396 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. Ernst Henrik Estlander †. D. 5 febr. detta år avled i Helsingfors e. o. professor emeritus i rättshistoria vid Helsingfors universitet Ernst Henrik Estlander. Med honom bortgick en man, vilken både såsom rättslärd och inom Finlands offentliga liv gjort vägande insatser.
Estlander blev student 1888, avlade fil. kand.-examen 1891, jur. utr. kand. examen fem år senare, blev vicehäradshövding 1899 och jur. utr. dr 1900.
Han valde den akademiska banan, blev docent i rättshistoria vid Helsingfors universitet 1902, e. o. professor i samma ämne 1908, vilken befattning han innehade till uppnådd avgångsålder 1937. Estlanders vetenskapliga produktion faller huvudsakligen inom den svenska rättshistoriens område. Hans digra doktorsavhandling Bidrag till en undersökning om klander å lösöre enligt äldre svensk rätt (1900) är ett grundligt och skarpsinnigt arbete, som vunnit berättigat erkännande. Till omfånget motsvarande självständiga publikationer äro hans i FJFT ingående uppsatser Studier i äldre svensk förmynderskapsrätt (1897, 1903) och Grunden för bevisvitsordet i landskapslagarnas straffprocess vid förfarandet med ed eller vittnen (1908). I dessa centrala rättshistoriska ämnen har senare överhuvud ej något producerats. Omnämnas förtjänar ännu Estlanders uppsatser i samma tidskrift om Jaroslavs »ryska rätt» En förbisedd germansk rättskälla (1902) samt om Hednalagen och dess stadgande om tvekamp (1912). Som specimen för den odelade professuren i kriminalrätt och rättshistoria utgav han 1901 ett arbete med titeln Undersökning af bedrägeribrottets kännetecken och begrepp enligt finsk rätt.
Politiken fångade redan tidigt Estlanders intresse, och inom denna kom han att utföra huvudparten av sitt livsverk. Han var i början av seklet en av de ledande i kampen för Finlands rättsordning, på grund varav han 1904 nödgades vistas en tid i landsförvisning i Ryssland. Estlander tillhörde under den sällsynt långa tiden av sammanlagt 47 år Finlands folkrepresentation, varunder han särskilt gjorde en vägande insats inom grundlagsutskottet. Honom ombetroddes även andra viktiga offentliga förtroendeuppdrag. Sålunda var han ända från 1919 till sitt frånfälle ledamot av kommittén för Ålands självstyrelse samt under flere år ledamot eller suppleant av riksrätten.
Ragnar Hemmer.
Lagberedningen i Finland. Äldre ledamoten av lagberedningens V avd., jur. dr Harry Venoja avled d. 14 jan. 1949. Till hans efterträdare har utsetts yngre ledamoten av samma avd., jur. dr Antti Hannikainen samt till ny yngre ledamot justitiekanslerssekr., jur. lic. Tenho Autere (jfr SvJT 1949 s. 142).
B. P-n.
Riksrätten i Finland har för åren 1949—1951 erhållit följande sammansättning: presidenten i högsta domstolen Oskar Möller, självskriven ordf., presidenten i högsta förvaltningsdomstolen U. J. Castrén samt hovrättspresidenterna Albert von Hellens, Bror Gräsbeck och Oskari Autio, självskrivna ledamöter, prof. Kaarlo Kaira, vald av juridiska fakulteten i Helsingfors, samt häradshövdingen Arvi Ahmavaara, prof. Sven Lindman, politieborgmästaren Väinö Hakkila, montören Toivo Kujala, v. häradsh. Vilho Väyrynen och v. häradsh. Lauri Riikonen, valda av riksdagen. För medlemmarna finnas dessutom personliga suppleanter.
B. P-n.