NILS ALEXANDERSON. Juristprofiler — och ett par andra. Stockholm 1948. Norstedt. 195 s. Kr. 7,75.

 

    Denna samling av karaktärsteckningar vederlägger på ett eminent sätt den föreställning, som stundom påträffas hos den stora allmänheten, att den sanna juristen är en tämligen petrificerad bokstavsträl. Man nästan förvånas över huru många av dem, vilka i boken beröras, spelat en högst effektiv roll inom det högre kulturlivet i Sverige. Här vare hänvisat till sådana män som Ivar Afzelius, Axel Edelstam och Birger Wedberg. Dessa blott exempelvis nämnda. Det samma gäller om flertalet av dem, vilkas bild tecknats av auktor.
    Författarens strävan har varit att i varje enskilt fall ge, såsom han själv skriver, icke historiskt allsidiga biografier utan av personlig sympati burna och med egen erfarenhet sammangående karakteristiker. Auktor har tillika förmått göra sina teckningar personligt så livliga att läsaren får ett starkt intryck av de profilerades livssyn och naturell. Någon kan måhända säga, att en och annan anekdot ur den behandlades liv vittnande om små mänskliga egenheter skulle i några fall förtjänt omtalas och förlänat bilden en än större personlig tusch. Men detta skulle förmodligen dock givit profilernas omfång en oskälig vidd och lätt i enskilda fall förryckt det riktiga och av författaren åsyftade totalintrycket.
    Det synes mig att det är den personliga prägeln i auktors framställningssätt, som framför allt charmerar. Likvisst icke uteslutande. Också den så att säga objektiva sidan i de porträtterades livsgärning är ägnad att väcka ej mindre förundran än beundran. Författaren har onekligen lyckats ge sin framställning, utan att hemfalla åt panegyrik, en målande kraft. Vilken arbetsiver, vilken rättspatos har icke varit den stimulerande kraften i de karakteriserades liv. Och vilken auktoritativ bärkraft har icke förlänats de institutioner och kollegier där deras arbete utförts.
    Det kan ej komma i fråga, att jag i denna lilla anmälan skulle inlåta mig på någon detaljbehandling. Än mindre att anmälan skulle ges natur av sakkritik. Några av profilerna äro emellertid av det innehåll att de påkalla ett särskilt omnämnande. Främst i raden av dessa står utan tvivel den, som är ägnad Ivar Afzelius. Denna är av det omfång och så ingående, att framställningen kan betecknas såsom en levnadsteckning. Härstamning, akademisk utbildning såväl i hemlandet som utomlands med därunder erhållna vetenskapliga impulser, Afzelius' tyvärr alltför korta universitetslärarverksamhet, hans arbete i Sveriges lagberedning, i Svea hovrätt och högsta domstolen samt i riksdagen, alla dessa olika

sidor av Ivar Afzelius' livsgärning äro belysta och i ljuset av dennes strålande och personligt älskvärda egenskaper talangfullt skildrade och nyanserade. Jämväl Ivar Afzelius' litterära produktion är sakligt bedömd och värdesatt.
    Ypperlig såsom karaktärsteckning synes mig ock vara den hyllningförfattaren skänkt professorn och statsmannen Ernst Trygger. Ävenså minnesteckningen av Birger Wedbergs kulturgestalt. Från de intimare vännernas krets må här särskilt framhävas de vackert tecknade bilderna av Albert Köersner, Nils Stjernberg och Pehr von Seth. Huru korrekt är icke karakteristiken av motsättningen emellan det första intrycket av den sist nämnda och den djupare kännedomen om honom, som vanns genom en närmare bekantskap. Enligt auktor var han — och detta synes mig icke möta gensaga — ej mindre en odlare av rättsvetenskaplig doktrin än en förfaren praktiker med speciella kunskaper på de rättsgebit, där människan konnekterar med moder natur och tillika som arbetskamrat en spridare av sol och värme.
    De tecknade profilerna av sina landsmän har auktor ökat genom äreminnen över bärarna av de för alla Nordens jurister välkända namnen Hans Munch-Petersen, Ferdinand Schjelderup och R. A. Wrede; en varav dem typisk för sitt land och sitt folk och där en ledare av förda reformstrider eller av den rättskamp där förts.
    Att jag särskilt dröjt vid några av de profilerade har till någon del sin förklaring däri, att jag med stöd av personlig bekantskap vågar betyga, att de bilder auktor tecknat väl förverkligar hans i förordet uttalade åstundan att icke avvika från livligt erfaren sanning.
    Tilläggas behöver knappast att samlingens värde naturligtvis stegrats genom den intressanta essäen med titeln »Prins Eugen: Breven berätta» och minnesteckningen över Carl G. Laurin.
    Begäres till sist ett totalomdöme av mig tror jag mig ge detta bäst genom att citera borgmästaren Erik Bendz' uttalande i dennes anmälan om boken (tryckt detta år i N:o 2 av »Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning»): Nils Alexanderson har genom boken »rest ett äreminne över några av sina vänner. Men han har på samma gång — säkert utan att vilja det och antagligen utan att ens ana det — rest ett äreminne över sig själv.»

O. Hj. Granfelt.