HARDY ANDREASEN. Varemærkeretten i konkurrenceretlig Belysning. En retssammenlignende Analyse af Varemærkerettens Grundbegreber og en Fremstilling af Ejendomsretten til Varemærker. Kbhvn 1948. Ejnar Munksgaard. 397 s. Kr. 28.5o.

 

    Sedan länge har det varit ett önskemål att få en större sammanfattande framställning av den danska varumärkesrätten och vad därmed hänger samman. I Danmark ha domstolarna fällt en stor mängd avgöranden inom ifrågavarande rättsområde och det har varit ganska svårt att utan ledning av ett danskt teoretiskt arbete komma underfund med den danska rättens ståndpunkt i olika frågor. Därför hälsar man med glädje tillkomsten av ovan nämnda doktorsavhandling av Hardy Andreasen.
    Förf. inleder sin framställning med en historisk översikt, där han redogör för huvudlinjerna i utvecklingen inom några viktigare länder, nämligen Amerikas förenta stater, Frankrike, Tyskland och England (kap. I, s. 21—127). Denna redogörelse har intresse såsom bakgrund till den följande behandlingen av den danska rätten men kan även läsas med behållning mera oberoende för sig, då någon så utförlig redogörelse för främmande varumärkesrätt ej tidigare utkommit i de nordiska länderna. Särskilt redogörelsen för utvecklingen i Amerikas förenta stater läste undertecknad med stort intresse. Förf. visar, huru skyddet för varumärket mer och mer kommit att påverkas av rättsgrundsatserna vid bekämpandet av den illojala konkurrensen och huru märkesrättens grundande på bruket av märket eller på dess registrering i allt flera länder ersatts av det s. k. preklusionssystemet. Detta innebär, att den, som använt ett märke, innan en annan låtit registrera detsamma, kan få registreringen upphävd under förutsättning, att talan föres inom viss tid efter registreringen. Sedan prekluderas talerätten i allmänhet och registreringen står fast.
    I kap. II, s. 128—167, lämnar förf. en framställning av den danska rättsutvecklingen fram till genomförandet av den nu gällande varumärkeslagen d. 7 april 1936, där preklusionssystemet avlöst det från Tyskland 1880 införda formalistiska registreringssystemet. I samband härmed berör förf. även kortfattat utvecklingen i övriga nordiska länder.
    Förf. kommer härefter in på den gällande danska rätten. Han har därvid eftersträvat att beröra allt av vikt, när det gäller rätten rörande kännetecken. Han har emellertid — helt naturligt för övrigt — behandlat de flesta problemen tämligen kortfattat. I stället har han koncentrerat sig mera på vissa problem, särskilt frågan om bedömningen av förväxlingsfaran mellan olika märken. I kap. III, s. 171—187, behandlar förf. varumärkesrättens förhållande till rätten rörande den illojala konkurrensen och namnrätten, i kap. IV, s. 188—193, varumärkesrättens subjekt samt i kap. V, 194—229, varumärkesrättens föremål, varvid han går in på begreppet varumärke och de olika hindren för ett märkes registrering. I kap. VI, s. 230—242, behandlas märkesrättens uppkomst genom bruk eller registrering, varvid även agentvaru-

märket beröres, d. v. s. det märke, som användes av en agent, oftast en generalagent, vid försäljning av huvudmannens originalvaror. Kap. VII, 243—265, avhandlar varumärkesrättens innehåll, kap. VIII, s. 266—273, varumärkesrättens upphörande och kap. IX, s. 274—332, förväxlingsproblemet. Av de tre sista kapitlen i avhandlingen berör kap. X, s. 333—343, rättsmedlen mot kränkning av varumärkesrätten, kap. XI, s. 344—348, föreningsmärkena och kap. XII, s. 349—353, varumärkesrättens rättsliga natur, där förf. — utan att, såvitt framgår, ha företagit egna mera djupgående undersökningar — ansluter sig till sin lärares, professor VINDING KRUSE, uppfattning, att varumärkesrätten är en »ejendomsret». Avhandlingen avslutas med litteraturförteckning, förteckning över varumärken, som varit föremål för process sedan 1890, register över konkurrens- och varumärkeslagar i olika länder, texterna till lagarna d. 7 april 1936 om varumärken och föreningsmärken, utdrag ur 1890 års varumärkeslag samt sakregister och register till de av förf. behandlade paragraferna i varumärkeslagen och konkurrenslagen.
    Någon mera fullständig granskning av Andreasens arbete är naturligtvis ej möjlig i detta sammanhang. Här skall därför endast ett par frågor närmare beröras.
    En bestämmelse i 1936 års danska varumärkeslag, som torde vara säregen för den danska rätten finnes i § 11, där den heter: »Hvis nogen uden Indsigelse taaler, at andre bruger et for ham registreret Varemærke, saaledes at det nu skønnes at være blevet en almindelig brugt Betegnelse for Varer af en vis Art, mister han den ved Registreringen opnaaede Eneret til Mærkets Benyttelse.» Om övergången till allmän varubeteckning har skett, trots innehaverens kamp däremot, bevarar han sålunda sin rätt till att nyttja varunamnet såsom varumärke. Samtidigt har andra rätt att fritt nyttja varunamnet men ej såsom varumärke. Förf. betecknar (s. 268) § 11 som en smidig »Mellemløsning», där övergången till allmänt varunamn har skett trots varumärkesinnehavarens invändningar däremot, och framhåller, att § 11 är i överensstämmelse med allmänna passivitetsregler, för såvitt som rättens bortfall är betingad av innehavarens passivitet. Om märkesinnehavarens rätt har något värde, sedan märket blivit allmänt varunamn, förefaller emellertid tvivelaktigt. I andra länder brukar märkesrätten anses ha upphört, när märket blivit allmän varubeteckning. I alla händelser synes § 11 icke ägnad att skapa klarhet. Ty vad menas t. ex. med »uden Indsigelse» eller huru skall man draga gränsen mellan »bruk såsom varumärke» och »bruk såsom varunamn»? Det hade säkerligen varit värdefullt, om förf. hade tagit upp § 11 till mera ingående och kritisk behandling än nu är fallet.
    Som förut antytt har förf. särskilt utförligt behandlat frågan, när varumärken skola anses som förväxlingsbara. Förf. indelar bedömningen i tre led. I första ledet skall man analysera de motställda märkena och undersöka, vilket intryck de göra på syn- och hörselsinnena samt vilken föreställning de framkalla. Vidare skall man analysera varornas art och omsättningsförhållanden samt kundkretsen och

märkenas eventuella inarbetande. I andra ledet söker man bedöma den faktiska förväxlingsrisken genom jämförelse mellan märkena, varuslagen o. s. v. I tredje ledet slutligen undersöker man, om en förmodad förväxlingsfara möjligen jämlikt 4 § nr 8 i danska varumärkeslagen saknar rättslig betydelse, därför att likheten beror på sådana beteckningar, som enligt 7 § samma lag kunna användas av envar, eller därför att märkena »vedrører forskellige Arter af Varer». Förf. har i sinframställning dragit fram alla omständigheter, som inverka på bedömningen av förväxlingsrisken, och detta har sitt stora värde. Man känner sig dock icke riktigt övertygad om att förf. verkligt grundligt utnyttjat det föreliggande rättsfallsmaterialet. Redovisningen av rättsfallen är i varje fall icke sådan, att detta framgår. De viktigaste frågorna i sammanhanget är utan tvivel de, när likhet mellan varumärken föreligger och när liknande varuslag är för handen. Sistnämndafråga tager förf. dock knappast upp till verklig behandling. Det hade emellertid varit värdefullt, om förf. kunnat draga fram rättsfall, där märkena varit identiska eller nästan identiska men varorna skilt sig och sådana faktorer som kundkretsen icke haft någon väsentlig betydelse. Man hade då kanske fått en utmärkt vägledning på det besvärliga och praktiskt mycket betydelsefulla område inom varumärkesrätten, som skyddets utsträckning med avseende på varuslagen utgör.

    I samband med läsningen av Andreasens arbete har undertecknad kontrollerat alla uppgifter från svensk litteratur och praxis. Därvid har det visat sig, att förf. gjort sig skyldig till en hel del felaktigheter och onöjaktigheter — i allmänhet dock utan betydelse för innehållet. Särskilt koncentrerat finner man dessa brister i noterna på sidorna 212—213. Som exempel kan nämnas s. 213 noten, där »Pepsoklor for Lægemiddel, NIR, 1943, 148» inrangeras bland de svenska rättsfallen, medan det rätteligen är ett finskt. Rättsfallet förekommer för övrigt på s. 149 i den del av NIR:s dubbelårgång 1943—44, som utkom 1944. Vidare kan nämnas, att svensk registreringspraxis i vad avser ursprungsangivande ordmärken icke är så sträng, som förf. (s. 211 noten) påstår.
    Vid läsningen beklagar man stundom, att förf. icke numrerat sina noter och angivit, till vilket ställe i texten de äro att hänföra. Likaledes hade det varit önskvärt, att förf. oftare givit exakta hänvisningar till den litteratur, han begagnat. Vad förkortningarna i arbetet beträffar kan nämnas, att det gör ett ganska egendomligt intryck på en svensk läsare att se avgöranden från både högsta domstolen och regeringsrätten citeras som »HRD».
    De kritiska påpekanden, som ovan gjorts, hindrar icke, att Andreasens avhandling kan betecknas som ett mycket förtjänstfullt arbete, som kan rekommenderas främst åt dem, som önska orientera sig i den danska varumärkesrätten, men även åt läsare, som behöva ledning för bedömande av varumärkesrättsliga problem överhuvud.

Sture Heiding.