Onekligen kommer till synes en viss obenägenhet hos domstolarna att också vid mera kvalificerade rattfyllerier i förening med konstaterad ovarsam körning tillämpa den övre delen av straffskalan och utmäta mera kännbara frihetsstraff, men denna obenägenhet kan väl knappast förklaras av det förhållandet att normalstraffet för det slags rattfyllerier som avses i 1 § 1 mom. lagen den 7 juni 1934 — således även utan komplikation av ovarsam körning —är fängelsestraff och ej böter. Det förtjänar framhållas att noggranna experiment i Amerika bekräftat att även en relativt ringa spritmängd i bilförares blod påtagligt nedsätter hans omdömes- och reaktionsförmåga. Graden av denna avtrubbning måste uppenbarligen öka med spritkonsumtionen och detta ofta utan att bilföraren är medveten där

om. Alkoholpåverkade bilförare torde tvärtom vanligen — samtidigt som deras förmåga att rätt bedöma farten och riskerna minskas — föreställa sig att de besitta stor skicklighet och kunna behärska bilen också i hög fart.
    Att det skulle förekomma fall då en bilförare med en alkoholhalt i blodet av 1,5 promille eller därutöver icke är farlig för trafiksäkerheten och olämplig att föra bil betvivlas. Man bör ej bortse från att rattfylleri på goda grunder bestraffas som ett farlighetsbrott av allvarligt slag. Det lär i själva verket ofta vara en slump om en spritpåverkad bilförares bilfärd avlöper väl, och att i sådant fall efteråt bedöma vilken konkret fara för andra trafikanter hans körning utgjort är naturligtvis praktiskt taget omöjligt. Att principiellt låta valet mellan bötes och fängelsestraff vid förstagångsförbrytelse vara beroende av om ovarsam körning kunnat styrkas men oberoende av bilförarens alkoholkoncentration upp till 1,5 promille kan enligt mitt förmenande icke vara riktigt.
    Enligt en uppgift, vars trovärdighet icke finns anledning betvivla, skulle antalet individuella återfall i rattfylleri vara jämförelsevis ringa. Är detta riktigt så synes detta förhållande ge fog för slutsatsen att det gängse frihetsstraffet dock har en påtaglig specialpreventiv effekt. Jämväl ur generalpreventiv synpunkt vore det säkerligen olyckligt om landets bilförare bibringades den föreställningen, att för envar av dem skulle gälla att, bara det går väl på bilfärden, han icke riskerar annat än bötesstraff då han första gången ger sig ut att köra bil i spritpåverkat tillstånd.

T. Boye.