IVAR STRAHL, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten. Sthlm 1948. Norstedts (i distribution). 149 s. Kr. 9.50.

 

    Den svenska straffrättslitteratur, som utkommit under senare år, har, vid sidan av ett par läroboksarbeten, väsentligen bestått av arbeten som stått i samband med den energiskt bedrivna lagstiftningsverksamheten: kommittébetänkanden och andra officiella förarbeten, diskussionsinlägg i den periodiska litteraturen, mer eller mindre officiösa kommentarer till nyutkomna lagar och andra redogörelser för dessas innehåll. En sådan begränsning är helt naturlig med hänsyn till den fulla sysselsättning, som lagstiftningsarbetet skänker de för författarskap disponibla krafterna. Vidare vill en viss, realistisk riktning inom rättsvetenskapen gärna söka åtminstone en väsentlig del av sitt material inom rättspraxis, men denna är f. n., bortsett från vissa specialområden, knappast något mycket lockande föremål för en djupgående bearbetning: inom de delar

RAGNAR BERGENDAL. 43av straffrätten, som ännu icke reformerats, kan praxis beräknas snart bliva föråldrad, inom de nyarbetade delarna har självklart någon mera givande judikatur ännu icke utbildats. Likväl måste erkännas att litteraturen kan synas präglad av en viss torftighet.
    Desto mera glädjande är det att i år ett par arbeten av annat slag ha framlagts: THORNSTEDTS avhandling om företagaransvar och ovan nämnda bok av STRAHL. Båda dessa mycket förtjänstfulla arbeten röra sig inom läran om brotten, eller om man så vill om förutsättningarna för straffbarhet, det förra inom specialstraffrätten, det senare inom ett centralt parti av den allmänna straffrättens speciella del. Båda äro av intresse därigenom att de icke, såsom monografiska arbeten inom läran om särskilda brott tidigare ofta plägat göra, inskränka sig till ett enda, eller några få inbördes mycket närstående brott. I stället upptaga de båda arbetena till behandling var sitt ämne rörande ett flertal brott, lämna alltså bidrag till en »allmän» och därmed principiell bearbetning av straffrättens »speciella» del. Det är givet att ledande synpunkter härigenom kunna erhålla en fullständigare belysning och bli föremål fören mera ingående argumentering. Visserligen kan metoden innebära en frestelse att något obesett skära över en kam företeelser, beträffande vilka det bort särskilt undersökas om de verkligen äro helt likartade.
    STRAHL har för sin undersökning valt ett ämne av central betydelse för förmögenhetsbrotten. Av dessa behandlas sådana, som upptagits i 20—22 kap. strafflagen; denna begränsning är icke uttryck för någon begreppsbestämning, utan följer naturligt därav att lagen endast inom dessa kapitel använder ett vinningsrekvisit. Författaren behandlar detta betydligt mindre utförligt än skaderekvisitet. Och detta med all rätt. Skada måste uppfattas såsom det primära kännetecknet för det genom dessa brott åstadkomna resultatet. Ty att en person skaffar sig vinning bör i och för sig icke, eller allenast i sällsynta undantagsfall, föranleda att han straffas. Även i den mån »vinningslystnad» ses med ogillande, vore det ett förkastligt moraliserande att bestraffa dess yttringar, så länge de ej varit skadebringande. Vinning kan därför icke ensamt för sig användas som kriterium på en handlings otillåtlighet. Denna måste grundas på skada, men inom gränsen för det otillåtna kunna vissa handlingsformer anses vara i behov av en kraftigare repression i den mån de äro kvalificerade genom vinning. Att förorsaka skada av vinningslystnad är nämligen ofta mera frestande än att göra det utan något lukrativt motiv; därför erfordras av både allmän- och individualpreventiva skäl ett mera energiskt inskridande mot gärningar av den förstnämnda typen. Det ur kriminologisk och därmed ur legislativ synpunkt väsentligen säregna hos vinningsbrotten ligger därför enligt anm:s mening icke i resultatet utan i motivet, eller kanske riktigare i den mera permanenta psykologiska bakgrund som genomsnittligen utmärker dessas förövare. Det står icke i strid härmed, att vår lagstiftning i allmänhet — till skillnad från åtskillig utländsk rätt och även från THYRÉNS förslag — icke har förlagt ett vinningsrekvisit till den subjektiva sidan, d. v. s. fordrat och kanske nöjt sig med s. k. animus lucri. Skälen till att man i princip uppställt vinning såsom ett objektivt rekvisit vill anm.

44 RAGNAR BERGENDAL.uppfatta såsom närmast rättstekniska, i det att animus lucri såsom ett blott subjektivt rekvisit måste vara mycket svårt att exakt bestämma och ännu svårare att i särskilda fall bevisa (bortsett från att den hävdvunna termen är alltför tillspetsad och pregnant); även andra uppsåtsformer än en animus kunna också i vissa fall vara uttryck för en farlig lukrativ inställning.
    När författaren givit sig i kast med begreppet skada, har han gått till sitt värv mycket välrustad. Han har alltifrån sin disputationsavhandling om vissa expropriationsspörsmål för mera än tjugu år sedan genom talrika skrifter ådagalagt sitt intresse för och behärskning av olika spörsmål angående skada, på senare tid särskilt inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Denna har uppenbarligen mycket nära beröring med straffrätten, åtminstone såvitt denna angår kränkningar av ekonomiska värden. Föreliggande framställning startar också från civilrättsliga utgångspunkter. Många jurister torde mena att detta helt självklart är riktigt, redan därför att den skada, vars förverkande skall vara ett förmögenhetsbrott, måste vara en skada i civilrättslig mening. Så enkel är nu saken icke. Och betraktelsesättet erbjuder sina risker.
    Till en början är det sålunda ett spörsmål — som torde böra besvaras nekande — om det finnes något enhetligt civilrättsligt skadebegrepp (även om man tänker endast på ekonomisk skada). Måste man icke i stället arbeta med särskilda skadebegrepp inom avtalsrätten, inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten, inom expropriationsrätten o. s. v., och kanske inom olika underavdelningar av dessa rättsområden (bland avtalsrättens delar t. ex. försäkringsrätten)?
    Den ifrågavarande metoden medför vidare en farlig benägenhet (som anm. personligen väl känner) att såsom något axiomatiskt förutsätta, att de straffrättsliga bestämmelserna ha till uppgift att utgöra sanktioner mot vad som civilrättsligt är »rättsstridigt», d. v. s. i detta fall innebär civilrättslig skada. Detta är, såsom numera tack vare Uppsalaskolans ansträngningar allmänt erkännes, metodiskt felaktigt: civilrätten har ingen prioritetsställning, utan vad som civilrättsligt skall anses otillåtet resp. medföra någon viss orättspåföljd måste fastställas även med hänsyn till den straffrättsliga regleringen, lika väl som man drager slutsatser i den motsatta riktningen. Det skall erkännas, att det förefaller främmande att ådöma straff för ett brott, som förutsätter att ekonomisk skada inträffat, i ett fall där utrymme icke finnes för skadestånd. Ibland kan emellertid detta icke undgås, på grund av de resp. påföljdernas skilda uppgifter. Förf. väjer icke för att intaga en sådan ståndpunkt (bl. a. s. 22 f., 52).
    Slutligen, i nära samband med det nyss anförda, är det både för lagstiftaren och för lagens uttolkare och tillämpare angeläget att icke driva straffrättens anpassning efter civilrättsliga utgångspunkter alltför mycket i detalj. Med någon tillspetsning kunde det sägas, att civilrätten skall lösa de konkreta intressekonflikterna efter deras egenart i särskilda fall, medan straffrätten skall inskrida mot allmänna typer, av gärningar och av gärningsmän. Att i mindre vanliga egenartade fall kring peri-

ANM. AV I. STRAHL: SKADA O. VINNING VID FÖRMÖGENHBTSBROTTEN. 45ferien av ett brottsbegrepp trots förekomsten av civilrättslig orätt, t. ex. skada, underlåta att inskrida med straff, väcker ingen betänklighet ur vare sig general- eller individualpreventiv synpunkt, ur den senare bl. a. därför att man genom själva kravet på en straffbar gärning principiellt avstått från att inskrida överallt där behov av en påverkan föreligger. Omvänt, att straffa där den straffrättsliga typen föreligger men skada i civilrättslig mening saknas, möter i enstaka fall icke heller någon avgörande betänklighet, annat än möjligen ur en mycket bokstavligt fattad vedergällningssynpunkt; ett frikännande på grund av en civilrättslig finess skall snarast väcka undran både hos den frikände och hos andra, och ej bidraga till förtroende för straffrättsskipningen.
    Utan tvivel har författaren omsorgsfullt sökt undvika dessa fallgropar, och även lyckats därmed. När han i det första kapitlets »inledande anmärkningar om skadebegreppet» bestämmer detta från civilrättsliga utgångspunkter, hänför han sig icke till något allmänt, såsom enhetligt tänkt skadebegrepp, utan till sådan ekonomisk skada som i anledning av utomobligatoriska rättskränkningar skall ersättas enligt 6: 1 strafflagen (eller grunderna för detta lagrum). Författaren uppställer här en inledande schematisk definition av skada såsom rekvisit i bestämmelserna om förmögenhetsbrott: skadan är en abstrakt ekonomisk differens till den skadelidandes nackdel, den är individuell och objektiv. Det göres icke gällande att denna definition skulle vara i allo bestämmande för den straffrättsliga regleringen. Fastmera underkastas den i den följande framställningen åtskilliga preciseringar och jämkningar på grund av särskilda straffrättsliga hänsyn. I andra kapitlet beaktas enligt dess rubrik sådana hänsyn som sammanhänga med en närmare bestämning av förmögenhetsbrottens skyddsobjekt, medan i tredje kapitlet skadebegreppet belyses från andra, delvis i sitt inbördes förhållande ganska fristående synpunkter, ofta hänförliga till något särskilt av brotten inom den undersökta gruppen. Man kunde här ha önskat en något mera genomförd belysning av olikheter mellan de särskilda förmögenhetsbrotten inbördes.
    Bland särskilda spörsmål i dessa kapitel må uppmärksammas följande. — I fråga närmast om sakskada anföres ås. 17 f. att dennas ekonomiska innebörd kan vara olika alltefter olika användnings- och dispositionsmöjligheter som stått ägaren till buds, och att därför olika alternativ ifrågakomma för den ekonomiska skadans fixering till visst belopp. »Av dessa bör väljas det för den skadelidande fördelaktigaste av dem som stått honom till buds. Om den skadelidande genom försäljning hade kunnat utvinna mera än genom att behålla saken, lägges sålunda saluvärdet till grund för skadeberäkningen och detta oavsett huruvida han erhållit något köpeanbud. Att den skadelidande av någon anledning måste antagas icke ha velat sälja är ovidkommande.» Detta är helt visst riktigt. Men fråga är om icke i detta sammanhang saluvärdet intager en särställning. Antag, att en mera lönande användning än försäljning står till buds, t. ex. längre tids uthyrning till någon som av särskild aledning vill betala en exorbitant hög hyra, men att den skadelidande beslutit (och kanske på oförbindande sätt tillkännagivit sitt beslut) att

46 RAGNAR BERGENDAL.icke begagna sig av denna uthyrningsmöjlighet. Kan han ändå grunda ett ersättningsanspråk därpå? Enligt min mening antagligen icke. Det hade i varje fall varit av intresse att få denna och liknande varianter närmare belysta.
    Angående förmögenhetsbrottens skyddsobjekt påpekas (s. 27 f.) på ett klargörande sätt, att detta vid vissa av brotten begränsas genom särskilda krav på den konkreta skadans beskaffenhet men vid andra utgöres av förmögenheten i betydelse av en abstrakt värdemassa. Härtill göres emellertid den reservation att vissa gärningar äro avsedda att bedömas uteslutande såsom angrepp på annat än förmögenheten, även om de efter orden uppfylla förmögenhetsbrottens rekvisit. Såsom exempel anföras det s. k. familjebedrägeriet (17 kap. 4 §) samt vissa brott, som äro hänförliga under 14 kap. strafflagen. Att dessa icke skola bestraffas såsom förmögenhetsbrott, är otvivelaktigt riktigt. Men detta följer enligt min mening av en enkel tillämpning av vanliga regler om s. k. exklusiv lagkonkurrens och bör icke anföras som skälför en begränsning av förmögenhetsbrottens skyddsobjekt. Icke inskränkes t. ex. skyddsobjektet för misshandel enligt 14 kap. 13 § därav, att vissa fall av sådan misshandel å ämbetsman skola bestraffas endast enligt 10 kap. 1 §, eller inskränktes på sin tid förskingringsbrottets skyddsobjekt genom att i vissa fall ämbetsmans förskingring skulle bestraffas uteslutande såsom ämbetsbrott?
    Vid bedrägeri och vissa andra brott, som realiseras genom en av den kränkte företagen disposition, anses skada och därmed straffbarhet för fullbordat brott föreligga, oavsett att dispositionen på grund av vilseledande etc. är ogiltig. Detta välkända förhållande utvecklas å s. 52. I detta sammanhang skulle man önskat en utredning av motsvarande spörsmål för det fall att dispositionen är ogiltig av någon annan anledning, t. ex. formbrist. Besläktade frågor beröras å s. 43 ff., där det framhålles att straff för bedrägeri skall inträda då någon förledes till en utbetalning genom bedrägligt löfte om en prestation, även då denna skulle vara straffbar eller osedlig. För det fall att härvid den vilseledde betalat i förskott och att den vilseledande före den tidpunkt då hans prestation skall fullgöras kommer på »bättre» tankar och fullgör sin prestation, uttalas (s. 45 not 1) att den vilseledande ej ens teoretiskt torde ha gjort sig skyldig till bedrägeri. »Ty den vilseledde har då fått vad han enligt överenskommelsen har anspråk på. Att han under en tid haft små utsikter att erhålla prestationen bör nog icke inverka. Han har i alla händelser icke något giltigt anspråk på denna.» Här är ett frågetecken på sin plats. Den intagna ståndpunkten kommer i strid med den allmänt erkända och även av författaren omfattade meningen, att frågan om ett bedrägeri föreligger skall bedömas med hänsyn till tidpunkten för den vilseleddes disposition och icke kan påverkas av därefter inträffade omständigheter.
    Vid en diskussion huruvida skada föreligger i olika fall då en ägare av en sak under en begränsad tid varit betagen möjlighet att förfoga över denna (s. 60 ff.), göres gällande att man i vissa fall skulle sakna stödet av en civilrättslig analogi. »Det är visserligen nog tydligt, att

ANM. AV I. STRAHL: SKADA O. VINNING VID FÖRMÖGENHETSBROTTEN. 47den som narrar sig till en åktur med en bil, vilken efter vad han vet tillhör ett hyrverk, i allmänhet blir pliktig att betala efter sedvanlig taxa, men hans betalningsskyldighet följer då icke av skadeståndsrättsliga regler utan grundas direkt på att han bör behandlas som om han åtagit sig att betala.» Så torde visserligen i allmänhet vara fallet. Läget torde då vara det, att betalningsskyldighet quasi ex contractu så att säga döljer skadeståndsskyldighet, men icke att en sådan i och för sig skulle vara utesluten. Den torde kunna framträda och bli av betydelse i särskilda fall, då kontraktsynpunkten icke gör tjänst på normalt sätt.
    I ett särskilt kapitel, det fjärde, gives en utförlig behandling av »kompensationsspörsmålet». Beträffande bedrägeri och vissa andra brott fastställes att straffbestämmelserna skydda endast det s. k. negativa intresset, icke ett därutöver gående positivt intresse. Som ett undantag framställes (s. 69 f.), att vid bedrägeri, som gäller fullgörandetav en förpliktelse, »Erfüllungsbetrug», det positiva intresset skall skyddas. I sak är detta naturligtvis riktigt, men terminologien synes icke så lycklig, eftersom bedrägeriet ju överhuvud icke har avseende på den rättshandling, som en gång givit upphov åt förpliktelsen. I detta kapitel belysas åtskilliga intressanta spörsmål angående kreditbedrägeri.
    Den tidpunkt, vid vilken skada skall hava uppkommit, undersökes i det följande kapitlet. Dettas rubrik, om »skadans omedelbarhet», ger uttryck åt den uppfattningen att skadan i princip skall föreligga vid brottet. Att så är förhållandet i fråga om bedrägeri m. fl. centrala förmögenhetsbrott är numera höjt över diskussion. Författaren belyser beträffande dem grundsatsens innebörd i talrika skiftande situationer. Mycket anmärkningsvärt är, att han (s. 108 ff.) gör gällande att samma krav bör uppställas även vid oredligt förfarande m. fl. brott, vid vilka det icke kommit till uttryck i lagtexten. Denna har tvärtom avfattats så, att därav skulle framgå att skadan vid dessa brott icke behöver vara omedelbar, och av motiveringen framgår att detta skett med full avsikt. Man måste då ställa det anspråket på författaren att han för sin mot lagens text och motiv stridande ståndpunkt presterar en mycket stark motivering. Sådan saknas emellertid så gott som alldeles. Vad som anföres är egentligen endast följande: »Att en senare inträffande skada icke är tillräcklig för att ådraga ansvar för oredligt förfarande synes framgå därav, att annars bestämmelsen angående detta brott skulle komma att utgöra en reservbestämmelse till bedrägeri på ett sätt som icke gärna kan vara avsett.— — — Ett exempel må visa, att detta icke gärna kan anses rimligt.» Den följande diskussionen synes mig icke visa mera än att den legislativa lämpligheten av lagens ståndpunkt möjligen kan diskuteras och att författaren f. n. anser ståndpunkten olämplig. Därutöver vill jag här endast antyda, att enligt »livets regel» på det ekonomiska området ett orsaksförlopp måhända icke förtjänar beaktande efter den tidpunkt då det lett till en statisk situation, i vilken det utan svårighet låtit sig göra att förebygga en fortsatt skadlig utveckling. Exempel: den som genom vilseledande föranletts att avhända sig premieobligationer till fulla marknadsvärdet, har efter vunnen upplysning om sin villfarelse haft god tid att inköpa nya premie-

48 RAGNAR BERGENDAL.obligationer; han bör möjligen icke anses skadad på grund av att senare en av de avhända obligationerna utfaller med vinst.
    I detta kapitel förekommer till sist (s. 125 ff.) en utförlig behandling av innebörden av lagens krav på uppsåt med avseende på fara, när sådan ingår i det objektiva rekvisitet. Straffrättskommitténs uttalanden i denna del äro synnerligen knappa och inbördes icke helt överensstämmande. På annat ställe har jag sökt utveckla, vad de enligt min mening innebära, eller kanske rättare borde innebära. Författaren företräder nu en annan uppfattning. Det skulle föra för långt att här ingå på en närmare diskussion. Jag inskränker mig till att anteckna, att det i ett av honom författat parti av kommitténs motiv, avseende den föreslagna 19 kap. 6 §, förekommer ett uttalande i frågan som helt överensstämmer med min åsikt men icke med den av honom nu framförda: (det) »fordras att faran för smitta — — — är täckt av uppsåt. I dessa fall förutsättes alltså för straffbarhet, att gärningsmannen insett att hans beteende innebar smittorisk eller ock att han ansett detta möjligt och att det måste antagas, att han skulle begått gärningen även om han ägt visshet om smittorisken» (SOU 1944:69 s. 375 nederst).
    Det återstående kapitlet, om vinning, är såsom nämnts mera summariskt. Som avslutning göras några anmärkningar om den svårtolkade bestämmelsen i 3 kap. 7 § (förut 14 §), angående vinning för annan än gärningsmannen. Här göres ett uttalande om innebörden av »avsikt» i förhållande till »direkt uppsåt», vartill jag icke kan ansluta mig. Författaren kräver att lagrummets krav på avsikt skall förstås såsom syftande på gärningsmannens motiv. Vinning för annan än gärningsmannen får sålunda anses uppfylla vinningsrekvisitet endast om åstadkommande av sådan vinning var ett motiv för gärningsmannen. Vari skiljer sig denna avsikt från ett direkt uppsåt, såsom det göres gällande? (Det även till avsikt och direkt uppsåt hänförliga fallet att åstadkommandet av vinning uppfattades som ett medel för realisation av det primära motivet, beröres icke.) Uttalandet att om gärningsmannen hade direkt uppsåt att skada skulle åsamkas den ene kontrahenten genom att denne gjorde en dålig affär, han också måste ha haft sådant uppsåt att den andra kontrahenten skulle göra en god affär, överensstämmer icke med vanlig terminologi; fallet är enligt denna hänförligt till indirekt uppsåt (jfr det av författaren åberopade stället i kommentaren).
    Arbetet är utrustat med en ganska begränsad men fullt tillräcklig litterär apparat. De till diskussion eller som illustration åberopade rättsfallen äro i ganska stor utsträckning hämtade från tysk judikatur, vid sidan om den mindre rikhaltiga svenska. Denna torde innehålla ytterligare ett par rättsfall, som beröra i arbetet behandlade spörsmål. Jag nämner sålunda: NJA 1922:91 (vilseledande som föranleder debitering av avgift enligt en taxa, som är lägre än den medkontrahenten i fall av ifrågavarande typ plägar använda, men som för enahanda prestation användes i andra fall, jfr STRAHL S. 72). NJA 1899:563 (bedrägeri genom tillnarrande av anställning under oriktig uppgift om sökandens utbildning, STRAHL S. 97).
    Detta arbete av STRAHL har sitt främsta värde i de betydelsefulla

ANM. AV I. STRAHL: SKADA O. VINNING VID FÖRMÖGENHETSBROTTEN. 49frågeställningarna och i det av kringsyn och gott omdöme präglade bedömandet av de talrika konkreta spörsmål, verkliga eller tänkta, som upptagas till prövning. Lösningarna givas även under ett stringent fasthållande av vissa ledande grundtankar. Dessa framföras emellertid tämligen knappt och icke så eftertryckligt, varigenom framställningen erhåller en tämligen kasuistisk prägel. Stilen är vårdad, klar och lättläst.
    I det hela äro både författaren och den juridiska läsekretsen att lyckönska till detta arbete. Särskilt förtjänstfullt är att STRAHL, som själv deltog i det långvariga arbetet med förberedande av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, kunnat belysa denna med så många egna synpunkter och i viss mån i nya perspektiv.

Ragnar Bergendal.