Från dagens diskussion. Rätten och juryn i tryckfrihetsmål. K. prop. 1949 nr 18 med förslag till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål m. m. gav i riksdagen anledning till vissa meningsmotsättningar i fråga om förhållandet mellan rätten och juryn. 8 § i lagförslaget var av följande lydelse.
»Om de frågor, som av rätten framställts till juryn, överlägge juryn omedelbart i enrum under en av juryn utsedd ordförande. Under överläggningen skall, om det påkallas av någon av jurymännen, juryn sammanträda med rätten för att inhämta upplysningar om vad lag stadgar. Ej må i rättens närvaro juryn överlägga angående sitt svar eller företaga omröstning.
Framställd fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Juryn må ej åtskiljas, innan samtliga frågor blivit besvarade.»
Majoriteten i första lagutskottet tillstyrkte paragrafen men gjorde i motiveringen åtskilliga invändningar mot de i första stycket andra punkten upptagna bestämmelserna om sättet för juryns inhämtande av upplysningar om vad lag stadgar. Utskottet förordade att spörsmålet måtte bli föremål för vidare överväganden med beaktande av vad utskottet anfört.
Under åberopande av i lagrådet framförda erinringar hade utskottet särskilt understrukit, att såväl jurymedlemmarnas frågor som domstolens svar enligt förslaget helt undandroges offentligheten med därav följande olägenheter.
De förslag i ämnet som vid fortsatta överväganden framkomme borde så snart som möjligt föreläggas riksdagen. Utskottet hade emellertid funnit tillgodoseendet av juryns behov av upplysningar vara enså viktig förutsättning för den förestående tryckfrihetsreformen, att bestämmelser i ämnet icke kunde avvaras i förevarande lag ens under ett kortare övergångsskede.
Tre reservanter hade yrkat att bestämmelserna om upplysningars inhämtande måtte utgå ur lagtexten och att riksdagen i skrivelse till K. M:t måtte hemställa om skyndsam utredning angående frågan, huru i tryckfrihetsmål juryn må kunna erhålla önskade upplysningar i rättsliga spörsmål. Reservanterna hade yrkat att utskottets utlåtande på denna punkt skulle erhålla följande lydelse:
»Enligt utskottets mening kan en från offentligheten undandragen överläggning mellan rätten och juryn, i den form som lagförslaget anger, medföra allvarliga olägenheter. Även om all anledning finnes att antaga att både jury och domstol skola bemöda sig om att hålla informationen om vad lag stadgar inom den avsedda ramen, lärer icke kunna undvikas att möjlighet beredes för ett visst misstänkliggörande i efterhand. Mot juryn kan framkastas misstanken att den i skuldfrågan icke kunnat tillbörligen hävda sin självständighet gentemot domstolen, och domstolen kan i sin tur misstänkliggöras för att ha utövat obehörig påverkan på juryn. Dessa risker, som föranledas av att över-
läggningen sker sekret och i parternas frånvaro, synas böra undvikas. Över huvud taget verkar denna av sekretess omgivna kontakt mellan två i samma sak dömande instanser främmande för svensk rättsuppfattning. Hur oberättigade här ifrågasatta misstankar än må vara synes det icke tillrådligt att i tryckfrihetsprocessen införa en anordning som kan leda till att förtroendet minskas både för juryn och domstolen.»
På uppfordran av en representant för utskottsmajoriteten förklarade justitieministern i första kammaren, att han visserligen ansåg det riktigast, om riksdagen antoge utskottsförslaget definitivt, icke blott som ett provisorium; skulle riksdagen emellertid ge uttryck för en önskan att trots tidigare utredningar få denna fråga ytterligare belyst, så ville han självfallet rätta sig efter denna önskan.
I den fortsatta debatten framhölls av någon talare, att saken enklast syntes kunna lösas på det sättet, att juryn finge sammanträda med rätten vid offentlig session för upplysningarnas inhämtande.
Prof. Herlitz framhöll det betänkliga i att enligt förslaget någon bevisning icke kunde föras om vad domaren, efter begäran om upplysningar, yttrat vid juryns hemliga förhandlingar. Domen kunde alltså icke överklagas, även om den grundade sig på av domaren lämnade felaktiga upplysningar.
Båda kamrarna biföll efter voteringar utskottets förslag. I andra kammaren hade framställts yrkande om strykande av utskottets motivering, varigenom dess hemställan om skyndsamt nytt förslag från K. M:ts sida skulle bortfalla. Detta yrkande avslogs i särskild votering.
Riksdagen antog sålunda med öppna ögon ett provisorium, vars reviderande icke kan låta länge vänta på sig. Den betydande enighet som rådde om kravet på publicitet för frågor och svar om lagens rätta tolkning pekar i en mycket bestämd riktning i fråga om lagbestämmelsens revision.
Svenska kriminalistföreningen diskuterade vid ett extra sammanträde på hotell Gillet i Stockholm d. 25 febr. 1949 ämnet »Inflytandet av 1945 års ändring i SL 5 kap. 5 § på sammansättningen av fångvårdsanstalternas klientel. Åtgärder för att undanröja uppkomna svårigheter.» Vid sammanträdets slut framlades ett av prof. Olof Kinberg utarbetat resolutionsförslag (infört i Afton-Tidningen d. 31 mars 1949), upptagande följande fyra punkter.
1. »För att förebygga skador på samhällsskyddet och för att hindra att psykiskt sjuka lagbrytare behandlas med straff i stället för medicinsk vård är det en trängande nödvändighet att 5 och 6 §§ i 5 kap. S. L. omedelbart omarbetas till bättre överensstämmelse med föreliggande erfarenheter rörande brottslingsklientelets mentala beskaffenhet och medicinska vårdbehov.»
Till denna punkt må erinras, att 5 kap. 5 och 6 §§ SL icke handlar om brottslingsklientelets medicinska vårdbehov, utan denna fråga behandlas dels i sinnessjuklagen dels i lagen om villkorlig dom. Emellertid har frågan om psykiatrisk vård för dem, som är i behov härav utan att straffriförklaras, icke efter år 1945 tillfredsställande ordnats.1 Varken anstaltsfrågan inom fångvården eller medicinalvårdens länge försumma-
de psykopatanstaltsfråga har ännu vunnit sin lösning. Härtill kommer att den lagfästa möjligheten att i samband med villkorlig dom föreskriva sinnessjukvård ej har vunnit nämnvärd användning i praktiken. Proceduren är i viss mån tillkrånglad, då domstolens åtgärd är beroende av frivillig medverkan antingen av den tilltalade själv eller av polismyndighet. För övrigt kan den enligt sinnessjuklagen gällande ordningen beträffande straffriförklarade, enligt vilken dessa automatiskt intages på sinnessjukhus när läkarutlåtandet innehåller att de är i behov av sådan vård, icke heller anses tillfredsställande. Intagandet på vårdanstalt av en för brott tilltalad utgör en samhällets skyddsåtgärd, som bör beslutas av det för samhällsskyddet ansvariga organet, domstolen, naturligtvis under intimaste kontakt med den psykiatriska sakkunskapen. 1945 års proposition om strafflagens s. k. tillräknelighetsbestämmelser upptog aldrig i hela dess vidd frågan om sinnessjuklagens anpassning till strafflagens nya lydelse. Med tillgodogörande av de erfarenheter som vunnits under den nya lagens tillämpning synes en rationell reformlinje böra gå ut på att domstolen, oberoende av om den tilltalade förklaras straffri eller icke och oberoende av den tilltalades eller polismyndighetens inställning till saken, skall äga att på grund av den tilltalades konstaterade vårdbehov fatta beslut om erforderlig skyddsåtgärd i form av psykiatrisk vård. En förutsättning för att domstol skall äga föreskriva intagande å sinnessjukhus måste härvid självklart vara att domstolen för denna åtgärd kan stödja sig på avgivet läkarutlåtande, undersökningsläkarens eller medicinalstyrelsens, om denna hörts i målet.
2. »För att hindra ett fullständigt sammanbrott av den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen är det nödvändigt att åtgärder omedelbart vidtages för att förbättra organisationen genom ökat antal läkare, socialarbetare och andra tjänster samt väsentligt förbättrade löneförmåner.»
Mot denna punkt kan ingen invändning göras. Strafflagberedningen har emellertid i ett tidigare yttrande givit anvisning även på andra åtgärder, som synes böra vidtagas för att efter en avarbetning av balansen nya balanser ej måtte uppstå.
3. »För att möjliggöra en rationell och humaniserad behandling av sådana missanpassade individer hos vilka beteendesrubbningar har en asocial karaktär är det angeläget att en utredning ofördröjligen verkställes för att åstadkomma en för samhällets och de omhändertagnas behov lämplig organisation för öppen och sluten vård.»
Då någon sammansmältning av fångvårdsstyrelsens och socialstyrelsens vårdområden för närvarande ej torde ifrågakomma, synes den begärda utredningen böra äga rum inom vartdera vårdområdet för sig. Efter den förtjänstfulla utredning fångvårdsstyrelsen nyligen avlämnat angående kriminalvård i frihet, synes det lämpligen kunna uppdragas åt styrelsen att verkställa en liknande utredning angående kriminalvård å anstalt.
4. »I avvaktan på att en sådan plan — vars utförande enligt sakens natur måste taga en avsevärd tid — kan förverkligas, bör behandlingen av de unga lagbrytare som för närvarande döms till ungdomsfängelse, efter lämplig lagändring, överflyttas till socialstyrelsens skolbyrå.
Denna har nämligen visat sig på ett i stort sett tillfredsställande sätt omhänderhava vården av ett likartat klientel tillhörande något yngre årsklasser, medan fångvårdsstyrelsen uppenbarligen mindre väl lyckats med den identiska uppgiften att behandla de till ungdomsfängelse dömda.»
Frågan om en överflyttning av ungdomsfängelseklientelet till den av socialstyrelsen omhänderhavda ungdomsvården, på samma sätt som tidigare tvångsuppfostringsklientelet överflyttats dit, har verkligen varit under diskussion inom strafflagberedningen. Personligen har jag därvid kommit till det resultatet, att det tills vidare är ändamålsenligast att socialvården och kriminalvården beträffande ifrågavarande ålderskategori, 18—21-åringar, konkurrerar med varandra om att uppnå de bästa behandlingsresultaten, att ungdomsfängelseinstitutet i sin praktiska tilllämpning emellertid tar var revision i syfte att omläggas till en mera utbildningsbetonad arbetsskola, en åtgärd som redan kommit till uttryck i lagutkast, utarbetade inom beredningen, samt att möjligheten att ådöma ungdomliga lagbrytare i åldern 18—21 år skyddsuppfostran bör utvidgas, främst genom administrativa anordningar som möjliggör för socialvården att i större utsträckning mottaga ett kriminellt klientel i nämnda åldersklasser med psykopatisk läggning. För närvarande saknar socialvården en för 18—21-åriga psykopater avsedd ungdomsvårdsskola, svarande mot Lövstaanstalten för ungdomar under 18 år. Kommer en sådan tillstånd kan domstolarna slippa att begagna sig av det för nämnda klientel föga lämpade ungdomsfängelseinstitutet och i stället utnyttja skyddsuppfostringsmöjligheten. Det måste med styrka betonas att en dylik anstalt måste äga resurser att i en sluten avdelning omhändertaga personer som är vådliga för annans säkerhet till person eller egendom och som på grund härav icke lämpar sig för öppen vård.
Prof. Kinbergs resolutionsförslag kunde ej bli föremål för någon behandling vid kriminalistföreningens möte, men mötet beslöt att förslaget skulle överlämnas till justitieministern för kännedom.
K. Schlyter.