SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

13.

 

Fråga huruvida undantagshavare äger rätt att i honom förbehållna rum inrymma andra personer.

 

Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk II s. 218, 224—226 samt UNDÉN: Svensk sakrätt II s. 410.

 

    Enligt ett mellan Sven Fransson i Hätteboda, Urshult, och hans syster Maria Fransson i Urshult d. 21 jan. 1943 upprättat köpekontrakt försålde Sven till Maria den honom tillhöriga fastigheten 31/320 mtl Hätteboda i Urshults socken. I kontraktet stadgades bl. a., att Sven förbehölle sig rätt att under sin återstående livstid disponera de två södra rummen i nedre våningen jämte del i utgång ävensom att under samma tid erhålla full försörjning och den passning, som vore eller kunde bliva erforderlig.
    Efter stämning å Sven till Mellersta Värends domsagas HR anförde Maria: I febr. 1947 hade Marias son Wilhelm Fransson tillsammans med sin hustru och två barn mot Marias bestämda förbud flyttat till Hätteboda och tagit sin bostad i de av Sven disponerade utrymmena. Enär Wilhelm uttalat allvarliga hotelser mot Maria, hade hon icke vågat stanna kvar å fastigheten, utan hade hon sedan d. 21 febr. 1947 vistats å annan ort. Maria hade upprepade gånger såväl muntligen som skriftligen tillsagt Sven och Wilhelm, att Wilhelm med sin familj måste avflytta från fastigheten, men hennes tillsägelser hade icke efterkommits. På grund av vad sålunda anförts yrkade Maria, att HR:n måtte förklara Sven sakna rätt att medgiva Wilhelm, dennes familj eller annan person att vistas å fastigheten samt att HR:n måtte förklara Sven genom sitt förfarande hava förverkat sina undantagsförmåner eller ålägga honom vid vite att låta avhysa Wilhelm och dennes familj från fastigheten.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Tersmeden) yttrade i utslag d. 22 okt. 1947: I köpekontrakt d. 21 jan. 1943, genom vilket Sven till Maria sålt sin fastighet 31/320 mtl Hätteboda i Urshults socken, har Sven förbehållit sig rätt att för sin återstående livstid disponera de två södra rummen i nedre våningen jämte del i utgång ävensom att under hela nämnda tid erhålla full försörjning jämte den passning, som vore eller kunde bliva erforderlig. Kontraktet har undertecknats av Maria. I målet är ostridigt, att Marias son Wilhelm med familj trots Marias förbud

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 351från någon dag i febr. 1947 bott hos Sven i de honom förbehållna rummen. HR:n finner väl att upplåtelsen till Sven av bostadslägenhet skett för att bereda honom en personlig förmån samt att Sven således icke har rätt att utan Marias samtycke i lägenheten inrymma Wilhelm eller andra främmande personer, men den omständigheten att Sven likväl tilllåtit Wilhelm och dennes familj att bo i lägenheten kan ej föranleda till att de Sven tillförsäkrade undantagsförmånerna förklaras förverkade. HR:n lämnar förty yrkandet härom utan bifall. Enär frågan om skyldighet för Sven att låta avhysa Wilhelm och dennes familj ej kan avgöras i mål, vari Wilhelm icke är part, finner HR:n Marias yrkande i denna del icke kunna upptagas till prövning.

 

    Maria sökte ändring.
    Göta HovR (hrr Herrlin, Täcklind, Wetterling och Cederbalk, referent) yttrade i dom d. 25 mars 1948: HovR:n lämnar lika med HR:n Marias yrkande att Svens undantagsförmåner måtte förklaras förverkade utan bifall.
    Såsom HR:n funnit äger Sven icke rätt att utan Marias samtycke i lägenheten inrymma Wilhelm eller andra främmande personer. Wilhelm kan därför ej på upplåtelse från Sven grunda någon rätt till lägenheten i fråga gentemot Maria.
    Med hänsyn härtill tillkommer det Maria, som önskar att Wilhelm och dennes familj måtte avhysas från fastigheten, att själv hos vederbörlig myndighet göra framställning därom.
    På grund härav lämnar HovR:n lika med HR:n Marias yrkande att Sven vid vite måtte åläggas att låta avhysa Wilhelm och dennes familj från fastigheten utan bifall.

 

 

14.

 

Fråga om domstols befogenhet att nedsätta av KB förelagt vite.
EKELÖF: Straffet, skadeståndet och vitet s. 132 f. och 174 f. samt FAHLBECK: Förvaltningsrättsliga studier I s. 61 f.

 

    Landsfiskalen Harald Goldkuhl anförde efter stämning vid Njudungs domsagas HR: Genom resolution d. 4 aug. 1947 hade KB i Jönköpings län förbjudit sågverksägaren Herbert Ottosson i Stockaryd och torvfabrikören Walfrid Eklund i Sävsjö vid vite av 500 kr. för en var av dem att för bostadsändamål upplåta viss lägenhet å dem tillhöriga fastigheten 1/4 mtl Söndra Södregård i Hjälmseryds socken, med mindre föreskrivna förbättringsarbeten dessförinnan blivit utförda. Resolutionen, som delgivits Ottosson d. 7 och Eklund d. 8 aug. 1947, hade vunnit laga kraft. Emellertid hade jordbruksarbetaren Hilding Andersson med hustru och två barn bebott lägenheten från omkring d. 10 april 1948 till d. 8 juli samma år med Ottossons och Eklunds medgivande och vetskap, ehuru lägenheten dessförinnan icke på något sätt förbättrats. På grund härav yrkade Goldkuhl, att de förelagda vitena måtte utdömas.

352 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    HR:n yttrade i dom d. 2 sept. 1948: KB i Jönköpings län har genom resolution d. 4 aug. 1947, vilken vunnit laga kraft, med stöd av 55 § 2 mom. 1 st. sista p. jft med grunderna för 43 § 7 mom., allt hälsovårdsstadgan d. 19 juni 1919, förbjudit Ottosson och Eklund, vid vite av 500 kr. för en var av dem, att för bostadsändamål vidare upplåta i målet ifrågakommande lägenhet å den Ottosson och Eklund tillhöriga fastigheten 1/4 mtl Söndra Södregård i Hjälmseryds socken, med mindre dessförinnan i resolutionen närmare angivna förbättringsarbeten blivit utförda.
    Genom Ottossons och Eklunds uppgifter ävensom genom utredningen i övrigt är ådagalagt, att, sedan fabrikören Ivar Carlsson i Liatorp hos Ottosson och Eklund framställt förfrågan, huruvida han finge i lägenheten inhysa hos honom anställda torvarbetare, Carlsson vid något tillfälle omkring d. 10 april 1948 låtit Andersson med familj inflytta i lägenheten, att Andersson med sin familj kvarbodde i lägenheten till d. 8 juli 1948, samt att några förbättringsarbeten icke vidtagits å lägenheten.
    Eklund har inför HR:n uppgivit, att han icke givit Carlsson tillstånd att disponera över lägenheten utan allenast hänvisat Carlsson att vända sig till Ottosson. Ottosson åter har, med ändring av sina uppgifter vid förundersökningen, framhållit, att han visserligen icke ställt sig direkt avvisande till Carlssons begäran att få disponera över lägenheten för inkvartering av torvarbetare, men att något avtal icke blivit träffat mellan Ottosson och Carlsson i det Ottosson hänvisat Carlsson att återkomma, när Carlssons behov av lägenheten bleve mera aktuellt. Vidare hava Ottosson och Eklund uppgivit, att de icke erhållit någon ytterligare förfrågan från Carlsson samt att de icke känt till att Andersson med familj inflyttat i lägenheten. På dessa grunder hava Ottosson och Eklund bestritt Goldkuhls talan.
    HR:n finner med hänsyn till vad sålunda förekommit det icke vara styrkt, att Ottosson och Eklund upplåtit lägenheten för bostadsändamål.
    På grund härav prövar HR:n lagligt ogilla Goldkuhls talan.
    HR:ns ordf., tingssekreteraren Lundvik, anförde: KB i Jönköpings län — — — se HR:ns dom— — — icke vidtagits å lägenheten.
    Eklund har inför HR:n uppgivit, att han icke givit Carlsson tillstånd att disponera över lägenheten utan allenast hänvisat Carlsson att vända sig till Ottosson. Härigenom får Eklund anses hava överlämnat åt Ottosson att med verkan jämväl för Eklund besluta över Carlssons framställning. Med ändring av sina uppgifter vid förundersökningen har Ottosson vid HR:n framhållit, att han visserligen icke ställt sig direkt avvisande till Carlssons begäran att få disponera över lägenheten för inkvartering av torvarbetare, men att något avtal icke blivit träffat mellan Ottosson och Carlsson, i det Ottosson hänvisat Carlsson att återkomma, när Carlssons behov av lägenheten bleve mera aktuellt. Vidare hava Ottosson och Eklund uppgivit, att de icke erhållit någon ytterligare förfrågan från Carlsson samt att de icke känt till att An

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 353dersson med familj inflyttat i lägenheten. På dessa grunder hava Ottosson och Eklund bestritt Goldkuhls talan. Emellertid hava Ottosson och Eklund vidgått att de i maj 1948 erhållit kännedom om att lägenheten vore bebodd, samt att de icke vidtagit någon som helst åtgärd i anledning härav.
    Ottosson och Eklund måste vid nu upptagna förhållanden anses hava samtyckt till att lägenheten finge brukas som bostad.
    Vid övervägande av vad sålunda förekommit finner jag det utrett, att Ottosson och Eklund överträtt KB:s ifrågavarande förbud genom att samtycka till lägenhetens upplåtande för bostadsändamål. Emellertid äro omständigheterna sådana, att vitena skäligen böra nedsättas.
    På grund härav prövar jag rättvist på det sätt bifalla Goldkuhls talan att envar av Ottosson och Eklund förpliktas att av det honom förelagda vitet utgiva 100 kr. till Hjälmseryds kommun.

 

    Goldkuhl vädjade mot domen och yrkade bifall till sin talan, därvid han bl. a. hävdade, att det ej funnes någon laglig grund för vitenas nedsättande.
    Göta HovR (hrr Herrlin, Cederbalk, Adéll och Wieslander) yttrade i dom d. 16 dec. 1948: Eklund har inför HR:n uppgivit, att han icke givit Carlsson tillstånd att disponera över lägenheten utan allenast hänvisat Carlsson att vända sig till Ottosson.
    Härigenom får Eklund anses hava överlämnat åt Ottosson att medverkan jämväl för Eklund besluta över Carlssons framställning.
    Ottosson har vid HR:n framhållit, att han visserligen icke ställt sig direkt avvisande till Carlssons begäran att få disponera över lägenheten för inkvartering av torvarbetare, men att något avtal icke blivit träffat mellan Ottosson och Carlsson, i det Ottosson hänvisat Carlsson att återkomma, när Carlssons behov av lägenheten bleve mera aktuellt.
    Vidare hava Ottosson och Eklund uppgivit, att de icke erhållit någon ytterligare förfrågan från Carlsson samt att de icke känt till att Andersson med familj inflyttat i lägenheten.
    Ottosson och Eklund hava emellertid i maj månad 1948 erhållit kännedom om att lägenheten vore bebodd men icke vidtagit någon som helst åtgärd i anledning härav.
    Ottosson och Eklund måste vid nu upptagna förhållanden anses hava samtyckt till att lägenheten finge brukas som bostad.
    Omständigheterna i samband med överträdelsen av KB:s ifrågavarande förbud äro emellertid sådana, att vitesbeloppen skäligen böra nedsättas.
    Med upphävande av HR:ns domslut förpliktar HovR:n envar av Ottosson och Eklund att av det honom förelagda vitet utgiva 200 kr.
    Vitena skola tillfalla Hjälmseryds kommun.

 

23—497004. Svensk Juristtidning 1949.

354 SVENSK RÄTTSPRAXIS.15.

 

Lagen d. 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket har ansetts kunna tillämpas å utlänning.
Jfr EILARD: Införselexekutionen s. 178 och LÖFVING-CARLSON: Lagstiftningen om barn utom äktenskap m. m. s. 222.

 

    Förutvarande estländske medborgaren Sergius Laaniste i Partille är fader till polska medborgaren Felicja Ciechanowskas d. 30 nov. 1947 utom äktenskap födda barn Jaan samt har genom behörigen upprättat avtal förbundit sig att utgiva månatliga bidrag till barnets uppehälle och uppfostran att gäldas till barnets förmyndare eller barnavårdsman.
    Den för barnet förordnade barnavårdsmannen Herman Appelqvist anhöll hos utmätningsmannen i Huskvarna, inom vilkens distrikt Laaniste då var bosatt, att avflyttningsförbud jämlikt 3 § lagen d. 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket måtte meddelas för Laaniste.
    Utmätningsmannen yttrade: Då fara uppenbarligen är för handen, att Laaniste skall avflytta från riket utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att hos överexekutor ställa godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande till dess barnet fyllt 16 år, meddelas Laaniste förbud att avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor i Jönköpings län ställt sådan säkerhet som ovan sägs.

 

    Beslutet underställdes KB i Jönköpings län.
    I ett till KB avgivet yttrande upplyste statens utlänningskommission, att Laaniste av kommissionen senast beviljats uppehållstillstånd för tiden d. 15 sept. 1947—d. 14 sept. 1949.
    KB yttrade i beslut d. 19 aug. 1948: Med hänsyn till att Laaniste är utländsk undersåte och berättigad att vistas i Sverige endast under viss tid, finner KB fastställelse å underställda beslutet icke kunna meddelas.

 

    Appelqvist anförde besvär i Göta HovR.
    HovR: n (hrr Lundin, Björkman, Karlberg och R. Nilson) yttrade i utslag d. 15 dec. 1948: Då förbud, som meddelas enligt lagen d. 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, icke kan avse annat än frivillig avflyttning, finner HovR:n det förhållandet, att Laaniste är underkastad utlänningslagens bestämmelser, icke utgöra hinder för förstnämnda lags tillämpning i fråga om Laaniste.
    Laaniste, som enligt det i målet åberopade avtalet är pliktig att utgiva underhållsbidrag till Jaan, har vid skilda tillfällen förklarat sig hava för avsikt att utvandra till Canada.
    Vid sådant förhållande och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner HovR:n fara vara för handen att Laaniste avflyttar från riket utan att hos vederbörande överexekutor hava ställt av överexekutor godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande.
    HovR:n prövar lagligt att, med upphävande av KB:s beslut, jämlikt 3 § ovannämnda lag d. 14 juni 1917 meddela förbud för Laaniste att avflytta från riket med mindre han hos överexekutor i den ort, där han har sitt hemvist, ställer sådan säkerhet som ovan sagts.

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 35516.

 

I mål om underhåll till barn utom äktenskap m. m. uppkommer spörsmålet huruvida en 20-årig man själv äger föra sin talan i fråga om mot honom riktade underhållsanspråk. Spörsmålet har — med beaktande av att underhållsbidrag av ifrågavarande slag icke kunna anses såsom sådan gäld som avses i 5 kap. 1 § förmynderskapslagen — i princip besvarats jakande.

 

Jfr NJA 1943 avd. II s. 121 och 277; STENBECK-LINDHAGEN: Den nya förmynderskapslagen s. 54 f., s. 95; WESTRING: Den nya giftermålsbalken, 2 uppl., s. 287; STJERNSTEDT: Våra äktenskapslagar s. 309; LÖFVING-CARLSON: Lagstiftningen om barn utom äktenskap m. m. s. 44; HASSLER: Den nya rättegångsbalken I s. 184 ävensom SvJT 1932 Rf s. 1.

 

    Elin Pettersson i Sätra och fjärdingsmannen Gideon Bolling i Hästholmen, den sistnämnde i egenskap av barnavårdsman för Elins d. 30 sept. 1946 utom äktenskap födda dotter Rut Dagmar Yvonne, yrkade i stämning å lantarbetaren Arne Neij till Aska, Dals och Bobergs domsagas HR, att Neij måtte förklaras vara fader till barnet samt åläggas utgiva bidrag dels till barnets underhåll med 25 kr. i mån., räknat från barnets födelse tills detsamma fyllt 16 år, och dels till Elins underhåll under 6 veckor före och 6 veckor efter förlossningen med 150 kr. med avdrag för redan guldna 75 kr.
    Neij är född d. 6 maj 1928.
    Under rättegången förklarade Elin och Bolling på given anledning genom sitt gemensamma ombud, att de åsyftade att Neij, vilken icke uppnått myndig ålder, skulle förpliktas gälda omstämda underhållsbidrag med eventuellt sparkapital och med egen arbetsinkomst.
    Neij, som bestred yrkandet att han skulle förklaras vara fader till barnet, vitsordade skäligheten i och för sig av fordrade underhållsbidrag samt uppgav, att han icke ägde sparkapital eller annan egendom och att han ej hade annan inkomst än sin lantarbetarlön.
    Neijs förmyndare hördes icke i målet.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Seldén) förklarade i dom d. 20 april 1948, att Neij skulle anses vara fader till barnet, samt yttrade vidare i domen: Enär Neij icke uppnått myndig ålder, äger han icke behörighet att i målet föra talan angående annan egendom än sådan, varöver han äger råda.
    Arbetsinkomst, som framdeles må komma att förvärvas av Neij, är för närvarande ej underkastad hans fria rådighet, och det har ej heller visats, att han i övrigt äger egendom, varöver han äger råda.
    På grund härav varder yrkandet om förpliktande för Neij att utgiva underhållsbidrag av HR:n lämnat utan avseende.

 

    Elin och Bolling fullföljde talan i underhållsfrågan. Såsom grunder för ändringssökandet anförde de: Enligt deras förmenande ägde Neiji förevarande avseende förfoga över den arbetsinkomst, som han framdeles kunde komma att förvärva. HR:n hade godtagit Neijs påstående, att

356 SVENSK RÄTTSPRAXIS.han ej ägde egendom, varöver han ägde råda. Detta vore otillfredsställande, enär bevisning om motsatsen endast med svårighet kunde föras. Påståendet borde icke hindra, att underhållsbidrag utdömdes i enlighet med yrkandena. Det vore sedan en verkställighetsåtgärd att undersöka, om han ägde rådighet över någon egendom.
    Göta HovR (hrr Laurin, Lundin, Björkman, Karlberg och R. Nilson) yttrade i dom d. 2 dec. 1948: Enligt HR:ns härutinnan icke överklagade dom är Neij att anse som fader till Rut Dagmar Yvonne.
    Vid sådant förhållande är Neij pliktig att utgiva bidrag till Elins underhåll tiden närmast före och efter nedkomsten och till barnets underhåll.
    Ehuru Neij ännu icke uppnått myndig ålder, finner HovR:n likväl med hänsyn till sakens beskaffenhet, att Neij utan inskränkning själv äger föra talan i målet beträffande de mot honom framställda anspråken på underhållsbidrag, och finner HovR:n hörande av Neijs förmyndare icke vara av omständigheterna påkallat.
    Neij har medgivit skäligheten av de yrkade underhållsbidragen.
    Med upphävande av HR:ns dom beträffande underhållsfrågorna förpliktar HovR:n Neij att dels till Elin eller barnavårdsman för barnet utgiva bidrag till barnets underhåll från födelsen till dess det fyllt 16 år med 25 kr. i mån. att gäldas för förfluten tid genast och i övrigt förskottsvis för kalendermånad dels ock till Elin utgiva bidrag till hennes eget underhåll under 6 veckor före och 6 veckor efter nedkomsten med 75 kr., vilka bidrag enligt yrkande skola utgå av Neijs arbetsinkomst och sparkapital.

 

17.

 

Tilltalad har av underrätt på talan av allmän åklagare dömts till ansvar. Sedan åklagaren vädjat med yrkande om straffskärpning, har den tilltalade frikänts i HovR:n.

 

Jfr SOU 1926 nr 32 s. 210 samt NJA 1943 II s. 674 f.

 

    Allmän åklagare yrkade vid Södra Möre domsagas HR ansvar å disponenten Karl Ideström såsom styrelseledamot i Aktiebolaget Bräntorpmöbler för det bolaget under tiden d. 1 april—d. 5 nov. 1947 för utfört arbete betingat sig en timpenning, som med 50 öre överstigit gällande normalpris. Tillika yrkades åläggande för Ideström att utgiva vederlag.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Fredriksson) yttrade i dom d. 27 maj 1948: Det är utrett i målet, att bolaget vid verkstad i Nybro utfört arbete med lackering av bilar, att bolaget härför betingat sig en ersättning per arbetstimma, som före d. 1 april 1947 utgjort 3 kr. och därefter under den med åtalet avsedda tiden 3 kr. 50 öre, att bolaget icke erhållit priskontrollnämndens medgivande till prisförhöjningen samt att arbetstimmarnas antal under sistnämnda tid beräknats till 1,200.

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 357    Ideström har uppenbarligen ägt kännedom om att prisstopp föreskrivits beträffande sådana tjänstbarheter, varom i målet är fråga.
    Med hänsyn till vad Ideström anfört angående anledningen till den vidtagna prisförhöjningen anser HR:n, att utdömande av vederlag skulle vara obilligt.
    Ideström dömes jämlikt 2 a § 1 mom. och 11 § 1 mom. 1) prisregleringslagen d. 30 juni 1942 i dess lydelse enligt lagen d. 18 maj 1945 om fortsatt giltighet av samma lag, lagen d. 22 mars 1946 om fortsatt giltighet av förstnämnda lag, 1 § KK d. 25 maj 1945 ang. allmänt prisstopp i dess lydelse enligt KK om fortsatt giltighet av samma kungörelse d. 28 febr. och d. 30 maj 1947, 6 § 1 mom. och 12 § 1 mom. prisregleringslagen d. 30 juni 1947 och 1 § KK d. 30 juni 1947 ang. allmänt prisstopp att böta 5 dagsböter, varje dagsbot med hänsyn till brottets ringhet jämkad till ett skäligt ansett belopp av 15 kr.
    Yrkandet om vederlag ogillas.

 

    Åklagaren vädjade mot domen med yrkande om straffskärpning och utdömande av vederlag.
    Göta HovR (hrr Lundin, Brodén, Karlberg och R. Nilson) yttrade i dom d. 21 dec. 1948: Normalpris har icke fastställts för utförande av tjänst, varom i målet är fråga.
    Såvitt av utredningen i målet framgår har bolaget icke d. 31 okt. 1942 utfört tjänst av ifrågavarande slag.
    Det är ej ådagalagt, att det av bolaget för tjänsten under den med åtalet avsedda tiden tillämpade priset 3 kr. 50 öre per arbetstimma överstigit det pris, som d. 31 okt. 1942 var att anse som gängse pris.
    HovR:n finner förty ej styrkt, att prisöverträdelse i ifrågavarande hänseende skett.
    HovR :n prövar lagligt att dels, med upphävande av HR:ns dom såvitt Ideström därigenom fällts till ansvar, jämlikt grunderna för 51 kap. 25 § RB ogilla den mot Ideström förda ansvarstalan dels ock fastställa det slut, vartill HR:n i övrigt kommit i målet.

 

18.

 

Sedan vid förrättning enligt lagen d. 3 sept. 1939 om enskilda vägar bestämts, att visst belopp i ersättning för intrång skulle gäldas av de väghållningsskyldiga i förhållande till andelstalen i väghållningen samt ÄgodR:n höjt beloppet, uppstår i HovR:n fråga, huruvida det av ÄgodR:n utdömda beloppet kan nedsättas, ehuru icke samtliga väghållningsskyldiga fullföljt talan mot ÄgodR:ns utslag.

 

    Efter förordnande och med biträde av gode män påbörjade distriktslantmätaren Olof Erasmie d. 13 maj 1947 förrättning enligt lagen d. 3 sept. 1939 om enskilda vägar, avseende enskilda vägen från allmänna vägen Händene-Synnerby vid Lövåsa till allmänna vägen Hasslösa—Ardala vid Holmetorp i Synnerby socken.

358 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Bland de väghållningsskyldiga fastigheterna (c:a 20 stycken) märktes Lövåsa Nils Andersgården 213, vilken fastighet tillhörde Karl Karlsson i Lövåsa.
    I beslut d. 24 juli 1947 föreskrevo förrättningsmännen, att mark till vägen skulle upplåtas å den G. Wedberg i Holmetorp tillhöriga fastigheten Holmetorp 18 (ej väghållningsskyldig) efter viss angiven sträckning, varefter förrättningsmännen i senare samma dag meddelat beslut, efter förutgången värdering, bestämde, att ersättning för upplåtelsen skulle utgå till ägaren av Holmetorp 18 med 139 kr. 40 öre för marken och 200 kr. för intrång och försvårad brukning eller tillhopa 339 kr. 40 öre att av de väghållningsskyldiga gäldas i förhållande till andelstalen i väghållningen.
    Förrättningsmännen förklarade samma d. 24 juli 1947 förrättningen avslutad.

 

    Wedberg besvärade sig hos Skarabygdens domsagas ÄgodR och yrkade, att beslutet om markupplåtelse måtte undanröjas, och i andra hand att ersättningen för intrång och försvårad brukning måtte fastställas till 5,000 kr.
    Vid ÄgodR:n inställde sig av de väghållningsskyldiga bl. a. Karlsson, vilkens andelstal i väghållningen utgjorde 41.3 %, och yrkade ogillande av Wedbergs besvärstalan.
    ÄgodR:n fastställde i utslag d. 26 sept. 1947 förrättningsmännens beslut angående upplåtande av mark samt angående vägens sträckning. Vidare yttrade ÄgodR :n: Beträffande av förrättningsmännen i övrigt lämnade bestämmelser finner ÄgodR :n icke skäl göra annan ändring än att ersättningen för intrång och försvårad brukning av fastigheten Holmetorp 18, vilken ersättning av förrättningsmännen bestämts till 200 kr., av ÄgodR :n fastställdes till 1,600 kr.

 

    Karlsson anförde besvär och yrkade nedsättning av intrångsersättningen.
    Göta HovR (hrr Ljungholm, Norén och Berglund) yttrade i utslag d. 19 mars 1948: HovR:n finner ej skäl att göra annan ändring i ÄgodR:ns utslag än att, enär den Wedberg tillkommande ersättningen för intrång och försvårad brukning skäligen bort bestämmas till allenast 1,000 kr. men av de väghållningsskyldiga endast Karlsson fullföljt talan mot ÄgodR :ns värdering, HovR:n föreskriver att den å Karlsson belöpande andelen av ifrågavarande ersättning skall beräknas å 1,000 kr.; skolande alltså övriga väghållningsskyldigas andelar beräknas oförändrat å 1,600 kr.
    Adjungerade ledamoten tingsdomaren Ruhe, referent, var skiljaktig och yttrade: Jag finner ej skäl göra annan ändring än att jag bestämmer beloppet av den ersättning för intrång och försvårat brukande, som skall utgå till Wedberg, till 1,000 kr.