Finlands lagstiftning 1944—1948. Den senaste översikten av lagstiftningen i Finland ingår i SvJT 1944 s. 173—177 och omfattar det föregående året. Därefter har separat redogjorts för en del lagstiftningsakter. Då red. emellertid uttalat önskan om en sammanhängande framställning av lagstiftningen under åren 1944—1948, skall här nedan lämnas en sådan, varvid hänvisning kommer att ske till de redogörelser, som i antytt avseende redan förekommit i SvJT.
    Åren 1944—1948 utgöra ett märkligt skede i Finlands historia med krig, vapenstillestånd och fredsslut jämte åtföljande landavträdelse, krigsskadestånd och andra därav föranledda förfoganden samt sträng reglementering och svårigheter av mångahanda slag, men även återuppbyggnad, reformer på det sociala och kulturella området och i viss utsträckning även av den allmänna lagen samt en så småningom skeende återgång till en normalare livsföring — allt omständigheter, varom författningssamlingens strama paragrafer bära nogsamt vittnesbörd.
    Speciell lagstiftning. D. 23 sept. 1944 utfärdades en lagom bringande i kraft av vapenstilleståndsavtalet d. 19 s. m. mellan Republiken Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund samt det Förenade Konungariket Storbritannien och Nord-Irland (645).¹ Sedan fredsfördraget mellan Finland samt sagda och en del andra stater undertecknats i. Paris d. 10 febr. 1947, utfärdades d. 18 april 1947 en lag om godkännande av sagda fredsfördrag (690) och d. 16 sept. s. å. en förordning om bringande i verkställighet av fredsfördraget (691).
    D. 12 sept. 1945 emanerade en lag om bestraffning av de krigsansvariga (890). Enligt denna lag skulle den, som på ett avgörande sätt medverkat till att Finland år 1941 råkade i krig med Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund eller Förenade Konungariket Storbritannien och Nord-Irland eller under krigets fortgång förhindrat åstadkommande av fred, för missbruk av tjänsteställning till rikets skada ådömas fängelse ej över 8 år eller, därest omständigheterna voro försvårande, tukthus för viss tid eller på livstid. I lagen avsedda åtal handlades av en särskild krigsansvarighetsdomstol, till vilken hörde såsom ordförande presidenten i Högsta domstolen och såsom ledamöter presidenten i Högsta förvaltningsdomstolen, en professor vid Helsingfors universitets juridiska fakultet samt 12 andra av riksdagens elektorer valda ledamöter. Statsrådet ägde förordna om väckande av åtal. Med stöd av denna lag dömdes sedermera på åtal av justitiekanslern republikens

 

    ¹ Siffran inom parentes här och i det följande anger numren 1 Finlands författningssamling.

förutv. president, två förutv. statsministrar, fyra andra förutv. ministrar och ett f. d. sändebud. — D. 24 jan. 1947 utfärdades en lagom bestraffning i särskilda fall av olovlig förberedelse till väpnad aktion (35). Enl. lagen skall den, som under giltighetstiden för vapenstilleståndsavtalet av d. 19 sept. 1944 för organisering av väpnad aktion undandolt bl. a. vapen eller skjutförnödenheter eller vidtagit andra i lagen närmare angivna åtgärder, dömas till fängelse eller tukthus i högst 6 år eller, under särskilda omständigheter, till tukthus i högst 8 år. I vissa fall kan eftergift från åtal eller straff förekomma. Åtal för i lagen nämnda och övriga i samband med dem begångna brott skola i första instans handläggas av överkrigsdomstolen, vid vilken för ändamålet inrättats efter hand inalles 7 interimistiska avdelningar. Åtal har härintills väckts mot inalles omkring 1,500 personer, och har behandlingen av dessa åtal, som fördelats på 65 olika mål, i det närmaste slutförts vid överkrigsdomstolen. En division av Högsta domstolen har sedan senaste september varit sysselsatt med behandlingen av de besvär,som anförts över överkrigsdomstolens utslag.
    D. 5 maj 1945 emanerade andra ersättningslagen (390), enl. vilken av statsmedel erlägges ersättning huvudsakligen för skada, som efter d. 31 maj 1944 till följd av krigsfara eller krig uppkommit genom att egendom förstörts, skadats eller förkommit på det genom vapenstilleståndsavtalet avträdda eller utarrenderade området eller under befolkningensevakuering i norra Finland. Ersättning, som erlägges till ett mindre belopp med penningar och i övrigt med indexbundna statsobligationer, utgår för en skada icke överstigande 500,000 mark till fullt belopp och för större skador enligt en procentuellt nedgående skala. För anskaffning av medel härtill har s. d. tillkommit en lag (394) om en andra förmögenhetsöverlåtelseskatt. I denna lag avsedd beskattning verkställes på grund av den förmögenhet, som den skattskyldige innehade vid utgången av skatteåren 1944—1948. Vid beskattning anses såsom skattbar förmögenhet även hemlösöre, därest dess värde överstiger visst belopp. Skatt erlägges enligt en progressiv skala. Vissa inhemska aktiebolag erlägga skatten medelst egna aktier, för förvaltningen av vilka aktier inrättats en förvaltningskoncern (se härom SvJT 1945 s. 648 f.). Numera har genom en lagändring av d. 12 nov. 1948 (801) koncernen i förhållande till de aktiebolag, vilkas aktier koncernen innehar, tillagts även rösträtt vid bolagsstämma. -— D. 5 maj 1945 utfärdades även jordanskaffningslagen (396), som avser överlåtelse av jord ät person, tillhörande den förflyttade befolkningen, åt krigsinvalid, krigsänka och hennes familj, krigsvärnlös samt frontsoldat, vilka äro finska medborgare. Enl. lagen gives i vissa fall jord även åt andra personer, som försörja sig med kroppsarbete eller äro med dem likställda. Jord tages av statsjord samt anskaffas dels frivilligt och dels genom tvångsinlösen. Inlösningspriset för jord och annan förmån beräknas enligt det på orten gällande skäliga pris, som de anses böra haft d. 31 dec. 1944, använda för det ändamål, vartill överlåtelse sker. Priset erlägges i sta-

 

30—497004. Svensk Jaristtidning 1949.

tens skuldförbindelse. Till lagen med dess 164 paragrafer ansluter sig en hel räcka andra författningar. För belysande av huru omfattande tillämpningen av jordanskaffningslagen är, meddelas här uppgifter, som erhållits från kolonisationsavdelningen vid lantbruksministeriet. Genom tvångsinlösen har intill utgången av år 1948 bildats 17,286 odlings-, 7,313 bostadsodlings-, 10,395 bostads- och 533 fiskelägenheter, 14,218 bostadstomter samt 13,111 andra områden. Motsvarande siffror för frivillig överlåtelse äro 7,370, 4,841, 7,570, 126, 9,819 och 7,173. Den sammanlagda arealen utgör i den förra gruppen 1,187,417 hektar och i den senare 364,664 hektar.
    Reglementeringsbestämmelserna grunda sig huvudsakligen på lagen d. 6 maj 1941 om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden (303). Denna lag, en s. k. fullmaktslag, har flerfaldiga gånger ändrats, senast genom en lag d. 30 dec. 1948 (971). Därvid har hyresreglementeringen utbrutits till en särskild lag, som utfärdats samma dag (951). Enl. lagen äger statsrådet befogenhet att reglementera hyror jämte till dem anslutna avgifter och ersättningar, utfärda föreskrifter om uppsägningsrätt och andra omständigheter rörande hyresförhållanden samt om användningen av byggnader och delar av dessa eller deras överlåtande till annans bruk. Vid reglementeringens verkställande skall beaktas, att hyresvärd icke må berövas rätt till uppsägning, såvida han under 4 års tid varit ägare till aktiebolags eller bostadsaktiebolags aktier, vilka berättiga till innehav av viss bostadslägenhet, eller till hus, och han önskar få sin aktielägenhet eller bostad i sitt hus för att själv bosätta sig där, likväl under förutsättning, att han eller hans barn oundgängligen äro i behov av bostad, samt även annars, för såvitt han till hyresgästens bruk upplåtit sådan lägenhet, med vilken denne skäligen bör nöjas. Uppsägningsrätt tillkommer hyresvärd även, under i lagen närmare angivna förutsättningar, vid ombyggnad av hus och delning av lägenhet, vid behov av affärs-, fabriks- och annan sådan lägenhet för eget bruk eller om allmän fördel kräver, att lägenheten skall användas för annat ändamål, vid upphörande av arbetsavtal, samt annars, såvida synnerligen vägande skäl det fordra. Beträffande hyror samt avgifter och ersättningar stadgas, att dessa skola fastställas så, att ägarna i normala fall med dessa inkomster kunna erlägga räntor och övriga sedvanliga utgifter samt draga försorg om byggnadernas skäliga underhåll. Men till denna bestämmelse hänför sig ett mycket betydelsefullt förbehåll om att höjningen av hyrorna till sagda nivå bör verkställas gradvis och sålunda, att hyresgästernas ekonomiska ställning i allmänhet icke oskäligt betungas. Från reglementering äro fritagna sådana nya byggnader och nya lägenheter i gamla byggnader, som blivit färdiga efter d. 1 jan. 1949. Lagen är gällande intill utgången av detta år. Av lagen förutsatta verkställighetsföreskrifter skola vara utfärdade till den 1 april, då tidigare givna reglementeringsbestämmelser senast skola vara upphävda.
    Privaträtt. Äktenskapslagen har under ifrågavarande tidsperiod undergått en del ändringar. D. 23 mars 1944 (212) ändrades bestäm-

melserna ang. äktenskapshinder och äktenskapsskillnad (se härom SvJT 1944 s. 471 f.). Genom en lag av den 21 sept. 1944 (648) förenklades lysningsförfarandet såtillvida, att medan tidigare lysning tillkyrkligt äktenskap skulle kungöras tre söndagar å rad i kyrka i den eller de församlingar, till vilka de trolovade hörde, lysning nu skall tillkännagivas endast en söndag i den församlings kyrka, till vilken kvinnan hör, och jämväl anslås i kyrkoherdeämbetet för en tid av 7 dagar. Anslagstiden för lysning till borgerligt äktenskap förkortades från 14 till 7 dagar. Därjämte utvidgades och omskrevs en tidigare gällande undantagsbestämmelse sålunda att, om trolovad är livsfarligt sjuk eller under krigstid i krigstjänst eller därtill inkallad eller om eljest allvarliga skäl tala för vigsels förrättande utan iakttagande av vanligt lysningsförfarande, lysning till kyrkligt äktenskap kan ske enbart genom dess avkunnande i kyrka och borgerligt äktenskap ingås utan lysning. Vidare ändrades äktenskapslagen genom en lag d. 23 sept. 1948 (681), jfr SvJT 1949 s. 139 f. Den viktigaste ändringen utgöres av hemskillnadinstitutets införande i lagen. Makar, som finna sig på grund av varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äro, när de äro därom ense, berättigade att vinna hemskillnad. Gör make sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att bidraga till familjens underhåll eller åsidosätter han eljest i märklig mån sin plikt mot andra maken eller barnen, eller är lian hemfallen ät fortsatt missbruk av rusgivande medel eller för han ett lastbart liv eller har han under äktenskapet ådragit sig könssjukdom, äger andra maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter samlevnaden. Visar make, att på grund av annan än nu nämnd orsak varaktig söndring uppstått mellan makarna, sålunda att han icke skäligen kan anses förpliktad att fortsätta samlevnaden, äger han likaså vinna hemskillnad. Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, skall på yrkande av endera maken dömas till äktenskapsskillnad. Innan hemskillnad av båda makarna sökes, skall medling mellan dem äga rum. Medlare är kyrkoherde eller församlingsföreståndare eller av rådstuvurätt eller, på landet, av domare utsedd person. Den andra betydelsefulla ändringen är den, att utan hinder av vad rätten tidigare beslutit angående vårdnaden om barn kan på någondera makens talan annorlunda förordnas, när väsentligen ändrade förhållanden det påkalla. Härintills liar i detta avseende i brist på lagstadganden stor osäkerhet varit rådande. Beträffande frånskild hustrus rätt till mannens släktnamn har tidigare gällt, att hustrun skulle återtaga det släktnamn hon hade såsom ogift, såvida ej makarna överenskommit, att hon fortfarande finge bära mannens namn, och därom före domen hos rätten anmält eller rätten med avseende därpå, att hustrun vore till skillnaden oskyldig och namnändringen lände henne till men eller eljest av synnerliga skäl, på hennes anhållan, förklarade henne därtill berättigad. Nu är förhållandet omvänt. Hustrun får, om hon så önskar, fortfarande bära mannens släktnamn, såvida icke domstolen annorlunda för-

ordnat. Detta återigen kan ske om hustrun huvudsakligen bär skulden till skillnaden utan att synnerliga skäl för hennes bibehållande vid mannens släktnamn föreligga. Vidare har den nyheten införts, att make är skyldig att i mån av förmåga bidraga till underhållet av andra makens minderåriga barn, såvitt detta fötts före makarnas äktenskap och omhändertagits att i deras gemensamma hem eller på annat sätt gemensamt underhållas. Detta gäller även den andra makens adoptivbarn, för såvitt adoptionen skett före äktenskapet. Med föryttring av egendom, vari andra maken har giftorätt, har likställts det fallet, att make vid arvskifte i stället för sin andel i egendomen tager annat gods eller utan vederlag avstår från dylik andel. Rätten kan nu — vilket tidigare icke varit möjligt — meddela tillstånd till föryttring av fastighet, ifall den andra maken, som har däri giftorätt, vägrar sitt samtycke, om skäl till denna vägran finnes ej vara för handen. Genom ifrågav. lagnovell ha ytterligare vissa ändringar och förtydliganden införts i lagen.
    Uti en lag av d. 28 dec. 1945 (1263) stadgades om förhöjning av underhållsbidrag, som någon i enlighet med äktenskapslagen eller lagen om barn utom äktenskapet ålagts eller förbundit sig att utgiva, och en del andra underhållsbidrag. En ny lag (256) i ämnet utfärdades d. 25 mars 1948. Lagstiftningen är föranledd av penningvärdets fall. — D. 20 aug. 1948 emanerade en lag (614) om tryggande av underhållsbidrag, som med stöd av domstolsutslag eller avtal skall erläggas åt barn utom äktenskap av lägersman eller åt barn i äktenskap av frånskild make eller make, som till följd av söndring lever åtskild. Har underhållspliktig under minst 3 månader uraktlåtit att erlägga underhållsbidrag, kan länsstyrelse, där han ej vid anfordran utbetalar bidraget eller för detta ställer säkerhet och ej heller visar giltig orsak till sin uraktlåtenhet att fullgöra underhållsplikten, förordna, att han skall insättas i arbetsinrättning för att med arbete fullgöra sin underhållsplikt. Föreligger skäl att befara, att underhållsskyldigs resa från landet äventyrar underhållsbidragets erläggande, kan länsstyrelsen förbjuda honom att lämna landet, såvida han icke ställer säkerhet för erläggande av ogulden del av underhållsbidraget tills barnet fyllt 16 år. Även kan vårdnämnd i vissa fall förordna, att en del av lön skall utgivas för att användas till barnets underhåll. D. 30 dec. 1946 utfärdades en lag om verkställande av blodundersökning i mål om fastställande av skyldighet att underhålla barn utom äktenskap (919). — För lagen om förnamn av d. 20 dec. 1945 (1265) har tidigare redogjorts (se SvJT 1946 s. 222).
    Den verkligt stora reformen på privaträttens områden utgöres av skuldebrevslagstiftningen (se SvJT 1947 s. 690 f.). — Aktiebolagslagen av år 1895 har varit föremål för tre lagnoveller. Den första av d. 9 mars 1945 (229) innebar den ändringen, att fastställande av bolagsordning överfördes från statsrådet till handels- och industriministeriet. I den andra av d. 28 dec. 1945 (1260) åter föreskrevs, att då bolagsman vid upplösning av aktiebolag förvärvar fast egendom däröver skall

upprättas överlåtelsehandling såsom i 1:2 JB är stadgat. I anslutning till skuldebrevslagstiftningen infördes d. 31 juli 1947 (627) i aktiebolagslagen ett stadgande om verkningarna av överlåtelse av aktie för det fall, att överlåtaren ej var berättigad att förfoga över aktiebrevet. — D. 17 dec. 1948 utfärdades en lag om elektricitetsfastigheter (936). Lagen avser att underlätta ett nyttjande av elektricitetsverken tillhörig egendom såsom säkerhet för gäld genom att göra det möjligt att gestalta ledningsnätet jämte elektriska stationer såsom tillbehör till viss fastighet.
    D. 6 juli 1945 emanerade en ny bokföringslag (701), enl. vilken de bokföringsskyldiga med hänsyn till bokföringsskyldighetens omfattning indelas i fyra kategorier, vilken indelning genomförts uti en förordning av d. 9 aug. 1945 (781). I anslutning härtill har genom en lag av den 6 juli 1945 (870) konkursstadgans bestämmelse om köpman ändrats sålunda, att med köpman avses envar, som bedriver i bokföringslagen stadgad rörelse med undantag för den, som tillhör första kategorin av bokföringsskyldiga. Genom lagar av d. 23 dec. 1947 (947 och 948) har giltighetstiden för lagen d. 12 febr. 1932 om temporär ändring av konkursstadgan (55) och lagen d. 10 maj 1932 om ackord (148) ytterligare utsträckts till utgången av år 1952. Man får kanske hoppas, att vi då äntligen begåvats med ny konkurslag. Den nuvarande bär datum d. 9 nov. 1868.
    Arbetsrätt. Under år 1946 har en hel räcka lagar tillkommit avseende förhållandet emellan arbetsgivare och arbetstagare. Främst möta vi då lagen om arbetstagares semester, som utfärdades d. 27 april (317). Vid stiftandet av denna lag har man eftersträvat dels enhetlighet i grunderna för beräknande av semestertiden, dels beviljande av ökade förmåner åt arbetstagarna. Semestertiden har sålunda gjorts beroende av under huru många av de tolv närmast föregående kalendermånaderna arbetstagaren före d. 30 april varit i arbete hos arbetsgivaren, varvid semestern utgår med en arbetsdag för varje sådan månad. En kalendermånad varunder arbetstagaren varit i arbete mindre än 16 dagar beaktas i allmänhet icke. För lantbruks- och andra liknande arbetare motsvaras sagda 30 april av 30 sept. Längden av semestern utgör, med vissa undantag, för arbetstagare, vars arbetsförhållanden före d. 30 april varat minst 5 år, och för person under 17 år en och en halv arbetsdag för varje i det föregående avsedd månad. Arbetstagare, som varit anställd i handelsrörelse eller på kontor eller i därmed jämförbart arbete eller i kontorsarbete i industriell inrättning under en tid av minst 10 år, tillkommer semester om minst 2 arbetsdagar för varje på nämnt sätt beräknad kalendermånad, dock minst en månad i fall arbetet fortgått under de 12 föregående månaderna. Den längsta semestertiden för andra arbetstagare än affärsanställda utgör sålunda, i stället för tidigare 12 arbetsdagar, nu 18 dagar. Arbetsgivare får i allmänhet icke hålla arbetstagare i arbete under semestertiden. I lastnings- och lossningsarbetene, där arbetsförhållandet fortgår under kort tid, har införts ett särskilt system med procentuellt lönetillägg. Angående sjömans

semester gäller en tidigare lag. — D. 7 juni utfärdades en ny lag om kollektivavtal (436). Ändringarna gälla främst en utvidgning av kretsen av de föreningar, som kunna ingå kollektivavtal. Sålunda kan även förening, vars medlemmar utgöras av föreningar, ingå för dessa medlemsföreningar bindande kollektivavtal. Dylika avtal kunna även slutas av föreningar, vilka icke ha som enda syfte att bevaka sina medlemmars intressen. I övrigt innehåller lagen huvudsakligen förtydliganden av bestämmelser i den tidigare lagen, rörande vilka olika tolkningar gjort sig gällande. — Samma dag emanerade även en lag (437) om arbetsdomstol (se härom SvJT 1947 s. 145). Vidare ha vi lagen om produktionskommittéer, som emanerat d. 21 juni (470). Såsom motiv för tillsättande av dessa kommittéer har anförts behovet av ett mera vidsträckt samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare för produktionens höjande och arbetsförhållandenas förbättrande. Produktionskommittén betecknas i lagen såsom ett rådgivande organ. Om i kollektivavtal icke annorlunda bestämts, äger den att sysselsätta sig bl. a. med av företagets ledning givna uppgifter och av kommitténs medlemmar framförda frågor angående företagets ekonomi och skötsel samt att pröva, på vilket sätt produktionen kunde främjas, produktionseffektiviteten höjas, arbetsmetoderna och arbetets organisation förbättras samt arbetsdisciplinens upprätthållande befordras, samt med frågor sådana som fritiden, arbetstryggheten, sanitära förhållanden och trivseln på arbetsplatsen. En produktionskommitté skall tillsättas vid varje industriell inrättning, där det utförts, övertidstimmarna icke medräknade, minst 120,000 arbetstimmar, samt likaså vid annan industriell inrättning, om såväl arbetsgivaren som arbetarnas och funktionärernas flertal överenskommer därom. Kommittén består av representanter för arbetsgivaren, arbetarna och funktionärerna. Ordförande väljes vartannat år bland arbetsgivarens och vartannat år bland arbetarnas representanter. Kommittén äger sammanträda minst en gång i kvartalet på tid, som av ordföranden bestämmes, — Från d. 12 juli daterar sig en ny lag om medling i arbetstvister (570). Denna lag motiverades med att den tidigare lagen av år 1925 icke ansetts lämna förlikningsman i arbetstvister tillräckliga befogenheter att kalla de tvistande parterna till överläggningar och att av dem erhålla nödiga utredningar, i vilka avseenden i lagen nu intagits bestämmelser. Vidare ingår i lagen bl. a. ett stadgande därom, att part icke må med anledning av uppkommen arbetstvist inleda arbetsinställelse, som komme att omfatta flera än 10 arbetstagare, eller utvidga sådan arbetsinställelse, om han icke senast 2 veckor före arbetsinställelsens början tillställt vederbörande förlikningsman och motparten meddelande om den möjligen inträffande arbetsinställelsen eller dess utvidgande. I vissa fall kan socialministeriet temporärt förbjuda arbetsinställelse. Så ha vi arbetstidslagen, som stadfästes d. 2 aug. (604). Denna lag, som närmast ersätter 1917 års lag om åtta timmars arbetsdag, utvidgar lagens tillämpningsområde. Medan i den tidigare lagen de företag uppräknas, som lagen avser, nämnas i den nya lagen undantagen. De utgöras bl. a. av lantbruket, skogs- och flottningsarbeten, fiske, gårds-

karlsarbete och företag, som underlyda annan lag. Den ordinarie arbetstiden har nedsatts i regel till 47 timmar i veckan. Då den tidigare lagen tolkats sålunda, att i månadslönen kunde inräknas förhöjd lön för övertidsarbete, har i den nya lagen intagits en uttrycklig bestämmelse om att ett så beskaffat avtal är ogiltigt. Detta gäller även annan lön, som beräknas för längre tid än en timme, så ock stycke- och betingslön. Vidare utfärdades d. 2 aug. nya lagar om arbetsförhållanden inom handelsrörelse och kontor (605) samt om tiden för öppethållande av handelsrörelse och affärskontor (606). I den senare lagen har vederbörande kommuns fullmäktige tillagts ökad befogenhet att besluta om tiden för öppenhållandet. Slutligen har d. 2 aug. utfärdats en lag om arbetsråd (608). Arbetsrådet åligger att avgöra, huruvida företag, inrättning, arbete eller arbetstagare skall vara underkastad de lagar, som bestämmas genom förordning, samt att medgiva undantag från tillämpningen av stadgandena i dessa lagar, då sådant är tillåtet. Ytterligare ankommer på arbetsrådet att på anhållan av socialministeriet, domstol eller centralorganisation för arbetsgivare eller arbetstagare avgiva utlåtanden i frågor angående tillämpningen av ifrågavarande lagar. Rådet kan av eget initiativ göra framställningar för utvecklande av lagstiftningen angående arbetarskydd. Arbetsrådet består av minst 8 medlemmar, vilka utses av statsrådet för 3 år i sänder. Ordföranden och en ledamot, vilka böra inneha kompetens för domartjänst samt vara i domarvärv förfarna, utses bland personer, vilka icke kunna anses företräda arbetsgivarna eller arbetstagarna. Av rådets övriga medlemmar skall hälften representera arbetsgivarna och hälften arbetstagarna.
    Bland lagar av social natur må i detta sammanhang nämnas lagen d. 20 aug. 1948 om (arbetstagares) olycksfallsförsäkring (608), lagen d. 22 juli 1948 om barnbidrag (541), lagen d. 30 dec. 1946 om invalidvård (907) och tuberkuloslagen av d. 3 sept. 1948 (649).
    Straffrätt. I strafflagen infördes genom lagnoveller d. 10 mars 1944 (156) ett tillägg om förlust av militär grad i vissa fall samt d. 19 maj 1944 (337) en bestämmelse om att den, som dömts till tukthus på livstid och villkorligen frigivits, vid begående av brott under tiden för den villkorliga friheten skall likställas med straffånge. Enligt en lagändring av d. 4 juli 1944 (425) skall den, som bryter mot föreskrifter om överskridande av Finlands gräns eller gör försök därtill eller genom anskaffning av för gränsens överskridande avsedda hjälpmedel gör sig skyldig till förberedelse till brott mot sagda föreskrifter, straffas med böter eller fängelse. Maximistraffet för den, som utan att föröva misshandel i vredesmod reser vapen eller livsfarligt tillhygge mot annan, höjdes genom en lagändring av d. 22 dec. 1944 (963) från 20 dagsböter till böter överhuvud eller fängelse i högst 6 månader. D. 8 juni 1945 utfärdades en lag (517), enl. vilken stadgandena angående återfall i brott icke äga tillämpning, då det tidigare brottet helt eller till någon del blivit begånget under tiden från d. 1 sept. 1939 till d. 19 sept. 1944 eller då det tidigare brottet begåtts därförinnan och utgjorts bl. a. av hög eller landsförräderi. Genom en lag av d. 14 juni 1946 (456) höjdes

straffsatsernas övre gräns avsevärt för stöld, försnillning, rån och olovlig befattning med gods, som åtkommits genom brott. Såsom motiv för denna lagändring anfördes, hurusom erfarenheten visat, att brottsligheten företedde en kraftig ökning under och efter krigstiden. Detta gällde i första hand egendomsbrotten, till vilkas ökning särskilt bidroge bristen på förnödenheter. En straffskärpning vore påkallad även med hänsyn därtill att, sedan man i Finland från början av 1941 vid återfall övergått till ett generellt system i st. f. det tidigare specialsystemet, som särskilt gällde stöldbrotten, straffen gestaltat sig betydligt lindrigare än tidigare. Härtill komme ytterligare den inskränkning vid tillämpningen av återfallsbestämmelserna, som här ovan berörts. I detta sammanhang ändrades även gränsdragningen emellan stöld och snatteri i enlighet med svenskt mönster av år 1942. Genom en lagändring av d. 19 juli 1946 (585) ha straffbestämmelserna betr. givande och mottagande av muta avsevärt skärpts. D. 8 maj 1948 (363) infördes i strafflagen ett stadgande ang. offentligt missfirmande av främmande stat, d. 23 sept. s. å. (683) upphävdes straffbestämmelserna betr. horsbrott och d. 3 dec. (827) höjdes bötesstraffet för ringa misshandel (se härom SvJT 1949 s. 140). — Genom en lagändring av d. 23 dec. 1948 (903) ha förutsättningarna för erhållande av villkorlig dom uppmjukats. — I fråga om straffverkställigheten må nämnas, att enl. en lagändring av d. 19 maj 1944 (339) gäller, att fånge, som dömts till frihetsstraff på viss tid, kan försättas i villkorlig frihet då han utstått hälften av straffet. Om brottet begåtts inom 5 år från det han till fullo utstått honom senast ådömt straff, kan frigivning ske dock först efter det av straffet verkställts två tredjedelar. En viktig reform av straffverkställigheten utgör stadgandena om avtjänande av straff i statens arbetskolonier (se härom SvJT 1947 s. 145 f. samt s. 372 ff.). I ämnet har numera utfärdats en ny förordning d. 6 juni 1947 (479), vari i avvikelse från tidigare bestämmelser foreskrives bl. a., att i arbetskolonierna även kan utföras enskild arbetsgivares arbete. Då de intagna för sitt arbete tidigare erhöllo s. k. flitpenning, skall enl. den nya förordningen åt dem erläggas lön enligt gängse lönenivå. Därav innehålles åt staten ett av fångvårdsverket för arbetskolonins vårdkostnader fastställt belopp, som motsvarar 1/4 av de i arbetskolonin under ordinarie arbetstid intjänade medeldagslönerna. — Ändringarna i den militära strafflagen ha h. o. h. förbigåtts.
    Processrätt. D. 8 juni 1945 (516) utfärdades en lag om laga domstol i vissa brottmål, vilka handläggas gemensamt (se härom SvJT 1946 s. 221 f.) — D. 1 nov. 1945 utkom en betydelsefull lag om handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden å domsagas arkiv (1052) samt en lagnovell om ändring av 4 kap. 2 § EB. (Se ang. dessa SvJT 1946 s. 301 ff.). — En lag om vissa undantag från stadgandena i allmän lag om rättegången i brottmål och verkställigheten av straff av d. 13 maj 1942 (395) är fortfarande till vissa delar gällande (jfr SvJT 1944 s. 579 ff.). Den senaste ändringen av denna undantagslag daterar sig från d. 30 dec. 1948 (939). — För de nya stadgandena om häktning,

som tillkommit genom en lagändring av d. 1 juli 1948 (515), har tidigare redogjorts (se SvJT 1949 s. 70).
    Beträffande Högsta domstolens sammansättning föreligger tvenne undantagsförfattningar. I en förordning av d. 21 juni 1945 (606) stadgas, att besvär över utslag, vilka jämlikt jordanskaffningslagen (se ovan) inkommit till Högsta domstolen, så ock ansökningar om återställande av försutten fatalietid och återbrytande av lagakraftvunnen dom i sådana ärenden skola handläggas å en division med 5 medlemmar, vars ordförande är ett justitieråd och 2 andra lagfarna medlemmar äro antingen justitieråd eller adjungerade ledamöter, medan de 2 övriga medlemmarna äro lekmän. För den andra författningen har tidigare redogjorts (se SvJT 1948 s. 768). Genom en lag av d. 14 okt. 1944 (702) har i den s. k. tjänstemannalagen av den 29 juni 1926 (202) vidtagits en sådan ändring, att föredragandena vid Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen där likställts med domare, vilket innebär, att avgångsåldern även för föredragandena numera är 70 år.
    D. 29 juli 1948 utfärdades en lag om ändring av 17 kap. BB och i samband därmed en räcka andra lagar (571—577). Ang. denna partiella processreform har enl. uppgift redogörelse av annan person utlovats.
    Statsrätt. Främst må nämnas tvenne märkliga undantagslagar ang. tillsättande av republikens president. Uti en lag av d. 4 aug. 1944 (508) stadgas, att sedan republikens president nedlagt sitt ämbete, så utses, med avvikelse från vad i regeringsformen och andra lagar är stadgat ang. val av president, ny president direkt genom sagda lag och utan val. Härefter säges, att presidentämbetet anförtros marskalken av Finland, friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim, som tillträder sitt ämbete omedelbart. Vidare medges president Mannerheim rätt att åt statsministern anförtro vissa av sina åligganden. Enl. den andra lagen, som utfärdades d. 8 mars 1946 (189), skulle, sedan president Mannerheim till följd av sjukdom nedlagt sitt ämbete, val av ny president efter honom förrättas av riksdagen. Regelenligt väljes presidenten av 300 för ändamålet särskilt valda elektorer. På grund av den senare lagen valdes sedan till republikens president dåv. statsministern Julio Kusti Paasikivi, vars mandattid utgår nästa år.
    Riksdagsordningen ändrades genom en lag av d. 24 nov. 1944 (839) sålunda, att rösträttsåldern sänktes från 24 till 21 år och att från hindren för valrätt avfördes ordinarie krigstjänst och ständig fattigvård. Genom en i riksdagsordningen d. 5 nov. 1948 (775) vidtagen ändring föreskrevs att spörsmål, som av riksdagsman ställes till medlem av statsrådet, skall besvaras inom 30 dagar efter det denne genom riksdagens talman erhållit kännedom om spörsmålet, såframt vederb. statsrådsmedlem ej anser sig på grund av sakens beskaffenhet böra avböja frågans besvarande, varvid skälen därtill under loppet av samma tid böra givas riksdagen till känna. — D. 20 aug. 1948 har utfärdats en lag (618) om riksdagsmans rätt till pension. Som förutsättning för erhållande av pension gäller dels att riksdagsman efter fyllda 30 år varit i en fortsätt-

ning eller under skiida tider riksdagsman 10 år, dels att rätten till pension begynner, när den till pension berättigande fyller 60 år eller, om han då är riksdagsman, hans riksdagsmandat upphör. — Efter en lagändring av d. 5 nov. 1948 (774) ankommer å riksdagen att utse medlemmarna i rundradiobolagets förvaltningsråd.
    Beträffande officiell användning av Finlands flagga har, med ändring av tidigare bestämmelser, d. 18 april 1947 (299) som obligatoriska flaggdagar fastställts den andra söndagen i maj, vilken firas såsom Mors dag, d. 4 juni, dagen för arméns fanfest, d. 24 juni, vilken firas såsom Finlands flaggas dag, samt d. 6 dec., årsdagen för Finlands självständighetsförklaring.
    Förvaltningsrätt. Genom en lag av d. 22 dec. 1944 (989) indrogos kronofogdetjänsterna. Tillika bestämdes, att de uppgifter, som ankommit på kronofogdarna, överflyttas, såvitt därom ej annorlunda är stadgat, på länsmännen. Sålunda har en ärevördig institution, som härleder sitt ursprung ända från medeltiden, utmönstrats ur förvaltningen. D. 17 dec. 1948 utfärdades lagar om indragning av statspolisen (876) samt om skyddspolisen (878). — D. 29 dec. 1944 emanerade lagar om prästerskapets och kantor-orgelnisternas i de evangelisk-lutherska församlingarna avlöning (1032) samt ang. de evangelisk-lutherska församlingarnas boställen (1034).
    En betydelsefull reform på förvaltningens område är kommunallagen av d. 27 aug. 1948 (642), som tillkommit efter sorgfällig beredning. Reformen går främst ut på en kodifiering av kommunallagstiftningen, men innehåller med sina 215 paragrafer en hel del förtydliganden och nyheter. Lagen avser såväl landskommuner som städer och köpingar. Såsom allmän kompetensregel utsäges, att kommun äger enligt ifrågav. lag och inom de gränser lag i övrigt utstakar vårda sina gemensamma hushållnings- och ordnings- och övriga angelägenheter, såvitt desamma ej enligt gällande lagar och förordningar böra handläggas av annan än kommunal myndighet. Medlemskapet av viss kommun anges sålunda, att medlem är envar, som inom kommunen har sitt laga hemvist; som där äger eller innehar fast egendom; eller som därstädes idkar näring eller yrke. Laga hemvist anses person hava där, varest han bör vara mantalsskriven. Antalet fullmäktige utgör, beroende på folkmängden, 13—77. I landskommun benämnes kommunens verkställighets- och förvaltningsorgan kommunalstyrelse i st. för tidigare kommunalnämnd och där kan inrättas en kommunaldirektörs befattning.
    Den andliga odlingen har varit föremål för viktiga lagstiftningsåtgärder. Sålunda inrättades genom en lagändring av d. 8 dec. 1944 (905) vid Helsingfors universitet en statsvetenskaplig fakultet. — Språkförhållandena vid universitetet ordnades genom en lagändring (452) och särskild lag (453), vardera av d. 31 maj 1947, sålunda, att rektor eller någondera prorektorn väljes bland innehavare av svenskspråkiga ordinarie professurer. I alla ordinarie examensämnen skall undervisning meddelas på finska, såvida icke annat av ämnets art påkallas. Svenskspråkiga professurer skola finnas inom juridiska fakulteten i offentlig rätt, civil-

rätt samt straff- och processrätt, inom medicinska fakulteten till ett antal av 5, inom filosofiska fakulteten 11, inom statsvetenskapliga fakulteten 2 och inom agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten 2. — D. 14 maj 1948 utfärdades en ny förordning om examina inom juridiska fakulteten (384). Examina äro nu juriskandidatexamen, motsvarande tidigare högre rättsexamen, jurislicentiatexamen, motsvarande tidigare juriskandidatgrad med viss skärpning av fordringarna, samt lägre rättsexamen. Fakulteten kan på ansökan tilldela jurislicenliatgrad åt den, som enl. tidigare författningar erhållit juriskandidatgrad, samt berättiga den, som avlagt högre rättsexamen, att kalla sig juriskandidat. Åt den, som avlagt lägre rättsexamen och därefter under ett års tid handhaft administrativ befattning, kan fakulteten bevilja rätt att kalla sig vice notarie.— D. 11 juli 1947 utkom en lag om obligatorisk läkarundersökning av studenter, som studera vid Helsingfors universitet och övriga högskolor i Helsingfors (564), samt d. 13 juli 1948 en lag om stipendier och understöd för högskoleundervisningen (600).
    D. 3 okt. 1947 utfärdades en lag om Finlands akademi och om statsstipendier för främjande av den högsta andliga odlingen (732). Vid akademin inrättas med grundlön 12 akademikertjänster, av vilka 10 nu äro besatta. Akademiker åligger att inom sitt område utföra skapande arbete, handleda unga idkare av vetenskap och konst, som ådagalagt begåvning, samt jämväl i övrigt på allt sätt främja utvecklingen inom sitt område. Akademiker äger rätt att föreläsa vid det universitet eller annan högskola, varifrån han överflyttat till akademin eller där hans område eljest är företrätt. Stipendier för förenämnt ändamål utdelas dels åt längre hunna idkare av vetenskap och konst till förfogande under 3 års tid. dels åt unga idkare av vetenskap och konst för ett år i sänder.
    Det är givet, att författningssamlingen under ifrågav. tidsperiod vimlar av skatteförfattningar. Bland dem må här blott nämnas verkställighetsförordningen ang. inkomst- och förmögenhetsskatt av d. 11 jan. 1944 (27), lagen om förskottsuppbörd av d. 4 okt. 1946 (696) och lagen om skattelättnader, vilka skola beviljas ägare av vissa depositioner, obligationer och andelsbevis samt emottagare av vissa skuldförbindelser, utfärdad d. 28 maj 1948, (413).
    Med hänsyn till det livliga umgänget mellan medborgare i Sverige och Finland må här nämnas en ny bilförordning av d. 30 april 1948 (349). Ehuru vi i Finland, som känt, ha högertrafik, bestämdes emellertid i allmänna trafikstadgan av d. 30 dec. 1937 (490), att om gångbana ej finnes anordnad, den gående skulle använda vänstra kanten av vägen. Denna föreskrift väckte på sin tid stark opposition; bl. a. funno sig rikets landshövdingar föranledda att hos regeringen göra framställning om olämpligheten av sagda föreskrift. Det dröjde emellertid ända till d. 12 juni 1947 innan genom en ändring av trafikstadgan (482) bestämdes, att den gående i allmänhet skall använda högra kanten av vägen.

Kurt Kaira.