Målsäganden enligt nya RB. Hovrättsrådet LASSENS artikel i SvJT (1948 s. 677 ff), närmast föranledd av assessorn RAPPES i septemberhäftet av tidskriften (s. 481 ff) publicerade föredrag »Om målsäganden enligt nya RB», ger mig anledning att ytterligare söka belysa några hithörande frågor ur praktisk synvinkel. Vid rådhusrätten i Norrköping tillämpas nämligen ifråga om åklagares underrättelse till målsägande ett förfarande, som så gott som helt sammanfaller med det av Rappe beskrivna; i det följande bygger jag på erfarenheter, som vunnits på den ena av rådhusrättens båda brottmålsavdelningar under det första året.
    Med tillfredsställelse måste man notera, att någon meningsskiljaktighet icke råder därom att de enskilda anspråken i så stor utsträckning som möjligt böra prövas i brottmålet. Det kan måhända vara av ett

visst intresse att nämna, att endast i något enstaka fall under året förekommit, att enskilt anspråk på grund av vidlyftighet måst hänvisas till särskild stämning i tvistemålsordning. Härav bör man dock icke förledas att tro, att framställda anspråk av stor räckvidd icke förekommit och även prövats i samband med brottmål. Vill man nå fram till ett sådant sakernas tillstånd, att de enskilda anspråken verkligen i regel bli prövade i brottmålet, torde det emellertid vara nödvändigt att i alla de fall, där målsägandens talan icke beredes och utföres av åklagaren, söka verka för att en nöjaktigt förberedd talan kan utföras vid huvudförhandlingen i brottmålet. Om man icke vidtar annan åtgärd än att, som Dillén rekommenderar, till huvudförhandlingen kalla alla målsägande, som enligt förundersökningsprotokollet förklarat sig ämna föra ersättningstalan, lärer det visa sig att man i betydande omfattning, sedan ersättningstalan upptagits i samband med brottmålet, får tillämpa 22: 5, till uppenbar olägenhet för alla parter. Den underrättelse, som åklagare enligt »hälsingborgssystemet» åtagit sig att tillställa målsägande, för vilken han icke själv utför talan, har däremot visat sig mycket ändamålsenlig. Den innefattar ett råd till målsäganden att använda den enkla utvägen att i skrift till rätten väcka sin ersättningstalan. Och detta råd synes man tacksamt följa vare sig man vänder sig till någon hjälpare och inger en fullständig förteckning över anspråken eller man kommer upp på kansliet och får nödiga anvisningar. Jag kan nu icke erinra mig mer än ett par fall, där målsägande, som icke trots erhållen underrättelse väckt talan om enskilt anspråk men som kallats till huvudförhandlingen för att höras i anledning av åklagarens talan, vid huvudförhandlingen begärt att få väcka talan om enskilt anspråk. I intet av dessa fall blev det möjligt att hålla gemensam huvudförhandling med brottmålet, beroende på att försäkringsbolaget icke underrättats; hade åklagarens anmaning efterkommits, hade denna formalitet avklarats på förhand. — Några allvarligare betänkligheter mot att utsätta viss tidsfrist i åklagarens underrättelse kan jag icke hysa. Redan underrättelsens formulering, enligt vilken anspråk bör framställas inom viss tid, ger ju klart vid handen, att det inte är fråga om något föreläggande med prekluderande verkan. En målsägande, som verkligen vill framställa ersättningstalan, avskräckes säkerligen icke av den utsatta tiden utan låter sig avhöra för att t. ex. få fristen förlängd, om anspråket icke kan fixeras inom utsatt tid. Sådant har här även förekommit vid mer än ett tillfälle. Det förekommer för övrigt att försäkringsbolag anmäla, att förhandlingar pågå, samt begära, att huvudförhandlingen måtte få anstå i avbidan härpå. Att i underrättelsen till målsäganden utsätta, att anspråket skall väckas »snarast» eller »i god tid» före huvudförhandlingen är ägnat att skapa ovisshet både för målsäganden och domstolen. Har viss frist utsatts, kan domstolen med större fog hänvisa vederbörande att utföra sin talan i särskild ordning, om anspråket väckes efter tidens utgång och begäran om förlängning av denna icke inkommit.
    Sedan målsägandens skrift inkommit, brukar målsägandens talan i regel beredas genom skriftväxling utan utskiljande av det enskilda an

språket till särskild handläggning. Ett exemplar av skriften fogas vid stämning enligt 45: 10 första stycket och den tilltalade uppmanas att inom den för angivande av bevisning utsatta tiden även svara på de enskilda anspråken. Inkommet svar tillställes motparten. Skulle därefter ytterligare förberedelse eller komplettering finnas erforderlig, kan saken ordnas tämligen formlöst. I regel anlitas ju, då anspråken icke äro av allra enklaste slag, advokathjälp.
    Även en annan, av Lassen och Rappe avhandlad fråga skulle jag vilja med några ord beröra, nämligen förhållandet mellan 35: 14 och 46: 6. Det synes mig klart, att Rappe med sina uttalanden åsyftat sådana fall, där målsägande, som icke är part, icke är närvarande vid huvudförhandlingen. Att i dylika fall, vilka äro ofta förekommande, med stöd av 46: 6 föredra målsägandens berättelse om händelseförloppet från förundersökningsprotokollet, synes åtminstone mig föga tilltalande och i viss mån stridande mot den för den nya processordningen så betydelsefulla princip, som fastslagits i 35: 14. Finner rätten, att målsägandens berättelse som bevismaterial bör tillföras huvudförhandlingen, bör målsäganden inkallas att höras i anledning av åklagarens talan. Dylikt inkallande synes mig böra ske i betydligt större omfattning än vad ofta torde vara fallet. I vissa mål, t. ex. angående bedrägeri, där ordalagen i ett samtal mellan den tilltalade och målsäganden kan vara avgörande för bedömande av om brott föreligger och där vittnesbevisning ofta icke kan förebringas, torde målsägandens berättelse regelmässigt böra tillföras huvudförhandlingen. Att därvid detta bör ske genom målsägandens hörande vid rätten och icke genom uppläsande av hans berättelse från förundersökningen, synes åtminstone mig uppenbart. Endast vid ett fåtal tillfällen har jag vid huvudförhandling låtit ur förundersökningsprotokollet föredraga berättelse av målsägande, som icke haft ställning som part, och då har jag ansett mig berättigad härtill med stöd av stadgandet i 35: 14 »på grund av särskilda omständigheter», t. ex. att målsäganden icke kunnat anträffas med kallelse och målet måst avgöras snabbt.
    Mina synpunkter på de ovan berörda båda frågorna skulle jag vilja — utan att göra anspråk på att anlägga andra än praktiska synpunkter — sammanfatta sålunda:
    A) Ett underrättelseförfarande till målsägande efter »hälsingborgssystemet» medför avsevärda fördelar och synes icke kunna medföra några rättsförluster. För undvikande av missförstånd torde man emellertid kunna i åklagarens underrättelse (t. ex. på raden under den där tidsfristen angives) införa ett par rader av innehåll, att målsäganden icke betages sin rätt att i laga ordning framföra sina anspråk, även om talan icke väckes inom angiven tid.
    B) Därest berättelse av målsägande, som icke är part, finnes böra tillföras huvudförhandlingen, bör detta ske genom målsägandens hörande vid rätten. Endast om detta icke kan ske eller medför avsevärda praktiska olägenheter, bör berättelsen föredragas ur förundersökningsprotokollet.

Sven Lutteman.