Jobberi med ideella andelar av fiskefastigheter. Det starka intresset för friluftsliv har medfört en påtaglig värdestegring på fiskerättigheter. Detta är endast en naturlig följd av den ökade fritiden och de alltmer förbättrade kommunikationerna. Dessvärre har det också uppstått en hel del osund spekulation. Fiskevatten som utmärkt väl skulle förslå till ett rimligt antal fiskande ha splittrats upp på ett otal delägare.
Den praktiske juristen blir ej sällan tillfrågad om man inte kan hindra olämpliga fiskedelningar t. ex. genom att vägra avstyckning eller lagfart. Och i de vatten där splittringen redan är ett faktum blir frågan hur man mest rationellt skall kunna ordna utövningen av fisket till delägarnas gemensamma bästa: bl. a. kan tvekan råda huruvida rättsförhållandet skall bedömas enligt samäganderättslagen eller enligt bestämmelserna om »oskift fiskevatten». Exploateringen går ofta hänsynslöst fram. En form av geschäft som på sista tiden låtit tala om sig är försäljningen av ideella andelar i hela utskärgårdar i havsbandet. Det torde därför ha visst intresse att helt schematiskt redogöra för ett aktuellt fall.
Vi ta motorbåten ut till en hittills tämligen isolerad skärgård, som består av ett hundratal större och mindre holmar och skär, alla trädlösa och obebodda. I denna arkipelag idkas fiske efter strömming, gädda och annan s. k. fjällfisk. Sjöfågeljakten är obetydlig. Någon enstaka holme kan möjligen tänkas komma att utnyttjas för militäranläggning, fyrplats eller sportstuga. I gångna tider bedrevs här en del dun- och äggtäkt, säljakt och slåtter. Som ett minne står en eller annan halvt förfallen sjöbod kvar. Hela denna utskärgård såldes på 1850-talet av kronan till några fiskarbönder bosatta i den inre skärgården. Genom arv och andra fång lia de ursprungliga andelarna klyvts, så att vid sekelskiftet de minsta utgjorde 1/90. I jordebok och jordregister är utskärgården upptagen såsom en enda odelad fastighet. Någon sämjedelning har icke skett och är ej heller åsyftad.
Ända till senaste lid nyttjades utskärgården i god sämja av delägarna så att var och en fick fiska över hela området. Men 1945 hade en lottägare, som försvunnit till annan kontinent, kommit på rest med fastighetsskatten. Hans andel, 1/90, inropades på exekutiv auktion av en smart herre, som delade upp lotten på tjugo 1,800-delar och sålde dem pr annons å 600 kr. stycket. En av köparna fann metoden så lukrativ att han strax delade upp sin lott på tio 18,000-delar och sålde varje sådan del för samma pris som han själv givit för hela sin odelade 1,800-del. Då taxeringsvärdet på hela utskärgården är blott 21,000 kr.,
är det lätt att göra jämförelser. Några av dessa 18,000-delar ha för övrigt köpts av tremannakonsortier; var och en av de männen har alltså lagfart på 1/54000 av utskärgården. Eftersom denna »inflatoriska» lavin teoretiskt synes kunna fortsätta, är snart den dag i sikte, då delägarna äro flera än gäddorna.
Det kan nu till en början frågas om det verkligen är staten riktigt värdigt att ställa sin domstolsapparat till förfogande för meddelande av lagfart på hur mikroskopiska fastighetsandelar som helst. I lagberedningens förslag till jordabalk I har föreslagits att överlåtelse av andel i fastighet i princip skall vara beroende av att andelen utbrytes genom laga delning (SOU 1947:38 s. 16, 179 ff); ändring synes kunna ifrågasättas också i bestämmelserna om lagfart och inteckning, exempelvis sålunda att vad som jorddelningstekniskt är att anse såsom fastighet endast i sin helhet kan bli föremål för inskrivningsåtgärd. Ännu så länge torde emellertid lagfart icke kunna vägras ens på mycket små fastighetsandelar.
En annan fråga är vilken praktisk nytta en köpare kan ha av att äga andel i en dylik »tusenbrödrafastighet».1 Säkerligen har han ofta tänkt sig att med stöd av sin miniatyrlott kunna för rampris få fiska i alldeles samma utsträckning som de större lottägarna. Liksom säljaren såsom lockmedel begagnat alla de övriga lotternas sammanlagda värde, har även köparen räknat med att kunna dra större nytta av fastigheten än som motsvarar hans faktiska andel. Frågan är emellertid om han inte lurat sig själv.
Till en början må erinras att den svenska 1 ätten låter åtskilliga friheter gälla oberoende av äganderätten. Vem som vill får fritt färdas med båt därute och pröva sin navigeringsskicklighet mellan grynnorna. Det råder en ej närmare definierad allemansrätt att ankra och stiga i land, om man bara inte kan sägas störa hemfrid eller eljest göra förfång. Vissa fiskemetoder, som äro särskilt viktiga för den bofasta skärgårdsbefolkningen, stå öppna för varje svensk medborgare, såsom strömmingsfisket med skotar och torskfisket med långrev på djupt vatten (närmare regler härom finnas i 1896 års fiskelag och förslag till nya ha utarbetats).
Vad därefter angår förhållandet delägarna emellan, vilket i detta särskilda fall avser samäganderätt i en enda odelad fastighet, kan här icke sägas vara fråga om sådant »oskift fiskevatten», som avses i 10 § fiskelagen (jfr 19 § samäganderättslagen). Denna uppfattning vinner stöd av ett rättsfall från 1935 (NJA s. 288), där samäganderättslagen och ej fiskelagen tillämpades vid oenighet mellan delägare i ett laxfiske som utgjorde särskild fastighet. Den omständigheten att den nu omtvistade utskärgården förutom fiskerätten (som representerar det huvudsakliga värdet) även omfattar några öde kobbar och viss rätt tillsjöfågeljakt m. m. torde icke föranleda annat bedömande än i det åbe-
ropade rättsfallet. Samäganderättslagen utgår i princip från att samtliga delägares samtycke skall erfordras »för förfogande över det samfällda godset i dess helhet eller för vidtagande av åtgärd i godsets förvaltning». Så länge alla äro överens om hur nu förevarande utskärgård skall nyttjas — och den enigheten rådde så länge andelarna voro kvar i ortsbornas händer — kunna alltså alla delägarna fiska och jaga som av ålder varit brukligt. Men så snart samförståndet upphör, torde lagen träda in. Endast »åtgärd, som för godsets bevarande tarvas och ej tål uppskov», skulle då under vissa förutsättningar få göras utan alla delägarnas samtycke. Dessa lagbestämmelser torde vara tillämpliga också på sådant utnyttjande av den samfällda egendomen som består i att där bedriva fiske och att nyttiggöra fångsten. Kunna delägarna ej enas om egendomens förvaltning eller nyttjande, skulle i så fall häradsrätten kunna förordna god man att omhänderha egendomen under viss tid och förvalta den »till delägarnas samfällda bästa», exempelvis genom att utarrendera egendomen eller sälja fiske- och jaktkort till delägarna, eventuellt även till utomstående; den behållna avkastningen skall han varje år fördela mellan ägarna efter andelstalet. — Rätt tillämpad förefaller samäganderättslagen vara ett ganska gott verktyg till en rättvis reglering av förhållandet mellan dem som ha stora andelar och dem som ha små. Blir det bara mera allmänt känt att lagen icke är fullt så tandlös som andelsspekulanterna tycks ha trott, torde det här slaget av skärgårdsaffärer förlora en hel del av sin lockelse.
En annan och mycket utbredd form av uppsplittring av fiskerätt är det tilltagande bruket att vid styckning av en fastighet, som har andel i byns samfällda fiskevatten, varje liten styckningslott skall tilläggas en andel i stamfastighetens andel i byns vatten för att varje tomtköpare skall bli i tillfälle att fiska över hela byvattnet. Hur den trafiken skall kunna bemästras (ev. genom ändringar i jorddelningslagens avstyckningskapitel) och hur fisket i sådana uppsplittrade fiskevatten skall rationellt ordnas, är en annan historia. Delvis har den behandlats i det förslag till ny lagstiftning om rätt till fiske m. m., som i dagarna remitterats till lagrådet.
Även om man sålunda lokalt skulle kunna stävja jobberier av nu antytt slag, måste saken ur vidare synpunkter ses som en del av ett allmännare problem: hur man — utan förfång för yrkesfiskarenas berättigade intressen — skall kunna på rimliga villkor öppna tillräckliga fiskemöjligheter för de stora och växande grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom rekreation och fritidssysselsättning.
Gösta G. Thulin.