HANS THORNSTEDT. Om företagaransvar. Studier i specialstraffrätt. Akad. avh. Sthlm 1948. Nordiska bokhandeln i distr. XXVII + 336 s. Kr. 20.00.
Det ämne som förf. upptagit till behandling är såväl ur teoretisk synpunkt intresseväckande som betydelsefullt för det praktiska rättslivet. I endast ringa grad har den svenska specialstraffrätten gjorts till föremål för kartläggning och bearbetning inom den rättsvetenskapliga litteraturen. Förf. har till en början stått inför uppgiften att samla ett synnerligen omfattande material av författningar och domstolsavgöranden. Avhandlingen bär vittne om författarens grundlighet och pålitlighet vid utförandet av detta omfattande primära arbete. Såvitt man kan finna äro alla typer av hithörande författningar ävensom prejudikatmaterialet i våra rättsfallspublikationer med obetydliga undantag fullständigt redovisade. Det har därefter gällt att få ett systematiskt grepp om materialet och på grundval därav finna de för vetenskap och praxis mest betydelsefulla problemställningarna och att besvara de uppställda spörsmålen på ett teoretiskt riktigt och praktiskt tilltalande sätt. På det stora hela har förf. lyckas mycket väl med denna uppgift och därvid ådagalagt både ett gott omdöme och ett betydande mått av tankeskärpa. Även om förf. i vissa stycken haft en god grundval för detta sitt arbete i tidigare, mera preliminära eller sammanfattande framställningar i vår litteratur och i ett par betydelsefulla nordiska monografier, kan det icke förnekas att han vid uppröjningen av detta vildvuxna område inom straffrätten gjort en självständig insats av påtagligt värde både ur rättsvetenskapens och det praktiska rättslivets synpunkt.
Det ligger i sakens natur att en vetenskaplig analys av ett så invecklat och oklart ämne som specialstraffrättens företagaransvar förutsätter, att specialstraffrättens allmänna begrepp äro i sina huvuddrag klarlagda och deras likheter eller olikheter i förhållande till de allmänstraffrättsliga motsvarigheterna belysta. Då den svenska litteraturen på detta område är delvis ofullständig eller föga upplysande, har förf. sett sig nödsakad att, innan han gått in på sitt egentliga ämne, giva en kortfattad framställning av nämnda materia. Denna undersökning återfinnes i kap. I och II. Att den helt naturligt måst ske på ett mera översiktligt och sam-
manfattande sätt har ej hindrat att framställningen är både sakrik och fängslande samt erbjuder en mängd goda utgångspunkter för penetration av olika specialstraffrättsliga spörsmål. Som exempel kunna nämnas förf:s skissering av det subjektiva brottsrekvisitet i allmänhet och inom specialstraffrätten (s. 9 ff. resp. s. 57 ff.) samt hans antydningar om straffrihetsgrundernas utformande i specialstraffrätten (s. 52 ff.). Andra intresseväckande partier i inledningskapitlen äro den kritiska genomgången av de olika försök som doktrinen under tiderna gjort att giva ett materiellt innehåll åt begreppet polisförseelser (s. 31 ff.) samt den med stor omsikt genomförda undersökningen av de hittillsvarande delaktighetsreglernas analoga användning utom strafflagens område (s. 66 ff.). Särskilt sistberörda avsnitt synes mig äga även avsevärt praktiskt värde.
Förf:s huvuduppgift har varit att kartlägga och systematisera de specialstraffrättsliga frågor som väckas genom den utbredda förekomsten av ansvar för rörelseidkare m. fl. samt ägare av viss egendom (gemensamt betecknade som företagare) för förseelser mot olika närings- och ordningsföreskrifter som sammanhänga med företaget resp. egendomen. Till väsentlig del anknyta sig de för dessa rättsfigurer säregna problemen till rättsordningens metod för utväljande av de ansvariga subjekten (företagare eller substitut för honom, ev. också anställd person, husfolk m. fl.) och de närmare villkoren för vars och ens straffansvar. Det måste betecknas såsom ett lyckligt grepp, att förf. icke söker lösa dessa subjektsfrågor genom en analys begränsad till företagaransvarets speciella regler, utan att han sätter dessa i system med allmänstraffrättsliga normer som också avse eller faktiskt åstadkomma ett urval av de subjekt, som på något sätt kunna sättas i samband med och göras ansvariga för en begången lagöverträdelse. I de inledande kapitlen har förf. ur denna synvinkel betraktat de allmänstraffrättsliga reglerna om de subjektiva rekvisiten, om medverkansansvarets utformning, särskilt vid brott med s. k. specialsubjekt, och om straffrihet vid förmans befallning. Undersökningen av företagaransvaret, sådant det föreligger i lagstiftning och rättspraxis, konfronteras genomgående med nämnda regler och sättes sålunda in i ett större sammanhang.
Nämnda positivrättsliga undersökning inleddes i kap. III som sig bör med uppgiftens fixerande, begreppsbestämningar samt rättspolitiska och komparativa betraktelser. Mot ämnets avgränsning kunna inga vägande anmärkningar riktas. Det hade måhända ökat avhandlingens redan förut avsevärda praktiska värde om förf. behandlat ansvarets fördelning inom bolag och andra s. k. kollektiva enheter, ej blott såvitt angår överträdelser av för företag allmänt gällande bestämmelser (se härom s. 110 ff. och 206 ff.) utan även ifråga om överträdelse av de författningar som reglera den kollektiva enhetens egen konstruktion och förvaltning. Såsom förf. emellertid själv framhåller (s. 120 f.) uppkomma på detta område knappast de för företagaransvaret säregna problemställningarna. Otvivelaktigt skulle ett indragande av ifrågavarande associationsrättsliga materia hava brutit den enhetlighet som utmärker framställningen i avhandlingens huvudkapitel. På motsvarande sätt kan man också motivera,
att förf. lämnat tryckfrihetslagstiftningens speciella ansvarsregler utanför undersökningen.
Vid bestämmande av företagaransvarets begrepp avböjer förf. en terminologi som stundom använts och som tager sikte på att det karakteristiska för företagaransvaret skulle vara att det utgör ett ansvar för annans handlande. Såväl av de rättspolitiska resonemangen som av den följande positivrättsliga analysen torde framgå att straffbuden ytterst taga sikte på en verklig eller presumerad försummelse hos företagaren själv och att straffhotet avser att framtvinga ett visst handlingssätt, t. ex. ökad omsorg i tillsynen över företaget, hos företagaren. Däremot framhåller förf. såsom utmärkande för företagaransvaret att det i regel utlöses genom annans handlande; dock kan denna egenskap hos rättsinstitutet icke göras till en fast gränslinje, då straff enligt ett stort antal författningar drabbar företagaren just därför eller även om det ej är utrett vem som i själva verket överträtt den ifrågavarande bestämmelsen. Det väsentliga i företagaransvarets begrepp vill förf. (s. 96 ff.) söka i den mera allmänna omständigheten att sådant ansvar förekommer för förseelser, som äga särskilt samband med utövningen av viss rörelse eller innehavet av viss egendom, samt att ansvaret ifråga företer åtskilliga särdrag som avvika från allmänstraffrättsliga regler, t. ex. i fråga om den lösa anknytningen mellan det ansvariga subjektet och den kriminaliserade handlingen eller overksamheten. Denna lösa anknytning yttrar sig bl. a. i det ovan framdragna förhållandet, att ansvaret oftast utlöses genom annans handlande, ävensom i den därmed sammanhängande försvagningen av det för vanligt straffansvar erforderliga subjektiva brottsrekvisitet. Måhända lider framställningen på denna huvudsakliga metodologiska punkt av en för stark koncentration, något som medför att själva grunden för begreppsbestämningen icke angives på ett fullt otvetydigt sätt. För den som själv försöker göra sig förtrogen med problemen framstår det dock snart såsom tydligt, att den induktiva »indiciemetod», som förf. använt för att bestämma företagaransvarets begrepp och omfattning, är den lyckligaste.
Det sålunda till sitt begrepp angivna företagaransvaret uppdelas av förf. i tvenne huvudarter: självständigt och accessoriskt företagaransvar. Utmärkande för den förra rättsfiguren är att företagaren fälles till ansvar såsom gärningsman direkt enligt det överträdda straffbudet, vare sig brottets gärningsinnehåll realiserats av företagaren ensam eller av ett biträde eller en medarbetare. Den senare typen av företagaransvar har däremot av lagstiftaren uttryckligen gjorts beroende av en underordnads lagöverträdelse. Den vanligaste formen av detta ansvar återfinnes i stadganden som föreskriva, att husbonde eller arbetsgivare svarar för förseelse som i hans näring begåtts av husfolk eller anställda, såsom hade förseelsen begåtts av honom själv, där det ej visas att den skett utan hans vetskap och vilja; denna kända ansvarsform betecknas i avhandlingen som husbondeansvar. Den sålunda gjorda distinktion mellan självständigt och accessoriskt företagaransvar lägges till grund för dispositionen, och det visar sig i fortsättningen att de båda ansvarsformer-
na väcka skilda teoretiska och tekniska spörsmål, vilka bäst besvaras för vardera typen av företagaransvar för sig.
De av förf. utvecklade synpunkterna på företagaransvarets rättspolitiska motivering (s. 103 ff.) äro övertygande och hålla sig i huvudsak inom ramen för gällande rätt, på vilken de genomgående stödja sig. De mest vägande skälen för ett företagaransvar kunna sammanfattas under rubrikerna framskapande av tillsynsplikt och den i många fall berättigade presumtionen att företagaren är den verkliga upphovsmannen till lagöverträdelsen. De rättspolitiska aspekterna kasta i det följande ljus överåtskilliga för företagaransvaret specifika regler och skänka en enhetlig teleologisk karaktär åt förf:s analys av rättsinstitutet i dess enskildheter.
Vad angår det betydelsefulla kap. IV, som närmare behandlar det självständiga företagaransvaret, möter här en mångfald svåra men ytterst praktiska spörsmål. Såsom förf. genom en intresseväckande genomgång av rättsfallsmaterialet påvisar, har man här att räkna med icke blott ett hart när oöverskådligt antal lagstadganden, vilka mer eller mindre uttryckligt lägga ansvaret på företagaren för lagöverträdelser som ske i hans rörelse, utan även en klar tendens i praxis att statuera sådant ansvar även i fall, då straffbuden icke rikta sig mot företagare såsom specialsubjekt. Med dessa fakta för ögonen skiljer förf. mellan legalt företagaransvar och rättspraxis' företagaransvar — ett uttryck som onekligen är tungrott men icke lätt att ersätta med en annan lika sakligt adekvat term. Lagtekniskt sett väcker denna företeelse i praxis åtskilliga betänkligheter. Visserligen förekommer ifråga om den allmänna straffrättens s. k. oäkta underlåtenhetsdelikt, att ansvar ålägges den, som förhållit sig passiv, enligt ett lagrum, som närmast tager sikte på positivt handlande, men vid den form av företagaransvar som nu är ifråga ådömes straff för passivitet eller aktivitet som ligger annan till last än den, vars handlande beskrives i straffbudet. Att härmed ett anmärkningsvärt avsteg göres från legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege) medgives av förf. (s. 109 f.), som emellertid med visst fog betonar att denna princip är av programmatisk natur och av tekniska skäl ej alltid kan följdriktigt genomföras. Anmälaren vill för sin del framhålla det betänkliga i nämnda tendens hos praxis: man får icke glömma att tyngande förverkande- och vederlagspåföljder i näringsrätten ofta äro förknippade med straffansvaret, vilka motivera ett noggrant aktgivande på legalitetsgrundsatsens upprätthållande.
Förf. genomgår i förevarande kapitel de skilda förutsättningarna för det självständiga företagaransvarets inträde, därvid särskilt de ansvariga subjektens krets närmare fixeras (s. 135 ff.), samt framför allt det viktiga problemet om de subjektiva förutsättningarna för straffs utkrävande av företagaren ingående undersökes med ledning av lagstiftning och rättspraxis (s. 148 ff.). Problemet huruvida ett verkligt strikt ansvar (termens innebörd fixeras redan å s. 9 och s. 11 f.) antages i det ena eller andra fallet av företagaransvar eller om lagbuden i sin tillämpning snarast uppfattas såsom uttryckande en presumtion om culpa — i vilket senare fall exculpationsgrunder av mera allmän eller speciell natur kunna få betydelse — visar sig vara ytterst delikat. Att läget är synnerligen
skiftande vid olika grupper av författningar torde ej endast bero på skilda materiellträttsliga och lagtekniska förhållanden utan också på att författningarna äro ojämnt motiverade och — vågar man väl påstå — stundom tillkomna utan att åt straffbestämmelserna ägnats tillbörlig uppmärksamhet. Även när det gäller rättspraxis, erbjuder det svårigheter att spåra linjer som följts helt konsekvent i fråga om de subjektiva förutsättningarna för det självständiga företagaransvaret. Någon förebråelse lär därför icke kunna riktas mot förf. med anledning av den påtagliga försiktighet som präglar hans sammanfattning (s. 169 f. samt s. 177 f.) av läget på denna viktiga punkt i läran om företagaransvaret, desto mer som hans undersökning genomgående är positivrättslig och ej avser att göra värderingar och lämplighetsavvägningar eller att giva rekommendationer för den fortsatta utvecklingen i praxis eller de lege ferenda. Denna återhållsamhet hindrar emellertid ingalunda att analysen av gällande rätt kastar ljus över de principiella sammanhangen till båtnad för den fortsatta utvecklingen av lag och praxis på området.
Åtskilliga praktiskt betydelsefulla frågor ställas och besvaras i den del av framställningen (s. 179 ff.) som behandlar den delegation av företagaransvar som i en viss utsträckning äger hemul i näringsförfattningarna eller eljest godtages i praxis. Särskilt i större företag vore det orimligt att under alla förhållanden göra företagaren ansvarig för att den mängd av detaljbestämmelser rörande företagets verksamhet verkligen efterleves, vilken framdrivits av den nutida sociala och ekonomiska utvecklingen. Skälen för och verkningarna av en delegation till ställföreträdare med ledande ställning inom företaget redovisas på ett intressantsätt av förf. (s. 182 ff.), som i detta avsnitt också ventilerar de frågorsom röra eventuellt straffansvar för underordnad, vilken genom eget handlande förverkligat en lagöverträdelse med anknytning till principalens rörelse eller egendom (s. 194 ff.). Det ofta invecklade samspelet mellan den överordnades och den underordnades principiella straffbarhet resp. straffrihet utredes av förf. på ett klargörande sätt. Här som på många andra avsnitt av avhandlingen får läsaren ett livligt intryck av de systematiseringssvårigheter med vilka förf. utan tvivel haft att brottas, innan han på sätt som skett kunnat presentera problemen och verksamt bidraga till deras lösning.
I visst samband med de spörsmål om urvalet av ansvariga subjekt som nu omnämnts stå också de mera speciella frågor som röra ansvarsfördelningen inom kollektiva enheters ledning (s. 206 ff.). Förf. har härpå goda grunder sökt viss ledning av tillämpningen i praxis av reglerna om ansvarsfördelningen beträffande brott mot 23 kap. SL. Förf. framhåller också att för framtiden 81 och 82 §§ nya aktiebolagslagen ehuru icke avfattade direkt med tanke på det straffrättsliga ansvaret för brott i enhetens rörelse, torde komma att giva ett säkrare underlag för fördelningen av detta ansvar än äldre associationsrättslig lagstiftning förmått giva. Det synes synnerligen önskvärt med hänsyn till hithörande spörsmåls praktiskt betydelsefulla karaktär att säkrare svar kunna givas på dessa frågor och att en viss likformighet uppnås mellan fördelningen av straffansvaret och av arbetsuppgifterna inom ett företags ledning.
Det omfattande sista kapitlet i avhandlingen — kap. V — behandlar husbondeansvar och annat accessoriskt företagaransvar. De olika typerna av s. k. husbondestadganden redovisas mot historisk bakgrund (s. 225 ff.), varefter förf. övergår till en utförlig redogörelse för de med stadgandena avsedda subjekten och deras inbördes relationer samt därefter till spörsmålen om delegation av ansvar och placering av ansvar inom kollektiva enheter. Den traditionella utformningen av husbondestadgandena härrör från en passerad epok, då de familje- och arbetsrättsliga förhållandena präglades av ett patriarkaliskt husbondevälde, vilket å ena sidan skapade en lydnadsplikt för den underordnade men å andra sidan förutsatte en kontinuerlig tillsyn från husbondens sida. Den särskilda utformning som husbondeansvaret av dessa skäl kommit att få skapar naturligen särskilda svårigheter, när det gäller att tolka och tillämpa reglerna i nutiden med dess ändrade sociala förhållanden. Förf. genomför denna teleologiskt-evolutionistiska anpassning på ett klokt och varsamt sätt, och hans resultat i avseende å de ansvariga subjektens krets i de skilda relationerna verka genomgående övertygande.
Bland de skilda förutsättningarna för husbondeansvarets inträde tilldraga sig ansvarets accessorietet och anknytningen till husbondens rörelse eller egendom, närmast i anställningsrelationerna, förf:s särskilda uppmärksamhet (s. 269 ff.). I detta sammanhang diskuteras också de tendenser i lagstiftningen, vilka sikta mot en viss begränsning av husbondeansvaret till brott som icke äro alltför strängt kriminaliserade.
De frågor som röra de subjektiva förutsättningarna för husbondeansvar äro av särskilt intresse och behandlas på ett givande sätt (s. 291 ff.). Tolkningen av de traditionella lokutionerna »vetskap» resp. »vetskap och vilja» väcker betydelsefulla allmänstraffrättsliga problem till diskussion, och förf. har här kunnat anknyta till sin inledande framställning av begreppen dolus och culpa. Förhållandet mellan det vid första påseende såsom strikt formulerade ansvaret och anordningen med särskilda presumtioner eller bevisbörderegler är ur många synpunkter oklart och motiverar onekligen förf:s kritiska reflexioner (s. 296 ff.) rörande den genom husbondereglerna valda metoden att åstadkomma större effektivitet vid de primära rättsreglernas upprätthållande.
Framställningen av husbondeansvaret omfattar vidare en undersökning av frågan om den underordnades ansvar för brott som sanktioneras med husbondeansvar (s. 302 ff.), varvid ett omfattande och delvis ganska mångtydigt rättsfallsmaterial redovisas. Avhandlingen avslutas med några anmärkningar rörande vissa med husbondeansvaret närbesläktade fall av annat accessoriskt ansvar (s. 322 ff.) samt en diskussion av det konkurrerande förhållandet mellan accessoriskt företagaransvar, å ena sidan, och allmänstraffrättsligt delaktighetsansvar resp. självständigt företagaransvar, å den andra. Härigenom fullföljes den uppgift förf. ställt sig, nämligen att undersöka de skilda arterna av företagaransvar såsom former för urval av straffrättsligt ansvariga subjekt.
Vid den nu avslutade genomgången av Thornstedts digra doktorsav-
handling har stort utrymme icke lämnats för kritik och redovisning av avvikande meningar. Naturligtvis kan det ej undvikas att ett eller annat frågetecken annoterats i marginalen vid avhandlingens studerande. Tvivelsmålen kunna dock endast sällan förtätas till verkliga anmärkningar och spela även på grund av sin fåtalighet en så underordnad roll vid sidan av arbetets stora och påtagliga förtjänster att de i en recension kunna lämnas helt åsido. Avhandlingens värde såsom vetenskapligt röjningsarbete och systematiskt nybygge torde framgå av det föregående. Den är emellertid ej att beteckna enbart som ett lärdomsprov, utan den förmår också skänka den praktiserande juristen likaväl som domaren god vägledning och hjälp vid lösandet av de ofta uppkommande rättsfrågorna på det behandlade, synnerligen viktiga området av positiv rätt.
Slutligen må tilläggas att avhandlingens kvalitet förhöjes av det sobra och exakta framställningssättet som gör det lättare att följa förf:s tankegångar, vilka eljest på grund av ämnets delvis abstrakta och delvis invecklade beskaffenhet skulle hava berett den i specialstraffrätt mindre bevandrade läsaren åtskillig tankemöda. Allt som allt kan arbetet ur flera synpunkter betecknas såsom ovanligt gott och mera moget än som brukar vara fallet med akademiska förstlingsavhandlingar. Förf. har också genom sin prestation väl kvalificerat sig till det docentförordnande som han erhållit vid huvudstadens lärdomssäte.
Ivar Agge.