»VÅR JURIDIKS FYRTIOTALISTER».

 

ETT GENMÄLE.

 

AV

 

DOCENTEN SVANTE BERGSTRÖM.

 

I aprilnumret av SvJT för detta år (s. 241—250) har utrikesrådet STURE PETRÉN under rubriken »Arbetsrätten inför vetenskapens forum. Några randanteckningar till en nyutkommen avhandling.» publicerat en recension av min avhandling »Kollektivavtalslagen. Studier över dess huvudprinciper.» Recensionens något ovanliga innehåll och form gör ett genmäle påkallat.
    Av recensionen framgår att Petrén — själv bl. a. specialist på 1600-talsjuridik — räknar mig till en av honom starkt ogillad riktning i modern svensk rättsvetenskap, »vår juridiks fyrtiotalister» (s. 244); enligt Petrén tycks riktningens defekter i viss mån sammanhänga med att kunskap i romersk rätt icke längre fordras ens för högre juridiska studier (s. 243—244). Mycket i recensionen torde få förklaras av denna Petréns metodståndpunkt.
    Petréns kritik hänför sig i stort sett till fyra olika moment, som i det följande skall behandlas var för sig: terminologin, rättsfallsbehandlingen, frågan om den s. k. dubbla konstruktionen, avhandlingens uppläggning och metod i allmänhet.
    1) Terminologin (s. 242—244). Petrén tror sig ha påträffat ett stort antal terminologiska nyskapelser i min avhandling och finner därvid icke utan en viss förvåning, att det tydligen är författarens mening att de av honom präglade termerna (kurs. av mig) skola ersätta dem som för närvarande användas i lagstiftningen och av arbetsdomstolen, ja till och med tränga ut i vardagslivet och fortleva på allmänhetens läppar (kurs. av mig). Annorlunda kan man icke uppfatta sådana uttalanden av Bergström som när han t. ex. som förklaring till att han föredrager termen »personligt avtal» framför »individuellt avtal» anför (s. 242).

 

    Här har Petrén råkat ut för ett misstag. Allmänheten, t. ex. den som sysslar med fackligt arbete på jordbrukets område, torde bli något förvånad över att jag får äran av att ha präglat termen personligt avtal. Även arbetsdomstolen synes ha skäl att känna sig överraskad. »Vad angår H. A:s personliga avtal», skriver arbetsdomstolen exempelvis i

domen ADD 1946:81 (s. 595), och i rubriken till ADD 1948:22 heter det: »Enligt kollektivavtal skulle arbetsgivare och arbetare genom personligt avtal överenskomma om ersättning».
    En liknande förvåning torde en och annan känna inför följande uttalande av Petrén:

 

    Enligt Bergström bör uttrycket »enskilt arbetsavtal» utbytas mot »personligt arbetsavtal», detta emedan han själv vill införa termen »enskilt arbetsförhållande» såsom beteckning för inbegreppet av samtliga rättsliga relationer mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren. Alldeles oberoende av att den av Bergström uppfunna sistnämnda termen (kurs. av mig) måste anses vara mindre lyckad, tycker man att uttrycket enskilt arbetsavtal i det nuvarande domstolsspråket borde ha kunnat lämnas i fred (s. 243).

 

    Även beträffande denna term har Petrén gjort samma misstag och en oförtjänt ära vederfarits mig. Sålunda kan man, för att blott ta ett exempel, läsa i presidenten Lindhagens »P. M. rörande vissa med anledning av nya rättegångsbalkens tillkomst erforderliga ändringar i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol m. m.» (stencil), s. 12:
Tvist om ett kollektivavtal uppkommer vanligen i det enskilda arbetsförhållandet.

 

    Liknande exempel på samma sak finner man i min avhandling, s. 69 n. 3, varpå jag fäste Petréns uppmärksamhet vid disputationen.
    Omedelbart efter det senast angivna citatet fortsätter Petrén:

 

Mot bakgrunden av de pretentioner, med vilka Bergström lancerar sina terminologiska nyskapelser (sic!), ådraga dessa sig slutligen uppmärksamhet även genom sin rent språkliga otymplighet. Hur många läsares tankar ledas exempelvis i åsyftad riktning av termen »beroende uppdragsavtal»?

 

    Under det lagstiftningsarbete, som ledde fram till 1945 års lagstiftning om ändring i bl. a. kollektivavtalslagen § 1, lancerades uttrycket »beroende uppdragstagare» som benämning på vissa kategorier av självständiga företagare på gränsen till anställda, ett språkbruk, som under senare år blivit alltmer gängse (jfr bl. a. avhandlingen, s. 34 och 45 n. 6). Jag yttrar då (s. 46) — vilket Petrén kunde ha nämnt:
Efter termerna beroende och oberoende uppdragstagare torde man sedan av praktiska skäl kunna tillåta sig att bilda de språkligt sett mindre vällyckade termerna beroende och oberoende uppdragsavtal.

 

    För de icke få, som numera är bekanta med termen beroende uppdragstagare, synes knappast någon term bättre leda tankarna i åsyftad riktning än »beroende uppdragsavtal»; detta är i själva verket orsaken till att jag slutligen stannat för termen trots de i avhandlingen redovisade betänkligheterna av språklig art. Termens språkliga otymplighet torde dock inte vara större än otympligheten hos det uttryck som Petrén — efter lagen — använder, nämligen

 

en avtalstyp, som svarar mot att någon, på sätt i 1 § andra stycket kollektivavtalslagen angives, utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetares till arbetsgivaren (s. 243 n. 3).

    Inför något dylikt torde många känna behov av en terminologisk nyskapelse.¹
    Terminologin framkommer ju som en biprodukt vid en vetenskaplig systematisering av ett rättsområde; det skulle vara oekonomiskt att låta denna biprodukt ligga oanvänd. Terminologin på arbetsrättens område är en ganska vildväxt flora. Ofta har en viktig term mer än en betydelse och ett viktigt begrepp mer än en benämning (jfr t. ex. arbetstagare, arbetsavtal). Jag har svårt att se att det är för pretentiöst av rättsvetenskapsmannen, att han ur det förefintliga materialet väljer ut och rekommenderar en betydelse på en term och en huvudbenämning på en rättslig företeelse. Detta är i huvudsak vad jag har gjort, vilket Petrén tycks ha förbisett. Att obenämnda företeelser har givits namn, torde icke behöva närmare motiveras.
    2) Rättsfallsbehandlingen (s. 247—250). Petrén hävdar, att jag har brutit mot »ett primärt och ofrånkomligt krav på allt vetenskapligt arbete, att vetenskapsmannen omsorgsfullt studerar verkligheten och korrekt återger sina iakttagelser av denna,» dvs. här närmast arbetsdomstolens domar (s. 250). Ett slags katastrof tycks t. o. m. ha inträffat att döma av Petréns uttalande att »en omsorgsfullare analys av detta (rättsfallsmaterialet) skulle ha kunnat rädda Bergström från den urspårning (kurs. av mig), som här ägt rum» (s. 248). Så starka ord som urspårning torde man knappast kunna ta i sin mun utan en ganska omfattande exemplifiering, särskilt inte ifråga om en avhandling, som hänvisar till flera hundra rättsfall.
    I de två (!) belägg Petrén anför på urspårningen igenkänner man just de båda rättsfall, som Petrén androg vid disputationen och som då blev föremål för bestämda genmälen. Det första avser domen ADD 1946:61. I avhandlingen, s. 19 f., behandlar jag frågan huruvida s. k. individuella bestämmelser, dvs. bestämmelser som avser t. ex. en enda arbetstagare, kan vara innehåll i kollektivavtal. Jag hänvisar, s. 23, till att praxis, åtminstone i viss utsträckning, har godkänt individuella bestämmelser som kollektivavtalsinnehåll och ger i den följande meningen — som Petrén citerar (s. 249) — ett exempel:

 

¹ »För att i möjligaste mån undanröja den oklarhet som mångtydigheten av ordet rättstvist medför», har jag i avhandlingen (se s. 116) vanligen utbytt termerna rättstvist och intressetvist mot termerna rättskonflikt och intressekonflikt, vilket Petrén ogillar. »Vilken otydlighet kan låda vid termen rättstvist som icke lika väl kan uppkomma beträffande uttrycket rättskonflikt?» frågar han, s. 243. Enligt kollektivavtalslagens motiv avser man med »rättstvist» fråga som kan avgöras av domstol. Termen rättstvist används dock ofta i den inskränktare betydelsen »tvist om vad som är rätt» (jfr uttrycket tvistig fordran). »Rättskonflikt» — som går naturligt i par med den utomordentligt vanliga termen intressekonflikt — är icke utrustad med denna bibetydelse och omfattar därför med större tydlighet även sådana domstolsfrågor, där den ena parten tredskas med att fullgöra en icke tvistig förpliktelse. Också i sistnämnda fall skall fredsplikten i princip iakttas enligt kollektivavtalslagen. Indrivningsblockad är blott ett undantag från denna regel; som motivering för undantaget har på ett olyckligt sätt angivits, att tvist om en fordran icke föreligger och att därför fredsplikten icke behöver iakttas (jfr avhandlingen s. 124 f.).

Om de avtalsslutande parterna med en arbetstagares medgivande träffar en överenskommelse om att denne skall åtnjuta ringare förmåner än vad kollektivavtal föreskriver, torde AD anse denna överenskommelse vara av kollektivavtals natur.

 

    Till denna mening, som följs av ytterligare exemplifiering, är fogad en not, som i första upplagan av avhandlingen lyder:
Se ADD 46:61. I rubriken heter det bl. a.: »Särskild överenskommelse har organisationsmässigt (kursiverat av mig) träffats om viss modifikation i den företrädesrätt som tillkommit en arbetare J.» I domen hänvisas till denna överenskommelse, när det sägs att arbetsgivaren »handlat i strid med avtalet sådant det modifierats genom överenskommelsen.»

 

    Petréns kritik av min framställning på denna punkt berör i själva verket två skilda spörsmål. Jag börjar med det första och väsentligaste.
    Petrén uppger att jag i den citerade meningen framställer en på ADD 1946: 61 grundad tes, att en arbetstagares samtycke är en förutsättning för att en organisationsmässigt träffad överenskommelse, som rör arbetstagaren enskilt, skall vara av kollektivavtals natur; detta är, menar han, »att göra ett vilseledande bruk av rättsfallet» (s. 249).
    Kritiken synes vara mindre träffande därför att den tes, som Petrén påbördar mig, är en uppfinning av Petrén. I själva verket har Petrén och jag i denna fråga samma åsikt, vilket framgår klart, om man läser också de följande sidorna av avhandlingen, där jag — just som Petrén — uttalar att frågan om samtycke är irrelevant. Sålunda hävdar jag, s. 24 nederst, att man i detta sammanhang endast har att besvara principfrågan, huruvida individuella bestämmelser överhuvudtaget kan ingå i ett kollektivavtals innehåll; frågan om enskild föreningsmedlems samtycke till individuella bestämmelser ligger på ett annat plan och hör inte hemma i den diskussion om kollektivavtalets begrepp, som förs. Det är alltså samma sak som att man exempelvis vid bestämning av arvskiftets begrepp inte drar in, att överförmyndarens samtycke i vissa fall måste inhämtas, för att ett arvskifte skall bli giltigt. I överensstämmelse med det nu sagda behandlas också frågan, i vad mån t. ex. en arbetstagares samtycke erfordras för att en organisationsmässigt träffad överenskommelse skall bli giltig, i samband med rättsföljderna i nästa kapitel (kap. 2), s. 81—91. Vidare kan påpekas att hela diskussionen, s. 19—25, utmynnar i en slutsats om att kollektivavtal kan innehålla individuella bestämmelser, där på intet sätt anges som förutsättning, att den berörde individens samtycke har inhämtats. Petrén har förbisett, att den av honom citerade meningen icke anger en definition utan blott och bart ett exempel och ett enligt Petréns egen uppfattning alldeles korrekt exempel på individuella bestämmelser av kollektivavtals natur; detta exempel utesluter givetvis inte, att det kan finnas fall av individuella bestämmelser utan arbetstagares samtycke, som likaledes är av kollektivavtals natur.
    I huvudspörsmålet, om samtyckets betydelse för frågan, huruvida individuella bestämmelser är av kollektivavtals natur, är alltså Petrén och jag helt överens, vilket knappast är något belägg på urspårning.
    Det andra och mindre väsentliga spörsmålet rör frågan, om exemplet

 

32— b9700't. Svensk Juristtidning 1949.

i avhandlingen (s. 23) motsvarar situationen i det rättsfall, ADD 1946:61, till vilket hänvisning sker. Spörsmålet har ingen betydelse för huvudfrågan utan är en ren ordningsfråga, eftersom rättsfallet under alla förhållanden utgör ett stöd för att en individuell bestämmelse av det slag, som anges i textens exempel, är av kollektivavtals natur. I exemplet anges den ojämförligt vanligaste situationen vid individuella bestämmelser av denna art, nämligen att samtycke från arbetstagaren har inhämtats. Petrén tycks vilja göra gällande, att situationen i rättsfallet var den mer ovanliga, nämligen att organisationen handlat utan eller mot arbetstagarens vilja. Denna situation är ovanlig, dels därför att den mera sällan förekommer i det praktiska livet, dels därför att organisationen endast under vissa begränsade och i avhandlingen (s. 81—91) angivna fall kan sluta överenskommelser, som blir gällande mot arbetstagaren.
    Även på denna punkt torde Petrén ha misstagit sig. Övervägande skäl synes tala för att exemplet i avhandlingen och rättsfallet på denna punkt täcker varandra, och jag har därför för fullständighetens skull — i anslutning till mitt genmäle vid disputationen — tillagt i andra upplagan vid slutet av den förut citerade noten: »Medgivande från J. torde ha förelegat». Petrén omtalar (s. 250), att jag för detta tillägg torde anse mig ha stöd av handlingarna i målet, men meddelar samtidigt, att han själv undersökt saken och därvid funnit, att akten inte innehåller någonting om samtycke av arbetstagaren. Det är kanske nödvändigt att söka klara upp även denna mindre väsentliga meningsskiljaktighet. Härvid måste jag något ingå på fakta i målet, som var ganska särartade. En arbetare J. hade enligt kollektivavtal viss företrädesrätt till arbete som chaufför. Vid organisationsmässiga förhandlingar träffades en överenskommelse, som innebar en viss eftergift av J:s rätt enligt avtalet, nämligen att han skulle få sysselsättas med det mindre kvalificerade arbetet som lastningskarl. Arbetsgivaren iakttog emellertid inte ens denna överenskommelse utan ställde J. helt utan sysselsättning. J:s fackförening instämde då arbetsgivaren till arbetsdomstolen med yrkande, att denne skulle till J. utge mistade löneförmåner som lastningskarl under viss tid. Som man lätt finner av handlingarna i målet, var .1. närvarande vid rättegången och hördes av arbetsdomstolen. Jag tror inte Petrén kan förneka, att den naturligaste tolkningen av detta sista faktum är, att J. härvid gjorde ett med sin organisation och att man alltså kan förutsätta ett medgivande från hans sida (jfr avhandlingen s. 82 sista meningen före 3.) För den osannolika möjligheten att motsatsen var fallet har jag garderat mig genom uttrycket »medgivande från J. torde ha förelegat». Det inbördes förhållandet mellan J. och hans organisation drogs emellertid inte upp i målet, och därför hade arbetsdomstolen ingen särskild anledning att gå in på frågan om samtycke. — Exemplet i avhandlingen utformades avsiktligt i så nära anslutning till situationen i det åberopade rättsfallet som möjligt, och jag valde härvid självfallet den sannolikaste tolkningen av situationen. Att icke alls beröra samtycket var olämpligt; för att undvika missförstånd hade jag nämligen tvungits att redan på detta tidiga stadium av framställningen anmärka

den från praktisk synpunkt föga betydelsefulla distinktionen mellan en bestämmelse, som ej är av kollektivavtals natur, och en bestämmelse, som är ogiltig på grund av att medlems samtycke icke föreligger.
    Härmed vill jag alltså ha avvisat Petréns kritik beträffande det andra spörsmål, som hänför sig till behandlingen av AUD 1946:61; jag har tillåtit mig att göra en ganska utförlig framställning för att ge läsarna och den tvivlande Petrén en uppfattning om vilka metoder som använts vid utarbetandet av min avhandling.
    Av utrymmesskäl skall jag inte här gå in på det andra och återstående belägget för urspårningen, vilket avser behandlingen av ADD 1946: 49 och den viktiga s. k. 200-kronors-regeln i kollektivavtalslagen. Som Petrén nämner, har jag utarbetat en särskild skrift om 200-kronorsregeln; denna skrift, som har lästs av Petrén jämte ett antal andra av arbetsrätt intresserade personer utanför den juridiska fakulteten i Uppsala, föreligger f. n. (8 maj) endast i maskinskrift men utkommer inom några månader av trycket. I denna skrift kommer jag att ta upp Petréns kritik (s. 247—249). Jag vill emellertid förutskicka, att Petréns kritik i det väsentliga är av samma karaktär ifråga om detta belägg som ifråga om det förra.¹ Därtill kommer att det problem, som rättsfallet berör, är av en så säregen och minst sagt delikat natur, att Petrén under inga förhållanden lär kunna åberopa behandlingen av detta rättsfall som stöd för generella omdömen av den art han fäller om min rättsfallsbehandling.
    Det synes alltså vara svårt att finna något underlag i fakta för Petréns tes om »urspårning». Men härmed blir också den psykologiska förklaring till urspårningen, som Petrén söker konstruera, överflödig. Petrén förefaller ha fått för sig, att »författaren gått till väga på det sättet, att han först konstruerat vissa teser och därefter sökt inpassa rättsfallens verklighet under dem» (s. 247). En metod av nu angiven karaktär är inte min. Vad Petrén avslutningsvis (s. 250) framför i form av vissa i och för sig riktiga men något elementära anmärkningar om vetenskaplig metod hade därför icke behövt belasta utrymmet för recensionen.
    Jag vill inskjuta några ord som förklaring till att jag, såsom Petrén påtalar (s. 247), i allmänhet icke har närmare redogjort för fakta i de mål, till vilka jag hänvisar. Såsom framgår icke minst av min ovan lämnade redogörelse för fakta i ADD 1946: 61, är den faktiska situationen ofta komplicerad men samtidigt utan sådan betydelse för de principfrågor, som behandlas i avhandlingen, att det är motiverat att belasta texten med de mycket utrymmeskrävande referat, som skulle erfordras.

 

¹ Vid disputationen påpekade Petrén, att i domen hade utdömts mer än 200 kronor, men uttalade ej någon närmare åsikt om 200-kronors-regelns tolkning. Under tiden mellan disputationen och färdigställandet av recensionen har Petrén läst min skrift om 200-kronors-regeln. Med hänsyn härtill och till att Petrén i viss mån berör skriftens innehåll (s. 249) — ehuru referatet är felaktigt — hade det nog varit på sin plats, att Petrén hade nämnt att de synpunkter på 200-kronors-regelns innebörd, som han framlägger s. 248 — frånsett vissa felaktigheter — i stort sett överensstämmer med de synpunkter jag anfört i min skrift.

Jag har därför i avhandlingen — saken ställer sig annorlunda vid ett mer begränsat ämne som 200-kronors-regeln — oftast valt metoden att i texten göra en stilisering av situationen i rättsfallet (jfr vad som tidigare sagts om ADD 1946:61). Denna metod är just inom kollektivavtalsrätten särskilt befogad, eftersom man ifråga om arbetsdomstolens domar har den oskattbara och av Petrén själv påtalade fördelen att »de redovisa utförligt de överväganden av domstolen, som varit bestämmande för utgången» (s. 247). I de flesta fall kan en enkel kontroll i domsamlingen bekräfta, att jag rätt återgivit arbetsdomstolens principiella motivering. När det någon gång är svårt att omedelbart finna det principiellt relevanta i domen, har jag speciellt utpekat detta, såsom har skett beträffande ADD 1946: 61 i den ovan citerade noten. En annan sak är, att jag bestämt sökt avhålla mig från att ur rättsfallen analysera fram mer än vad det finns faktisk täckning för i texten eller annorledes. Denna metod — mot vilken icke sällan har syndats i rättsvetenskapliga verk — är föranledd av den moderna rättsvetenskapens strävan att nå fram till en så nykter och realistisk syn på den juridiska verkligheten som möjligt.
    3) Frågan om den s. k. dubbla konstruktionen (s. 244—246). Petrén har utförligt debatterat den mycket invecklade frågan om den s. k. dubbla konstruktionen. Avsikten är förmodligen främst att visa avhandlingsförfattarens otillfredsställande metod att behandla svårare problem av rättsteoretisk art.
    Problemet om den dubbla konstruktionen kan i stora drag anges på följande sätt. Vi antar till en början att en arbetsgivare och en arbetstagare sluter ett vanligt anställningsavtal utan samband med kollektivavtal och att detta anställningsavtal inte upptar några bestämmelser om semester. Enligt allmän uppfattning är parterna därvid bundna, dels av bestämmelserna i avtalet, så långt dessa räcker, dels i övrigt av t. ex. semesterlagens tvingande och dispositiva bestämmelser. Skulle emellertid anställningsavtalet innehålla semesterbestämmelser som är oförmånligare än lagens, blir dessa ogiltiga och skall i princip ersättas av semesterlagens bestämmelser. För att komma i åtnjutande av de lagliga förmånerna skall arbetstagaren uppenbarligen åberopa semesterlagen — och icke anställningsavtalet — inför domstol.
    Vi antar nu istället att anställningsavtalet är slutet inom ett kollektivavtals giltighetsområde och att de tillämpliga semesterbestämmelserna är att finna i kollektivavtalet. I detta fall har man sedan gammalt laborerat med en annan konstruktion än den som motsvarar den nyss angivna och naturliga. Historiskt sett beror detta på att enligt tysk och annan kontinental rätt arbetstagaren (och arbetsgivaren i sitt förhållande till den enskilde arbetstagaren) icke har ansetts kunna bindas direkt av kollektivavtalet. Om två föreningar vid slutandet av kollektivavtal skulle kunna binda förutom sig själva även tredje man, dvs. här de i avtalsslutandet icke deltagande föreningsmedlemmarna, skulle man, anses det, komma i strid med den för rättssystemet fundamentala principen om avtalsfrihet; ett dylikt förpliktande tredjemansavtal passar alltså inte in i

den civilrättsliga systembyggnaden. För att kunna bemästra realiteterna på arbetsmarknaden har man emellertid — främst i tysk doktrin — satt i scen ett fromt bedrägeri. Man uppehåller visserligen principen att en enskild föreningsmedlem endast blir bunden direkt av sitt personliga anställningsavtal, men detta tänks bli »normerat» med tvingande eller dispositiv verkan av kollektivavtalet. På detta sätt uppstår en indirekt bundenhet av kollektivavtalet för föreningsmedlemmen. Hur verkar denna konstruktion t. ex. i det fallet att en arbetsgivare och en arbetstagare i det personliga avtalets form sluter en överenskommelse, som strider mot kollektivavtalets tvingande bestämmelser om semester? Jo, arbetstagaren kan föra talan om ogiltighet av det personliga avtalet i de delar, som strider mot kollektivavtalet, men inte genom att direkt åberopa kollektivavtalet som grund för talan — eftersom arbetsgivaren formellt är obunden av detta — utan blott genom att åberopa det personliga avtalet såsom detta tänks ha blivit »automatiskt» normerat av kollektivavtalet. Skillnaden mellan ett direkt och indirekt åberopande av kollektivavtalet ligger tydligen på det processuella planet. Den dubbla konstruktionen kan således sägas innebära, att kollektivavtalet i de delar, som avses normera de personliga avtalen, har två uppenbarelser med samma innehåll men olika form. Den ena uppenbarelsen, kollektivavtalets egen, binder de avtalsslutande föreningarna, den andra, kollektivavtalet såsom materialiserat i det personliga avtalets form, binder de enskilda föreningsmedlemmarna.
    Den svenska kollektivavtalslagen har brutit med den synbarligen ganska konstlade kontinentala uppfattningen såtillvida, att den ålagt föreningsmedlemmarna direkt bundenhet av kollektivavtalet. Under sådana förhållanden synes den dubbla konstruktionen bli överflödig; dess raison d'étre var ju att möjliggöra vad som dock endast var en fiktion, nämligen att medlemmarna icke blev bundna direkt av kollektivavtalet utan blott av det personliga avtalet. Författarna till kollektivavtalslagens motiv hade nog också på känn, att den dubbla konstruktionen var överflödig. Enligt vad som klart sades ifrån i motiven undvek man att låta konstruktionen komma till uttryck i lagtexten under motivering att den var för »teoretisk» och därigenom svårtillgänglig »för en bredare allmänhet». Man ansåg dock tydligen att konstruktionen i och för sig var nödvändig av vissa, ej närmare angivna teoretiska skäl. Jag har i min avhandling gjort gällande, att den tillkrångling, som den dubbla konstruktionen innebär, från teoretisk synpunkt är överflödig. Det kan påpekas, att ett uppehållande av konstruktionen i svensk rätt blir än mer kuriöst därför, att en enskild arbetstagare i ett semesterfall, som det ovan nämnda, borde på grund av konstruktionen kunna åberopa, antingen kollektivavtalet enligt de för kollektivavtal föreskrivna processuella reglerna, eller också det normerade personliga avtalet enligt de processuella regler, som är tillämpliga vid personliga avtal. En sådan dubbel processmöjlighet stämmer uppenbarligen icke med de faktiskt tilllämpade rättsreglerna, och konstruktionen är därför av denna anledning ägnad att vilseleda.

    Nu inträder Petrén på scenen. Han ogillar a priori »fyrtiotalistiska» angrepp på faktiskt omfattade konstruktioner och tror sig kunna rädda situationen genom upptäckten av en tidigare icke observerad raison d'être för den dubbla konstruktionen; i vissa situationer, särskilt i ett angivet fall, uppges konstruktionen vara »värdefull att kunna falla tillbaka på», varför den bör bibehållas (s. 246).
    Det fall, som Petréns upptäckt närmast avser, är den situationen, att ett kollektivavtal upphör att gälla utan att ersättas av något nytt kollektivavtal, under det att trots detta de enskilda arbetstagarnas anställningar fortvara (s. 246); arbetet på arbetsplatsen fortgår alltså som vanligt. Vilka regler skall då tillämpas på arbetet? Om man slopar den dubbla konstruktionen uppstår enligt Petrén vissa svårigheter, som han närmare beskriver, s. 245—246. Men, framhåller han, »med den s. k. dubbla konstruktionen uppkomma här tydligen (!) icke några svårigheter» (s. 245).
    Den här diskuterade s. k. efterverkan av kollektivavtalet har, såsom jag har påpekat i avhandlingen (s. 66), varit föremål för en livlig diskussion, särskilt i tysk litteratur; jag har också hänvisat till ett par arbeten (s. 66 n. 5 och 6). Hade Petrén kastat en blick på dessa arbeten, hade han förmodligen uttalat sig något försiktigare. Det förhåller sig nämligen så, att den dubbla konstruktionen ingalunda ger någon entydig lösning; den har i själva verket inte någon självständig betydelse för frågan. Visserligen finns det många teoretiker, som med Petrén anser, att kollektivavtalet har en efterverkan, ehuru man inte är enig om hur långt denna sträcker sig. Men det finns också många teoretiker, som står på den dubbla konstruktionens grund men som icke desto mindre anser att kollektivavtalet inte har någon efterverkan. När detta upphör, försvinner även dess verkan på det personliga avtalet. Det senare avtalet blir då alldeles tomt i de delar, som förut uppfyllts av kollektivavtalsbestämmelser; härvid inträder vid den dubbla konstruktionen just de olägenheter, vilka Petrén tecknar (s. 246) som en föregiven följd av att man slopar den dubbla konstruktionen. Vissa hyser dock den åsikten, att det innehåll, som tidigare kan ha funnits i det personliga avtalet och trängts undan av kollektivavtalet, återigen kan fylla ut det personliga avtalet. Den dubbla konstruktionen tillåter otvivelaktigt alla dessa alternativ och kan därför inte vara utslagsgivande i valet mellan dessa. Så ter sig den verkliga bilden och den stämmer föga med Petréns, där »tydligen icke några svårigheter» kan uppkomma.
    Vad blir då utslagsgivande i valet mellan de olika alternativen? Avgörande blir — istället för den dubbla konstruktionen i och för sig — skäl sådana som vad parterna får anses ha förutsatt, vad som är sedvana, vad som är mest ändamålsenligt. Det är svårt att se, varför det inte skulle vara alldeles tillräckligt att gå direkt på dessa senare skäl och låta dem ensamma utgöra »rättsgrunden» för en dispositiv rättsregel av den innebörden, att arbete, som fullgörs efter ett kollektivavtals upphörande, i princip skall utföras på det utlöpta kollektivavtalets villkor, till dess någon annan överenskommelse träffas i kollektivavtalets eller det

personliga avtalets form (jfr avhandlingen s. 66). Man behöver inte, som Petrén tycks tro, skaffa sig ett ytterligare stöd i den dubbla konstruktionen, man behöver inte tänka sig att det först måste ha skett något slags sammansmältning mellan kollektivavtalet och det personliga avtalet under en föregående tidsperiod¹ för att göra en så enkel och naturlig sak möjlig som att det enskilda arbetsförhållandet efter kollektivavtalets upphörande temporärt får bedömas med utgångspunkt från kollektivavtalets regler.² När upphöjdes förresten en konstruktion till s. k. rättskälla eller rättsgrund? Ett dylikt hokus-pokus med den icke rättsbildade allmänheten kan man gott rationalisera bort.
    Petrén omnämner (s. 246) en replik från disputationen — han omnämner med förkärlek sina insatser vid disputationen — där han förvånade sig över ett uttalande av mig, enligt vilket det icke behövde bli någon skillnad ifråga om de faktiskt tillämpade rättsreglerna, vare sig man godtog den dubbla konstruktionen eller ej. Vidare skriver han några rader längre ned, att han nödgas »vidhålla den uppfattningen, att frågan om den s. k. dubbla konstruktionen ingalunda är av den betydelse, som Bergström tillmäter densamma».
    Dessa Petréns yttranden visar, att han icke har uppfattat problemets kärna, vilket han säkerligen skulle ha gjort, om han något mer ingående hade studerat den recenserade boken. I denna, s. 66—67, finner man, omedelbart efter det att problemet om efterverkan behandlats, följande mening:
    Det torde i princip vara möjligt att komma till samma resultat vare sig man använder den dubbla konstruktionen eller icke.
    Men varför kan man då inte lika gärna bibehålla den dubbla konstruktionen? Svaret ges på de följande sidorna. Jag presenterar först visst nytt material, som verkligen har på allvar anförts som betydelsefullt för sammanhanget; Petréns tvivel härpå (s. 245 n. 1) är obegripligt. Av detta material framgår, hur rättsmaterian krånglas till och blir svåröverskådlig, om man laborerar med den dubbla konstruktionen. Varför inte — som i det diskuterade fallet med efterverkan — söka sig fram till målet på enklast möjliga väg? Slutsatsen ifråga om den dubbla konstruktionens vara eller icke-vara från praktisk eller rättsteknisk synpunkt kommer på s. 69:
Om man slopar den dubbla konstruktionen vinner man alltså att rättsreglerna blir lättillgängligare för den icke rättsbildade allmänheten; den rättsliga beskrivningen ansluter sig närmare till vad som faktiskt kan iakttas i det praktiska livet. Det synes mig vara naturligt att man i detta fall främst skall beakta rättsreglernas sociala funktion, även om man därvid kommer i strid med vissa traditionella uttryckssätt — som emellertid utan större svårighet kan utbytas mot andra. Den dubbla konstruktionen torde

 

¹ Det är denna tanke, som jag i avhandlingen, s. 66, har kallat en »konstruktion med tydligt metafysisk anstrykning».

² Härmed har jag lämnat den av Petrén (s. 246) begärda definitionen av den »intressanta» termen »en naturlig dispositiv rättsregel». Den omformulering för att nå större tydlighet, som skett i andra upplagan och som påtalas av Petrén (s. 245), har av lättförståeliga skäl inte föranletts av någon »erinran» från Petréns sida.

för övrigt kunna bereda även juristen vissa svårigheter att på ett snabbt och säkert sätt nå fram till lämpliga praktiska resultat vid en tolkning av rättsreglerna. Härpå skall jag i det följande ge några belägg (dessa kommer senare i boken).
    Här finns alltså lösningarna på Petréns problem. Den betydelse jag tillmäter frågan om den dubbla konstruktionen har i avhandlingen inte angivits vara så stor, som Petrén låter påskina.¹ Dess betydelse är kanske störst från s. a. s. symptomatisk synpunkt; samma resonemang kan nämligen tillämpas på många andra juridiska konstruktioner (jfr avhandlingen s. 69 n. 4). Genom en »avteoretisering» av juridiken kan man göra denna mer praktiskt användbar, mer förståelig för medborgarna; här går med andra ord en av fronterna mot »krånglet». Just det faktum att t. ex. praktiker av äldre teoretiskt snitt sådana som Petrén motsätter sig en dylik, av moderna teoretiker ledd aktion, gör det motiverat att ta upp problem liknande frågan om den dubbla konstruktionen i rättsvetenskapliga avhandlingar. Sistnämnda fråga kommer för övrigt att behandlas ytterligare i min skrift om 200-kronors-regeln, eftersom det från annat håll har framkastats, att konstruktionen möjligen skulle vara till hjälp vid tolkningen av berörda regel.
    4) Avhandlingens uppläggning och metod i allmänhet. Avhandlingens uppläggning och metod skiljer sig på vissa punkter ganska radikalt från vad som har varit brukligt i rättsvetenskapliga avhandlingar. Om hithörande problem finns därför mycket att säga. Utrymmet tillåter emellertid blott några spridda reflexioner, men jag hoppas att i annat sammanhang få närmare redogöra för hur modern rättsvetenskap enligt min mening bör arbeta. Jag skall här endast i någon mån gå in på vissa av Petrén berörda spörsmål. Petrén framför en hel del generella omdömen som på grund av brist på exempel svårligen kan diskuteras. Dock torde de få exempel som finns vara tillräckliga, för att läsaren skall få en föreställning om hur dessa generella omdömen i allmänhet är underbyggda.
    Petrén är mån om att i skilda sammanhang (t. ex. s. 244, 249) betona bokens ringa praktiska betydelse. Till belysning av de räknemetoder han använder för att ange proportionerna mellan bokens teoretiska och praktiska avsnitt må följande exempel anföras. I samband med ett uttalande om att de frågeställningar, som framförallt fångar min uppmärksamhet, är av mera teoretisk än praktisk betydelse, skriver han: Sålunda handlar ett av de mest utförliga avsnitten (kurs. av mig) i boken om vad dess författare benämner den dubbla konstruktionen (s. 244).
    Om en fråga, som enligt Petrén är av större praktisk betydelse, heter det:
Ett annat av Bergström i någon mån (kurs. av mig) berört spörsmål av praktisk betydelse är frågan, i vad mån föreskrifter rörande individuellt bestämda arbetstagare kunna inrymmas i kollektivavtal (s. 249).

 

¹ Som nämnts skriver Petrén (s. 246), att han nödgas »vidhålla» sin uppfattning om den dubbla konstruktionens ringa betydelse. Enligt en allmän mening gav han dock vid disputationen uttryck åt en betydligt varmare uppskattning av konstruktionen. Ordet »vidhålla» är därför kanske inte fullt adekvat i sammanhanget.

    Vem kan, efter att ha jämfört dessa två meningar, utläsa att de båda avsnitten upptar praktiskt taget lika stor plats i boken, nämligen 61/2 sida?
    Bortsett från att jag nedlagt ett stort arbete på att hos praktiker — jurister och andra — kontrollera att behandlade problem verkligen varit av praktisk betydelse och från att företrädare för det praktiska livet i recensioner framfört helt andra synpunkter på det praktiska värdet av boken, så måste man i en diskussion av dessa problem göra klart för sig, vad man menar med att en rättsvetenskaplig avhandling sysslar med teoretiska frågeställningar; att en vetenskapsman sysslar med teoretiska frågeställningar synes i och för sig vara tämligen naturligt.
    Tre huvudbetydelser av uttrycket teoretisk fråga är i detta sammanhang av intresse. 1) En fråga, om vilken man kan avge ett prövbart omdöme, d. v. s. ett omdöme som är sant eller falskt. Man talar härvid om teoretiska omdömen till skillnad från värdeomdömen, och många anser att vetenskap i egentlig mening kan behandla endast teoretiska frågor av nu angiven art. 2) En fråga, som rör problem av mycket abstrakt och principiell natur, d. v. s. en fråga, som fordrar en tämligen kvalificerad och framförallt tidskrävande tankeverksamhet. En fråga av denna art kan innehålla moment, som inte är teoretiska i den mening som avses under 1). Vi skulle här kunna tala om rättsteoretiska frågor, eftersom dylika problem synes vara typiska uppgifter för central rättsvetenskap. 3) En fråga av den typ, som avses under 1) eller 2) och som saknar påtagligt samband med praktiska fall, saknar praktisk betydelse. Som en liten pik åt universiteten brukar man här tala om en rent akademisk fråga.
    Få torde vilja förneka att rättsteoretiska frågor, sådana som rättsordningens grundprinciper, kan vara av mycket stor praktisk betydelse — kanske främst s. a. s. indirekt — ehuru det givetvis gäller att välja ut de rätta problemen. Jag har i min avhandling lagt tyngdpunkten vid rättsteoretiska frågor. Petrén anser förmodligen, när han talar om att jag främst sysslar med teoretiska frågeställningar, att problemen är akamiska. Hans enda belägg härför, frågan om den dubbla konstruktionen, är emellertid ett exempel på hur man bör utmönstra resonemang av akademisk art, resonemang som just Petrén för. Belägget är alltså icke så väl valt.
    Ett annat generellt påstående går ut på att det är »fåfängt att söka finna några samlande logiska och principiella synpunkter, utifrån vilka framställningen byggts upp». Det enda konkreta belägg, som går att upptäcka, är ett uttalande i samband med diskussionen av 200-kronors-regeln:
    På grund av bokens förut anmärkta brist på egentlig disposition behandlas ämnet på två vitt skilda ställen (s. 247 n. 2).
    Behandlingen av 200-kronors-regeln sker naturligt nog i kapitlet om skadeståndsreglerna (s. 144). Det är alltså det ena stället. På det andra stället (s. 68 n. 2) diskuterar jag vissa allmänna problem i samband med den dubbla konstruktionen. Jag drar ut konsekvenserna för kon

kreta fall av olika principiella lösningar och finner att en viss lösning på grund av 200-kronors-regelns förekomst leder till egendomliga praktiska resultat. Någon behandling av 200-kronors-regeln sker inte här; för regelns närmare innebörd hänvisas till s. 144. Att på detta sätt påvisa rättsreglernas inbördes sammanhang har jag alltid trott vara en högst legitim vetenskaplig uppgift; att ett sådant förfaringssätt får uppfattas som ett uttryck för brist på disposition var för mig en uppseendeväckande nyhet.
    Ett ytterligare belägg av annan art uppger Petrén vara, att han vid disputationen efterlyste, vari bokens i inledningen omtalade huvudlinje skulle bestå, och att jag då endast skulle ha lämnat svaret »att huvudlinjen vore att framställa huvudprinciperna» (s. 242). Med en större uppmärksamhet hade Petrén observerat att svaret var formulerat annorlunda: huvudlinjen var att framställa kollektivavtalslagens huvudprinciper. Detta framgår för övrigt så väl av bokens titel som av inledningen. Det är alltså inte kollektivavtalsrätten i dess helhet jag behandlar, utan jag har — av tidsskäl — måst begränsa mig till en mindre del, nämligen till de huvudprinciper, som i ett eller annat avseende är speciella för kollektivavtalets rättsliga reglering och som därför kommit till uttryck i kollektivavtalslagen.¹ Den som trängt in i de principer, som behandlas i boken, vet att mellan dem består ett starkt inbördes sammanhang, som gör att de måste lösas gemensamt; de bildar därför en systematisk enhet, som i en första rättsvetenskaplig undersökning efter kollektivavtalslagens tillkomst svårligen kan brytas. Det förhållandet att jag i huvudsak följt lagens systematik är icke, som Petrén i viss mån synes vilja göra gällande (s. 242), ett tecken på att avhandlingen är en lagkommentar utan ett bevis för att kollektivavtalslagens systematik är god och användbar för vetenskapliga ändamål. Jag hör inte till dem som anser, att en bok blir mera vetenskaplig därför, att författaren utgår från en egen och för praktikerna främmande huvudsystematik.
    Ett annat generellt påstående är att jag »så gott som på varje punkt» har avböjt »att fördjupa och fullständiga min framställning». Om den ena viktiga frågan efter den andra (!) får läsaren nämligen veta, att Bergström icke kan närmare gå in på den. Som skäl härför antydes, än att frågan är av för litet vetenskapligt intresse, än åter att den är för invecklad (kurs. av mig), än slutligen att den har politisk anstrykning (s. 242).
    Att jag inte gått in på frågor utan större vetenskapligt intresse förefaller ganska rimligt, liksom att jag förbigått frågor av utpräglat politisk natur, där värdeomdömena blir de dominerande vid frågornas avgörande. Att jag någon gång avböjt att gå in på frågor under motivering att de skulle vara för invecklade, har jag mig inte bekant. Ordet inveck

 

¹ Härigenom torde man få det rätta perspektivet på följande uttalande av Petrén: »Till följd härav bliva vår kollektivavtalsrätts (kurs. av mig) grundläggande principer endast fläckvis belysta i boken» (s. 242). Möjligen kan uttalandet också ses mot bakgrunden av att jag främst har inriktat mig på rättsteoretiska frågor; sådana är på grund av rättssystemets natur ganska ojämnt förekommande.

lad förekommer, såvitt jag kan finna, en enda gång i avhandlingen (s.37), och det är sannolikt detta ställe som inspirerat Petrén till hans lilla vink åt läsaren. En närmare granskning av stället ger vid handen, att jag där hävdar det meningslösa i att rättsvetenskapsmannen lägger ner möda på att konstruera rättsliga formler, som är alltför långa och invecklade för att vara praktiskt användbara, d. v. s. här rör det sig om något helt annat än vad Petrén vill ha fram.¹
    Av det föregående torde framgå, att det material Petrén framlägger som resultat av sin kritiska granskning och det sätt, varpå han presenterar sitt material, icke är av samma höga klass som de pretentioner på att vara något slags överakademisk instans i arbetsrätt, med vilka han framträder. Petrén har signalerat (s. 249), att han skall återkomma med en recension av min skrift om 200-kronors-regeln. Det kan undras, om inte läsarna av SvJT — och kanske även Petrén själv — skulle vara mest betjänta av att Petrén under en fortsatt korstågsrörelse mot »fyrtiotalismen» inom juridiken fattade sin uppgift som recensent på ett något annat sätt.