EINAR STENBECK.

 

Det namn över vilket dödskorset nu ristats var känt och högtaktat över hela Norden långt utanför juristernas krets. Få äro de som det varit förunnat att vinna så många varmt och uppriktigt tillgivna vänner.
    Efter framgångsrika studier i sin födelsestad Uppsala slog Einar Stenbeck in på domarbanan, för vilken han hade de bästa förutsättningar. Han hade en klar intelligens, gedigna kunskaper och ovanlig förmåga att i sin dagliga gärning göra dem fruktbärande, att se det levande livet pulsera bakom lagparagrafernas nätverk. Domarens karaktärsegenskaper ägde han i rikaste mått. Han var en god och ädel människa med levande känsla av ansvar för dem, i vilkas öde han som domare hade att ingripa. Med berömvärd insikt och grundlighet strävade han att tränga till botten av varje mål; han fick ingen ro i sitt känsliga sinne, innan han nått fram till en lösning, som helt tillfredsställde hans fina juridiska takt och hans lyhörda känsla för rätt och rättfärdighet. Hans medarbetare erinra sig med tacksamhet de grundliga och klarläggande utredningar, som han ofta utarbetade till ledning vid överläggning till dom i mål av krävande beskaffenhet. Den enskilde ledamotens insats i en kollegial domstols verksamhet låter sig i allmänhet ej värdesätta av utomstående, men redan referaten i Nytt Juridiskt Arkiv ge i detta fall flera övertygande bevis på vad Einar Stenbeck betytt för den svenska rättsskipningen.

    Den lyckliga föreningen av djupgående teoretiska intressen och praktisk blick på problemen gjorde honom väl skickad även för en annan sida av rättslivet: lagstiftningen. Efter att under åren 1911—1914 ha tagits i anspråk för mera begränsade uppdrag inträdde han på hösten 1915 i lagberedningen, som då hade sig anförtrodd den svåra och ömtåliga uppgiften att anpassa de familjerättsliga reglerna efter en ny tids fordringar. Närmast gällde det då att finna en form för reglering av äktenskapets

 

26—497004. Svensk Juristtidning 1949.

402 BIRGER EKEBERG.rättsverkningar, en form som med bibehållande av det värdefulla och alltjämt livskraftiga i den bestående ordningen tillgodosåg kraven på den gifta kvinnans principiella likställighet med mannen. Man hade att med varsam hand inympa denna princip även på de bestående äktenskapen. Med sitt välbalanserade omdöme, sin uppslagsrikedom och sin klara blick för rättslivets realiteter gjorde Einar Stenbeck här ett mycket värdefullt arbete såväl beträffande den principiella uppläggningen som vid lösningen av de ofta ytterst intrikata detaljfrågorna. Han deltog sedermera i omgestaltningen av förmynderskapslagstiftningen och vissa delar av föräldrarätten samt i utarbetandet av lagen om arv. Också här mötte en mångfald känsliga problem av stor principiell och praktisk betydelse.
    Att Einar Stenbeck omfattade alla dessa legislativa uppgifter med livligt intresse vore alldeles för litet sagt: han lade hela sin själ i arbetet, levde sig helt in i alla de skiftande spörsmålen och släppte dem inte ett ögonblick ur sikte, innan man nått fram till en hållbar lösning. Det familjerättsliga lagstiftningsarbetet var också rikt på lockande uppgifter genom sin anknytning till hela folkets dagliga liv och till de mest skiftande rättsområden. Sin särskilda charm fick det därigenom att det till mycket stor del bedrevs i samverkan med kolleger från Danmark och Norge. Den skandinaviska familjerättskommissionen, som begynte sin verksamhet 1910, gjorde skäl för sitt namn även på den grund, att under det mångåriga samarbetet så starka vänskapsband här knötos att man kände sig som en enda stor familj. Einar Stenbeck blev mycket snart högt uppskattad av alla för sina förnämliga insatser i arbetet och för sina vinnande personliga egenskaper.
    Efter att under åren 1926—1933 ha tillhört högsta domstolen togs han på hösten sistnämnda år åter i anspråk för lagstiftning, denna gång såsom ordförande i aktiebolagskommittén. I mars 1935 överflyttades denna lagstiftningsuppgift till lagberedningen, där han inträdde såsom ordförande. I början av 1941 återgick han efter väl förrättat värv till högsta domstolen. Med mönstergill grundlighet hade han då in i minsta detalj genomträngt aktiebolagsrättens otaliga, ofta mycket invecklade och svårlösta problem. Den nya aktiebolagslagen, som tillkommit efter samarbete med våra tre nordiska grannländer och efter ingående studium av även andra länders rättssystem, präglas av den strävan

EINAR STENBECK t. 403efter fullständighet — man är frestad att säga fullkomlighet — som var ett utmärkande drag hos den ledande kraften. Lagverket kom på grund härav att lida av en viss tyngd, men det är en imponerande kraftprestation; i soliditet och genomträngande behandling av det vittomfattande ämnet torde det ha få motstycken.
    Även som juridisk författare har Einar Stenbeck gjort sitt namn känt och aktat. Till stor del återfinnas frukterna av hans författarverksamhet i motiven till de lagar vid vilkas tillkomst han medverkat. Han har också ensam eller i förening med en eller flera medarbetare, vanligen i kommentarform, behandlat sådana lagar — giftermålsbalken, förmynderskapslagen, aktiebolagslagen. Svensk Juristtidnings redaktion har han tillhört under åren 1919—1929 samt från och med 1941 till sin död, och under åren 1930—1936 var han medlem av redaktionen för Tidsskrift for rettsvitenskap. Till båda dessa tidskrifter har han lämnat en mångfald goda bidrag. 1919—1926 var han redaktör för Juristtidningens rättsfallsavdelning.
    I de nordiska juristmötenas verksamhet har han allt sedan 1919 med stort intresse deltagit. Han utsågs 1931 till suppleant och 1937 till ledamot i den svenska styrelsen, men undanbad sig vid Köpenhamnsmötet 1948 återval. År 1925 var han svensk delegerad vid femte Haag-konferensen för internationell privaträtt.
    För sina förnämliga insatser på rättslivets skilda områden belönades han våren 1936 av juridiska fakulteten i Stockholm med kallelse till juris hedersdoktor. Då han med utgången av maj 1948 vid uppnådd pensionsålder lämnade högsta domstolen, var han sedan årets början domstolens förste av Kungl. Maj:t förordnade ordförande.

 

    Ehuru Einar Stenbeck offrade sina krafter i rättslivets tjänst med en ansvarskänsla och ett intresse utan gräns, fyllde juridiken ingalunda hans liv ända till randen. Redan vid helt unga år var han väl bevandrad i både klassisk och modern skönlitteratur och han intresserade sig mycket för konst. Under skolåren i Uppsala var han en bland stiftarna av Föreningen Natura och deltog flitigt i dess botaniska och geologiska utflykter och diskussioner. Han älskade naturen och var en kunnig botanist. Vid sitt vackra, sägenomspunna sommarhem Rodga, en gammal

404 EINAR STENBECK f.herrgård i det mest idylliska läge djupt inne i Kolmården, anlade han en örtagård med en slösande rikedom på kulturväxter och vårdade den med samma kärleksfulla omsorg som allt annat vid vilket han fäst sitt hjärta. I denna idylliska miljö, där han levde lycklig med sina kära och med öppna armar mottog sina vänner, lärde man bäst känna och förstå honom. Han var en bland dem, för vilka intet mänskligt är främmande, och på denna underbara plats sammanstrålade för honom livets högsta värden. Långt borta från den bullrande allfarvägen möttes här ögat av ett bedårande stycke Sverige. Den gamla gården med allt vad därtill hörde minde om många generationers strävanden och skiftande, delvis sagolika öden och äventyr, som ingen bättre än han kunde skildra. Och där inne i det vackra gamla huset kunde han med stolthet visa märkliga alster av konst och handaslöjd. På Rodga hade naturen på ett underbart sätt stämt möte med kulturen, och husets herre, omgiven av sina kära, hade en sällspord förmåga att liksom med ett trollspö göra allt detta levande.
    Mycket har här sagts om Einar Stenbeck men ännu ej det mest utmärkande: han var en verkligt god människa och trofast som få, en bland dem som hjälpa helhjärtat och med glädje. Sådan var han redan under gosseåren. Det hände mer än en gång att han avböjde att deltaga i kamraternas lekar och äventyr för att i stället söka upp någon som satt där gammal och ensam och längtade efter ett vänligt och tröstande ord. Och efter denna linje fortsatte han livet igenom att stilla och oförmärkt stödja, hjälpa och glädja sina medmänniskor. Därför hade han också den lyckliga förmågan att vinna och bevara andras vänskap och förtroende. Han hade den säkerligen omedvetna gåvan att redan vid ett första sammanträffande knyta bestående band av sympati med både gammal och ung. Hans minne skall med tacksamhet och saknad bevaras av en stor skara uppriktigt tillgivna vänner runt om i vårt land och i hela Norden, icke minst av gäster från grannländerna, som under kriget funno en tillflyktsort i Sverige och för vilka hans dörr alltid stod öppen.
    Stockholm den 14 maj 1949.

 

Birger Ekeberg.

 

Jfr notis s. 480.