Hur skall författningsmaterialet göras lättare tillgängligt för administration och allmänhet? Lagstiftningstakten är högt uppdriven i våra dagar. Håller månne myndigheternas och allmänhetens möjligheter och förmåga att behärska lagstiftningsmaterialet jämna steg med utvecklingen? Den frågan var i olika sammanhang uppe till diskussion vid 1948 års riksdag. Redan i riksdagens begynnelse väckte herr Fahlander en motion (I: 20), däri han föreslog en riksdagsskrivelse, vari skulle påyrkas, att alla gällande författningar skulle omtryckas i deras aktuella lydelse, således en motsvarighet till Norstedts lagedition men utsträckt till att gälla författningsmaterialet i dess helhet. Tanken i och för sig ligger ganska nära till hands. Redan vid pass 70 års tid efter 1734 års lags tillkomst kändes ett liknande behov, och på initiativ av Gustav IV Adolf och under sakkunnig ledning av bl. a. GABRIEL POPPIUS1 tillkom »1807 års lagsamling». I denna redovisades på grundval av balkindelningen i lagen alla de författningar, som utkommit efter lagbokens tillkomst och inneburo ändringar i denna. Behovet av en dylik lagsamling var naturligen långt större på den tiden än nu; Svensk författningssamling (SFS) fanns ju ej och författningarna publicerades i det s. k. årstrycket, som dock ej var enhetligt redigerat och saknade numrering.
Men även efter tillkomsten 1825 av SFS framstod behovet av en lagsamling liknande 1807 års, och 1831 påbörjade J. H. BACKMAN utgivande av sin allmänt uppskattade och alltfort ofta anlitade »Ny Lagsamling», som utkom under tiden fram till 1860 och sedermera kompletterades 1874 och 1878. Vid denna tid hade emellertid en ny, brett upplagd lagsamling börjat utgivas, nämligen LILIENBERGS »Svensk lagsamling», som utkom i olika häften 1875—1885 och sedermera kompletterades av B. SKARIN med supplement, omfattande de t. o. m. 1907 utkomna författningarna. Det är således nu drygt 40 år sedan arbetet på utgivande av en mera allomfattande lagsamling hos oss upphörde.
Det synes ha varit tanken på en dylik lagsamling, som föresvävat motionären. Sedan första kammaren på hemställan av dess 1 :a tillf, utskott (uti. nr 1 o. 13) bifallit skrivelseförslaget, blev detta emellertid avstyrkt av andra kammarens 3:e tillf, utskott (uti. nr 14).
Utskottet yttrade bl. a.
»Behovet av ökad lätthet att vinna kännedom om befintlig lagstiftning på det administrativa området finner utskottet ovedersägligt. Under senaste tioårsperiod uppgår antalet enbart i Svensk författningssamling publicerade författningar till 9,436. Väl redovisas nya eller ändrade författningar i ett från justitiedepartementet utgivet tioårsregister, men detta utkommer numera först mot slutet av nästföljande period och har därigenom förlorat
en del av sitt aktualitetsvärde. Från att tidigare ha utkommit 1 till 2 år efter periodens slut ha de senaste upplagorna på grund av materialets tillväxt utkommit först omkring 6 respektive 9 år efteråt. För att vara till avsedd nytta böra dessa register utkomma i ett snabbare tempo än som nu är fallet. Härutöver böra emellertid andra åtgärder för förbättrad information prövas. — — — Bland andra uppslag, som kunna ifrågakomma, vill utkottet därjämte peka på omtryckning i ökad omfattning av författningar, som i väsentliga delar ändrats. Vad motionären i motionen hemställt finner utskottet däremot av praktiska grunder omöjligt att genomföra. En i motionen föreslagen nytryckning skulle utan tvivel kräva sådana förarbeten, att den vore förlegad redan vid tillkomsten.»
Efter denna pessimistiska profetia beseglade andra kammaren motionens öde genom att avslå skrivelseförslaget.
Redan innan detta utskottsutlåtande avgavs hade emellertid klagomålen över dröjsmålet med tioårsregistrets publicering föranlett en interpellation i andra kammaren av herr Fagerholm, som till justitieministern riktade en fråga om möjligheten att påskynda arbetet och bl. a. ifrågasatte, att årligen en komplettering av tioårsregistret skulle ske.
Som synes löpte diskussionen närmast ut i ett krav på snabbare publicering av tioårsregistren till SFS.1
Registren till SFS äro — frånsett de preliminära registren under löpande år — av två slag, nämligen dels årsregistret, delat i ett kronologiskt och ett alfabetiskt, dels s. k. tioårsregister. Tidigare var dröjsmålet med utgivande av årsregistren utomordentligt stort. De som voro med i förvaltningsarbetet i början av 1920-talet ha säkerligen i minnet de olägenheter och den tidsspillan, som förorsakades av att registren kommo ut så sent. Som exempel kan nämnas, att registret för 1921 års årgång kom ut d. 8 april året därpå. Under de år undertecknad hade tillsynen över utgivningen av SFS lyckades det att pressa ner tiden till ett minimum. Registren för 1927 utkommo d. 5 jan. 1928 och registren för 1928 och 1929 d. 2 jan. året efter. En första förutsättning för denna ferma expedition var att utgivningen av författningarna från årets sista konselj ej drogs över på det nya året. Dåtidens konsultativa statsråd höllo noga på att de författningar, som anmäldes i nyårskonseljen, voro så färdigberedda, att trycklov kunde ges samma dag. Som ett kuriosum från tidigare år må nämnas, att sista författningen i 1921 års årgång bär utgivningsdagen d. 28 mars 1922! Under åren fr. o. m. 1923 t. o. m. 1936 har den då inaugurerade nya praxis obrottsligt hållits. Fr. o. m. 1937 börjar emellertid eftersläpningen ånyo inrota sig — till en början blott med någon vecka, men senare i accelererat tempo så att t. ex. 1947 års sista författning utkom först d. 17 febr. året efter, och det alfabetiska årsregistret såg dagen först den 28 febr. 1948. För 1948 års årgång äro motsvarande data d. 29 jan. resp. 12 febr. 1949.
För att vinna den snabba utgivningstakten för årsregistren från slutet av 1920-talet tillämpades en teknisk metod, som möjliggjorde, att re
gistren låg tryckfärdiga redan vid årets slut. Metoden var mycket enkel. Medan tidigare utgivaren av SFS upprättade ett handskrivet manuskript på det alfabetiska registret — ett arbete som naturligen tog en orimligt lång tid — blev 1111 ett kvinnligt biträde engagerat, som klistrade författningsrubrikerna från samtliga författningar på en lappkatalog, och det gällde sedan blott att sätta lämpliga uppslagsord på varje lapp samt få dem sorterade i bokstavsföljd. Detta arbete utfördes successivt under årets lopp, och redan i slutet av november kunde registret i preliminärt skick sändas till sättning, varefter korrekturet kompletterades med senare utkomna författningar.
Som av det ovan citerade utlåtandet över herr Fahlanders motion framgår ha klagomål också försports över det långa dröjsmålet med utgivningen av de s. k. tioårsregistren. Tidigare var dröjsmålet ej så stort. Registret för åren 1895—1904 utkom året därpå, och för åren 1905—1919 utkom registret 1921. När tiden för utgivandet av registret för perioden 1920—1929 nalkades, föreslog jag, att registret skulle uppställas efter en ny systematisk metod. Medan tidigare samlingsregistren utgjort ett enkelt sammandrag av de olika årsregistren — vilket hade till följd att samma författningsrubrik upprepades för varje ändring, som författningen under perioden undergått — ifrågasatte jag, att under varje uppslagsord skulle upptagas varje författning för sig och därunder i kronologisk ordning endast årtal och numren för de ändringar, som skett med utsättande av numret på de paragrafer etc. som ändrats. Sålunda fick man t. ex. under uppslagsordet »fartyg» en systematisk översikt över alla författningar inom hithörande gebit i den mån de under perioden antingen nyutkommit eller inneburo ändring i äldre författningar. Läsaren kunde således snabbt orientera sig, när han ville ha reda på den gällande lydelsen av en viss paragraf. D. 9 mars 1928 beslöt också K. M:t på justitieministerns föredragning, att tioårsregistret skulle utkomma efter detta system. Att det blev ett förhållandevis långt dröjsmål med det första tioårsregistret är förklarligt. Det utkom 1935. Men därpå följande register för 1930—39 utkom icke förrän 1948! Om man betänker vilket oerhört besvär det är inom förvaltning och domstolsväsen att slå i de många årsregistren, måste det långa dröjsmålet betecknas såsom en svår olägenhet.
Ett sätt att möjliggöra en snabbare utgivning är att redan de årliga alfabetiska registren uppställas efter den systematiska metoden. Om arbetet härmed bedrives successivt under årets lopp, bör detta system icke medföra något dröjsmål med utgivandet av årsregistret. Och tioårsregistret blir då endast ett sammandrag av de olika årsregistren, som bör kunna komma ut en eller annan månad efter tioårsperiodens utgång.
I detta sammanhang må det tillåtas mig att framföra ett uppslag, som redan föresvävade mig, då jag framlade planen på det systematiska tioårsregistret. Och därmed återknyter jag till tankegången i herr Fahlanders motion. Han menade, att man skulle vid en viss tidpunkt omtrycka alla författningar i deras gällande lydelse, så att man i några
volymer hade samlat allt som är gällande rätt här i landet. Detta önskemål kommer att tillgodoses genom den lagsamling, om vars utgivande med statsbidrag förslag väckts genom proposition nr 171 vid årets riksdag. Emellertid återstår i varje fall att lösa frågan om en lämplig form för utgivningen av översiktsregistren till SFS. Sedan man genom de senaste tioårsregistren fått författningsmaterialet från ett antal tioårsperioder systematiskt genomplöjt, kan det ifrågasättas att slå ihop dessa tioårsregister till ett och samtidigt förlänga registret så att säga bakåt i tiden genom att de tidigare årgångarna i SFS behandlas efter samma systematiska metod. Arbetet behövde inte bli så överväldigande som det vid första ögonkastet kunde synas. Man skulle nämligen av äldre författningar blott behöva ta med dem, som vid den sista tioårsperiodens början fortfarande voro gällande och i fråga om författningar efter 1922 kommer arbetet att underlättas genom de noter om »senaste lydelse» som sedan dess intagits i SFS. För att inte över hövan fördröja registret för perioden 1940—49, vartill förarbetena redan torde vara ganska långt framskridna, synes visserligen detta register böra utkomma i hittills bruklig ordning, men vid slutet av följande tioårsperiod skulle ett samlat register kunna utgivas, som gav hänvisning — förutom till de författningar, som utkommit under perioden — till hela det i SFS publicerade författningsmaterial, som var i kraft vid 1950 års ingång, med angivande av samtliga de ändringar, som författningarna under tidens lopp undergått. Därvid kunde också för att underlätta registrets begagnande den ändrade uppställning iakttagas, att under varje författning i successiv följd upptoges numret på varje paragraf som ändrats med hänvisning till årgång och nummer i SFS och ej såsom nu i kronologisk ordning de olika författningsnumren med angivande av de ändrade paragraferna. Genom den förra ordningen kommer man att genast vid första ögonkastet kunna konstatera, vilka författningar man har att slå upp för att få den gällande lydelsen på ett visst författningsrum.
Kostnaderna för utarbetande och tryckande av ett sådant samlingsregister skulle visserligen bli ganska avsevärda, men det skulle innebära en viktig och på längre sikt lönsam rationalisering av förvaltningsarbetet. Det kan visserligen inte med siffror påvisas vad den tid kostar statsverket, som nu ödslas bort på att »slå i registren», men den som något känner förvaltningsarbetet i dess mångskiftande gestalt stannar nog ej i tvekan om att därmed en ej oväsentlig besparing i längden skulle vinnas.1
S. Matz.