carlsson för fylleri enligt KF d. 24 aug. 1813 emot fylleri och dryckenskap.
    Ekebom och Carlsson bestredo och framhöllo att tillfredsställandet av det naturliga behovet av sömn om natten icke utgjorde bevis om överlastat tillstånd. Kräkningar och uppkastningar vållades också ofta av andra orsaker.
    Rådstuvurätten dömde Ekebom och Carlsson enligt nyssnämnda förordning, som härmed för första gången tillämpades i staden, att böta 3 riksdaler 16 sk. vardera, men Högsta domstolen fann Ekebom icke mot sitt nekande övertygad om att ha varit överlastad, varför han frikändes.
    Det blev snart nog klart, att kärnpunkten i målet, i vad detta gällde

Kullgren, var, huruvida borgmästaren, då han blev förfördelad, uppträdde såsom ämbetsman eller såsom enskild person. I förra fallet skulle Kullgrens straff bliva högst avsevärt mycket strängare. Men även för borgmästaren själv var denna fråga av direkt betydelse, enär Kullgren yrkat ansvar å honom för misshandel och ärekränkning, vilket yrkande, om fråga var rörande brott i ämbetet, icke skulle kunna av rådstuvurätten upptagas till prövning, då ju borgmästaren i fråga om ämbetsfel lydde under hovrätten. Actor gjorde gällande, att borgmästaren gått ut på torget sin plikt likmätigt för att å ämbetets vägnar bjuda lugn och stillhet, och att han alltså var stadd i ämbetsutövning. Actor yrkade också ansvar å Kullgren enligt 18 kap. 8 § MB., som enligt KF d. 20 jan. 1779 lydde: »Hwar som bär hugg och slag å någon Domare eller annan Konungens Embetsman, then ther med Konungens Fullmagt försedd — — — är, i Embetes ärender eller hämnas therföre å honom, hafwe förwerkat lif sitt — — — Sker thet ej för Embetets skull; pliktes om Lag eljest förmår.» Med frågan om borgmästarens brottslighet ansåg actor sig icke befogad att taga befattning, enär det ej ingick i hans förordnande.
    Kullgren hävdade, att borgmästaren vid tillfället varit att betrakta som enskild man. I en av Falk författad skrift yttrar han:
    »Både actor och angivare påstå, att den sistnämnde skall böra anses som hade han varit i utövning av sitt borgmästareämbete att söka hämma inom staden förefallande oordningar, buller och oväsende å gator och torg. Lika uppriktigt som jag medgiver, att herr borgmästarens ämbetsmannabefattning jämväl kan och bör sträcka sig till den nämnda åtgärden, då den erfordras, lika öppenhjärtligt förklarar jag tillika, att som varken oordning, buller eller annat oväsende inträffat på Ulricehamns gator eller torg å natten emellan den 12 och 13 sistlidne december, förrän herr borgmästaren själv på gatan nedkom och började slagsmålet, samt herr borgmästarens vistande på balen i Bengtssons hus icke heller hörde till hans ämbetsmannabefattning, synnerligast sedan högtidligheten, som börjat till firande av en över rikets fiender vunnen ärofull seger, blivit förvandlad från sitt rätta ändamål till en Lucia-fest; alltså och enär herr borgmästaren tvivelsutan närmare uppfyllt sin ämbetsplikt genom borgerskapets handledande under anbefallda högtidligheterna, vilkas glädjefulla anledning Ulricehamns borgerskap så högt värdera, än medelst herr borgmästarens verkställda beslut att deltaga uti ett annat samkväm, vars fleste medlemmar alldeles icke höra till borgareklassen eller ens till denna stad, synes det nog tydeligen att herr borgmästaren ingalunda kan eller bör betraktas såsom den där i ämbetsärender nedkommit, utan är han rättast att anse såsom en privat person och deltagare uti enskilt samkvämsnöje, därföre han alltså jämväl till sin egen fördel lär komma att i slutliga utslaget sålunda bedömas.»

 

    De fyra illitterata ledamöterna i rådstuvurätten accepterade Falks tankegång, varför rådstuvurättens utslag på denna punkt i enlighet med förre mönsterskrivaren Larssons votum erhöll följande lydelse:
    »Att herr borgmästaren Björkman vid åtalade händelsen skall varit i ämbetsutövning stadd, hava både han och actor påstått. Särskilda rådstuvurätten anser sig däremot vid fråga härom böra fästa avseende å de händelser: att herr borgmästaren, stadd i enskilt nöje, inom enskilt sällskap, är att betrakta som enskild man; att något buller eller oväsende icke på torget föreföll, förrän herr borgmästaren själv dit nedkom och oenighet

uppstod emellan honom och Kullgren; att kanonernas bortförande, som skett utan buller, redan var verkställt, då herr borgmästaren därom i balsällskapet vann underrättelse, samt äntligen att herr borgmästaren vid sådant förevettande icke möjligen kunnat med sin nedgång å torget åsyfta försök att hämma sist sagda händelse. Av dessa skäl, dem särskilda rådstuvurätten anser tillräckelige att undanröja behovet av särskild prövning på detta ställe, huruvida kanonernas bortförande innefattar någon verklig oordning eller ej, finner särskilda rådstuvurätten rättvist förklara att herr borgmästaren Björkman icke skäligen kan eller bör betraktas såsom vid åtalade tillfället i ämbetsärender stadd, samt att följaktligen vad sig emellan honom, Kullgren och flere tilldragit, måste efter lag bedömas såsom skett emellan enskilde personer jämlikt vad sista momentet i 18 kap. 8 § M.B. och Kungl. förordningen den 10 januari 1779 förmår.
    I överensstämmande härmed anser särskilda rådstuvurätten ock sig behörig att pröva herr borgmästaren Björkmans förhållande, och som av ransakningen och vittnesmålen, i överensstämmande med Kullgrens och herr borgmästarens egna medgivanden, det är upplyst, att sedan ordväxling först emellan Kullgren och borgmästaren förefallit, hava även slag dem emellan växlats på torget, jämte det herr borgmästaren blivit av Kullgren fattad i kläderna; alltså måste Sven Mårtensson Kullgren böta jämlikt 35 kap. 3 och 4 §§ M.B. för trenne kindpustar tillsammans en riksdaler 24 sk., för det han fattat herr borgmästaren i kläderna 24 sk., för det han emot herr borgmästaren fällt ohöviska ord 32 sk., för gatufridsbrott 13 riksdaler 16 sk., ävensom herr borgmästaren Björkman ej kan undgå att efter ovan åberopade lagställen samt 2 § i 35 kap. M.B. plikta för ett slag, varav blånad följt, 32 sk., för tvänne kindpustar utan åkomma en riksdaler samt för okvädinsord 32 sk. och för gatufridsbrott 13 riksdaler 16 sk.»

 

    Kullgren skulle genast ställas på fri fot.
    Kjellerstedt var från utslaget skiljaktig och yttrade efter en kort motivering, att han fann otvivelaktigt att borgmästaren vid tillfället varit stadd i ämbetsutövning, i följd varav han funne rådstuvurätten icke behörig att pröva det ansvar, vartill borgmästaren gjort sig skyldig. Ifråga om Kullgren yttrade han:
    »Men som bemälte Kullgren genom egen bekännelse och edeligen avhörda vittnens berättelser är förvunnen att natten emellan den 12 och 13 december sistlidet år hava å torget här i staden, utan rätter nöd eller bevisligt behov att värja sig, burit hugg och slag å stadens styresman herr borgmästaren Björkman, som för Kullgren varit känd och som i följd av sin ämbetsmannabefattning ägt fordra lydnad, då han sökt stilla självsvåld, utan motsägelse av sådana personer, vilka icke tillkommer att av självtagen myndighet våldsamt sätta sig upp mot hans befallningar, ehuru de i mer eller mindre mån kunna anses otjänliga; alltså prövar jag med stöd av 18 kap. 8 § M.B., jämförd med K.F. den 20 januari 1779 och Kongl. Förkl. den 23 mars 1807, rättvist döma honom Sven Mårtensson Kullgren att för sitt ovannämnda brott liv sitt mista.»

 

    Ledamoten carduansmakaren Norén var särskilt starkt inställd mot borgmästaren och yttrade:
    »I min tanka innefattar själva skjutningsanstalten, varom endast balsällskapet och betjäningen samt för ändamålet oskickliga personer, vilka fått uppdrag om skjutningen, ägde kunskap, en verklig oordning, därav onekligen vådliga följder kunde befaras. Uppgiften om borgmästarens befallning var icke heller att anse som trovärdig, då den gavs av Schultz och andra vid kanonerna, men herr borgmästaren icke velat därom underrätta

borgerskapet, som på rådhuset församlat sig. Jag kan av dessa orsaker icke neka mig övertygelsen, att kanonernas borttagande innefattade en mindre samt i alla avseenden mera ursäktlig oordning än tillämnade skjutningen, om den fått gå för sig.»

 

    Det har sitt intresse att omnämna, dels att stadens hus- och tomtägare i målet hade begärt ersättning av den det vederborde för inkvartering av den militärtrupp, som varit kommenderad till staden för ordningens upprätthållande under rannsakningen, men att särskilda rådstuvurätten fann detta utgöra ett ämne, som icke tillhörde dess prövning, samt dels att rådstuvurätten ålade borgmästaren att till ena hälften och övriga sakfällda att till andra hälften gälda ej mindre ordförandens, notariens och ledamöternas resekostnader och dagtraktamenten med 241 riksdaler 20 sk. banco än även actors kostnadsersättning med 60 riksdaler banco. De av actor åberopade vittnena kunde »i så beskaffad sak» icke få någon ersättning för besvär och tidspillan.
    Rådstuvurättens utslag skulle underställas Göta Hovrätts prövning (edsöresbrott).
    Actor anförde besvär över rådstuvurättens utslag, som han fann »högst lagstridigt». Beslutet att släppa Kullgren betecknade han såsom »en uppenbar och gränslöst djärv motsägelse av ett hovrättens tidigare beslut att Kullgren skulle under bevakning förbliva». I överensstämmelse härmed yrkade actor att hovrätten måtte omedelbart låta ånyo häkta Kullgren, varom också hovrätten förordnade d. 9 maj 1814.
    Emellertid hade Kullgren tydligen blivit varskodd om den risk han löpte och då gjort sig oanträffbar. Från en plats i Danmark, dit Kullgren uppgav sig hava rest i handelsärenden, begärde han hos K. M:t lejd och erhöll också sådan under tiden för rättegången, på villkor att han vid sin återkomst skulle på egen bekostnad hållas under sådan bevakning, som KB godkände, och att, i händelse blivande dom skulle gå Kullgren emot, han då inom sex veckor därefter skulle, om han ej ville undergå det straff, vartill han bleve dömd, äga att begiva sig i sin förra säkerhet utom riket.
    KB förordnade den 70 årige stadsfiskalen Brandt i Ulricehamn att enligt åtagande bevaka Kullgren. Då Kullgren i hovrätten klagade över att han hade dagliga utgifter för denna bevakning, anmärker borgmästaren, att Kullgren sällan synts vara med bevakaren försedd utan gått lös och ledig och även företagit åtskilliga resor. »Kullgrens utgifter för bevakningen kunna således icke vara stora, såvida han icke givit stadsfiskalen Brandt särskildte discretioner för det Brandt lämnat honom på fri fot», säger borgmästaren.
    Hovrätten remitterade målet till advokatfiskalen, lagmannen Otto Hedenstierna, som anställde åtal mot borgmästaren för hans förhållande vid i målet ifrågavarande tillfälle, yrkande ansvar enligt 1 kap. 12 § RB för det oförstånd i ämbetet borgmästaren visat genom att vidtaga anstalt att skjuta med kanoner i staden sent på natten, utan att därom förut underrätta invånarna, genom vilken ämbetsförseelse han i väsentlig mån berett anledning till det timade oväsendet. Advokatfiskalen yrkade dock att borgmästaren endast skulle dömas att böta 10 riksdaler.

    I målets avgörande deltogo presidenten greve Posse, hovrättsråden Adlerbrant och Crusenstolpe samt assessorerna Anselius, baron Leijonhufvud, von Zweigbergk och Lindberg. Beträffande sistnämnda yrkande yttrar hovrätten i sitt utslag, som meddelades d. 7 febr. 1815:

 

    »Då det ej är ovanligt att, under skåldrickning vid aftonmåltider tillfirande av ämnen för allmänt deltagande, även öka högtidligheten med skotts lossande, huru sent det på natten ock må inträffa, utan att sådant denna gång skäligen bort störa lugnet i Ulricehamn för det tillställningen ej blivit förut särskilt kungjord, helst det ej är troligt, att någon inom nämnda stad ej haft sig bekant det anstalter varit vidtagna till firande av segern vid Leipzig och sålunda lätt kunnat fatta anledningen till skottens avskjutande, därav eldsvåda ej heller kunnat vara att befara, då en mängd människor voro vakna och i rörelse, så finner Kungl. hovrätten någon felaktighet å borgmästaren Björkmans sida i denna del ej vara begången och befriar honom därför från det ämbetsansvar advokatfiskalen å honom yrkat.»

 

    I fråga om borgmästarens förhållande emot Kullgren hade advokatfiskalen uttalat, att då borgmästaren icke slagit Kullgren förrän efter det denne på borgmästarens person utövat våld, så skulle borgmästarens ifrågaställda åtgärd skäligen icke kunna anses annorlunda än såsom en följd av nödvändigheten att söka kväva och återhålla utbrotten av Kullgrens tilltagsenhet samt sätta honom ur stånd att ytterligare skada, varföre advokatfiskalen funne sig sakna fog att lägga borgmästaren till last vad han, stadd i sådan belägenhet, för eget avtvunget försvar och värn tillgjort; »däremot då borgmästaren tillika nedlåtit sig att okväda Kullgren, är ansvar härför yrkat efter lag.» Hovrätten yttrade härom:

 

    »Som borgmästaren ej iakttagit all den grannlagenhet och värdighet, som av honom under utövningen av sin befattning såsom stadens styresman vid ifrågavarande tillfälle bort väntas, utan under förgätenhet av den fred han med sin personliga närvaro hos menigheten velat stifta, själv låtit sig hänföras till åtminstone ett slag med blånad å Kullgren, utan att hava varit oundvikligen nödtvungen vidtaga detta slag till sitt värjande, samt borgmästaren dessutom okvädat Kullgren, så kan borgmästaren icke undgå att jämlikt 35 kap. 2 och 5 §§ och 60 kap. 6 § sista mom. M.B., jämförda med 18 kap. 9 § samma balk, och Kungl. förordningen den 20 januari 1779, plikta för ett slag, därav åkomma följt, 32 sk. och för okvädinsorden riksdaler 16 sk.»

 

    18 kap. 9 § sådan den lydde enligt KF d. 20 jan. 1779, stadgade att ämbetsman, som i ämbetet gjorde våld eller orätt med ord eller gärning, skulle böta dubbelt mot vad eljest vore stadgat.
    Såväl borgmästaren som Kullgren och övriga borgare hade i hovrätten anfört besvär.
    Efter en lång motivering, som innehåller utförlig redogörelse för bevisningen i målet, förklarar hovrätten Kullgren, som

 

    »blifvit förvunnen att, med åsidosättande av skyldig aktning för borgmästaren Björkmans befallning, hava bemälte borgmästare, i ämbetets utövning stadd och den han bevisligen igenkänt, våldsammeligen överfallit, gjort sig enligt lagens stränghet i 18 kap. 8 § M.B., jämfört med K.F. den 20 januari 1779, skyldig till dödsstraff; dock har Kongl. Maj :t i anseende till förekomna mildrande skäl av gunst och nåd velat därifrån förskona

Kullgren; och skall han i stället umgälla sin brottslighet med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd samt en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt¹ i Ulricehamns kyrka, varjämte Kullgren åtvarnas att hädanefter för dylika och andra brott noga taga sig tillvara, därest han vill undvika hårdare ansvar.»

 

    I fråga om kostnaderna ändrades rådstuvurättens utslag därhän, att borgmästaren helt befriades och 2/3 av kostnaden lades å Kullgren samt 1/3 å övriga till böter dömda borgare med undantag av Högdahl, som blott dömts till böter för actors missfirmande.
    Såsom framgår av vad ovan nämnts, begagnade hovrätten vid bestämmande av påföljden för Kullgren den av K. M:t hovrätterna tillerkända leuterationsrätten.
    Assessorn von Zweigbergk var skiljaktig och ansåg att omständigheterna vid tillfället icke kunde förenas med att anse borgmästaren såsom i ämbetsutövning stadd, men därför hade icke borgmästarens förmanskap för borgerskapet upphört, varför von Zweigbergk ville å Kullgren tillämpa 15 kap. MB (om misshandel och oqvädande av förman).
    Huru pluraliteten inom hovrätten betraktade saken i dess helhet, framgår bäst av följande yttrande av hovrättsrådet Gabriel Adlerbrant:
    »Uti allt som erfordras till befrämjande av ordning och skick, är efter min tanka en borgmästare inom staden alltid i tjänsten stadd; och då ingen högre eller större myndighet finnes närvarande, böra borgmästarens befallningar till vinnande av så högt angeläget ändamål efterkommas, utan att den missnöjde äger frihet annorlunda än efteråt i rätter ordning klagan föra. Självtagen rätt bliver orätt och medförer ansvar. Att borgmästaren Björkman har blivit av Kullgren överfallen, därom lämnar ransakningen tillräckligt ljus; och ehuru Kullgrens brottslighet av förhastande och en felaktig tanka om borgmästarens frihet vid ämbetsutövningen tillkommit, samt emot Kullgrens uppförande i övrigt icke något menligt varit att anmärka, utan tvärtom ransakningen föranleder därtill att Kullgren i övrigt är känd för anständigt uppförande, finner jag nödigt, då Kullgrens ansvar skall bestämmas, att förena mig med Herr assessorn Lindberg, på sätt Herr assessorn baron Leijonhufvud sig utlåtit.»

 

    Hovrättsrådet förklarade vidare borgmästaren ingalunda hava iakttagit den varsomhet, som till förekommande av allt oskick och all oreda varit nödiga. Borgmästarens ämbetsvärdighet och hans plikt hade ovillkorligen fordrat, att han förfogat sig till det på rådhuset församlade borgerskapet, dit han var både kallad och väntad. Detta uraktlåtande komme honom till last ävensom att han vid oväsendets början icke nog varsamt förhållit sig. Hovrättsrådet fortsätter:
    »Och ehuru jag icke kan tillräkna borgmästaren någon synnerlig brottslighet därför att han, sedan bullret och oväsendet utbrutit, givit Kullgren ett slag och honom okvädat, så förtjänar likväl nämnda åtgärder med vad mera mot borgmästaren Björkman förekommit att honom hans oförsiktiga uppförande allvarligen förehålles med åtvarning att framdeles med mera uppmärksamhet iakttaga å ena sidan borgmästareämbetets värdighet och å den andra den aktning ett borgerskap av dess borgmästare skäligen kan vänta.»

 

¹ Uppenbar kyrkoplikt bestod i att brottslingen inför församlingen vid allmänna gudstjänsten, sittande på pliktpallen, erkände sin skuld, betygade sin ånger, bad Gud och församlingen om tillgift samt utlovade bot och bättring, varefter prästen tillsade honom förlåtelse.

    Såväl borgmästaren som samtliga borgare, som ådömts ansvar, anförde underdåniga besvär över hovrättens utslag, och Kullgren anhöll att av nåd bliva befriad från kyrkoplikten och få fängelsestraffet utbytt mot en penningavgift. Kullgren vidhöll att han inte ens vidrört borgmästaren eller hans kläder, förrän denne med hugg och slag överfallit Kullgren. Det våld han utövat mot borgmästaren vore sålunda nödtvunget försvar. Rörande frågan huruvida borgmästaren varit stadd i tjänsteutövning eller icke och rörande anledningarna till att borgarna vid tillfället voro särskilt uppretade, yttrar Kullgren, under åberopande av assessorn von Zweigbergks votum, bl. a. följande:
    »Om borgmästaren, som sig bort, lämnat tillfälle åt stadens hela borgerskap att sammanträda gemensamt samt efter råd och ämne under borgmästarens eget anförande betyga sin glädje över den i världshistorien så märkvärdiga och ärorika segern vid Leipzig, så hade efter min tanka borgmästaren varit på det ställe hans ämbete fordrat samt följaktligen i en viss utövning av tjänst såsom stadens och borgerskapets styresman, men, sedan han med förgätenhet av denna så enträget av borgerskapet påkallade plikt helt och hållet skiljt sig från borgerskapet och uti ett annat samkväm av ståndspersoner från landet och staden, jämte högst fem av stadens 'borgesmän', anfört av häradsskrivaren Timell, tillställt högtidligheten, den där i avseende på glada ändamålet redan långt förut upphört och blivit förvandlad till en Lucia-fest, vilket oaktat borgmästarens bestridande är tillräckligen bevisat, så tyckes det icke möjligen kunna antagas, att borgmästaren i ämbetsärenden nedkommit eller att han varken inom balsällskapet eller på torget varit uti tjänsteutövning stadd.»

 

    Kullgrens skrifter äro i övrigt fulla av svulst. Han skriver bl. a.:
    »Jag nalkas i djupaste underdånighet, med hoppfull tillförsikt till Eders Kungl. Maj :ts nådiga och hulda hjärtelag, den lysande tron, varest olyckan alltid undanröjdes, samt den olyckelige oftast fick erfara nåd för rätt, även då brott hans gjort honom förtjänt av neslig och för hans familj skadelig bestraffning.» »Inför Eders Kungl. Maj :ts höga tron saknade aldrig den olyckelige skygd emot oförtjänta missöden, och nödens rop hördes med nådigt deltagande till den nödställdes räddning. I denna säkra övertygelse framträder nu i djupaste underdånighet även jag, tryckt av bekymmer och, som jag tror, oförtjänt lidande samt hotad med hårdare öden, därest icke Eders Ko.ngl. Maj :ts nådiga rättvisa får komma mig till räddning.»

 

    Besvärsskriften slutar med följande tirad:
    »Stormäktigste Allernådigste Konung! Måtte icke min nödtvungna klagan få utestängas från det nådiga avseende mitt tröstefulla hopp lovar; och jag kan då icke avvisas ohulpen eller min hustru och barn under sorg och fruktan försmäkta. Mitt med den djupaste undersåteliga vördnad fören mild och nådig monark uppfyllda hjärta skall aldrig upphöra att från den allgode alla Konungars Konung nedkalla välsignelser över Eders Kongl. Maj:t, under det jag i djupaste undersåtelig vördnad och trohet till min sista stund framhärdar.»

 

    Borgmästaren uttalar att det varit hans högsta bemödande att hålla det honom nådigst anförtrodda ämbetet i helgd och att han därför finner sig nödsakad att söka upprättelse för kränkningen därav, ehuru det honom av hovrätten ådömda bötesbeloppet var så obetydligt. Han anser hovrätten hava saknat laglig grund att ådöma honom böter för åkomma, då det ej styrkts att den blånad Kullgren ådragit sig under uppträdet

förorsakats av det slag borgmästaren erkänt att han tilldelat Kullgren. Han gör fortfarande gällande att han handlat i nödvärn. För övrigt framställer han formella anmärkningar beträffande motparternas besvär i avseende därå att Kullgren förmenas hava ej behörigen fullgjort hovrättens föreskrift att nedsätta honom ådömd ersättning, och att övriga borgares besvärsskrifter ej varit egenhändigt underskrivna. I de av borgmästaren gjorda formella anmärkningarna instämde actor.
    Advokatfiskalen Hedenstierna konstaterar i avgiven förklaring att han yrkat ansvar för det borgmästaren fogat anstalt för skjutning om natten, men att hovrätten härför frikänt borgmästaren, samt att advokatfiskalen ansett borgmästaren icke brottslig för misshandel, men att han av hovrätten blivit härför dömd. »Följaktligen har jag», säger advokatfiskalen, »i bägge fallen hittat på just det orätta, varför jag nu inte har något att anföra».
    Förklaring infordrades även från hovrätten, som däri motiverade sin ståndpunkt i frågan om huruvida borgmästaren borde anses hava varit stadd i ämbetsutövning på följande sätt:
    »Man kunde ju för exempel framställa den händelse, att styresmannen i en liten stad, gående tillfälligtvis och utan all tjänstebefattning, träffande en folksamling, gapande på något föremål eller samtalande i likgiltiga ämnen, säger: 'Mine vänner, given mig rum', men de vägra; och han, på förnyad fruktlös anmaning, yttrar: 'Sammanskockningar äro icke tillåtna. Jag befaller Eder i lagens namn: Åtskiljens!' Men får stryk av en eller flera av samlingen. Månne icke samhällsordningen fordrade att detta förolämpande bleve av domaren ansett lika som hade det skett vid ett tillfälle, då styresmannen varit stadd i utövning av sin tjänst efter ordens egenteliga bemärkelse.»

 

    K. M:t gav utslag i målet d. 3 april 1816, därvid de av borgmästaren och actor framställda formella anmärkningarna befunnos icke förtjäna avseende. Hovrättens utslag gillades, dock att, såsom tidigare omnämnts, dels gördelmakaren Ekebom befriades från ansvar för fylleri, samt dels Sven Carlsson och Ruckman likaledes befriades från ansvar för hemgång. Därjämte uttalade K. M:t ifråga om kostnaderna följande:
    »Uti så beskaffat mål, som det förevarande, finner Kongl. Maj :t, att de tilltalade icke kunna med någon kostnad besväras utan prövar skäligt, att Kullgren, som till 2/3 och Holmström, Ekebom, Ruckman och Carlsson, vilka gemensamt till 1/3 varit därtill dömda, böra därifrån befrias och densamma av allmänna medel utgå, men actors kostnad bör Kullgren till 2/3 och Holmström och Ekebom till 1/3 gemensamt gälda.»

 

    »I anseende till förekomna särskilda omständigheter» befriades Kullgren av nåd från den uppenbara kyrkoplikten. Enligt en i staden gängse tradition skall Kullgren senare hava blivit benådad även från fängelsestraffet. Huru härmed förhåller sig, har författaren ej kunnat utröna. Kullgren idkade diversehandel i Ulricehamn till sin död, som inträffade 1854.