NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL.

 

AV

 

VICE ASSESSORN H. ENGFELDT.

 

I samband med en statistisk bearbetning (se SvJT 1948 s. 723) av de domar i ransoneringsmäl, som sedan 1942 samlats hos statens livsmedelskommission (LK), har detta domsmaterial granskats beträffande brottsrubriceringen och vissa andra därmed sammanhängande frågor. Åtskilliga rättsliga spörsmål, om vilka tveksamhet kan råda, ha i domarna blivit föremål för avgöranden. Då några av dessa avgöranden kanske kunna vara av ett mera allmänt intresse, skall här lämnas en närmare redogörelse för dem.
    1. I flera av de grundläggande tillämpningscirkulär, som LK utfärdat i anslutning till olika ransoneringskungörelser, har föreskrivits, att handlande, som överför ransonerad vara från ett lager till ett annat, i samband därmed skall från sistnämnda till förstnämnda lager överföra inköpsbevis till ett antal, motsvarande de överförda varorna. Ett åsidosättande av en sådan föreskrift har av domstolarna bedömts olika. Det har ibland likställts med olovlig överlåtelse, ibland ansetts innefatta ett åsidosättande av föreskriven anteckningsskyldighet.
    I ett rättsfall, avgjort av HD d. 28 maj 1945, har denna fråga varit under bedömande. I detta dömdes den tilltalade av RR:n för det han »överfört textilvaror från en av sina affärer till en annan utan att samtidigt överföra redovisningskort, inköpslicenser, partikort eller rekvisitioner till ett antal, motsvarande de överförda varornas poängvärde». 6 och 9 §§ i KK d. 19 dec. 1941 ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror tillämpades, d. v. s. den tilltalade ansågs ha åsidosatt sin anteckningsskyldighet. HovR:n ändrade ej utslaget i denna del. HD yttrade härom i sitt utslag följande:
    Väl har K. medgivit att mellan två av honom under skilda firmor bedrivna affärsrörelser utbyte skett av textilvaror utan att därvid iakttagits vad som i LK:s cirkulär d. 27 dec. 1941 är för dylikt fall föreskrivet angående överförande av vissa handlingar. Då emellertid icke visats, att K. genom vad sålunda förekommit gjort sig skyldig till straffbar försummelse ifråga om anteckningar beträffande rörelsen eller uppgifter rörande den sammanlagda myckenheten av varor, som funnits hos honom, finner HD, med ändring av HovR:ns utslag i denna del, K. icke kunna i nu angivna hänseende fällas till ansvar.

406 H. ENGFELDT.    Med anledning av den utgång, målet i nu ifrågavarande del erhållit i HD, är det av vikt att påpeka, att man ej av denna utgång får sluta sig till att ett förfarande som det nu nämnda alltid skulle vara straffritt. LK har nämligen i olika sammanhang föreskrivit, att iakttagande av nu avsedda stadganden utgör villkor för tillgodonjutande av åtskilliga av LK meddelade tillstånd att handla med ransonerade varor e. dyl. Så är t ex. förhållandet beträffande innehavare av olika slag av slakteritillstånd samt innehavare av trafikanttillstånd (d. v. s. tillstånd att låta yrkesmässigt nedslakta djur å annans slakteri). Därav följer, att ett åsidosättande av ifrågavarande föreskrift från dylik tillståndsinnehavares sida kan föranleda straffansvar enligt 8 § KK d. 17 juni 1943 med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor, m. m. (straffkungörelsen). Även för åtskilliga andra handlande, vilka icke erhållit sådant tillstånd eller medgivande som avses i sistnämnda paragraf, kan ett åsidosättande av föreskriften medföra påföljder. Beträffande handlande, som medgivits rätt att för sin partihandelsrörelse förvärva och överlåta vissa ransonerade varor mot redovisning i omsättningsrapport.gäller sålunda såsom villkor för denna rätt, att handlanden ställer sig bl. a. berörda föreskrifter till efterrättelse. Ett åsidosättande av detta villkor torde ej kunna medföra straffpåföljd enligt 8 § straffkungörelsen eller annat författningsrum men däremot förlust av rätten att driva handel mot redovisning i omsättningsrapport.
    2. Vissa spörsmål beträffande ansvar för lämnande av oriktiga uppgifter i deklaration. Upprättande av ransoneringsdeklarationer för större företags räkning brukar ofta helt eller delvis ombesörjas av någon underordnad tjänsteman i företaget. Har denne själv underskrivit deklarationen och insänt densamma till vederbörande kristidsmyndighet, torde tjänstemannen regelmässigt, för den händelse han lämnat oriktiga uppgifter i deklarationen, därför kunna ställas till ansvar såsom gärningsman. Mera tveksamt är, om den underordnade tjänstemannen kan straffas, då han endast tillhandahållit de oriktiga uppgifter, som sedermera legat till grund för deklarationen, antingen detta skett på så sätt, att han ifyllt erforderliga uppgifter i deklarationsblanketten men sedan lämnat denna oundertecknad till någon överordnad, som underskrivit deklarationen och låtit insända den till kristidsmyndigheten, eller om tillhandahållandet skett därigenom att den underordnade tjänstemannen till någon överordnad lämnat vissa inventeringsuppgifter, på vilka deklarationsuppgifterna sedermera grundats. Då uppsåt beträffande den oriktiga uppgiften ofta icke kan styrkas, torde den underordnade tjänstemannens ansvar enligt den före 1949 gällande lydelsen av 3 kap. SL vara beroende av om hans handling anses som gärningsmannaskap eller delaktighet.
    I ett rättsfall, avgjort av HovR:n över Skåne och Blekinge d. 14 juli 1944, har denna fråga varit föremål för avgörande. RR:n ansåg i detta fall, att både L., som var verkställande direktör i ett bolag och själv upprättat och underskrivit deklarationen, och IL, som var lagerchef hos bolaget och företagit den till grund för deklarationen liggande invente

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 407ringen, vid fullgörandet av bolagets uppgiftsskyldighet av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift i deklarationen, samt dömde vardera av dem jämlikt 13 § andra stycket straffkungörelsen och ålade dem tillika ersättningsskyldighet jämlikt 19 § samma kungörelse. HovR:n, där bl. a. H. fullföljde talan, förklarade beträffande denne, att deklarationsskyldighet för ifrågavarande varuparti icke ålegat H., samt att åklagaren icke visat något förhållande, som det oaktat skulle kunna medföra ansvar eller ersättningsskyldighet för H. i det med åtalet avsedda hänseendet. På grund härav prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av RR:ns utslag i denna del, befria H. från såväl honom ådömda böter som honom ålagd ersättningsskyldighet.
    Utgången av detta mål kan nog anses mindre tillfredsställande. I den mån densamma berott på hittills gällande regler om delaktighetens bestraffning, torde emellertid olägenheterna av att uppfatta den underordnade tjänstemannens medverkan såsom allenast delaktighet och ej såsom gärningsmannaskap bortfalla genom tillämpning av de nya regler om delaktighetens bestraffning, som gälla fr. o. m. 1949.
    I följande rättsfall har en liknande fråga varit under bedömande. För oriktig uppgift i ett bolags deklaration åtalades såväl bolagets direktör, S-k, som en hos bolaget anställd kontorist, S-y. RR:n ansåg utrett, att deklarationen upprättats av S-y, vilken ägt vetskap om att innehållet varit oriktigt, och därefter förelagts S-k för underskrift samt att S-k utan att företaga någon undersökning rörande deklarationens riktighet underskrivit densamma och ombesörjt dess insändande till kristidsstyrelsen. Däremot ansåg RR:n ej styrkt, att S-k, då han insänt deklarationen, ägt vetskap om oriktigheten av innehållet i densamma, samt dömde S-y jämlikt 13 § första stycket straffkungörelsen för lämnande av veterligen oriktig uppgift vid fullgörande av deklarationsskyldighet samt S-k jämlikt samma paragraf andra stycket för grov vårdslöshet vid fullgörande av sådan skyldighet. Endast åklagaren och S-k sökte ändring i detta utslag. HovR:n förklarade i utslag d. 19 maj 1944, att den ej fann skäl göra ändring i RR:ns utslag, såvitt vore ifråga. HD fann efter ansökan av S-k enligt utslag d. 7 juni 1945 ej skäl att göra ändring i HovR:ns utslag.
    Sistnämnda rättsfall är av intresse icke blott för frågan om underordnad tjänstemans ansvar för oriktig deklaration utan även för frågan om tillämpning av reglerna om husbondeansvar i dylika fall. Det kunde möjligen ifrågasättas, om icke RR:n med den ståndpunkt denna i förevarande fall intagit med avseende på underordnad tjänstemans ansvar för oriktig uppgift i deklaration, tillämpat bevisbördereglerna på ett för S-k väl förmånligt sätt. S-k såsom verkställande direktör är ju att betrakta såsom husbonde i förhållande till S-y. Då RR:n dömde denne jämlikt 13 § första stycket straffkungörelsen, synas vissa skäl tala för att S-ks eventuella ansvar enligt samma författningsrum borde ha bedömts enligt reglerna i 21 § straffkungörelsen, i vilket fall presumtionen varit för dylikt ansvar. Endast om omständigheterna gjort sannolikt, att de oriktiga uppgifterna lämnats utan hans vetskap och

408 H. ENGFELDT.vilja, skulle han med denna ståndpunkt ha kunnat undgå straff enligt 13 § första stycket straffkungörelsen. Det borde i enlighet härmed icke ha ålegat åklagaren att styrka, att S-k ägt vetskap om oriktigheten. Den omständigheten att S-k själv underskrivit och insänt deklarationen och därigenom kommit att såsom omedelbar gärningsman medverka till brottet har tydligen av RR:n ansetts böra föranleda ett frångående av dessa regler om husbondeansvar. Detta har medfört det otillfredsställande resultatet, att S-k, då det gällt att bedöma dennes ansvarighet enligt 13 § första stycket straffkungörelsen, genom att underteckna den felaktiga deklarationen kommit i ett ur bevisningssynpunkt bättre läge än han skulle haft, om han icke tagit någon befattning med deklarationen utan denna underskrivits och insänts av S-y. I sistnämnda fall skulle ju ansvar ha kunnat ådömas S-k endast i enlighet med reglerna om husbondeansvar. Att överrätterna icke gjort ändring i RR:ns utslag, torde icke behöva innebära, att de delat RR:ns uppfattning om bevisbördans fördelning i ett fall sådant som det nu föreliggande. Det kan ha varit möjligt, att överrätterna, om målet i dess helhet kommit under deras bedömande, skulle ha befriat S-y från gärningsmannaansvar för den oriktiga deklarationen. I så fall har det icke funnits något utrymme för tillämpning av reglerna om husbondeansvar utan S-ks brottslighet varit att bedöma allenast i enlighet med 13 § straffkungörelsen, d. v. s. på samma sätt som skett i RR:ns utslag.
    3. I 9 och 10 §§ i straffkungörelsen finnes straff utsatt för bl. a. den som olovligen överlåter eller förvärvar inköpsbevis. Vid tiden för straffkungörelsens utfärdande avsågo dessa stadganden endast äkta inköpsbevis. Genom ett tillägg till 2 § i samma kungörelse, vilket verkställdes genom kungörelse d. 25 febr. 1944, förordnades emellertid, att vad i 9 och 10 §§ stadgades om inköpsbevis skulle gälla ändock att beviset vore falskt. I 2 § lagen d. 5 juni 1942 om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar (straffskärpningslagen) stadgas förhöjt straff bl. a. för den som förskaffar sig inköpsbevis till sådan myckenhet eller under sådana omständigheter i övrigt, att brottet är att anse såsom grovt. Otvivelaktigt avsåg berörda stadgande i straffskärpningslagen vid dennas tillkomst endast förskaffande av äkta inköpsbevis. Huruvida stadgandet numera, efter det berörda tillägg till 2 § straffkungörelsen skett, kan anses omfatta även förskaffande av falska inköpsbevis, har varit föremål för delade meningar. Vissa domstolar ha ansett så vara fallet, andra icke. Svea HovR har i ett flertal fall förklarat, att straffskärpningslagen icke är tillämplig på obehörigt förskaffande av falska inköpsbevis. Ett av dessa fall har refererats i SvJT 1948 s. 250. En motsatt ståndpunkt har intagits av åtskilliga underrätter ävensom av Göta HovR.
    I utslag d. 31 jan. 1946 har sålunda en RR dömt S. för det hon vid olika tillfällen under tiden mars 1944—sept. 1945 köpt falska inköpskuponger, avseende tillhopa 5,500 kg socker, jämlikt 2 § straffskärpningslagen samt 4 kap. 1 och 2 §§ SL för obehörigt förskaffande av inköpsbevis för ransonerad vara till fängelse två månader. Sedan S. ställts

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 409under åtal jämväl för olovligt förvärv av 5,500 kg socker samt RR:n fällt henne till ansvar härför, yttrade Göta HovR., där S. besvärat sig, i utslagd. 28 nov. 1946 i hithörande delar följande:
    S. har, på sätt framgår av RR:ns utslag, vid olika tillfällen under tiden mars 1944—sept. 1945 köpt falsktryckta inköpskuponger, avseende tillhopa 5,500 kg socker. Med hänsyn till stadgandet i 2 § andra stycket sista punkten straffkungörelsen har S. genom förvärvet av kupongerna gjort sig skyldig till sådant brottsligt förfarande, som avses i 10 § sagda kungörelse. Då de brott, som sålunda ligga S. till last, äro att anse som grova samt tillika äro av sådant slag, som avses i straffskärpningslagen, skola — med tilllämpning av stadgande i 18 § straffkungörelsen — brotten, såsom RR:n funnit, bedömas enligt samma lag. För samtliga brotten skall jämlikt 4 kap. 1 § SL gemensamt straff ådömas. På grund av vad sålunda upptagits och med hänsyn till vad ytterligare förekommit prövar HovR:n rättvist att jämlikt 2 § straffskärpningslagen samt 4 kap. 1 och 2 §§ SL döma S. för obehörigt förvärv av inköpsbevis för ransonerad vara och för obehörigt förvärv av dylik vara till fängelse två månader.

 

    S. ansökte om tillstånd att fullfölja talan mot sistnämnda utslag men HD fann enligt utslag d. 8 april 1947 ej skäl bifalla ansökningen.
    Med hänsyn till det olika bedömande, som förevarande fråga erhållit i de nu omnämnda rättsfallen, kan det synas tveksamt, om den tolkning, som kommit till uttryck i rättsfallet SvJT 1948 s. 250, skulle vara den riktiga, detta så mycket mer som det måste antagas, att HD haft större skäl bifalla sistnämnda fullföljdsansökning, därest HD delat den av Svea HovR förfäktade meningen, än den haft att bifalla fullföljdsansökningen i rättsfallet SvJT 1948 s. 250, om den haft samma uppfattning som Göta HovR. Å andra sidan kan det naturligtvis tänkas, att HD ansett det straff, som av Göta HovR ådömts i det sist refererade rättsfallet, ha varit skäligt även utan tillämpning av straffskärpningslagen och på den grund ej bifallit fullföljdsansökningen i detta mål.
    Att såsom RR:n och HovR:n gjort i sist refererade rättsfall tillämpa straffskärpningslagen på obehörigt förskaffande av falska inköpsbevis förefaller svårt att förena med en sträng bokstavstolkning av straffskärpningslagens text. Ett stort antal underrätter synas emellertid det oaktat dela den uppfattning, som kommit till uttryck i detta rättsfall. Enligt min mening tala övervägande skäl för den motsatta uppfattningen.
    4. I 6 § straffkungörelsen stadgas straff för den som förvärvar ransonerad vara i strid mot vad i ransoneringsförfattning eller i 3 eller 4 § straffkungörelsen finnes föreskrivet. 12 § av samma kungörelse innehåller straffbestämmelse bl. a. för den, vilken för förvärv av ransonerad vara använder för annan utfärdat inköpsbevis, som ej utlämnats till honom i enlighet med därom meddelade föreskrifter. Det förekommer ofta, att personer, som driva rörelse och för denna äro i behov av ransonerade varor, för förvärv av sådan vara använder inköpsbevis, äkta eller falska, som de förskaffat sig på olovligt sätt genom köp e. dyl. Eftersom LK med stöd av olika ransoneringsförfattningar föreskrivit, att handlande för köp av ransonerad vara från annan handlande äger begagna endast sådana inköpsbevis, som han mottagit i sin rörelse eller

410 H. ENGFELDT.som utställts för honom, är onekligen en handlandes förvärv av ransonerad vara mot inköpsbevis, som han köpt, att anse såsom företaget i strid mot vad i ransoneringsförfattning finnes stadgat. Att ordalagen i 12 § straffkungörelsen formellt även omfatta ett dylikt förfarande, torde emellertid också, såvitt angår äkta, för annan verkligen utfärdade inköpsbevis, vara klart. Fråga kan då uppkomma, huruvida straff för förvärvaren bör ådömas enligt 6 eller 12 § straffkungörelsen. Denna fråga har icke endast teoretiskt intresse, enär högre straff är utsatt i 6 § än i 12 §. Ådömande av frihetsstraff är sålunda överhuvud taget ej möjligt, om förfarandet anses böra straffas enligt 12 §. Av än större betydelse blir valet, då det gäller förfaranden, som på grund av sin omfattning eller av andra skäl kunna anses såsom grova. Straffskärpningslagen torde nämligen ej vara tillämplig på brott enligt 12 § straffkungörelsen. Preskriptionstiden för förfaranden av nu ifrågavarande slag blir därför, även om brotten skett i avsevärd utsträckning, endast två år, om 12 § straffkungörelsen tillämpas, men fem år, om straffskärpningslagen anses tillämplig.
    Domstolarna ha i denna fråga kommit till olika resultat. Följande rättsfall må i detta sammanhang nämnas:
    a) Sedan B. åtalats för grovt ransoneringsbrott, bestående däri, att han vid olika tillfällen under tiden från och med 1942 till slutet av jan. eller början av febr. 1945 i Stockholm dels obehörigen förvärvat inköpsbevis för socker och matfett, dels ock använt en del av bevisen till förvärv av dylika varor till värde av sammanlagt 10,856 kr. 43 öre, förklarade RR:n — som ansåg B. övertygad om de gärningar, åklagaren lagt honom till last — att jämlikt 5 kap. 14 § strafflagen straff vore förfallet för B:s »förseelser», såvitt de innefattade obehörigt användande av inköpsbevis mer än två år före stämningens delgivning, samt dömde B. jämlikt bl. a. 2 § straffskärpningslagen, för grovt brott, innefattande obehörigt förskaffande av inköpsbevis för ransonerade varor, samt jämlikt 12 § straffkungörelsen för obehörigt användande av dylika bevis till gemensamt straff av fängelse fem mån., varjämte B. förpliktades att såsom vederlag till Kronan utgiva 2,990 kr., motsvarande värdet av socker och matfett, som B. förvärvat under de två åren närmast före stämningsdagen.
    Sedan B. besvärat sig fann HovR enligt utslag d. 6 dec. 1946 besvären ej föranleda ändring i överklagade utslaget. B. ansökte om tillstånd att fullfölja talan mot HovR:ns utslag men HD fann i utslag d. 8 april 1947 ej skäl bifalla ansökningen.
    b) L. åtalades för det han under tiden från d. 12 aug. 1941 till och med d. 29 mars 1946 obehörigen förskaffat sig inköpsbevis för socker och matfett samt använt bevisen för obehörigt inköp av socker och matfett till sammanlagt värde av 21,664 kr. 12 öre. RR:n, som fann styrkt, att L. begått åtalade gärningarna, förklarade sig anse de av L. begångna brotten såsom grova samt dömde L. med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ SL dels jämlikt 2 § 5) straffskärpningslagen för grovt obehörigt förskaffande av inköpsbevis för ransonerade varor dels ock

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 411jämlikt 2 § 2) samma lag för grovt obehörigt förvärv av ransonerade varor att hållas i fängelse fyra månader. L. förpliktades att såsom vederlag till Kronan utgiva 21,664 kr. 12 öre, utgörande värdet av de obehörigen förvärvade varorna.
    L. besvärade sig under yrkande om straffnedsättning och jämkning av vederlagsbeloppet. HovR:n yttrade i utslag d. 4 juli 1947 bl. a. följande:
    HovR :n finner utrett, att L. i den omfattning RR :n angivit obehörigen förskaffat sig inköpsbevis för socker och matfett samt därefter använt bevisen för inköp i återförsäljningssyfte av sådana varor. L. kan emellertid icke för de förvärv av bevis och varor, som ägde rum före d. 7 juni 1942, då straffskärpningslagen trädde i kraft, fällas till ansvar jämlikt samma lag. Enär vidare av utredningen framgår, att av de utav L. efter d. 10 mars 1944 förvärvade inköpsbevisen sådana, avseende tillhopa minst 420 kg socker, voro falska, kan L. icke — vid det förhållandet att ovannämnda lag ej är tillämplig å förvärv av falska bevis — för sitt förvärv av dessa bevis fällas till ansvar jämlikt samma lag. Däremot finner HovR:n lika med RR :n ovannämnda lag tillämplig å vad L. i övrigt låtit komma sig till last. — HovR:n dömde L. bl. a. jämlikt de av RR:n åberopade författningsrummen för obehörigt förskaffande av inköpsbevis för ransonerade varor och obehörigt förvärv av sådana varor, vilka brott delvis vore att betrakta såsom grova, till fängelse fyra månader, varjämte HovR:n — som fann att L. icke kunde förpliktas utgiva vederlag för det socker han obehörigen förvärvat före d. 8 juni 1942, då KK d. 5 juni 1942 ang. särskilda påföljder vid överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar trädde i kraft — med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter bestämde det belopp, L. hade att som vederlag till Kronan utgiva, till 15,000 kronor.

 

    I utslag d. 29 okt. 1947 fann HD ej skäl att bifalla av L. gjord ansökan om tillstånd att fullfölja talan mot HovR:ns utslag.
    I rättsfallet under a) har således tillämpning av 12 § i straffkungörelsen i stället för 6 § samma kungörelse jämte straffskärpningslagen föranlett, icke blott att åtalet i väsentlig del måst såsom preskriberat ogillas och straffet till följd därav möjligen blivit lägre utan även att vederlaget bestämts till omkring 8,000 kr. lägre än som eljest skulle ha kunnat utdömas. Då det nu behandlade spörsmålet satts på sin spets i överrätterna endast i det sist refererade rättsfallet, torde man vara befogad att anse utgången i detta och ej utgången i det under a) refererade målet såsom överensstämmande med HD:s mening. En dylik tolkning går även bättre ihop med vad som vid straffkungörelsens tillkomst var avsett såsom tillämpningsområde för 12 §. Denna paragraf har närmast varit avsedd att täcka sådana relativt ringa brott, som då en enskild person för förvärv av ransonerad vara använder för annan utfärdat inköpskort, vilket överlåtits till honom i strid mot av den centrala kristidsmyndigheten meddelade föreskrifter eller vilket överlämnats till honom för annat ändamål än för begagnande för inköp, eller då en medlem av ett enskilt hushåll använder annan hushållsmedlems inköpskort (eventuellt med dennes medgivande) under tid, då den sistnämnde på grund av militärtjänst, vistelse på sjukhus eller annan dylik anledning ej längre äger disponera över sitt kort. Denna tolkning synes också, att döma av de till LK översända domarna, omfattas

412 H. ENGFELDT.av det övervägande flertalet underrätter, vilka alltså i fall som de 1111 ifrågavarande tillämpat 6 § straffkungörelsen.
    5. Ansvar för förfarande, som vid begåendet men ej vid domfällandet är straffbelagt. Beträffande brott mot allmänna strafflagen gäller ju enligt 5 § i SL:s promulgationsförordning den regeln, att, om ett brott begåtts, då ett straffbud varit gällande, men ny lag trätt i kraft, innan brottet bestraffats, den nya lagen skall tillämpas, om den föranleder lindrigare straff. Enighet torde råda därom, att denna regel är tillämplig även på brott utanför SL:s område ävensom att regeln kan analogivis tillämpas, då den nya lagen föranleder straffrihet. Sistnämnda grundsats måste dock vara underkastad vissa inskränkningar. Sålunda torde det vara uppenbart, att, om i författningen särskilt angivits, att där upptaget straffbud skall tillämpas på gärningar, begångna under författningens giltighetstid, även om dessa komma under bedömande först efter det författningen upphört att gälla, sådan föreskrift skall efterföljas. Detsamma bör emellertid även utan särskilt stadgande gälla, då författningen redan vid sin tillkomst angivits skola gälla endast viss tid eller då författningen eljest på grund av sitt innehåll eller andra omständigheter uppenbarligen är avsedd att gälla endast under en begränsad tidrymd. I fråga om sådana ransoneringsbrott, som äro straffbelagda i straffkungörelsen, är det numera klart, att straff kan ådömas även efter det författningens giltighetstid utgått. D. 27 sept. 1945 utfärdades nämligen kungörelse, enligt vilken till straffkungörelsens övergångsbestämmelser skulle fogas ett nytt stycke av innehåll, att, därest ransoneringsförfattning upphävts, straffkungörelsens bestämmelser beträffande förseelser, som ägt rum under tiden för ransoneringsförfattningens giltighet, skulle, om ej annat särskilt stadgades, äga tillämpning även efter det att ransoneringsförfattningen upphört att gälla. Innan sistnämnda kungörelse utfärdades, hade olika uppfattningar kommit till uttryck i förevarande fråga. En HR, där denna fråga var aktuell, yttrade sålunda i utslag d. 5 maj 1944:
    Ehuru svaranden erkänt, att han vid olika tillfällen i jan. 1944 från en honom tillhörig pälsdjursfarm till J. i strid mot då gällande bestämmelser överlåtit sammanlagt 13 levande får, likväl och som enligt av LK d. 15 febr. 1944 utfärdade bestämmelser handeln med får från och med d. 21 febr. 1944 icke längre är underkastad ransoneringsbestämmelser, samt svaranden förty jämlikt grunderna för stadgandet i 5 § KF d. 16 febr. 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall icke är förfallen till ansvar för vad han låtit komma sig till last, varder åklagarens talan av HR:n ogillad.

 

    Avskrift av utslaget kom LK tillhanda först efter besvärstidens utgång. Utgången i detta mål är så mycket mer anmärkningsvärd, som det där ej var fråga om något upphävande av straffbudet för olovlig överlåtelse av levande djur; detta kvarstår ju alltjämt i 5 § straffkungörelsen. Riktigheten av att tillämpa grunderna för 5 § SL:s promulgationsförordning i sådana fall, där gärningens straffrihet vid tiden för domen beror allenast på en av LK beslutad, ofta endast tillfällig ändring av omfattningen av en viss ransonering och ej på någon ändring

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 413av straffbudet, torde kunna starkt ifrågasättas. Enligt min mening borde i det sist refererade målet straff ha ådömts icke blott under de förhandenvarande omständigheterna utan även om själva straffbudet skulle ha blivit upphävt före domen. Det torde väl nämligen med fogkunna göras gällande, att ransoneringsförfattningarna äro avsedda att gälla endast under en begränsad tid och att brott mot dem därför skola kunna bestraffas även efter det författningen upphört att gälla. Vad nu sagts har —- sedan ovannämnda d. 27 sept. 1945 gjorda tillägg till straffkungörelsens övergångsbestämmelser utfärdats —- betydelse särskilt vid sådana ransoneringsbrott, för vilka straff finnes utsatt annorstädes än i straffkungörelsen. Såsom exempel på dylika brott kunna nämnas olaga slakt, som bestraffas enligt 12 § KK d. 28 mars 1941 ang. reglering av förbrukningen av köttvaror, samt olaga förmalning, som i vissa fall kan bestraffas enligt 15 § KK d. 31 aug. 1940 ang. reglering av brödsädsförbrukningen i andra åter, om den förmalda spannmålen var under beslag, enligt 23 § allmänna förfogandelagen. Även för sådana brott synes med hänsyn till vad nyss nämnts ansvar kunna utmätas, oavsett om vederbörande straffbud vid domens meddelande är i kraft eller icke. Att i dessa fall genom någon slutledning e contrario av det d. 27 sept. 1945 endast till straffkungörelsen gjorda tillägget komma till annat resultat, torde icke vara befogat. I ett efter mjöl- och brödransoneringens upphävande handlagt mål om ansvar enligt allmänna förfogandelagen för olaga förmalning av brödsäd, som låg under beslag, har emellertid samma HR, som avgjort det sist refererade målet, frikänt de tilltalade från ansvar under åberopande av enahanda grunder som i det d. 5 maj 1944 avgjorda målet. Denna senare dom är nu (jan. 1949) beroende på HovR:ns för Västra Sverige prövning1.
    6. Beträffande utdömande av vederlag ha åtskilliga tveksamma spörsmål uppkommit, av vilka några skola här närmare beröras.
    Vad först angår förverkandepåföljdens omfattning gäller ju enligt 19 § straffkungörelsen, att föremål för förverkande skall vara »gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit, eller egendom, som han olovligen saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller genom överträdelsen undanhållit eller olovligen förbrukat eller använt». I fråga om de vanliga ransoneringsbrotten, såsom olovligt inköp och olovlig försäljning av ransonerad vara, behöver i allmänhet föga tveksamhet föreligga beträffande mängden av det gods eller de pengar, som kunna förklaras förverkade. Lika klart torde vara, att vid enbart olovligt förskaffande av inköpsbevis något vederlag ej kan utdömas, eftersom det gods, som vid sådant brott mottagits, i princip icke har något penningvärde och det knappast kan sägas, att någon ransonerad vara undanhållits genom brottet. Annorlunda är däremot förhållandet i fråga om en del andra brott, exempelvis lämnande av oriktiga uppgifter vid fullgörande av deklarations

 

1 Genom dom den 4 mars 1949 har HovR:n dömt de tilltalade jämlikt 23 § allmänna förfogandelagen.

414 H. ENGFELDT.eller uppgiftsskyldighet (13 § straffkungörelsen) samt åsidosättande av skälig omsorg vid omhänderhavande av ransonerade varor eller inköpsbevis (16 § straffkungörelsen).
    Uppenbart är, att en person, som i deklaration, omsättningsrapport eller annan dylik handling uppgiver sitt lager av en ransonerad vara till mindre myckenhet än den verkliga, kan förpliktas utgiva värdet av den myckenhet av varan, som han förtigit. Tveksamhet kan däremot uppkomma, då den oriktiga uppgiften är för hög. En sådan oriktig uppgift är icke, såsom man i förstone skulle kunna tro, sällsynt utan förekommer allt emellanåt. Syftet med densamma är att få vederbörande kristidsmyndighet att tro, att uppgiftslämnaren fortfarande innehar ett lager av den ransonerade varan, vilket motsvarar vad han enligt myndighetens anteckningar rörande honom är redovisningsskyldig för. Den oriktiga uppgiften avser således att förhindra upptäckten av en brist, som av en eller annan anledning uppkommit i uppgiftslämnarens lager. I några dylika fall har uppgiftslämnaren, jämte det han fällts till ansvar enligt 13 § straffkungörelsen, jämlikt 19 § samma kungörelse ålagts att till Kronan utgiva värdet av egendom, som han oriktigt upptagit i deklarationen eller omsättningsrapporten. Tanken bakom ett sådant avgörande har möjligen varit, att vederbörande genom den oriktiga uppgiften vidmakthållit eller i allt fall sökt hindra upptäckten av ett sådant undanhållande eller en sådan olovlig användning av den ransonerade varan, som skett dessförinnan. Detta resonemang torde dock icke vara hållbart. Den tilltalade kan knappast anses ha i samband med lämnandet av den för höga lageruppgiften undanhållit eller olovligen förbrukat den uppgivna överskottskvantiteten eller någon del därav. Vederlagspåföljden bör i ett sådant fall i stället anknytas till det föregående förfarande, varigenom egendomen kommit ur uppgiftslämnarens besittning, t. ex. en tidigare företagen olovlig försäljning av varan, försäljning av inköpsbevis e. dyl. Nackdelen av ett sådant betraktelsesätt är, att det förfarande, varigenom varan eller bevisen kommit ur den tilltalades besittning, ofta kan ligga så långt tillbaka i tiden, att på grund av preskription förverkandepåföljd är utesluten. Ett för denna fråga belysande rättsfall är följande.
    R. åtalades för det han dels försålt grädde med för hög fetthalt, dels försålt grädde utan att uppbära däremot svarande inköpsbevis dels ock vid fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnat oriktiga uppgifter såväl angående inköp av mjölk och grädde som angående försäljning av grädde. RR:n, som fann R. förfallen till ansvar för förstnämnda och sistnämnda gärning men ej för försäljning av grädde utan inköpsbevis, yttrade i sitt utslag beträffande vederlagsfrågan följande:

 

    Jämlikt 2 § KK d. 20 dec. 1940 ang. särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m., 1 § KK d. 5 juni 1942 ang. särskilda påföljder vid överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar och 19 § KK d. 17 juni 1943 med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor, m. m. förpliktas R. att till Kronan utgiva 6,000 kr., utgörande ett skäligen jämkat värde av dels under juni 1942 försåld 30-procentig grädde och dels från och med juli 1942 i omsättningsrapporterna ej upptagen gräd

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 415de, däri ingående under tiden från och med juli 19-12 till och med juni 1943 försåld 30-procentig grädde.

 

    HovR:n, där R. besvärade sig, fann enligt utslag d. 29 dec. 1944 ej skäl att göra ändring i RR:ns utslag. HD, dit R. fullföljde talan, frikände enligt utslag d. 23 nov. 1945 R. från ansvar för försäljning av grädde med för hög fetthalt samt dömde honom allenast för lämnande av oriktiga uppgifter i omsättningsrapporter. Beträffande vederlaget yttrade HD:

 

    Vid denna prövning av ansvarsfrågan och enär R. icke i samband med lämnandet av oriktiga uppgifter angående försäljningen av grädde mottagit någon egendom samt vad R. i nämnda hänseende låtit komma sig till last ej heller inneburit, att egendom undanhållits eller blivit olovligen använd, i följd varav R. icke genom denna förseelse gjort sig förfallen till ersättningsskyldighet, varder, med ändring av HovR:ns utslag härutinnan, R. befriad från honom i målet ålagd ersättningsskyldighet.

 

    Den vårdslöshet, som kan bestraffas enligt 16 § straffkungörelsen, kan avse såväl ransonerade varor som inköpsbevis. Ofta användes paragrafen såsom ett reservstadgande i sådana fall, där en rörelseidkare befinnes ha en avsevärd brist i det lager av ransonerade varor och inköpsbevis, för vilket han är redovisningsskyldig, men olovlig försäljning ej kan styrkas. Visar det sig, att rörelseidkaren vid omhänderhavandet av rörelsens förråd av ransonerade varor åsidosatt skälig omsorg, kan utdömas vederlag, motsvarande vad genom denna vårdslöshet försvunnit. Om vårdslösheten hänför sig icke till rörelsens förråd av ransonerade varor utan till innehavet av inköpsbevis, torde däremot möjligheten att ådöma förverkandepåföljd ställa sig annorlunda. En näringsidkare, som har en avsevärd brist i sitt lager men som icke övertygas om annan vårdslöshet än beträffande förvaringen av sina inköpsbevis, kan knappast anses ha i samband med denna vårdslöshet undanhållit eller olovligen använt ransonerad vara. Någon förverkandepåföljd lärer därför i dylikt fall icke böra ådömas näringsidkaren. En sådan tolkning av 19 § straffkungörelsen leder till föga tilltalande resultat. I de fall. då ansvar ådömes enligt 16 § straffkungörelsen, är det ofta ovisst, huruvida den konstaterade bristen orsakats av bristande omsorg beträffande den ransonerade varan eller beträffande inköpsbevis för denna. I allt fall torde det möta synnerliga svårigheter att avgöra i vilken grad vårdslöshet i det ena eller andra avseendet orsakat bristen. Om frågan härom i enlighet med den här förfäktade meningen skulle vara avgörande för om vederlag kan utdömas eller ej, synes det troligt, att det kan uppstå en viss obenägenhet hos domstolarna att utdöma vederlag, åtminstone fullt sådant, vid brott enligt 16 § straffkungörelsen. Ett rättsfall, som är av intresse beträffande det nu behandlade spörsmålet, är följande.
    Allmän åklagare yrkade dels ansvar å B. bl. a. för det denne vid omhänderhavande av sin rörelses förråd av tobaksvaror och inköpsbevis därför åsidosatt den omsorg, som av honom skäligen kunnat påfordras, och till följd därav icke kunnat i den ordning vederbörande

416 H. ENGFELDT.centrala kristidsmyndighet bestämt redovisa tobaksvaror eller inköpsbevis till en myckenhet, motsvarande 16,575 poäng, dels ock förpliktande för B. att till Kronan utgiva ersättning för 16,575 poäng tobaksvaror med 1,461 kr. 91 öre. HR:n fann utrett, att B. åsidosatt den omsorg, som av honom skäligen kunnat påfordras vid omhänderhavande av rörelsens förråd av tobaksvaror och inköpsbevis, samt att han genom vårdslösheten föranlett en brist, som med beaktande av att en del av bristen kunde ha uppstått genom svinn kunde skattas minst till 11,107 poäng. För detta ävensom ett flertal andra brott dömdes B. av HR:n till straffarbete fem mån., varjämte B. förpliktades jämlikt 3 § KK d. 5 juni 1942 ang. straff i vissa fall för vårdslöshet vid omhänderhavande av ransonerade varor eller av inköpsbevis för sådana varor och 1 § KK d. 5 juni 1942 ang. särskilda påföljder vid överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar att till Kronan utgiva ersättning för värdet av det parti tobaksvaror om 11,107 poäng, som B. ej kunnat redovisa, med 979 kr. 63 öre. HovR:n, där såväl åklagaren som B. besvärade sig, yttrade i nu ifrågavarande del av målet, att — enär sådana omständigheter ej visats föreligga, att B. kunde förpliktas utgiva värdet av tobaksvaror, som han ej kunnat redovisa — B. befriades från honom i sådant hänseende ålagd skyldighet att utgiva 979 kr. 63 öre. HD, där B. besvärade sig, fann enligt utslag d. 1 dec. 1945 ej skäl göra ändring i HovR:ns utslag.
    I detta fall har alltså något vederlag ej ansetts kunna utdömas, ehuru vårdslösheten avsett icke blott inköpsbevis för tobaksvaror utan även rörelsens förråd av tobaksvaror. En helt motsatt ståndpunkt har intagits av flera underrätter, som ofta utdömt vederlag även i fall, där vårdslösheten avsett endast inköpsbevis. I dom d. 16 april 1948 har exempelvis en HR dömt en person jämlikt 16 § första stycket straffkungörelsen för vårdslöshet vid omhänderhavande av inköpsbevis för ransonerad vara ävensom ålagt honom jämlikt 19 § samma kungörelse att i vederlag utgiva ett skäligen jämkat belopp av 100 kr. Såsom domskäl angavs i detta fall endast, att den tilltalade »gjort sig skyldig till vårdslöshet i samband med inlämnande av inköpsbevis till grossister, i det han icke fört ordentliga anteckningar därom». En dylik tillämpning av 19 § straffkungörelsen torde icke vara riktig.
    De i 19 § första stycket tredje och fjärde punkterna straffkungörelsen meddelade bestämmelserna synas ha föga praktisk betydelse. Icke enligt någon av de domar, som granskats i samband med den förut omnämnda statistiska bearbetningen, ha dessa bestämmelser tillämpats.
    Frågan huruvida solidarisk och icke delad ersättningsskyldighet borde åläggas personer, vilka dömas till straff för förseelse som endera eller båda tillsammans begått, har i det övervägande flertalet fall, därest ej endera av de tilltalade ansetts böra helt befrias från ersättningsskyldighet, av såväl underrätter som överrätter besvarats jakande. Vad nu sagts gäller givetvis icke, då flera personer dömts för gärningar, som ingå i en och samma transaktion men som var för sig utgöra olika

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 417sidor av denna. Vid olovlig överlåtelse kan alltså som regel fullt vederlag utdömas såväl för säljaren som för köparen. En annan sak är att vederlaget i dylika fall ofta ej kan bli lika högt för båda kontrahenterna. Tveksamhet kan däremot råda, hur vederlaget bör bestämmas i sådana fall, där en person från annan mottager en ransonerad vara med uppdrag att därav genom bearbetning eller på annat likartat sätt framvinna en annan ransonerad vara för uppdragsgivarens räkning. Såsom exempel på dylika fall må nämnas, att en slaktare från en djurägare mottager djur, vars nedslaktning är underkastad reglering, och efter olaga slakt av djuret överlämnar det därvid framvunna köttet till djurägaren, eller att en person, som innehar brödsäd, under tid, då mjöl- och brödransonering gäller, inlämnar sådan till mjölnare för olaga förmalning. I fall, som först nämnts, ådöma domstolarna oftast slaktaren och djurägaren solidariskt vederlag, motsvarande värdet av djurkroppen, medan däremot vid olaga förmalning domstolarna såsom regel utdöma delat vederlag, för mjölnaren beräknat efter värdet å den säd, som olovligen förmalts, och för mäldägaren beräknat antingen efter samma värde eller efter värdet å det framvunna mjölet. Någon större saklig skillnad mellan nu nämnda båda fall synes icke föreligga och det torde vara riktigast att för dem båda tillämpa samma grundsats vid vederlagets bestämmande. Om djurägaren ensam nedslaktat ett djur eller mäldägaren ensam förmalt säd till mjöl, torde möjlighet saknas att ådöma vederbörande högre vederlag än som motsvarar värdet av den framvunna varan. Om han för slakten resp. förmalningen haft hjälp av annan person, bör nog, om ej endera av särskilda skäl finnes böra bli fri från vederlag, detta ådömas dem solidariskt. Ej heller i detta fall torde vederlagsbeloppet kunna sättas högre än nyss nämnts, såvida ej medhjälparen erhållit särskild ersättning för sitt arbete, för vilken händelse medhjälparen bör kunna förpliktas att dessutom ensam utgiva värdet av denna ersättning. Enligt min mening böra nu angivna grundsatser tillämpas även i sådana fall, där innehavaren av en ransonerad vara låter en självständig företagare ensam bearbeta varan i strid mot ransoneringsbestämmelserna, så att en ransonerad vara av annat slag framvinnes. Den tillämpning av 19 § straffkungörelsen, som enligt det ovan sagda i allmänhet kommit till uttryck i domar om olaga förmalning, synes icke överensstämma med paragrafens ändamål. I stället bör enligt mitt förmenande vid olaga förmalning solidarisk ersättningsskyldighet åläggas mjölnaren och mäldägaren. Om säden låg under beslag, torde vederlaget enligt 25 § allmänna förfogandelagen böra beräknas efter värdet å säden vid den tidpunkt, då beslaget överträddes, och ej efter värdet å mjölet.
    Delade meningar ha rått om huruvida tilltalad, som jämlikt 5 kap. 5 § SL förklaras icke kunna fällas till ansvar för ransoneringsbrott, kan åläggas förverkandepåföljd enligt 19 § straffkungörelsen. Ett dylikt fall har varit föremål för prövning av HovR. I detta förpliktade RR:n S. — jämte det RR:n förklarade honom jämlikt 5 kap. 5 § SL ej kunna fällas till

 

27— 497004. Svensk Juristtidning 1949.

418 H. ENGFELDT.ansvar i målet — att till Kronan utgiva vad han för egen del behållit av vad han uppburit vid försäljning av inköpsbevis eller 10,138 kr. Svea HovR:n yttrade härom i utslag d. 19 juni 1945:

 

    Enär RR:n i sitt utslag, med tillämpning av 5 kap. 5 § SL, funnit S. icke kunna fällas till ansvar i målet, alltså och då tilltalad, som ej fälles till ansvar, icke kan dömas till sådan påföljd som den S. ålagda skyldigheten att utgiva mottaget vederlag innebär, prövar HovR:n lagligt att, med ändring av RR:ns utslag härutinnan, befria S. från förpliktelsen att till Kronan utgiva 10,138 kr.

 

    7. I 3 och 4 §§ KK d. 31 aug. 1940 angående reglering av brödsädsförbrukningen finnas bestämmelser om förmalning av råg och vete. För den som verkställer förmalning i strid mot dessa bestämmelser finnes straff utsatt i 15 § samma kungörelse. Säd, som olovligen förmales vid kvarn, ligger emellertid oftast under beslag. Straff för olovligt förfogande över sådan beslagtagen säd stadgas i 23 § allmänna förfogandelagen. Tveksamhet har i flera fall uppkommit, hur olaga förmalning bör bestraffas. Beträffande den enskilde mäldägaren, som låtit förmala säd vid en kvarn, har några svårigheter i detta avseende i allmänhet icke uppstått. Har säden legat under beslag, har straff utmätts enligt 23 § allmänna förfogandelagen, eljest har 7 § straffkungörelsen tillämpats. Större meningsskiljaktigheter ha förekommit, när det gällt bestraffning av kvarnägare, som olovligen förmalt brödsäd åt annan. Har brödsäden legat under beslag, har ansvar ådömts ibland enligt 15 § brödsädskungörelsen, ibland enligt 7 § andra stycket straffkungörelsen och ibland enligt 23 § allmänna förfogandelagen med eller utan samtidig hänvisning till 3 kap. 3 § SL i dess äldre lydelse. Om säden ej varit under beslag, har någon av de två förstnämnda paragraferna tillämpats. Det riktigaste torde vara att vid kvarnägares olaga förmalning av brödsäd ådöma ansvar enligt 15 § brödsädskungörelsen, om säden ej var under beslag, och enligt 23 § allmänna förfogandelagen, jämförd med 3 kap. 3 § SL äldre lydelsen eller 3 kap. 4 § SL nya lydelsen, om fråga är om beslagtagen brödsäd. I samtliga fall bör lämpligen hänvisning ske även till den paragraf, som innehåller den materiella bestämmelsen i saken, alltså 3 eller 4 § brödsädskungörelsen. Dessa spörsmål ha endast i ringa utsträckning varit föremål för överrätts bedömande. Beträffande kvarnägares ansvarighet föreligger dock ett hovrättsutslag.
    Kvarnägaren hade i detta mål ställts under åtal för brott mot allmänna förfogandelagen därigenom att han för olika mäldägares räkning olovligen förmalt brödsäd, som varit under beslag. HR:n dömde kvarnägaren jämlikt 15 § första punkten brödsädskungörelsen. HovR:n däremot förklarade, att kvarnägaren genom vad i målet förts honom till last vore förvunnen till delaktighet enligt 3 kap. 3 § SL i de olovliga förfoganden över brödsäd under beslag, om vilka övriga tilltalade (= mäldägarna) funnits övertygade, samt dömde kvarnägaren jämlikt 23 § allmänna förfogandelagen, jämfört med 4 § brödsädskungörelsen ävensom 3 kap. 3 § SL.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DOMAR I RANSONERINGSMÅL. 419    Vid genomgången av de hos LK förvarade domarna i ransoneringsmål ha påträffats även åtskilliga uppenbara oriktigheter. Då en del av dessa återkommit i flera domar från olika domstolar, skola de vanligare av dem här något beröras.
    Reglerna i 4 kap. 2 § SL om bestämmande av gemensamt straff tolkas mycket ofta felaktigt, ity att böter överstigande 120 dagsböter ådömas vid sammanträffande av brott, i vilkas strafflatituder ingå ej blott böter utan även fängelse. Såsom framgår av lagtexten är det endast straffet i den svåraste tillämpliga straffarten som får höjas. Ingår fängelse i någon av strafflatituderna får således ej högre bötesstraff än 120 dagsböter ådömas. Eftersom på de flesta av ransoneringsbrotten kan följa frihetsstraff, måste en domstol, som vid sammanträffande av sådana brott anser 120 dagsböter vara för lågt straff, utmäta frihetsstraff. Till den oriktiga tillämpning av 4 kap. 2 § SL, som sålunda förekommit, har förmodligen bidragit det förhållandet, att domstolarna vid ransoneringsbrott mera än vid andra brott anse ett högt bötesstraff vara en lämpligare reaktion än ett kortvarigt frihetsstraff.
    Straffskärpningslagen innehåller stadgande om förhöjt straff för vissa ransoneringsbrott, som på grund av sin omfattning eller eljest kunna betecknas såsom grova. De brott, som omfattas av lagen, finnas uppräknade i 2 §. Där ha medtagits de flesta uppsåtliga ransoneringsbrott av betydelse, dock med bl. a. ett viktigt undantag, nämligen olovlig överlåtelse av inköpsbevis. Detta förbises ofta. Straff för försäljning av inköpsbevis i större omfattning ådömes således emellanåt enligt straffskärpningslagen, vilket ter sig naturligt, då dylika brott i det allmänna rättsmedvetandet nog anses lillhöra de allvarligaste av ransoneringsbrotten.1 Att brottet ej upptagits i straffskärpningslagen torde dock icke behöva medföra några större olägenheter vid straffmätningen, då det icke i någon av de domar, som översänts till LK, för olovlig överlåtelse av inköpsbevis utmätts straff, som ens tillnärmelsevis uppgått till det i 9 § straffkungörelsen bestämda straffmaximum, två års fängelse.
    Vedertag enligt 19 § straffkungörelsen skall vid olovligt förvärv av
ransonerad vara bestämmas med hänsyn till värdet av den mottagna varan. Värdet bör bestämmas efter priset i den legala handeln. Att, såsom ibland skett, förplikta en köpare, som olovligen förvärvat ransonerad vara till överpris, att till Kronan utgiva vederlag med belopp, motsvarande den erlagda köpeskillingen, är alltså oriktigt.
    Förhållandet mellan straffkungörelsen och allmänna förfogandelagen synes ej alltid vara fullt klart. Olovlig överlåtelse av en ransonerad vara, som ligger under beslag, skall bestraffas enligt allmänna förfogandelagen, ej enligt straffkungörelsen. En mejerist, som försäljer av mejeriet tillverkat smör på svarta börsen, skall följaktligen ådömas ansvar enligt allmänna förfogandelagen, eftersom smör, som tillverkas vid mejeri, ligger under beslag. Detsamma är förhållandet beträffande se

 

1 Jämför ovannämnda rättsfall SvJT 1948 s. 250, där HovR:n, som ansett Berg förfallen till ansvar för vissa förvärv och överlåtelser av inköpsbevis, allenast under åberopande av att bevisen voro falska funnit straffskärpningslagen ej tillämplig.

420 H. ENGFELDT.nare olovlig överlåtelse av smörpartiet, för den händelse detta icke genom en tillåten överlåtelse kommit ur beslaget. En partihandlare med smör, som köpt smör från ett mejeri, skall sålunda, därest han i sin tur olovligen försäljer smöret, härför dömas enligt straffkungörelsen, om hans förvärv från mejeriet skett på lovligt sätt, och eljest enligt allmänna förfogandelagen. Vad nu sagts gäller även i fråga om lämnande av oriktig uppgift om visst varuparti. Det är således felaktigt att bestraffa uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift i deklaration, som avgivits i anslutning till ett på vederbörande vara verkställt beslag, enligt straffkungörelsen. För sådant brott finnes straff utsatt i 23 § allmänna förfogandelagen. Har den oriktiga uppgiften lämnats av grov vårdslöshet, bör man däremot tillämpa 13 § andra stycket straffkungörelsen i stället för förfogandelagen.
    I KK d. 29 jan. 1943 (nr 61) ha meddelats vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror. Denna kungörelse avser bl. a. vissa slag av korv. För saluhållande eller försäljning av dylik korv med annan sammansättning än LK med stöd av denna kungörelse föreskrivit skall straff ådömas enligt 7 § samma kungörelse. Däremot är det felaktigt att, såsom i flera fall skett, vid ådömande av ansvar för saluhållande av dylik korv med otillåten sammansättning åberopa KF d. 29 juni 1917 ang. förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel, jämförd med KK d. 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv. Såsom framgår av övergångsbestämmelserna till kungörelsen nr 61/1943, skall nämligen kungörelsen nr 650/1941 i vad den avser korv icke äga tillämpning under den tid kungörelsen nr 61/1943 är gällande. Den felaktiga tillämpningen av kungörelsen nr 650/1941, som sålunda förekommit, torde i viss mån ha föranletts därav, att sistnämnda kungörelse hittills, utan hänvisning till kungörelsen nr 61/1943, i sin helhet intagits i lagboken i omedelbar anslutning till förordningen om vilseledande varubeteckningar.