DAVID NEHRMAN-EHRENSTRÅLES BREV.

 

AV

 

PROFESSOR BO PALMGREN.

 

DAVID NEHRMAN-ERENSTRÅLES brev äro rätt få till antalet och av dem ha hittills blott fyra blivit publicerade — två av G. CAIIL QUIST i Personhistorisk tidskrift 1924, s. 25—29, efter avskrifter i Bergianska samlingen i Vetenskapsakademiens bibliotek, två av J. E. ALMQUIST i SvJT 1938, s. 55—63,¹ efter original i riksarkivet. Alla dessa fyra brev äro av största intresse för den som vill söka få en bild av Nehrmans liv och arbete. Av de två förstnämnda är det ena — daterat Lund d. 16 mars 1733 — till rikshistoriografen Jakob Wilde. Det innehåller rätt detaljerade och personligt hållna upplysningar om de nya arbetsfält, som Nehrman föresatt sig att undersöka. Det andra — daterat Lund d. 29 juni 1738 — är till rektor för Uppsala universitet, juris professorn Johan Reftelius. I brevet avböjer Nehrman ett erbjudande att mottaga den lediga skytteanska professuren. De två senare breven — daterade Säby d. 27 april och d. 28 maj 1754 — äro vartdera till kansler för Lunds universitet, friherre Nils Palmstierna. De innehålla utlåtanden om ordnandet av de juridiska studierna.
    Ytterligare ett femte brev omnämnes av ALMQUIST i SvJT 1938 s. 302 anm. 2. Brevet — daterat Lund d. 15 aug. 1726 — är till kansler förLunds universitet, greve Nicodemus Tessin d. y. Det ger en så personlig bild av den unge Nehrmans syn på hans egen kallelse och livsuppgift, att det kan anses utgöra ett värdefullt bidrag till belysningen av Nehrman såsom forskare och människa.
    Både CARLQUIST och ALMQUIST betonade betydelsen av sina respektive fynd, vilka då framstodo som rätt unika. Fortfarande kan man med skäl beklaga, att alltför litet av Nehrmans brevväxling bevarats till eftervärlden. I Nehrmans bok- och manuskriptsamling, varav huvuddelen finnes i stifts- och landsbiblioteket i Linköping (se SvJT 1946 s. 777 f), har jag icke funnit något brev från eller till Nehrman, med undantag av vissa sönderklippta fragment av brev, vilka Nehrman använt såsom bokmärken eller anteckningslappar. Vid letandet efter nehrmaniana i olika bibliotek har jag kunnat konstatera, att det förutom ovannämnda fem brev finnes ytterligare åtminstone fjorton i svenska och danska offentliga bibliotek.² Av dessa föreligga tretton i original och ett i av

 

¹ Breven ingå även i ALMQUIST, Svensk juridisk litteraturhistoria, Stockholm 1946, s. 178—85.

² Härtill kommer särskilda ansökningar och inlagor, som finnas i olika offentliga myndigheters arkiv. Dessa beröras lämpligast i annat sammanhang.

skrift. De äro från olika perioder av Nehrmans levnad och belysa vitt skilda delar av hans verksamhet. Såsom bidrag till uppfattningen om hans personlighet och karaktär ha de alla sitt intresse — några ha visserligen icke direkt att göra med hans arbete, men innehålla i stället karakteristiska personliga tonfall.
    Breven publiceras här i kronologisk ordning. Härvid medtages även det av Almquist tidigare åberopade, men icke publicerade brevet.

 

1. Till kansler för Lunds universitet, riksrådet, greve Nicodemus Tessin d. y. (f. 1654, d. 1728).

 

    Brevet finnes i Lunds kanslersarkiv i riksarkivet. I brevet fäster man sig särskilt vid att Nehrman, som nyss fyllt 31 år och sex år varit professor, redan anser sig ha uträttat så mycket och lyckats så väl. När han hoppas kunna göra det som ingen före honom gjort, så avser han synbarligen att han vill försöka bearbeta de olika delar av den offentliga rätten, vilka icke tidigare varit föremål för behandling. Men även om man i ordalagen vill lägga en annan innebörd, så får man säga att förhoppningarna sannerligen icke kommit på skam.
    Den i brevet omtalade resan var en av de allra första kontakterna mellan universiteten i Lund och Köpenhamn efter det stora nordiska kriget.¹ Syftemålet med resan framgår ur ett av kanslern till K. M:t ingivet memorial av d. 4 juli 1726, där det säges att Nehrman anhåller om tillstånd att under några veckors tid, medan lektionerna vid akademien upphöra, få resa över till Köpenhamn för att där å orten eftersöka några gamla och tillförlitliga avskrifter av Skånelagen och andra till skånska historien samt forna författningar hörande handlingar. Framställningen bifölls av K. M:t d. 5 juli och resolutionen föredrogs i konsistoriet d. 25 juli.² Men Nehrmans vistelse i Köpenhamn blev icke långvarig. Ännu d. 30 juli var han närvarande vid sammanträde i konsistorium och dateringen av nu ifrågavarande brev ger vid handen, att han åtminstone redan den 15 aug. var hemma igen i Lund.
    SVEN BRING-LAGERBRING — Nehrmans främste elev, som i sin ungdom varit den förste juris adjunkten vid Lunds universitet — nämner i sitt minnestal över Nehrman³ att denne i Köpenhamn gjort bekantskap med isländaren Ami Magnusson (f. 1663, d. 1730). Med tanke på syftemålet med Nehrmans resa synes det även uppenbart, att Nehrman icke underlät att söka upp den store samlaren, som i sin ägo bl. a. hade ett flertal gamla svenska laghandskrifter. Men åtminstone tillsvidare har jag varken i Nehrmans bok- och manuskriptsamling i Linköping eller i den Arni Magnussonska samlingen i Köpenhamns universitetsbibliotek funnit några brev eller anteckningar, som kunnat läm

 

¹ Jfr MARTIN WEIBTTLL, Lunds universitets historia, Lund 1868, I s. 214, där det emellertid felaktigt uppges att Nehrmans resa företogs på 1730-talet. Veterligen har Nehrman icke gjort någon annan resa till Köpenhamn än denna, som även omtalas bland hans meriter i det för honom d. 16 juni 1756 utfärdade adelsbrevet (originalkoncept i riksarkivet). Där säges att han »åhr 1726 giordt en resa till Köpenhamn och det icke utan nytta, fast än alltid med dess egen dryga kostnad».

² En avskrift av memorialet med den därå tecknade resolutionen finnes i LUB.

³ SVEN BRING och ANDR. COLLIANDER, Memoria viri nobilissimi et consultissimi, domini, David Ehrenstråle, Lund 1770, s. 39.

na närmare upplysningar om kontakten mellan den gamle samlaren, som då nästan fullgjort sitt dagsverke, och den unge forskaren, som då egentligen påbörjade sina egna samlingar.¹ Det kan tänkas att de brev, som eventuellt växlats mellan dem, gått förlorade genom de skador, som drabbade Arni Magnussons bibliotek vid Köpenhamns brand år 1728²och Nehrmans bibliotek vid branden på Säby är 1752. Det är icke uteslutet, att just anblicken av Arni Magnussons samlingar gjort ett betydande intryck på Nehrman och styrkt denne i tanken att själv skapa en liknande samling.
    I Nehrmans bok- och manuskriptsamling i Linköping finnas några gamla danska och skånska handskrivna volymer, av vilka några möjligen äro sådana som han tillhandlat sig just under denna resa. Deras proveniens har jag dock icke hittills varit i tillfälle att närmare undersöka.³
    Nehrmans brev till kansler innehåller följande:
»Högwälborne Her Grefwe Kongt. May:tts och Rijksens Rådh etc. etc.
Nådige Herre
    Sedan iag nu lyckeligen kommit tilbakars från Kiöpcnliamn, fodrar min skyldighet, at hoos Eders Hög Grefweliga Excellence aflägga en ödmiuk tacksäijelse för det af H:s Kgl May:tt uthwärkade Nådigste tilstand, til denna resan, och derjemte med diupaste wyrdnad berätta, det iag träffat dem, som iag der å orthen sökt, mehra benägna än iag tilfyllest förmår beskrifwa, så at iag warit nog lyckelig i mitt förehafwande. Förlähnar Gud lifwet och hälsan, skal iag ha den ähran at för Eders Hög Grefl. Excellence framte fruchten af min resa, och mitt nu warande arbete uthi rediplomatica och Antiqvitatibus Patriis. Ty som iag nu i dessa förflutne åhren arbetat uth och til afskrifwande lemnat de mäst nödige dehlar af Lagfarenheten, och iag funnit at den Högste Guden lagt sin särdeles stora wälsignelse dertil, således at mine auditores på kort tijd fattat wår förwirrade lagfarenhet, fördenskul har iag nu begynt försöka min lycka i de ädlare och högre stycken af Lagfarenheten. Med mycken flijt och stor kostnad har iag skaffat mig en lioop diplomata acta Publica gla Manuscriptos Codices alt angående Swerige, så och åthskillige stridskriffter emillan Swerige och andra Rijken. Men nu will min lilla löhn eij längre räcka til at bruka slijka huushåls greep ell:r giöra slik kostnad utan at wäntta något derföre igen. Finge iag subsidier af archivo, ty iag åstundar inga andra än de som kunna och böra giöras publiqve, hoppas iag igenom Gudz bistånd

 

¹ Mitt besök i den Ärni Magnussonska samlingen var tyvärr kortvarigt, men samlingens föreståndare, prof. Jon Helgason visade mig de serier av brev och anteckningar, i vilka jag kunde ha anledning att leta. Dessa innehöllo dock — liksom Årni Magnussons i tryck utgivna brevväxling — icke någon som helst uppgift om Nehrman.

² Se härom Dansk Biografisk Leksikon, XV, Köpenhamn 1938, s. 232.

³ Stadsarkivet i Malmö förvärvade år 1940 en 1500-talshandskrift av Skånelagen m. m., vilken i G. J. SCHLYTERS edition av Skånelagen, Lund 1859, s.LXXXIV f, betecknas såsom codex 94. Handskriftens öden skildras i en artikel i Skånska Dagbladet för d. 5 nov. 1940, där det bl. a. berättas att handskriften under 1700-talet tillhört en okänd person, som på ett ställe gjort en marginalanteckning, där han nämner att han jämfört handskriften med en annan handskrift som han haft till låns av Kilian Stobæus i Lund. När stadsarkivarien Leif Ljungberg visade mig handskriften, kunde jag till hans och min egen glädje konstatera att handskriften härstammade från Nehrmans bibliotek och att marginalanteckningen var skriven med Nehrmans handstil — sannolikt under 1720-talet. Men denna handskrift har Nehrman tydligen förvärvat i Malmö, då bland dess tidigare ägare finnas tvenne borgmästare och en rådman i Malmö.

giöra det som ingen för mig giort, utan at försumma ungdomens tilbörliga underwijsning i Lagfarenheten. Ty som iag hafft den lyckan at Eders Höggrefwelige Excellence befodrat mig hijt til Academien, så skal iag och med al möijelig flijt och arbete i de mig Nådigst anförtrodde stycken wijsa at iag med oföränderlig wyrdnad in i döden är
Eders Hög Grefwelige Excellences
Aldra Ödmiukaste Tienare
Lund d. 15 Aug: 1726. David Nehrman»

 

2—3. Tvenne brev till censor librorum, kanslirådet Johan (Upmarck) Rosenadier (f. 1664, d. 1743).

 

    Breven finnas i KB i Stockholm. De ha sitt värde därigenom att de belysa de förhållanden, under vilka Nehrman inledde publiceringen av sitt första stora arbete, Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem, tryckt i Lund 1729. Kgl. Maj:ts privilegium å Jurisprudentiacivilis och Processus civilis gavs d. 20 nov. 1729, tillägnan i Jurisprudentia civilis är daterad d. 24 dec. 1729.
    Man fäster sig vid att Nehrman tänkt sig, att han skulle införa litteraturhänvisningar i slutet av varje kapitel. Dessa litteraturhänvisningar blevo dock beklagligtvis bortlämnade. Anledningen härtill är icke bekant.
    Nehrmans vördnad för »Her Cancellie Rådets widtberömda erudition» var knappast blott en vanlig artighetsfras. Rosenadier hade vunnit ett stort anseende såsom innehavare av den skytteanska professuren, till vars innehavare han utnämnts 1698.
    Ett kuriositetsintresse har »then lilla offert», som Nehrman erbjöd, men Rosenadier avböjde. Vad gåvan var och vad tidens sed i detta avseende föreskrev, torde vara omöjligt att utröna.
    De tvenne breven innehålla följande:
»Wälborne Her Cancellie Rådh
Gunstige Gynnare
    Iag har nu then ähran at underställa Wälborne Her Cancellie Rådets Gunstige och högst mogna ompröfwande hosföljande dehl af min anledning til Jurisprudentiam Civilem.
    Med thenna Posten har iag eij fått tilstånd at skicka mehra än thessa 18 arck hwarföre iag måst lemna the öwriga, som renskrefne äro, til en annan Postdag.
    Skulle mig lemnas thet Gunstige tillstånd, at få giöra en begynnelse med några arcks aftryckande, sedan Wälb:ne Her Cancellie Rådet them öfwerset och approberat och innan iag låter renskrifvva then sista dehlen af thenna Jprd:ia Civ: har iag så mycket mehra orsak at wyrda en så besynnerlig bewågenhet, som iag eij weta kan, om iag berörde sista dehl bör sammandraga ell :r fulleligen uthföra innan iag genom några arks aftryckande kan finna om thetta arbetet blir större eller mindre än iag satt mig före.
    Wid hwart Capitels sluth täncker iag lemna en kort anledning til the bästa scriptores som uthförligen förklarat the ther afhandlade materier; I thetta som nu upsändes har iag allenast låtit afskrifwa them som höra til thet första Capitlet, men lemnat sådant aldeles uthe wid the öfriga Capitlen, i thet wyrdosamma hopp at Wälb:ne Her Cancellie Rådet lärer Gunstigt tillåta, det iag, til Postens minskande, utan censur låter trycka then omtalte förtekningen wid hwart Capitels sluth, liälst som then blir utan någon bifogad crisi; Men skulle wälb:ne Her Cancellie Rådet befala

at thet jemwäl upskickas bör, skal iag tliet wyrdosamligen och straxt efterkomma.
    Thet wälmente upsåth iag hafft wid tlietta wärckets utharbetande täckes wätb:ne H:r Cancellie Rådet Gunstigt uptaga, och likaledes uhrsächta thet hwaruthi jag, kan hända, fchlat.
    Iag har hafft then ähran at wyrda Wäl :ne Her Cancellie Rådets widtberömda erudition altsedan iag lärt någorlunda förstå hwad lärdom är; Therföre om thetta mitt arbete har then lyckan at winna Thess bewågna omdöme, skattar iag thet såsom en fullkomlig belöning, för all then mödan iag ther wid hafft.
    Ett litet tecken af min skyldiga tacksamhet för thet beswär Min Gunstige Herre hafwer med thetta wärcks öfwerseande tar iag mig then friheten at lemna genom brefhafwaren, ödmiukeligen anhållandes at thet Gunstigt måtte warda uptagit och mig gifwas tilfalle at få wisa med huru stor wyrdnad iag är
Wälborne Her Cancellie Rådets
Ödmiuka Tienare
Lund d. 20 Sept: 1728. David Nehrman»
»Wälborne Her Cancellie Rådh
Gunstige Gynnare
    Wälborne Her Cancellie Rådets mycket Gunstige skrifwelse under d. 5 nästl:ne har iag hafft then ähran at undfå, iemte the 18 arck som Wälb:ne Her Cancellie Rådet hafft beswär at genomläsa och öfwerse.
    Så många ord brefwet innehöll och wid wärcket antecknade woro, äfwenså många öfwertygande och högst angenähma prof finner iag af Wälborne Her Cancellie Rådets besynnerliga Gunst emoth mig, hwilken iag så mycket mehra wyrda bör, som iag länge önskat mig then förmåhn, hwilken iag nu wunnit endast thermed at iag tilskyndat Wälborne Her Cancellie Rådet beswär. Men hwad iag således utan någon förtienst ärhållit, skal iag med all flit söka til at eij genom något mitt förwållande förlora.
    Thet som Wälborne Her Cancellie Rådet täckes gunstigst påminna om thet ordet efftersyn ärkiänner iag med största wyrdnad, hwarföre iag och nu aldeles utlimunstrar samt framdeles afskaffar samma ordelag.
    Thet följande af arbetet skal bli mehra läseligit än thet förra, hwarföre iag och nu låter förbättra the arck som redan renskrefne äro, them iag eljest tänckt i dag med Posten öfwersända, och uthi thet öfriga skal stylen blifwa tydeligare.
    Men at Wälb:ne Her Cancellie Rådet icke behagat emothtaga then lilla offert som iag tog mig den friheten at anbiuda, thet ökar så wäl min obligation som min wyrdosamma önskan at iag på något annat sätt kunde wisa min wyrdnad hwar med iag oföränderligen är
Wälborne Her Cancellie Rådets
Ödmiuka Tienare
Lund d. 14 Octobr 1728. David Nehrman»

 

4—6. Tre brev till rektor vid Lunds universitet, professor Conrad Quensel (f. 1676, d. 1732).
    Det är känt att Nehrman somrarna 1730 och 1734 vistades i Stockholm för arbete i riksarkivet.¹ I hans förut omtalade adelsbrev säges härom: »Under ferierna, som wid Academierna bestås, har han icke fåfängt anwändt sin tid, utan till att bekomma nödig underrättelse uturäldre handlingar om det som han annorstädes eij kunnat sig förskaffa,

 

¹ Se t. ex. BRING, a. a. s. 39.

har han begiärdt och erhållit fritt tillträde uthi Riksens archivo, och där 2:ne Somrar neml. åhren 1730 och 1734 utsökt och excerperat det nyttigaste och bästa som till dess ändamåhl hörde och han som en lärd man wälil wiste utwällja.» De avskrifter, som Nehrman själv tog eller för sin räkning lät avskriva, finnas åtminstone till största delen bevarade i olika volymer i stifts- och landsbiblioteket i Linköping. Talrika hänvisningar just till dessa volymer finnas dels i Nehrmans egna manuskript till hans otryckta arbeten, dels i de register som Nehrman för eget behov upprättade över författningar och rättsfall.
    Om den tidigare av dessa Stockholms-vistelser får man en hel del upplysningar dels ur konsistoriets protokoll, dels ur tre brev som finnas bevarade i LUB — daterade Stockholm d. 3 och 17 juni samt d. 25 juli 1730. Ytterligare ett brev — daterat d. 8 juni — omtalas i konsistoriets protokoll, men detta brev har icke av mig kunnat återfinnas.
    Av intresse är särskilt den nära kontakt som Nehrman under denna vistelse hade med kansler för Lunds universitet, riksrådet, greve Carl Gyllenborg (f. 1679, d. 1746) — hattpartiets ledare. Breven visa att Nehrman hyste en mycket hög tanke om Gyllenborg och dennes verksamhet till förmån för universitetet. Andra vittnesbörd visa att Gyllenborg å sin sida hyste uppskattning och förtroende för Nehrman. Detta var högst sannolikt orsaken — eller åtminstone en mycket bidragande orsak — till att Nehrman i december samma år genom Gyllenborgs förmedling hos K. M:t ansökte om adelskap. I riksarkivet finnes dels Nehrmans kortfattade egenhändiga ansökan, som är odaterad, men antecknad såsom ankommen till kanslersämbetet d. 19 dec. 1730, dels en längre skrivelse i vilken Gyllenborg förordar ansökan. Gyllenborgs skrivelse är antecknad såsom ingiven d. 11 jan. 1731 och man ser att Gyllenborg vid underskrivandet först tänkt datera skrivelsen d. 11 jan., men i samma ögonblick ändrat datum till d. 19 dec. 1730 — tydligen för att hemställan skulle anses gjord under det förra kalenderåret. Behandlingen av detta ärende samt Nehrmans senare i samma syfte ingivna ansökningar kan lämpligen lämnas till ett annat sammanhang.
    Vid konsistoriets sammanträde d. 27 april 1730 berättade Nehrman att han med kanslerns tillstånd stod i beråd att resa till Stockholm, »hwarföre han ifrån Consistorio afskied tager, till sin återkomst, will Gud!» Konsistoriet beslöt vid sammanträde d. 9 maj att med Nehrman sända ett brev till kansler med ansökan om tillstånd att av akademiska besparingskassan få utlåna penningar mot ränta för att sedan använda räntemedlen »till Beklädningars och andra prydnaders inkiöp till Consistorii Rummet och Academien; Hwilken Colleg: Acad:ci Ansökning H:r Prof:r Nehrman, genom en utförligare muntel: Berättelse, anmodas att understödja.» Detta ärende beröres av Nehrman i breven av d. 3 juni och d. 25 juli. Kansler hade redan i skrivelse av d. 22 maj anmodat konsistorium att inkomma med några närmare uppgifter och biföll sedan i skrivelse av d. 10 juli med vissa förbehåll konsistoriets hemställan.
    Av större vikt var Nehrmans uppdrag att i kammarkollegium driva på

den sedan en lång tid tillbaka anhängiga frågan om överskottet av biskopstionden i Bjäre och Norra Åsbo härad — en betydande inkomstkälla som biskop Canutus Hahn, tidigare professor vid Lunds universitet och sedan dess prokansler, i tiden avstått till universitetet för att användas såsom stipendiemedel, men som redan år 1690 blivit indragen under indelningsverket och använts till förbättring av rusthåll. Det segslitna ärendet fördes slutligen till ett lyckligt avgörande, då Gyllenborg vid 1734—35 års riksdag lyckades genomdriva bifall till universitetets anspråk och även kunde utverka ett visst vederlag för den förflutna tiden.¹
    Detta ärende beröres av Nehrman i samtliga tre brev. Men på sin begäran om bistånd med argumenteringen fick Nehrman av konsistorium d. 23 juni endast det svar »att Collegium icke kan gifwa wijdare någon Särdeles underrättelse om then Saaken, än hwad redan är ingifwit; uthan förmähler Kongl. May:ts Bref af åhr 1694, som öfwersändes, uttryckel:n att refusionen bör skie, hwilken så mykket nödigare är för Academien, som Ærarium igenom Myntetecknen kommit på en obotlig Mistning».
    Det program, som Nehrman berättar att K. M:t mycket nådigt upptagit, var rektorsprogrammet till parentationen över konungens fader, lantgreve Carl I av Hessen.²
    Om Nehrmans i brevet av d. 25 juli omnämnda resa till Västmanland föreligger tillsvidare inga närmare upplysningar.
    Vid hemresan till Lund anförtroddes Nehrman av kansler med uppdraget att till konsistoriet muntligen framföra kanslers tankar i åtskilliga frågor, vilket Nehrman fullgjorde vid konsistoriets sammanträden d. 1 och 12 sept. 1730.³
    Nehrmans tre brev till rektor lyda:

 

»Magnifice Domine Rector.
    Iag har hafft then äliran at öfwerlewerera Collegii Bref til Hans Hög Grefweliga Excellence Illustrissimum Cancellarium, som i dag med Posten lärer swara på något af brefwet, och begiära underrättelse och redo för en dehl af brefwets innehåll, hwar på endteligen fulkomligit sluth följa lärer.
    Emoth Consistorii ansökning at få refusion för then bortmiste Norra Häradz Tijonden har en wiss man i Cammar Collegio giort thet inkast at effter Stipendiaterne haf: så mycken spannemåhl och waxliusmedel som swarar emoth 1698 åhrs stat, kan academien eij prætendera mehra. Iag har theremoth förestält at hwad oss med rätta til kommer kunna wij eij förlora genom staten, samt at ödesmåhl och ringa markgång på spannemåhl, samt upbördens orichtighet med waxliusmedlen offta förorsakar at Inkomsten eij swarar emoth Staten: Hwarpå samma Man endtel:n lofwade giöra sin högsta flijt at Academien måtte få refusion hwilket iag fuller hoppas effter Han wärckel:n är wår academies wän. Men icke thesto mindre önskade iag Eders Magnifieence täcktes med första gifwa mig wid handen hwad här wid kunde widare påminnas. Såwäl i thenna som i andra aca

 

¹ Se om detta ärende WEIBUXL, a. a. s. 136—37 och 223—24.

² Se SJÖBECK, Program, utgifna vid Lunds universitet 1667 — 1867, Lund 1912—15, s. 39.

³ Jfr WEIBTTLL, a. a. s. 155—56.

demiens angelägenheter wijsar Hans Excellence en omsorg och åhug at befrämja academiens nytta, som är aldeles obeskrifwelig och aldrig kan nogsamt berömmas. Min respect ber iag måtte anmälas hos Collegium academicum. Iag är oföränderl:n
Eders Magnificences
Ödmiuka Tienare
Stockholm d. 3 Junij 1730. David Nehrman»

 

»Magnifice Domine Rector.
    Hans Hög-Grefwelige Excellence Illustrissimus Cancellarius Har befalt mig berätta Eders Magnificence, at the hijtsände programmata äro komne H:s Excellence tilhanda, samt at H:s Excellence insinuerat ett ther af hos H:s Kgl. Maij :tt som thet mycket Nådigt uptagit.
    I morgon reser hans Excellence til Surbrunnen, hwarest han lärer fördröija til d. 15 Julij. Emedlertijd har H:s Excellence befalt mig drifwa på sluth hos CammarColl uthi saken om academiens bortmiste tijonde. Men innan iag får then efterrättelsen som iag i mitt förra begiärdt, ser iag mig ingen ting kunna utlirätta.
    Täckes Eders Magnificence befala mig något widare medan iag wistas här å orten skal iag biuda til at wisa i sielfwa werket at iag är
Eders Magnificences
Ödmiuka Tienare
Stockholm d. 17 Junij 1730. David Nehrman»

 

»Magnifice Domine Rector.
    Eders Magnifience täckes eij ogunstigt uptaga at iag på en rum tijd eij hafft then ähran at upwachta med mina bref. Iag har någon tijd warit i Wessmanland liwarmedelst iag måst emoth min wilia sättia min skyldighet å sido.
    Alt hwad Eders Magnificence befalt mig liar iag i bästa måttan sökt at uthrätta, men om iag eij förmått uthrätta alt så wäl som iag önskat och åstundat är thet eij min skuld.
    Eders Magnificence och Collegium lärer wid thetta brefwets inhändigande undfå Illustrissimi Cancellarii swar ocli uthförliga uthlåtelse ang:de Besparings Cassan, förmodel :n til Collegii nöije. Iag har hafft tilfalle at nämna för H:s Excellence så wäl om lånen som giorde äro innan thess Höga bijfall blef inhämtad, som ock om the upburne men eij i Liqvidationen upförde interesser, men H:s HögGrefwelige Excellence tog thet mycket nådigt upp utan at förklara thet ringaste missnöije tlieröf:r. Gud har gifwit oss en Cancellair liwars Nådli, huldhet och wårdnad om wår Academia, iag aldrig tilfyllest kan berömma. H:s Excellence tycker ock mycket wäl om Collegii förslag at räkningarne för thenna Cassan eij blandas med the öfriga reckenskaperna, och lemnar aldeles sitt bijfall ther till.
    Än har iag eij kunnat få then begiärte bancosedlen, men som en god wän lofwat tiena mig ther med inom några dagar, ty hoppas iag med nästa Post kunna fullgiöra min önskan och skyldighet. Collegii ansökning om ärsättning för then bortmiste spannemåhlen söker H:s Excellence i bästa måttan att befodra, thet lilla iag förmått bijdraga ther til, har iag ock effter H:s Excellences befalning hafft ospardt, men hwarföre thet eij ännu kommit til sluth skal iag mundteligen ha then ähran at berätta. Iag är med oaflåtelig wördnad
Eders Magnificences
Ödmjukaste tienare
Stockholm d. 25 Julij 1730. David Nehrman»

7. Till en »Kgl Secreterare» — sannolikt rikshistoriografen Jakob Wilde (f. 1679, d. 1755).

 

    KB i Stockholm, där brevet finnes, har icke någon uppgift om adressaten. Jämför man emellertid brevet med det av CARLQUIST publicerade brevet till Jakob Wilde, så synes både titulatur och innehåll ge berättigad anledning att antaga, att adressaten varit den samma.
    I en uppsats »Om författarskapet till de Nehrmanska disputationerna» har P. A. ÖSTERGREN i JFFT 1900, s. 107—113, på ett övertygande sätt utrett att de under Nehrmans presidium utgivna disputationerna icke äro författade av honom utan av respondenterna. Ett direkt belägg härför är även det av CARLQUIST publicerade brevet till Jakob Wilde. Där säger Nehrman om disputationerna: »Jag wördar H:r Secreterarens gunstiga omdömme om den under mitt præsidio hålne disput. De jure censit.¹ Wåra academiska arbeten äro hastwerk, præses har eij tid at nagelfara alt, han håller sig wid realia allenast.»² Nu föreliggande brev är i detta avseende av intresse, då det visar att Nehrman emellertid kunde deltaga aktivt i insamlandet av material för disputationerna.
    Den i brevet åsyftade disputationen »de jure patronatus» ventilerades under Nehrmans presidium d. 14 april 1733. Respondent var Hilarius (Eilert) Wettring. Härom heter det i juridiska fakultetens protokoll: »1733 d. 5 Januar: upwijste Studiosus D:nus Eilert Wettring en disputation de jure Patronatus hwilken Decanus (d. v. s. Nehrman) censurerade sedan han then igenom läsit.» — — — »d. 14 April: blef den i förra Decanatet censurerade Disputation, de Jure Patronatus, förswarad och hållen.»³
    Nehrman skriver:

 

»Wälborne Her Kgl Secreterare.
    Iag tager mig den frijheten at med detta tilfallet hafwa then ähran, at öfwersända några Disputationer som under mitt Praesidio äro hålne, i det säkra hopp at H :r Kgl Secreteraren eij lärer misstyckas at iag skickar H :r Kgl Secreteraren sådana Bagateller.
    I antiqviteterne äro inga i åhr hålne här wid Academien iag skickar likwäl innanlykte, de Justo Sveonum in Patriam amore,⁴ efter auctor hafft det upsåtet at vindicera wåra antiqvitctcr. Innan kort skal iag ha den ähran at öfwersända en disputation de Jure Patronatus. Men om iag eij skulle synas förmäten, wille iag gerna uthbe mig några Bullas Papales härom. Ty i mina samlingar finner iag ingenting särdeles här om af Påfwerne wara stadgat widare än thet som i almänliet stadgas i Jure Canonico, och thet lilla som i KK balk finnes. Her Secreteraren obligerar mig rätt mycket om han täckes skicka mig några subsidier el :r diplomata här om tils mitt uthi Januari månad; ty då kommer disputationen på trycket. Iag är förbunden

 

¹ Disputationen »de jure censitico sive skatterättighet» ventilerades d. 18 nov. 1732. Respondent var Eric Benzelius.

² Jfr även ALMQUIST, SvJT 1939 s. 468—69 och Svensk juridisk litteraturhistoria s. 201—203.

³ Dekanatet inom juridiska falkulteten handhades vid denna tid vartannat år av Nehrman, vartannat av hans ende kollega, juris naturæ & gentium nee non moralium professorn Arvidus Moller, som räknades både till juridiska och till filosofiska fakulteten. Ombyte skedde »Caroli dag» — d. 28 januari.

⁴ Preses var Aruidus Moller, respondent Harald Brisman.

till all tienst igen och förplichtas at med oföränderlig högachtning stedse wara Wälborne H:r Kgl Secreterarens
hörsamste tienare
Lund d. 2 Decembr 1732. David Nehrman»

 

8. Till landshövdingen i Kristianstads län, friherre Samuel von Hylten (f. 1671, d. 1738).

 

    Brevet föreligger i en kopia i Linköpings stifts- och landsbibliotek, av vilken en fotostatkopia finnes i UUB. Kopian har åtföljt ett brev från Samuel v. Hylten till dåvarande biskopen i Linköpings stift Erik Benzelius d. y. (f. 1675, d. 1743), daterat Christianstad d. 10 apr. 1734. I detta brev, sdm är 7 sidor långt, talar v. Hylten mest om de riksbekanta vidlyftiga rättegångar, för vilka han varit utsatt. Han säger bl. a.: »Läs nu, Eders Högwyrdighet, den här hoos fölliande Ransakningen. Den är af andra också läsin, med Förundran öfwer de emot mig anstälte Efftersätningar. Hwad wår Lagfarnaste Jurisprofessor därom har tyckt och dömdt, kan hoosfölliande Copia af hans bref utwisa.»
    »Den usla Bagger», till vars förmån v. Hylten bett Nehrman intervenera, kan närmast tänkas ha varit den Carl Bagger, som aldrig erhöll någon ordinarie prästtjänst.¹ »Hr Biskopen» och »Fru Biskopinnan» voro Nehrmans svärföräldrar, biskopen i Lunds stift Jonas Linnerius (f. 1653, d. 10/2 1734) och dennes maka Elisabeth Adlerberg (f. 1674, d. 1751).
    Interventionen till förmån för Bagger var icke någon enstaka händelse. I Lunds universitets historia har v. Hylten gjort sig känd dels för att han i sin ämbetsmannagärning vid många olika tillfällen sökte gynna universitetet, dels för att han ofta såsom ett slags erkänsla begärde stipendier för sina unga skyddslingar — ofta söner till honom underlydande tjänstemän.² I LUB finnes ett brev från v. Hylten till Nehrman, vilket är karakteristiskt i båda dessa avseenden. Detta brev är för övrigt skrivet i en för den tidens förhållanden ovanligt familjär ton, som antyder att bekantskapen mellan v. Hylten och Nehrman utvecklats till en närmare vänskap.³

 

¹ Se S. CAVALLIN, Lunds stifts herdaminne, Lund 1854—1858, II s. 124, III s. 226 f och IV s. 351 f samt SJÖSTRÖM, Skånska nationen före afdelningarnas tid, Lund 1897, s. 34 och 94.

² Jfr WEIRULL, a. a. s. 159 anm. 3 och s. 225.

³ Brevet från v. Hylten till Nehrman har följande lydelse:

»Malmö d. 12. Septemb: 1736.

min Hiertans Broor,nu har jag här giordt ifrån mig min Academiska Commission och Konungens befalning. om min nijt til giöra wäl för academien måge de academieherrar witna, som här hafwa suttit bredwid mig, uti 15. dagar hafwa wi utredt 15. åhrs sammanwicklade oredor, jag har til slut författat en Förordning om framgenn styrelse i Sakerne, som Academien lärer hafwa förmon utaf, så länge den står och blir academie.

min landscamrer H. Brandt har där wid det mästa giordt, och åtminstone så giordt sig wärdig, at hans i Lund Studerande Son bör unfå Stipendium så länge han blir academicus.

    Bekantskapen mellan Nehrman och v. Hylten går tillbaka åtminstone till år 1726. Vid konsistoriets sammanträde d. 15 juni 1726 anmodades Nehrman att med det första resa till Christianstad för att med landshövdingen förhandla om »Academiens Lönings Indehlnings wärck».Efter återkomsten berättade Nehrman vid konsistoriets sammanträde d. 1 juli 1726, »det H:r Baron och Landzhöfdingen sig uti mycket gunstige terminis uthlåtit för Academien, att han för sin dehl will giöra Collegioall möyel. hiälp och handräckning wid Academiska Eöningarnes Inrättande uti Christianstads Lähn».
    När Nehrmans andre son Hans, född d. 4 sept. 1727, döptes d. 7 sept. s. å. hörde v. Hylten till dem som antecknades såsom faddrar.¹ Detta får dock ses såsom en åtbörd av mera officiell artighet i enlighet med tidens sed — man fäster sig vid att Nehrman ännu så sent som 1734 i sitt brev till v. Hylten icke anslår någon familjär ton.
    Nehrmans brev innehöll följande:

 

    »Högwälborne Hr Baron och Landshöfdinge.

 

    Med mycken wyrdnad har iag igenomläsit Hr Baronens och Landshöfdingens Gunstige bref och med ey mindre förundran betracktat den mig tillskickade ransakningen. Iag må bekiänna, at i bland de många tusende Criminal ransakningar, inhemska och utlänska, som iag mine dagar läsit, wet iag mig aldrig hafwa märckt eller sedt större arghet och märckeligare teckn af stämplingar, förfölljelser och efftersättningar, som i hufwudwärcket läre förmodeligen ware ännu klarare. Alla de som sedt och läsit detta, grufwa sig för en så swår förfölljelse och fägna sig theröfwer at Hr Baronen och Landshöfdingen så lyckel:n förmått bringa sanningen i dags liuset. Gud beware hwar och en för slika frestelser!
    Effter Hr Baronens och Landsliöfdingens befallning har iag förestält Hr Biskopen, den usla Baggers angelägenhet och nödtorfft. Iag har och fått gått swar och behagelig försäkran, at han med första skall warda hulpen. Fru Biskopinnan manar ock altid för Bagger så at iag nog är försäkrad, at han warder hulpen så snart någon öpning blifwer. Att Hr Biskopen i sitt swar till Hr Baron och Landshöfdingen nämt Lapmarcken, har skiedt af det tillfället, at Bagger anhållit derom. Så wäl härutinnan som wid alla andra tillfällen skall iag giöra min högsta flit at wijsa, det iag har den ähran at wara
Högwälborne Hr Baronens och Landshöfdingens ödmiukaste tienare
Lund d. 21. Jan: 1734. David Nehrman»

 

För mit ord tyckes man skiäligen böra draga så mycken ynnest, at min Fattige och förr fåfängt recommenderade Chronobefalningsmans Ewerlöfs Son måtte med Stipendium hugnas.

hälsa de andre Academieherrarne, och lät dem detta läsa med hälsning från mig;

jag hälsar med wyrdnad Fru syster, och blifwer med redelig tilgifwenhet

min K. Brors hörsamste tienare S. v. Hylten»

¹ Lunds födelsebok 1700—1745 (i landsarkivet i Lund) fol. 167 r.

9. Till rektor vid Lunds universitet, professor Ambrosius Westring (f. 1692, cl. 1762).

 

    Nehrman hade under perioden 28/1 1731—28/1 1732 beklätt rektorsämbetet vid Lunds universitet, vilket dåförtiden gick i tur mellan professorerna enligt en viss i konstitutionerna angiven ordning. Rektorsombyte skedde, liksom även ombyte av dekanat och vissa andra akademiska förtroendeposter, årligen »Caroli dag». Efter det Nehrman fullgjort sitt rektorsår, beviljades honom genom kgl. brev av d. 11 jan. 1732, d. 9 jan. 1733, d. 14 jan. 1734 och d. 21 jan. 1735 för ett år i sänder befrielse från skyldigheten att deltaga i konsistoriets sammanträden. Dessa sammanträden kunde vara både täta och arbetsdryga dels på grund av att en mängd mål av olika slag underlydde den akademiska jurisdiktionen, dels på grund av att alla befordrings- och stipendieärenden samt ett stort antal ärenden, som berörde universitets ekonomi och förvaltning, föredrogos i consistorium majus. Nehrmans befrielse motiverades med att han var i behov av sina få lediga stunder för att kunna utarbeta de juridiska verk, vilka han då hade under arbete.
    Befrielsen blev sedan fortlöpande — förmodligen lät kansler förstå, att Nehrman icke vart år behövde komma in med ny ansökan. Men det förutsattes att Nehrman skulle deltaga i konsistoriet, om viktiga ärenden sådant påkallade. Konsistoriets protokoll utvisa, att Nehrman då och då infann sig vid konsistoriets sammanträden samt att han ofta såsom frånvarande avgav skriftliga vota. Det förekom t. o. m. att kansler, då ett ärende remitterades till konsistoriet, uttryckligen uttalade att han ansåg det nödvändigt att även Nehrmans mening inhämtades. Men den förmån, som Nehrman på detta sätt erhållit, behagade icke alla. En gång uttalade professor Gustaf Harmens vid en votering, att Nehrman alls icke hade ordinarie säte i konsistoriet och att hans skriftliga votum därför icke bort inbegäras. Protesten befanns emellertid vara oberättigad.¹
    För att Nehrman skulle få bättre tid för sitt eget arbete erhöll han genom kgl. brev av d. 4 nov. 1743 ett års tjänstledighet. Under denna tid vistades han på sin gård Säby, där han hade sitt bibliotek och arbetsrum i en särskild byggnad på behörigt avstånd från huvudbyggnaden. Nehrmans frånvaro från Lund medförde vissa praktiska svårigheter, då »juris naturae et moralium professionen» medelst kgl. brev av d. 28 april 1743 blivit skild från juridiska fakulteten och skulle räknas enbart till filosofiska fakulteten, varvid Nehrman blivit ensam professor inom juridiska fakulteten. Nehrman beklädde fastän tjänstledig och frånvarande dekanatet inom juridiska fakulteten, men i flere ärenden måste man göra avvikelser från vad som vanligen brukades, emedan det icke fanns någon som »in loco» representerade juridiska fakulteten.
    D. 22 nov. 1744, som var den vanliga dagen för rektorsval, sammanträdde konsistorium för att välja rektor för perioden 28/i 1745—28/1 1746. Nehrman var då i turen att bli rektor. Men inom konsistorium uppstod osäkerhet, hur man skulle gå till väga då Nehrman så länge

 

¹ Se consistorii majoris konceptprotokoll d. 27 och 31 mars 1742.

åtnjutit befrielse från skyldigheten att deltaga i konsistoriets sammanträden och dessutom för tillfället åtnjöt full tjänstledighet samt man icke med säkerhet visste om han följande år åter skulle vara i tjänst och om han var villig att mottaga rektoratet och åter deltaga i konsistoriets sammanträden.
    Vid den votering, som verkställdes i konsistoriet, synas alla ha varit ense därom, att Nehrman oavsett sin frånvaro från konsistoriet och universitetet var berättigad att bli rektor, om han var villig att infinna sig och deltaga i konsistoriets sammanträden. Om Nehrman icke var villig härtill, skulle rektoratet tillfalla professor Harmens, som var näst i turen. Däremot yppade sig med mer eller mindre skarpa nyanseringar olika meningar därom, huruvida Nehrman självmant bort »bevaka sin rätt» och ge till känna när och i vilken utsträckning han ämnade återinträda i tjänst, eller huruvida han borde tillfrågas, om han var villig att mottaga rektoratet. Till dem som »reagerade surt» mot Nehrman hörde främst professorerna Nelander och Harmens, medan välvilliga yttranden fälldes bl. a. av professorerna Bring och Oelreich.
    Efter någon diskussion beslöts »at Herr Rector Magnificus låter expediera bref til Herr Professoren Nehrman med aldra första, at förnimma huru Herr Professoren Nehrman wore sinnad med nästkommande Års Rectorat, effter han icke tilkiännagifwit för Consistorium Academicum sina tanckar derom, med mera, hwarwid honom förelägges 14. dar el:r 3. weckor, innom hwilcken tid han bör till Consistorium sin utlåtelse aflämna.»
    Nehrmans svar, som finnes i LUB, har följande lydelse:
    »Högährewyrdige Her Rector Magnifice
    Eders Magnificence har behagat genom Thess Gunstiga skrifwelse af d. 23 nästl. inhemta min utlåtelse: Huruwida iag är sinnad med Rectoratet för instundande åhr, hwilcket Eders Magnificence berättar skola tilfalla mig effter Constitutionerne.
    Här på har iag then ähran at lemna til ödmiukt swar; at iag så mycket mindre kan åstunda samma heder, som mina omständigheter nästa åhr eij tillåta mig, at taga emoth ell:r nyttia en sådan förmon; Hwarföre iag ock här medelst afsäger mig i krafftigaste måttan samma rättighet, samt af alt hierta önskar den af H:rr Professorerna som Eders Magnif:ce och Wäl Loflige Consistorium behagar wälja til nästa åhrs Rector, alskiöns lycka och wältrefnad. Men likawäl skal iag, innan läsetiden begynnes nästa termin, infinna mig wid Academien, då iag får den ähran at mundteligen yttra med hwad besynnerlig högacktning iag skal altid finnas och är då warande
    Rectors så wäl som
Eders Magmticences odmiuka tienare
Säby d. 4 Dec. 1744. David Nehrman»

 

10—12. Tre brev till Højesteretsassessor och Justitsraad Terkel Klevenfeldt (f. 1710, d. 1777).

 

    Den danske juristen, genealogen och samlaren Terkel Klevenfeldt¹ hade år 1752 besökt Lund och knutit vänskapsförbindelser med flere av universitetets lärare. I Det Kgl. Bibliotek i Köpenhamn finnes brev till

 

¹ Se om honom en biografi av C. F. BRICKA i Dansk Biografisk Lexikon, IX Bind, 1895, s. 221-226.

28— 497004. Svensk Juristtidning 1949.

Klevenfeldt bl. a. från Nehrman, från Sven Bring-Lagerbring och från Lars Johan Colling.
    De tre breven från Nehrman angå till väsentliga delar bokkommissioner, som Nehrman åtagit sig för Klevenfeldts räkning. De belysa på ett karakteristiskt sätt den ytterliga noggrannhet som var utmärkande för Nehrman — en noggrannhet som kunde synas besvärande, om man icke samtidigt minnes att det var den som gav en fast grund och en stark vederhäftighet åt hans vetenskapliga arbete. Noggrannheten blev icke heller för mycket dominerande, emedan den förenades med »den sällsynta klarhet i framställningen och det kritiska förstånd, hvarigenom det lyckades honom att ur sin vetenskap undanrödja en mängd skolastiska qvarlefvor och formalistiskt pedanteri».¹
    Ur de tvenne senare breven ser man med vilka känslor Nehrman sökte och mottog avsked från sin professur. Det har ansetts såsom ett bevis på synnerlig uppskattning av Nehrmans verksamhet, att han vid avskedstagandet fick behålla hela professorslönen för sin återstående livstid. I själva verket var detta emellertid icke något ovanligt — denna förmån kunde jämlikt kgl. brev av d. 14 juni 1739 och d. 30 sept. 1743 beviljas en professor som »länge och wäl tienat», men »för ålders skull eller andra orsaker ej är i stånd att med behörig drifft till den studerande ungdomens nytta bestrida sin Profession». Samma förmån erhöll bl. a. Nehrmans kollega Arvidus Moller vid avskedstagandet d. 9 nov. 1743.
    En förmån för Nehrman var att han erhöll sitt avsked medan han ännu var arbetsför, så att han ännu under många år kunde syssla med vetenskapligt författarskap. Men i avskedsbrevet, som utfärdades d. 12 mars 1753, anfördes i motiven uttryckligen att Nehrman »under dess i samfälte trettiotre åhr förwaltade tjenster, skal til hälsa och krafter så aftagit, at han ej förmår, med den flit och drift som wederbör och han hit tils vvarit wahn, at wårda ungdomens därstädes underwisning». Nehrman fick för övrigt vänta rätt länge på denna förmån. Redan över ett år tidigare, d. 15 febr. 1752 blev Nehrmans avskedsansökan föredragen i konsistoriet och med konsistoriets förord insänd till kansler.
    De tre breven till Klevenfeldt innehålla följande:
    »Wälborne Herr Justitie Råd! Gunstige Herre och Wän.
    Med besynnerlig fägnad har iag förnumit Wälborne Herr Justitie Rådetz lyckeliga hemkomst, goda hälsa och behageliga wälstånd, af Thess mycket angenäma skrifwelse under d. 11 nästledna: men the här uti yttrade tacksäijelser bör eller kan iag eij kiännas wid. Ty iag bar eij kunnat så yttra min myckna högaktning för Herr Justitie Rådet, under thess alt för korta härwaro, som hans egenskaper förtiena och iag önskat. Iag räknar för en stor fägnad, at hafwa wunnit bekantskap med en sådan Hedersman, och skal altid hålla för en besynnerlig förmon, at få äga thess wänskap; hwilcken iag på alla möijeliga sätt skal söka til at förtiena och bibehålla. Thetta skrifwer iag, non more Seculi, af redelig wälmening och af hiertans grund.
    Min hustrus och min hälsa är Gudi lof tämmelig god; hon tackar för ihugkommelsen och hälsar rätt mycket.

 

¹ MARTIN WEIBULL och ELOF TEGNÉR, Lunds universitets historia, II. Lund 1868, s. 118.

    Här wid Academien är ingen ändring sked, sedan Herr Justitierådetz afresa; widare än at H:s May:tt kallat Hans Excellence RijkzRådet Palmstierna, til thenna Academiens Canceller.
    Iag wänttar med första ifrån Stockholm the böcker Herr Justitie Rådet åstundat. Min Commissionair tyckte at 9 I):r K:mt ell:r 3 I) S:mt som begiäres för Widekindi Geneal: Brah:, war för dyrt; hwar til han ock hade skiäl: men iag bad honom tinga thet nogaste, och skaffa then, tillika med the öfriga. Träffar iag tilfälle til Kiöpenhamn innan thesse ankomma, sänder iag allenast mina Föreläsningar öf:r ÄrfdB här jemte, hwilka eij kosta några pgr; iag utbeder them allenast ett litet rum i Herr Justitie Rådetz skiöna Bibliotheque. Så snart the Stockholmska saker ankomma, skal iag genast sända them öfwer. Iag äger inga andra än mina hand exemplar, af mina öfriga trykta arbeten, eljest skulle iag skickat the öfriga med. Men om Herr Justitie Rådetz wänner åstunda något ther af, låter Herr Kiesewetter försälja them här genom bokbindaren Bund, effter hosföljande förtekning alla på tryckpapper: ty han lät eij uplägga några på skrifpapper. Hwad Herr Justitie Rådet har at befalla här å orten skal iag med all flit söka at uträtta ty iag är med oföränderlig högaktning
Wälborne Herr Justitie Rådetzödmiuka tienare
Lund d. 14 Nov. st. v. 1752. D: Nehrman.»

 

    »Wälborne Herr Justitie Råd
    Min redelige Wän och Gynnare.
    Uti nästledne Nov: månad, hade iag den ähran at, med en, som ärnade sig til Kiöpenhamn, beswara Wälborne Herr Justitie Rådetz gunstiga och mycket angenäma bref, samt öfwersända mina Föreläsningar öfwer Ärfda B: och berätta the tidningar iag tå hade från Stockholm, om the böcker, ther ifrån åstundades. Men nästledna Juhleaffton ell :r d. 24 h: instälte sig en utskickad från samma person, med berättelse, hwad som hindrat thess öfwerkomst til Kiöpenhamn, storm, wind, ijs och mera, samt att mitt paqvet och bref låg i Borreby, at med första ändring i wäderleken tillställas Wälborne Herr Justitie Rådet.
    Hwad missnöije och oro thetta förorsakade hos mig. förmår iag eij beskrifwa: ty iag förestälte mig genast, at Herr Justitie Rådet, som eij wiste thenna fataliteten, hade full orsak, at fatta then tancka om mig, at iag wore then aldra ohöfligaste och ostadigaste menniskan i hela Swerige, och döma mig aldeles owärdig til thess wärda wänskap. Hwilken dom iag ock förtient, om iag så länge och til thenna tiden, lemnat en så högaktad wäns kiära bref obeswaradt.
    Men theremot hoppas iag warda förklarad oskyldig, så snart Wälborne Herr Justitie Rådet får wetta förenämnde omständigheter, och thet ännu i Borreby liggande paqvet hinner segla fram til Kiöpenhamn.
    Til bewis, at iag eij utfäst mera, än hwad iag ärnar hålla och effterkomma, kan iag fägna Min redeliga Herre ther med, at iag til Hans tienst fått, med en resande från Stockholm, d. 21 nästledna, Peringskiölds Monumenta Uleråk: häfftade i papper, Bång om Ulfsparre-Ätten, Uggla Inledning til Heraldiken, Ihres Diss: de natura Insignium, pars prior et posterior. Hwilka iag, ined första tilfalle, som iag kan hålla säkrare än thet förenämnde, ärnar öfwersända. The 2 ännu felande piecer A. F. Bylov Genealogie och Widekindi Gen: Brahaea, har Herr Kiesewetter lofwadt skaffa med första: ty medan han corresponderade med mig om priset på then senare, hwilken han eij höll wärd 3 D: S:mt, och innan han fått mitt swar, war thet exemplaret han hade uti förslag upsnappadt af en annan. Så snart iag får them skola the jemwäl stå til tienst, och så snart segelfarten begynnes igen emillan Kiöpenhamn och Malmoc täncker iag cassera passagen öfwer Borreby, och sända mina paqveter ifrån Malmoe med the ordinaira färjemännen. Och

som thesse pläga ursächta sig ther med, at the eij kunna finna ägaren igen, som samma paqvet liafvva skal; therföre behagade Herr Justitie Rådet låta mig wetta, hwarest slika paqvet skola lewereras oeh på hwilken gata. Och fast än thetta, som Herr Justitie Rådet första gången behagadt anförtro mig, gåt i baklås och alt för långsamt; ber iag han wille icke låta afskräcka sig här af, at anförtro mig, hwaruti iag förmår wara til tienst: ty iag räknar för en heder och besynnerlig fägnad at tiena en sådan heders Man.
    Iag lefwer, Gudi lof, nögd och med drägelig hälsa, afbidandes in spe et silentio, min dimission här ifrån; then iag eij ännu fått, men tror mig kunna wäntta med första. Och som thesse rader lära träffa Herr Justitie Rådet wid then tiden då Han redan öfwerlefwadt några dagar i thet Nya åhret, så önskar iag af alt hierta, at Han, wid god hälsa och alt sielf åstundadt nöije, måtte öfwerlefwa thet samma och många många flera åhr.
    Min K. hustru hälsar rätt mycket och iag är med oföränderlig högaktning
Wälborne Herr Justitie Rådetzödmiuka och trogne tienare
Lund d. 26 Dec: 1752 David Nehrman.»

 

    »Wälborne Herr Justitie Råd
    Min Högtährade Wän och Gynnare.
    At Wälborne Herr Justitie Rådet undfåt mitt första bref tillika med Föreläsn: öfwer ÄrfdB, har iag förnummit af den sedel brefbäraren undfåt. Och fast iag eij fått något swar på mitt andra bref, som iag skickade med Posten; hoppas iag likwäl at Herr Justitie Rådet mår wäl, hwilket mig af alt hierta fägna skal.
    Herr Kiesewetter i Stockholm har, sedan mitt sista bref, lofwat än ytterligare at förskaffa the än felande twenne tractater; effter tliem har iag wäntadt alt här tils, men nu bör iag eij wäntta längre med tlieras öfwersändande som iag för en tid sedan undfått, utan skickar them här jemte. The kosta 6 D:r 16 ./. S:mt Hwilcka Sex D:r 16 ./'. S:mt Herr Justitie Rådet behagade låta lewerera til afledna Bokföraren Rothes äncka i Kiöpenhamn i afräkning på några böcker, som iag nu af henne åstundar.
    Med sista Posten undfick iag endteligen H :s Kongl. Mayestets Nådiga dimission ifrån min Profession här wid Academien, hwilket mig hierteligen fägnade. Iag slutar therföre mitt arbete här wid Academien til nästa Påsk, och flyttar strax ther effter til min lilla egendom i Småland. Ther skal thet fägna mig, at altid få höra Wälborna Herr Justitie Rådetz wälmåga, och om iag på andra orter i Riket, kan giöra någon tienst skal thet hierteligen fägna mig. Ty iag är med oföränderlig högaktning
Wälborne Herr Justitie Rådetzhörsamste tienare
Lund d. 23 Martii 1753. David Nehrman

 

P. S. Genealogia Brahaeana påminner iag mig finnas i Remarqves de Monoyes par M: Koeler, om iag rätt mins T I.»

 

13. Till magistern, sedermera universitetsbibliotekarien i Lund Gustaf Sommelius (f. 1726, d. 1800).

 

    Detta brev, som finnes i LUB, har i förbigående omnämnts redan 1848 i en biografi över Gustaf Sommelius,¹ men har icke därefter uppmärksammats. Brevet utgör svar på en anhållan om uppgifter för det tillägg, som Sommelius höll på att utarbeta till Lunds universitets histo

 

¹ Biographiskt lexikon, XV, Upsala 1848, s. 46.

ria av J. J. von Döbeln.¹ De uppgifter, vilka Sommelius insamlat angående Nehrman, ingingo sedan både i hans tillägg till Lunds universitets historia och hans senare påbörjade stora biografiska arbete om Skånes lärde.²
    Brevet är bl. a. av intresse därigenom att det är det enda ställe där Nehrman själv — visserligen i största korthet — omnämner branden på Säby år 1752, om vars omfattning olika antaganden blivit gjorda.
    Vidare fäster brevet uppmärksamheten vid att Nehrman förrättat lagmansting — en omständighet som icke omnämnes i någon biografi över honom. Med saken förhöll sig så att Nehrmans kollega Arvidus Moller (Arfwid Möller) d. 11 sept. 1738 av Göta hovrätt blivit förordnad att förrätta 1738 års lagmansting i Skåne i stället för lagmannen Åke Soop, som deltog i den pågående riksdagen. Moller blev emellertid av sjukdom förhindrad att mottaga förordnandet. Sedan Kgl. Maj:t medgivit att lagmanstinget i stället skulle få hållas i början av år 1739, förordnade hovrätten d. 27 nov. 1738 Nehrman att förrätta detsamma.³ Lagmanstinget påbörjades d. 15 febr. och avslutades d. 9 mars 1739. Den renskrivna originala domboken finnes i landsarkivet i Lund, renovationsexemplaret finnes i Göta hovrätts arkiv. Den renskrivna originala domboken omfattar 491 sidor jämte ett alfabetiskt register och en förteckning över de till nästa lagmansting uppskjutna målen. Antalet paragrafer är 160.
    Nehrman förordnades dessutom d. 5 aug. 1740 att förrätta 1740 års lagmansting i Skåne, men måste anmäla förfall och erhöll d. 19 aug.1740 befrielse från förordnandet.⁴
    Utan tvivel sköt ÖSTERGREN över målet, när han i sin i och för sig riktiga strävan att bevisa Nehrmans författarskap till dennes egen disputation »de collisione testium», som ventilerades d. 17 juni 1719 under Arvidus Mollers presidium, betecknade Moller såsom »en lekman på juridikens fält».⁵ Fullt riktig är emellertid Östergrens iakttagelse, att många uttryck i disputationen direkt ge vid handen, att Nehrman varit författaren. Man kan t. o. m. gå ännu längre och säga att hela uppläggningen av disputationen samt det tänkesätt, som där kommer tillsynes, är rent typiskt för Nehrman. Trots disputationens latinska språkdräkt är den personliga färgen och kraften omisskännligt den samma som i Nehrmans senare svenska arbeten. Redan i disputationen visade

 

¹ J. J. VON DÖBELN, Historia academiæ Lundensis, & Continuatio, Stockholm 1740—42.

² Se SOMMELIUS, Disputationum academicarum in Historiam Academiæ Lundensis partis alterius sectio prior sistens hypomnemata in S. T. Joh. Jac. v. Doebeln Histor. Acad. Lundens. Part. II:dæ Membr. II:dum & Part. III:am totam, Lund 1757—63, s. 53, 120, 122, 126—28, 136 och 168 (citeras här Historia), samt SOMMELIUS, Lexicon eruditorum Scanensium, Lund 1776—97, II s. 214—24 (citeras Lexicon).

³ Se bl. a. Göta hovrätts höstsessionsprotokoll 1738 s. 982—83 och s. 1023—24 samt Nehrmans konstitutorial av d. 27 nov. 1738 i Göta hovrätts registratur. Kgl. Br. av d. 15 nov. 1738, som berör uppskovet med lagmanstinget, finnes i original i Göta hovrätts arkiv, »Kongl. Bret uti civil mål 1736—39» fol. 230 r—231 v.

⁴ Se Göta hovrätts residentieprotokoll 1740 s. 180—181 och s. 264—65.

⁵ Se ÖSTERGREN, JFFT 1900 s. 110 f.

han lejonklon — den för honom karakteristiska kritiska inställningen till skolastik, till lärdomshögfärd och till verklighetsfrämmande teoretiserande. Ett uttryckligt belägg för Nehrmans författarskap till denna disputation finnes dessutom i konsistoriets protokoll för d. 13 maj 1719, där Nehrman uttryckligen betecknas såsom auctor. Det heter i protokollet: »5:o Angafs en disputatio juridica de Collisione Testium sub Præsidio D:i Professori Mollers, Authore et respondente Domino Davide Nehrman.» Mot bakgrunden härav framstår det såsom naturligt att Nehrman i brevet till Sommelius bland sina disputationer medräknade denna första disputation. Egentligen hade han kunnat ytterligare understryka, att denna disputation var hans egen i högre grad än någon av de andra.
    Nehrmans strävanden att bli lagman eller revisionssekreterare kunna lämpligen redovisas i annat sammanhang, då härom föreligger ett rätt vidlyftigt material, som ger intressanta inblickar i behandlingen av sådana befordringsärenden.
    Uppgiften om de sex rektorsprogrammen är fullständig, dock så att under Nehrmans rektorat ytterligare utgavs en kungörelse av rektor och konsistorium, innehållande förbud för den studerande ungdomen att skriva och sprida paskiller och smädevisor.¹
    Intressant är Nehrmans uppgift om hans orationer, vilka gått förlorade. Orationen »de jurisprudentia per papismum deformata, per Lutherum vero reformata» hölls av Nehrman såsom e. o. professor d. 21 mars 1721 under den sex dagars jubelfest, som firades vid Lunds universitet i anledning av tvåhundraårsminnet av reformationens införande.² Troligt är att de båda övriga orationerna höllos vid Nehrmans installation till e. o. professor d. 27 apr. 1720 och till ordinarie professor d. 4 dec. 1721.³ Ytterligare kan nämnas att Nehrman vid sitt frånträdande avrektoratet d. 28 jan. 1732 höll en oration över ämnet »præsens jurisprudentiæ status».⁴ Icke heller denna oration finnes i behåll, men det av Nehrman utfärdade rektorsprogrammet innehåller en kortfattad översikt över Sveriges rättslärde under äldre tider.
    Brevets avslutning ger uttryck åt Nehrmans slutliga resignation och känsla av att han kunde vara nöjd med sin livsgärning trots de besvikelser och det motstånd som han ofta fått röna när det gällt befordringar och yttre framgång. Brevet lyder:

 

»Höglärde Herr Magister.
    Altsedan iag hade den fagnaden at få H:r Mag: angenäma bref, har iag af mina grannar, Presterskapet, sökt få se H:r v. Doebelens H. A. Lund: på det iag måtte rätteligen effterkomma H:r Magisterens åstundan. Nu ehuru

 

¹ Närmare uppgifter om Nehrmans rektorsprogram finnas hos SOMMELIUS, Historia, s. 126—27, och SOMMELIUS, Lexicon, s. 222—23, samt SJÖBECK, a. a, s. 40—41.

² Se SJÖBECK, a. a. s. 34—35, samt. konsistorii protokoll för d. 18 febr. och d. 10 mars 1721.

³ Rektorsprogrammet för Nehrmans installation till ordinarie professor nämner såsom orationens titel: »de Prudentia Juris Privati, sordibus Papalibus adhue inquinata». Jfr SOMMELIUS, Historia, s. 168.

⁴ SJÖBECK, a. a. s. 41.

wäl thenna min effterfrågan warit fåfäng, hör iag likwäl eij längre dröija med svar på det förstnämde. Effter H:r Rectoren äger mina disputationer bör iag eij widare nämna therom, än at the äro 28 til antalet, inberäknad then första de Collisione Testium.¹ Har H:r Magisteren eij så många, behagar han sända sin förtckning, då iag wil gifwa vid handen, hwilken är förbigången. Min inledning til then Swenska Jurisp: Civ. kom ut 1729 — til Processum Civ. andra gången 1751. Then Swenska Jurisprudentia Civilis effter Sweriges Rikes 1734 antagne lag förbättrad, är tryckt 1746. Jurisprudentia Criminalis 1756. Föreläsn: öfwer GifftB 1747 öfwer ÄrfdB 1752. Om H :r Mag: eij skyndar för mycket med sitt arbete och iag lefwer, skal han få se en ny edition af Jurisp. Civilis, samt Processum Criminalem som iag nu har under arbete.³
    Då mitt bok och pappersförråd, 1752 genom en wådeld blef i aska lagd miste iag ock mina Programmata som iag utgaf 1731, tå iag war Rector. Iag påminner mig allenast Progr. wid D. A. Rydelii Introd: til Theologiska Professionen, dito D. Carl Papkes. d:o wid K. Fridrichs återkomst från Tyskland. d:o til H:r Prof. Brings Parentation öfwer B. Gripenhielm. d:o til H:r Petr. Joh: Hegardt Parent: öf:r Th. Stud: Joh. Stridsberg. d:o när iag lade af Rectoratet.
    Tid effter annan är iag worden hos Hs Kgl May:tt föreslagen til Lagmans och Revisionens Secreterare bestälningar, hwilken senare Character Hs Kgl May:tt 1749 mig Nådigst förlänt, utan at iag then nånsin begiärdt. Förut var Kgens Res på adelskap för mig utfallen, hwilken Hs May:tt wår nu regerande Kg i åhr aldranådigst med Skiöldebref bestyrkt.
    At iag hållit Lagmans Ting i Skåne och såsom bisittare warit i 2 Kgl Commissioner 1731 och 1740 är föga wärdt at nämna.
    Sedan iag i 33 åhr varit Professor Juris fick iag på underdånig anhållan ett Nådigt afsked d. 12 Martij 1753 med hela Professors lönen; hwar effter iag samma åhr flött hit på min Sätesgård Säby i Jönekiöpings Län. Ther iag lefwer, i tysthet, nögd och glad, besinnar min dödelighet, tienar Riket med mina skriffter, och min nästa, på hwad sätt iag förmår effter theras tarfwer. Redeo insulsos invidorum obtrectationes, et in felicissimos illos mortales suis divis cruciandis relinquo. Iag är

 

H :r Magisterenshörsamma tienare
Säby d. 21 Dec. 1756. D. Nehrman Ehrenstråle»

 

    På tvären i marginalen på sista sidan har Nehrman tillagt:
    »Mina Orationer: de Vasto Jurisprudentiae ambitu. de Jurisprudentia per Papismum deformata, per Lutherum reformata. de Reliqviis Papatus in Jurisprudentia, samt Parentat: öfwer H:r Prof Hörling,³ gingo alla förlorade i eldswådan 1752.»

 

14. Till magistern, sedermera assessorn Nils Reinhold Brocman (f. 1731, d. 1770).

 

    I brevet, som finnes i KB i Stockholm, tackar Nehrman för en disputation »de actionibus popularibus». Denna disputation hade ventile

 

¹ En fullständig förteckning över Nehrmans disputationer finnes bl. a. hos SOMMELIUS, Lexicon, s. 220—23, och ÖSTERGREN, JFFT 1900 s. 112—113.

² »Inledning til then swenska processum criminalem» utkom 1759, men någon ny upplaga av »Jurisprudentia civilis» såg aldrig dagen.

³ Professor Jonas Hörling var Nehrmans företrädare i ämbetet. Han dog d. 19 jan. 1728 och parentationen över honom hölls d. 9 mars 1728. Jfr SOMMELIUS, Historia, s. 122, och SJÖBECK, s. 38 samt det där angivna rektorsprogrammet. Nehrman höll ytterligare d. 8 maj 1732 en parentation över teologie professorn Martin Hegardt. Denna oration finnes i tryck.

rats d. 14 dec. 1757. Brocman, som var författare till disputationen, hade fått tillstånd att själv presidera. Respondent var Gottfried Hoffberg.
    Anhållan om rekommendation avsåg synbarligen frågan om besättandet av juris adjunkturen i Lund, vilken varit ledig ända sedan dess tjänstens tidigare innehavare Lars Johan Colling d. 13 dec. 1753 efter Nehrmans avgång blivit utnämnd till professor. Juridiska fakulteten hade d. 1 mars 1754 upprättat förslag till återbesättande av adjunkturen och därvid givit sitt förord åt Brocman. Men förslaget hade tvenne gånger återremitterats och i de båda senare förslagen stod Brocman endast på andra förslagsrummet. Det segslitna utnämningsärendet befann sig vid årsskiftet 1757—58 i ett avgörande skede. Att Brocman i denna situation sökte stöd hos Nehrman, kan ha berott på att han tidigare varit Nehrmans elev. I juridiska fakultetens protokoll säges d. 1 mars 1754 bl. a. att Brocman »frequenterat förre Juris Professorns föreläsningar».
    Med uttrycket »Herren» åsyftade Nehrman synbarligen universitetets kansler, friherre Nils Palmstierna. Denne infordrade påtagligen aldrig av Nehrman något yttrande i saken, ty redan d. 24 jan. 1758 utnämndes till innehavare av juris adjunkturen filosofie adjunkten magister Samuel Cronander, som i det slutliga förslaget innehaft första förslagsrummet. Brocman sökte emellertid kort därefter venia docendi och blev d. 21 febr. 1758 antagen till docent inom juridiska fakulteten.¹
    Ett kuriosum är Nehrmans temperamentsfulla uttalande om »H:s Högwördighet Herr Doctoren». Vem som avses härmed har jag icke kunnat fastställa. Titulaturen för ju närmast tanken till biskopen i Lunds stift och prokanslern för Lunds universitet, som då var teologie doktorn Johan Engeström — men det kan även tänkas att Nehrman skämtsamt använt detta uttryck om någon annan.
    Brevet lyder:

 

»Höglärde Herr Magister
    Nästledna Juhlhelg hade iag den fägnaden, at unfå Herr Magisterens angenäma bref, tillika med thess wackra Disputation de Aet: Pop: För begge tackar iag rätt mycket, och gratulerar til den senare, som ett öfwertygande prof, af Herr Magisterens berömmeliga framsteg, i Romerska och Swenska Lagfarenheten.
    Jag skal räkna ibland mina angenämaste skyldigheter, at gifwa den begiärde recommendationen, så framt Herr Magisteren kan laga så, at iag af Herren tilspord warder om samma ärende; då torde iag kunna uträtta något til Herr Magisterens nöije. Men eljest heter det: non rogatus tace, och kunde mehr hindra än främja Thess ansökning. Imedlertid önskar iag Herr Magisteren, i thetta och alt annat, hwad honom nyttigast wara månde.
    Hälsningarna från Wälborna Fru Doetorinnan och Fröken, uptager iag med mycken tacksäijelse, och ber anmäla min wördnad tilbaka. Men iag twiflar om H:s Högwördighet Herr Doctoren hälsat mig, fast H:r Magisteren behagar flattera mig ther med, ty twå gånger, om eij flera, har han rest mig förbi, och ett halfft åhr har han legat i Småland, utan at wäla sig at se oss här: Men skulle han, wid förra åhrets slut, fått sunnare tanc

 

¹ Uppgifterna om dessa utnämningsärenden tagna ur juridiska fakultetensprotokoll samt consistorii majoris renoverade protokoll, vardera i LUB.

kar och wärckeligen hälsat mig, ber iag om min hälsning och tacksäijelse tilbaka.
    Jag är oföränderligen

 

Herr Magisterens hörsamma tienare
Säby d. 10 Jan. 1758. David Ehrenstråle»

 

15. Till professorn i naturalhistoria vid Lunds universitet Erik Gustaf Lidbeck (f. 1724, d. 1803).

 

    Brevet finnes i original i KB i Stockholm. Det handlar främst om förekomsten av kvadersten — naturlig sten som är fyrkantig och lämpar sig väl såsom byggnadsmaterial för stenmurar o. dyl. Samtidigt berör Nehrman även andra iakttagelser på ett sätt som visar mångsidigheten av hans intressen. Då jordbruket på Säby var rätt betydande, var det även nästan självfallet att Nehrman fick en öppen blick för företeelserna i naturen. Han skriver:
»Ädle och Höglärde Herr Professor
    Med sista Post skickade H :r Secreteraren Nehrman² mig H :r Professorens mycket angenäma och grundeliga notice om Qwarstens ämnen. Iag tackar therföre rätt högeligen, effter iag funnit tlieruti åtskilligt, som iag eij wettat förut, och mig mycket gagna kan. Lösa sandstenar äro här i Bergsbygden mycket rara, the fleste äro hårda gråberg. Många rätt skiöna men mycket hårda marmor stenar har iag funnit, iag har brukt tliem til giärdsgårdar. Qwartz i stenar finnes här nog, lika så glimmer, men eij granater; thesse stenar äro så hårda, at the eij låta arbeta sig. Qwadrering i bergen finnes på några ställen, men inäst perpendiculair, med tomma opningar, el :r fylda och samman kyttade med qwartz. I ett berg har iag funnit en artig qwadrering, fyld med gul lera, helt lös, men stenarne äro högst en half aln i bredden, altid sneda (?) i begge ändarna och stundom jemwäl på ena sidan. Men ännu har iag eij försökt stenarna nedra i lorden, och kan således eij lemna besked här om. I höstas fan iag anledning til ett kopparstrek el :r något dylikt; men iag har eij kunnat försöka det widare för winttren, eij el:r lärer iag widare söka ther effter för någon nytta skull, utan af curieusitet: Ty tecken til ädlare metaller äro här på orten mycket swekfulla.
    På himmelen sågs här, kl. emillan 6 och 7 d. 20 hujus om aftonen, ett rätt artigt sken, som förmodeligen lärer wijst sig jemwäl i Lund. Wår wintter synes nu wilja taga afsked, men här är så öfwerflödig snö, att wij än 14 dagar kunna nyttia föret, fast thet eij skulle frysa.
    Iag slutar med en hiertelig önskan, at Gud i detta åhr wille förläna H:r Professoren en beständig hälsa och all annan wälsignelse. Iag är ock med mycken högaktning

 

Herr Professorens hörsamste tienare
Säby d. 29 Jan: 1760. David Ehrenstråle»

 

¹ Brevets innehåll ger viss anledning att misstänka, att det kanske icke alls var till prof. Erik Gustaf Lidbeck, som var botaniker, utan till matheseos professorn vid Lunds universitet Lars Liedbeck (f. 1707, d. 1762), som behandlat både mineralogiska och meteorologiska frågor. Emellertid finnes på brevet med Erik Gustaf Lidbecks handstil antecknat: »Dat. d. 29. Jan. 1760. ankom d. 4 febr.»

² Påtagligen David Nehrmans kusins son Paul Nehrman (f. 1707, d. 1781). Denne var sekreterare vid domkapitlet i Lund. Se om honom bl. a. SJÖSTRÖM, a. a. s. 178.

    Vid genomläsningen av Nehrmans brev finner man att hans ortografi var ganska ojämn. Ofta stavas samma ord i samma brev på två olika sätt. Motsvarande iakttagelse kan man även göra i hans juridiska arbeten — både i de tryckta och i de otryckta. Denna omständighet är rätt anmärkningsvärd då det gäller en man som skrivit så mycket som Nehrman. Ojämnheten berodde dock knappast på bristande intresse för ortografiska frågor. Nehrman har visserligen på ett ställe uttalat sig ogillande om dem som visa »sin skickelighet ther med, at the widlöfftigt förtälja, på huru många sätt et och annat rum uthi Lagen effter olika manuscripter skrifwes, och söka med all flit at giöra thet, som gammalt är, några hundrade åhr äldre».¹ Men detta uttalande innebär icke att Nehrman saknat intresse för det levande språket. Tvärtom säger han på ett annat ställe: »Språkkonsten är så nödig för en Lagklok, som thet är för honom nyttigt, att förstå Lagen, then han uttholka måste, eller effter hwilken han döma bör. En Swensk Lagklok bör förthenskul wäl och grundeligen förstå thet Swenska Språket, så at han eij allenast förmår rent och oblandat skrifwa och tala then nu brukeliga Swenskan, utan och förstå thet gamla Swenska tungomåhlet.»² En naturlig förklaring till ojämnheten i Nehrmans ortografi är den, att språket just då befann sig i ett utvecklingsskede, där gammalt och nytt stavningssätt bröto sig mot varandra.

 

¹ Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem, Lund 1729, s. 19.

² A. a. s. 11.