HÅKAN STRÖMBERG. Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare. Akad. avh., Lund 1949. Gleerup. XXVII -f- 483 s. Kr. 16.00. — Skrifter utgivna av Juridiska fakulteten i Lund. X.

 

    Håkan Strömbergs avhandling »Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare» berör ett stort område som förut i svensk rättsvetenskap varit närmast obruten mark. Efter en intressant redogörelse i kapitel I av den franska och tyska förvaltningsrättsliga doktrinen om offentliga anstalter övergår förf. i kapitel II till att ange vad han vill beteckna som offentliga anstalter. Förf. åsyftar därmed anstalter som frivilligt nyttjas av allmänheten såsom t. ex. järnvägar, post, telegraf, gas-, elektricitets- och vattenledningsverk, sjukhus, skolor och bibliotek. Däremot utesluter förf. från sin framställning vad som eljest kanske närmast åsyftas med ordet »anstalt» eller fångvårdsanstalter, sinnessjukhus, alkoholistanstalter och tvångsarbetsanstalter. Han behandlar icke heller fattigvårdsanstalter eller sådana skolor tillhörande barna- och ungdomsvården vilka regleras av barnavårdslagen.
    Kännetecknande för begreppet anstalt är enligt förf. en enhet som består av både personliga och sakliga element. Realiteten i anstaltsbegreppet utgöres av den organiserade samverkan som äger rum mellan de olika personer vilka utgör anstaltspersonal, varvid de utnyttjar anstaltens materiella resurser. Genom denna samverkan möjliggöres den verksamhet och de prestationer som anstaltens nyttjare drager fördel av. Den enskilde behöver endast vända sig till en av de sålunda samverkande personerna för att hela organisationen skall fungera till hans gagn. Förf. bestämmer sålunda anstaltsbegreppet sociologiskt. Med anstalt menar han ungefär detsamma som ett företag. Anstaltsbegreppet är icke jämförbart med det rättsliga begreppet juridisk person. Ett privat företag kan ju bestå av en grupp aktiebolag sammanslutna i en koncern.
    Som redan antytts behandlar Håkan Strömberg emellertid icke alla offentliga anstalter som kan betecknas som företag. Verksamheten skall avse att tillhandahålla allmänheten nyttigheter och tjänster genom individuella prestationer. Med denna bestämning uteslutes bl. a. tillhandahållandet av sådana nyttigheter som utan vidare ställes till allmänhetens förfogande som gator, vägar, broar och hamnar. Verksamheten skall vidare vara av den art, att den i princip kan bedrivas även av enskilda och får således icke väsentligen bestå i myndighetsutövning. För att en anstalt skall anses som offentlig måste den å andra sidan vara underkastad en rättslig reglering som skiljer den från den vid privatföretag vanliga.

444 FOLKE SCHMIDT.    Efter beskrivningen av anstaltsbegreppet ger förf. i kapitel III en översikt över vilka anstalter han avser att behandla och de olika författningar som reglerar deras verksamhet. När det gäller offentliga anstalter drivna av enskilda subjekt har Håkan Strömberg ett mycket vidsträckt anstaltsbegrepp. Framställningen omfattar således även företag som driver yrkesmässig automobiltrafik, stadsbudsföreningar, tullpackhuslag m. m.
    Huvuddelen av avhandlingen utgöres av en systematisk genomgång av de rättsregler som gäller förhållandet mellan anstalten och dess nyttjare. En av de första frågorna som tages upp till behandling är anstaltens skyldighet att prestera till envar som vill taga anstalten i anspråk. I kapitel V behandlas anstaltens huvudförpliktelse mot nyttjaren (prestationsplikt, skadeståndsansvar m. m.) och i kapitel VI nyttjarens huvudförpliktelse mot anstalten (främst hans skyldighet att betala avgift). Härefter följer i kapitel VII en systematisk redovisning av de rättsliga garantierna för efterföljden av reglerna om parternas inbördes förpliktelser. Avhandlingen avslutas med en sammanfattande karakteristik av rättsförhållandet mellan anstalt och nyttjare. Den centrala problemställningen är frågan i vad mån rättsförhållandet företer offentligrättsliga drag. Förf. slutar med att konstatera att något enhetligt svar icke kan lämnas på frågan huruvida rättsförhållandet är av offentlig natur eller inte utan att svaret måste bli olika vid skilda kategorier av anstalter och att man även för en och samma anstalt ofta kan urskilja offentligrättsliga och privaträttsliga drag sida vid sida.
    Håkan Strömbergs avhandling har många förtjänster. Han har sammanställt och systematiserat ett synnerligen omfattande och delvis svåröverskådligt material. Avhandlingen redovisar en mängd olika författningar och framdrager ett stort rättsfallsmaterial. Undersökningen ger intryck av stor noggrannhet, en förtjänst som särskilt bör betonas med hänsyn till avhandlingens stora omfång. Dess text omfattar 475 sidor. Mot förf:s vetenskapliga metod har anmälaren icke något att invända. Håkan Strömberg har icke fallit för frestelsen att konstruera begrepp som saknar motsvarighet i verkligheten. Framställningen är dock icke enbart passivt beskrivande utan förf. diskuterar och värderar olika handlingsalternativ. Rörande ett stort antal frågor ger han värdefulla bidrag till utredningen av vår gällande rätt. Intressant är hans analys rörande skillnaden mellan interna tjänsteföreskrifter, vilkas åsidosättande innebär tjänstefel av den ansvarige tjänstemannen, och utåtriktade regler, vilka kan åberopas av nyttjaren gentemot anstalten (s. 148 ff.). Bland andra frågor som förf. närmare behandlat må nämnas sjukhusets skadeståndsansvar för skada tillfogad patient (s. 174 ff.), de offentliga taxornas betydelse för avgiftsplikten (s. 239 ff.) och den rättsliga innebörden av frankotecken, biljetter och abonnemangskort (s. 290 ff.).
    Som allmän riktlinje för sina värderingar följer förf. principen att rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare så långt möjligt bör bedömas efter allmänna privaträttsliga grundsatser och

ANM. AV HÅKAN STRÖMBERG: OFFENTLIGA ANSTALTER. 445att avvikelse i offentligrättslig riktning måste vara motiverad av särskilda skäl, där avvikelsen icke följer av uttryckliga föreskrifter. En anmärkning är dock, att denna allmänna tolkningsprincip icke tillräckligt markerats. Den borde ha diskuterats i avhandlingens inledande kapitel. Nu kommer läsaren till full klarhet om förf:s grundläggande värderingar först i avhandlingens slutkapitel, där han ger en sammanfattande karakteristik av rättsförhållandet mellan anstalten och dess nyttjare.
    I vissa hänseenden är anmälaren kritisk mot förf. Under disputationsprovet framfördes både av fakultetsopponenten och av extraopponenter anmärkningar mot förf:s bestämning av anstaltsbegreppet. Enligt min uppfattning har förf. valt en riktig utgångspunkt när han börjar sin undersökning med att fastställa de sociala realiteterna bakom det allmänna språkbrukets anstaltsbegrepp och konstaterar att anstalt ungefär är detsamma som ett företag. När förf. senare bestämmer vilka offentliga »företag» han skall behandla, är framställningen icke lika övertygande. Det är svårt att se den avgörande principiella skillnaden mellan å ena sidan sjukhus och allmänna läroverk vilka anstalter faller under förf:s anstaltsbegrepp, och å andra sidan sinnessjukhus, fattigvårdsanstalter och skolor tillhörande barna- och ungdomsvården vilka anstalter faller utanför framställningen. Den av förf. åberopade skillnaden mellan frivillighet och tvång gäller ju endast i vissa fall och bör inte gärna påverka bedömandet av de fall, då en nyttjare frivilligt och på eget initiativ utnyttjar anstalten som t. ex. då en person frivilligt söker sig till ett sinnessjukhus.
    Vad som nu sagts är icke ett argument för att förf. bort laga upp till behandling ytterligare en grupp anstalter. Förf. har förelagt sig en alltför stor uppgift. Han hade handlat klokare, om han begränsat sin framställning till att avse en grupp anstalter av mera enhetlig typ, t. ex. kommunikationsanstalter. Å andra sidan måste medges att förf. då icke skulle ha haft samma grundval som nu för den allmänna karakteristik av en större grupp av anstalter som han ger i avhandlingens slutkapitel.
    Med hänsyn till det behandlade rättsområdets omfång och disparitet har det icke kunnat undvikas att framställningen stundom blivit ytlig och katalogartad. Framställningen är dock såvitt jag kunnat finna nästan alltid korrekt. På s. 406 f. ger förf. efter vad jag kan förstå dock en felaktig bild av allmänna rättsprinciper. Förf. diskuterar där anstalts möjlighet att i vissa fall ensidigt bestämma omfånget av nyttjarens avgiftsplikt och förklarar att en dylik ensidig bestämmanderätt innebär ett alltför kraftigt avsteg från allmänna rättsprinciper, varför domstol bör ha fri rätt att pröva anstaltens anspråk. Avgörande torde här enligt allmänna obligationsrättsliga grundsatser i första hand vara en tolkning av avtalsklausulens innehåll, i detta fall innehållet i anstaltens reglemente. Vanligen torde man betrakta en klausul som ger ena parten frihet att bestämma omfånget av sitt krav som likvärdigt med en klausul som ger part rätt att vid motpartens avtalsbrott utmäta vite. En prövning från domstols sida skulle då komma ifråga först om anspråket framstår som uppenbart obilligt.

446 FOLKE SCHMIDT.    Rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare visar en provkarta på en serie olikartade rättsgrundsatser. Betecknande är den skillnad som gäller t. ex. telegrafverkets och järnvägens ansvar. I förra fallet är anstalten helt fri från ansvarighet för fel i prestationen, i andra fallet är anstalten underkastad ett ansvar som till och med avser vissa typer av casus. Till väsentlig del beror olikheterna på att vi i svensk rätt i samband med internationella konventioner importerat främmande rättsprinciper. Det är en brist att förf. icke närmare belyst de olika disparata rättselementens ursprung utan hållit sig enbart till innehållet i nu gällande regler.
    Den internationella telegrafrättens historia är intressant. Reglerna om telegrafens frihet från ansvar är jämnårig med telegrafväsendet självt. Redan i den första franska lagen om telegrafväsendet av år 1850 föreskrevs att staten icke var underkastad något ansvar »en raison du service de la correspondance privée par la voie télégraphique». Skälet härför var enligt lagens motiv att telegrafväsendet var alltför otillförlitligt och att det därför var omöjligt att ge någon garanti mot förvanskningar. Det skulle ha varit oklokt att inte friskriva statskassan från ansvarighet med hänsyn till omfattningen av de skadeståndsanspråk som eljest skulle kunna komma ifråga. Ansvarsfriheten utsträcktes, i motsats till vad som antagits i svensk rätt, till att gälla även tjänstemännens personliga ansvar för tjänstefel i förhållande till telegrafens nyttjare. Principen om järnvägens strikta ansvar torde ha hämtats från den romerska rättens receptum nautae. Skälet för denna grundsats var liksom i sjöfrakträtten att betraktaren under transporten inte hade någon möjlighet att kontrollera hur godset hanterades.
    En diskussion av de olika reglernas ursprung hade givit perspektiv åt förf:s framställning. Han hade t. ex. kunnat ställa frågan om lämpligheten av de nuvarande reglerna om personlig ansvarighet för personalen även i fall, där anstalten är fri från ansvar. På vissa punkter torde ett studium av den internationella litteraturen också ha givit förf. upplysning om innebörden av vissa föreskrifter. Förf. diskuterar å s. 196 föreskriften i järnvägstrafikstadgan § 5 st. 1 och i internationella godstrafikfördraget, artikel 39, att järnvägen är ansvarig för fullgörandet av det arbete som i tjänsten utföres av järnvägens egen personal eller andra personer, av vilka järnvägen betjänar sig vid utförandet av en åtagen transport. Denna föreskrift torde icke som förf. antagit innebära, att järnväg ansvarar för skada som orsakats trafikant genom personalens vållande även i sådana fall, där järnvägstrafikstadgans bestämmelser åsidosatts men uttryckliga stadganden om järnvägens skadeståndsansvar saknas. Stadgandet berör icke heller spörsmålet vilken betydelse som skall tilläggas det förhållandet att någon av personalen gjort sig skyldig till vårdslöshet. Järnvägens ansvar avser ju även vissa fall av casus. I utländsk litteratur framhålles att stadgandet enbart åsyftar att fastställa att järnvägen icke kan undgå ansvar i fall, som avses i de speciella ansvarighetsreglerna på den grund att den skadebringande handlingen begåtts av någon av den underordnade persona

ANM. AV HÅKAN STRÖMBERG: OFFENTLIGA ANSTALTER. 447len. Stadgandet avser sålunda varken att angiva en självständig ansvarsgrundval eller att utvidga järnvägens ansvarighet (Otto Loening, Internationales Uebereinkommen uber den Eisenbahnfraehtverkehr, Berlin 1927, s. 581 och Bela von Nánássy, Das internationale Eisenbahnrecht, Leipzig 1943, s. 471).
    Håkan Strömbergs avhandling är en betydande prestation. Genom att taga upp till behandling förut obearbetade områden har förf. fyllt en lucka i svensk litteratur. Både praktiker och vetenskapsmän har anledning att vara honom tacksamma. Arbetet vittnar om beläsenhet, energi och forskarbegåvning. Avhandlingen har belönats med betyg som ger docentur.

Folke Schmidt.