ARBETSRÄTTEN OCH VETENSKAPEN ÄN EN GÅNG.

 

SLUTREPLIK

 

AV

 

UTRIKESRÅDET STURE PETRÉN.

 

Av docenten Svante Bergströms genmäle på min recension av hans avhandling framgår, att Bergström finner min kritik av boken helt oberättigad. Bergströms sätt att argumentera synes mig vittna om betänklig underskattning av SvJT:s läsekrets, åt vilken i och för sig kan lämnas att bilda sig ett omdöme på grundval av de föreliggande skrifterna. En underlåtenhet från min sida att bemöta vissa påståenden i Bergströms genmäle skulle likväl kunna missförstås av Bergström och med honom likasinnade. Här följer därför ett kort tillrättaläggande.

 

1 Jag hade gärna velat ge Petrén rätt i hans kritik åtminstone på någon punkt. Efter en del sökande tror jag mig möjligen ha funnit en, nämligen hans kritik av att jag använt ordet stipulation i betydelsen villkor överhuvudtaget och icke i den mer begränsade romerskrättsliga betydelsen avtalsvillkor, vilket, enligt vad Petrén beklagar sig över, givit honom en chockverkan (s. 244). Det bör dock påpekas, att den vidare betydelsen icke torde vara ovanlig i svenskt språkbruk, som även i andra fall vågat utveckla sig oberoende av romerskrättsliga språkvanor. Jfr Östergren: Nusvensk ordbok, art. stipulation, stipulera, med bl. a. exemplet »den stipulerade bötesfemman».

508 STURE PETRÉN.    1) Terminologien. Varje läsare av Bergströms avhandling, som är förtrogen med arbetsdomstolens domar, finner att Bergström i stor utsträckning vill införa en annan terminologi än domstolens. Detta gäller bl. a. benämningen på avtalet mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren. Såsom redan en blick på registren till domarna ger vid handen, använder domstolen för detta avtal, ställt i motsats till kollektivavtalet, genomgående beteckningen »enskilt arbetsavtal». Om uttrycket »personligt avtal», som icke förekommer i registren, någon enstaka gång kan påträffas i en dom eller dess rubrik i trycket, torde detta bero på att i domen är fråga om ett kollektivavtal, vari denna term kommit till användning. Så är förhållandet beträffande de av Bergström nu åberopade båda rättsfallen 1946 nr 81 och 1948 nr 22. Termerna »enskilt avtal» och »personligt avtal» kunna visserligen sägas vara lika goda, men sedan den förra en gång blivit antagen i domstolsspråket, finns det icke något skäl att göra det av Bergström påfordrade utbytet.
    Samma invändning måste göras mot en hel rad andra av Bergströms termer, varjämte dessa ofta äro föga tilltalande ur språklig synpunkt. Läsarna må själva avgöra, huruvida det finns någon anledning att upptaga termer sådana som »beroende uppdragsavtal», »rättskonflikt» (i st.f. rättstvist) och »enskilt arbetsförhållande».1 Jag skall icke ytterligare förlänga diskussionen om terminologien.
    2) Rättsfallsbehandlingen. På skäl, som i min recension närmare utvecklas, ställer jag mig kritisk till Bergströms sätt att redovisa och uttolka rättsfallen. Bergström har tagit särskilt illa vid sig av att jag använt ordet urspårning om hans behandling av den s. k. 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagens skadeståndsparagraf.2 Det ifrågavarande uttryckssättet synes mig emellertid väl vara på sin plats i sammanhanget. Sakförhållandet är ju följande: Av förarbetena till 200-kronorsregeln kan lätt konstateras, att regeln är dispositiv. Icke desto mindre har Bergström i avhandlingen förfäktat den meningen, att regeln är tvingande och att följaktligen högre skadestånd än 200 kronor aldrig får utdömas av en arbetstagare, vars skadeståndsskyldighet är föremål för reglering i kollektivavtal. Som belägg härför har Bergström anfört arbetsdomstolens dom 1946 nr 49, oaktat genom denna dom en arbetstagare för brott mot kollektivavtal ålagts högre skadestånd än 200 kronor.
    Sedan denna framställning ådragit sig kritik vid disputationen, har Bergström skrivit en särskild uppsats om 200-kronorsregeln, betitlad

 

1 Beträffande termen »enskilt arbetsförhållande» må här anmärkas, att i de båda domar av arbetsdomstolen till vilka Bergström i detta sammanhang hänvisar via s. 69 not 3 i sin avhandling (domarna 1939 nr 107 och 1940 nr 73), icke talas om arbetsförhållande utan om anställningsförhållande, vilket ju är en helt annan och enligt min mening bättre term. Att uttrycket »det enskilda arbetsförhållandet» tillfälligt använts i den av Bergström åberopade promemorian är icke ett tillräckligt skäl att nu införa den i ett större systematiskt sammanhang.2 Som läsaren lätteligen finner, är det endast i detta sammanhang som det i min recension talas om urspårning (s. 248). Bergström har emellertid uppfattat uttrycket såsom syftande på hans rättsfallsbehandling överhuvudtaget och efterlyser ytterligare täckning för ordet i fråga. Ehuru detta bottnar i en felläsning av Bergström, vill jag gärna begagna tillfället att som min mening deklarera, att Bergströms handskande med rättsfallen överhuvudtaget icke vittnar om djupare inträngande i dem.

ARBETSRÄTTEN OCH VETENSKAPEN ÄN EN GÅNG. 509»Om räckvidden av den s. k. 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen. Studier över enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet för brott mot kollektivavtalslagen.» Uppsatsen ingavs hösten 1948 av Bergström till juridiska fakulteten i Uppsala för sökande av docentur och blev därmed en offentlig handling, av vilken även jag sedermera tagit del. I genmälet på min recension av avhandlingen tillåter sig Bergström att antyda, att mina i recensionen utvecklade synpunkter på 200-kronorsregeln skulle vara långods från hans uppsats och att jag skulle ha refererat uppsatsen felaktigt. Detta ger mig anledning att upplysa om vad som verkligen står att läsa i Bergströms ur åtskilliga synpunkter högst egenartade uppsats.
    Bergström lämnar i uppsatsen först en förvirrad redogörelse för 200-kronorsregelns tillkomst, vari omnämnanden av vad som verkligen förekom vid riksdagsbehandlingen växla med hypotetiska uttalanden sådana som följande: »Arbetarrepresentanterna skulle säkerligen med all kraft ha motsatt sig en begränsning av 200-kronorsregeln av fruktan för att arbetsgivarna skulle begagna det nya och snabba forum, som arbetsdomstolen innebar, för att beivra skadeståndskrav av olika slag, som tidigare på grund av den normala rättegångsordningens brister inte blivit beivrade.»1
    Därefter sammanfattar Bergström resultatet av sin undersökning i följande ordalag:
    Den historiska utredning, som nu har slutförts, ger vid handen, att den historiskt riktiga tolkningen av 200-kronorsregeln förmodligen är:
    1) att alla fall av arbetstagares skadestånd för brott mot kollektivavtal skall föras under 200-kronorsregeln;
    2) att man har vissa skäl att anta, att regeln skall vara dispositiv, även om man på grund av regelns formulering har ganska svårt att komma ifrån, att den skall vara tvingande.2
    Sådant är alltså det centrala uttalandet i Bergströms docentuppsats. Jag har icke kunnat uppfatta detta annat än som en under dimbildning utförd reträtt från Bergströms i avhandlingen intagna ohållbara ståndpunkt att 200-kronorsregeln skulle vara tvingande, varvid Bergström icke kunnat förmå sig att fullt ut erkänna att han hade fel. För att om möjligt bliva bättre upplyst om vad Bergström kan ha avsett att säga, har jag gått till juridiska fakultetens i Uppsala protokoll för d. 31 jan. 1949, som redogör för behandlingen av Bergströms ansökan om docentur. Av protokollet framgår, att i nu ifrågavarande hänseende prof. Holmbäck yttrat: »Hans (= Bergströms) resultat är att 8 § tredje stycket kollektivavtalslagen visserligen bör anses omfatta samtliga skadeståndsfall enligt kollektivavtalslagen och enligt kollektivavtal men att det i alla de fall, då det alltså är tillämpligt, bör anses som dispositivt.»Prof. Malmström har däremot i denna del uttalat sig: »Författaren påvisar bl. a. beaktansvärda tecken på att regeln avsetts skola vara dis

 

1 BERGSTRÖM, a. a., s. 33. De som icke äro förtrogna med Bergströms personliga språkvanor böra kanske upplysas om att Bergström flerstädes i uppsatsen använder verbet »beivra» i betydelsen »göra gällande». Därest uttrycket »beivra skadeståndskrav» är avsett att vara en av de nya termer, som Bergström vill förmå allmänheten att upptaga, måste det tackas bestämt nej härtill.

2 BERGSTRÖM, a. a., s. 41.

510 STURE PETRÉN.positiv.» Prof. Hult åter har anfört: »Beträffande frågan om 200-kronorsregelns tvingande natur ger författarens historiska utredning i själva verket starka skäl mot den av honom i avhandlingen om 'kollektivavtalet' uttalade och i uppsatsen vidhållna uppfattningen, att regeln är 'formellt' tvingande.»1
    Dessa tre lärde, vilka visserligen voro eniga om att uppsatsen finge anses visa docentkompetens, ha sålunda stannat i olika uppfattningar om vad som är uppsatsens huvudtes. Holmbäck anser, att Bergström uttalat att 200-kronorsregeln är dispositiv, medan Hult finner, att Bergström alltjämt står kvar på ståndpunkten att regeln är tvingande; Malmström synes hysa en medlande uppfattning. I övrigt lämnar fakultetsprotokollet icke någon vägledning vid tolkningen av uppsatsen i nu förevarande avseende.
    Divergenserna mellan de tre fakultetsledamöternas tolkningar av Bergströms skrift äro visserligen förståeliga med hänsyn till det oklara i Bergströms uttryckssätt, men med detta exempel för ögonen må det tillåtas att framhålla önskvärdheten av att de juridiska specimina, som se dagen vid våra akademier, om möjligt avfattas på ett sådant språk, att de åtminstone äro begripliga för fakulteternas medlemmar, gärna också för en något större krets av intresserade läsare.
    Ur ytterligare en synpunkt måste Bergströms uppsats här upptagas till granskning. Jag har i min recension av Bergströms avhandling påtalat, att Bergström i uppsatsen i kvalificerad form upprepar sin i avhandlingen framförda beskyllning att arbetsdomstolen i sin rättstillämpning skulle ha förbisett 200-kronorsregeln. Bergström svarar härpå genom att påstå, att jag skulle ha refererat uppsatsen felaktigt. I anledning härav må ur uppsatsen (s. 83 f.) här intagas följande:
    Jag har redan nämnt, att jag tolkat utgången i det första målet, ADD 46:49, som ett förbiseende från AD:s sida. Mina skäl för ett dylikt antagande är bl. a. följande.
    AD har ju för sed att i betydligt större utsträckning än de allmänna domstolarna ge en principiell motivering för sina avgöranden i de fall, då domskälen icke kan anses uppenbara. Allrahelst borde en sådan motivering ha varit på sin plats i ett så principiellt betydelsefullt avgörande som detta, då den formella tolkningen av 200-kronorsregeln för första gången uppmjukades. Att en motivering saknas är i och för sig ett starkt skäl för misstanken att 200-kronorsregeln inte observerats i målet. Därtill kommer, att de diskussioner jag vid tiden för detta rättsfall förde med AD:s jurister gav mig den uppfattningen, att dessa på grund av lagrummets formulering ansåg sig icke kunna komma förbi den formella tolkningen av regeln. Ytterligare kan anföras som skäl för att ett förbiseende kunnat äga rum, att motfordringens karaktär av skadestånd kanske icke omedelbart stod klar, samt att 200-kronorsregeln inte åberopades av arbetstagarparten; det torde väl ytterst sällan förekomma, att en domstol har att beakta nedsättningsgrunder vid civilrättsliga krav, vilkas belopp i och för sig inte har blivit föremål för någon invändning från svarandens sida.
    I stor sett samma skäl vill jag åberopa för ett antagande, att 200-kronorsregeln inte heller observerats i samband med den andra domen, ADD 47:66. I detta fall var dock kravets karaktär av skadestånd uppenbar. En annan faktor, som möjligen kan ha varit av betydelse, är däremot, att en direkt

 

1 Uttrycket »formellt tvingande» eller »formellt tillämplig» är ytterligare en av de många dunkla termerna i Bergströms avhandling (se s. 144).

ARBETSRÄTTEN OCH VETENSKAPEN ÄN EN GÅNG. 511tillämpning av KAL:s skadeståndsregler inte var aktuell, eftersom kollektivavtalets särskilda skadeståndsregler skulle tillämpas.
    Huruvida verkligen sambandet med 200-kronorsregeln uppmärksammats, när dessa domar gavs, kan kanske aldrig till fullo utredas. Frågan torde dessutom inte ha någon större betydelse. Av de diskussioner om 200-kronorsregeln, som jag haft tillfälle att delta i under senaste tid, har jag nämligen trott mig kunna förstå, att AD i fortsättningen kommer att i princip följa den väg mot en uppmjukning av 200-kronorsregelns formella tolkning på vilken domstolen — medvetet eller omedvetet — redan slagit in. Att rättspraxis intar denna ståndpunkt är en av utgångsförutsättningarna för de fortsatta resonemangen.
    De nu återgivna utläggningarna må tala för sig själva. Endast några korta reflexioner skola här göras. Innan fråga överhuvudtaget kan uppkomma, huruvida arbetsdomstolen i de nämnda båda rättsfallen förbisett 200-kronorsregeln, måste uppenbarligen först ha klargjorts, huruvida regeln är dispositiv eller icke. Härtill har Bergström likväl undvikit att fatta tydlig position. I stället fortsätter han att i dunkla ordalag tala om regeln såsom »formellt» tvingande, samtidigt som han förordar att domstolen skall »uppmjuka» densamma. Både terminologi och tankegång äro emellertid här så oklara, att jag föredrar att utan vidare diskussion lämna dem åt deras värde. En i sammanhanget betydelsefull omständighet måste dock beröras. Under förarbetena till uppsatsen rådfrågade Bergström bland andra personer även arbetsdomstolens nuvarande ordförande, justitierådet Hagander. Denne har bemyndigat mig att upplysa om att han därvid för Bergström såsom sin uppfattning framhöll, att 200-kronorsregeln är dispositiv.1 Det är alltså mot denna bakgrundsom man har att läsa Bergströms nyss återgivna uttalande: »Huruvida verkligen sambandet med 200-kronorsregeln uppmärksammats, när dessa domar gavs, kan kanske aldrig till fullo utredas.» Ytterligare torde icke behöva tilläggas.
    Frågan om Bergströms behandling av rättsfallen skall härefter endast göras till föremål för några ytterligare påpekanden. Försöken till bortförklaringar på s. 497 f. i Bergströms genmäle kunna icke dölja det faktum, att Bergström på s. 23 i avhandlingen anfört arbetsdomstolens dom 1946 nr 61 som belägg för uttalandet, att en med den enskilde arbetstagarens samtycke träffad överenskommelse, att han skall åtnjuta ringare förmåner än vad kollektivavtalet föreskriver, av domstolen torde anses vara av kollektivavtals natur. I full överensstämmelse härmed uttalar Bergström på s. 24 i avhandlingen, under fortsatt hänvisning till samma rättsfall: »Men har medlems samtycke inhämtats till en förpliktelse eller ändring som fordrar samtycke, t. ex. en individuell nedsättning av generella avtalsförmåner, är överenskommelsen om denna nedsättning, såsom nyss antytts, av kollektivavtals natur och har inte blott karaktären av personligt avtal.»
    Detta är att göra ett inkorrekt bruk av rättsfallet. Varken i själva domen eller i den föregående reciten är nämligen tal om något samtycke

 

1 Jfr prof. Sundbergs uttalande till fakultetsprotokollet. Prof. Sundberg avvisade liksom även prof. Strahl tanken att Bergströms uppsats skulle kunna grunda docentkompetens.

512 STURE PETRÉN.av den enskilde arbetstagaren. Då förhållandet påpekades vid disputationen, tillgrep Bergström till sitt försvar den oriktiga uppgiften, att handlingarna i målet utvisade att samtycke förelegat. Bergström kan emellertid icke härigenom komma ifrån det elementära påpekandet att, när varken domen eller dess recit säger någonting om ett samtycke av arbetstagaren till överenskommelsen mellan hans organisation och arbetsgivaren, så kan icke ur domen utläsas något om att domstolen skulle ha ansett ett sådant samtycke av arbetstagaren vara av betydelse för utgången av målet. Bergströms genmäle på recensionen tyder på att han icke förstått denna anmärkning mot framställningen i hans avhandling. Detta ger i sin tur anledning till ökade tvivel på Bergströms förmåga att läsa rättsfall. På Bergströms nya, alltjämt lika onöjaktiga bortförklaringsförsök behöver jag efter det sagda icke närmare ingå.
    Själv betecknar Bergström sitt sätt att servera det nu ifrågavarande rättsfallet som »stilisering». Beträffande den förut omnämnda domen 1946 nr 49 har »stiliseringen» drivits så långt, att Bergström hos läsaren uppväcker den mot verkliga förhållandet stridande föreställningen, att i domen icke utdömts högre skadestånd än 200 kronor. »Stiliseringen» har av Bergström upphöjts till metod, och han finner denna metod särskilt befogad inom kollektivavtalsrätten, eftersom man där har den av mig enligt Bergström »påtalade» fördelen att arbetsdomstolens domar äro utförligt skrivna. Enbart denna Bergströms självbekännelse synes mig i och för sig vara ett alldeles tillräckligt skäl att förhålla sig skeptisk till hans redovisning av rättsfallen.
    3) Frågan om den s. k. dubbla konstruktionen. Om denna fråga synes icke återstå mycket att säga. SvJT:s läsare må avgöra, huruvida Bergströms bidrag till diskussionen kunna anses utgöra en avkrångling eller en tillkrångling av problemet. Sådan den dubbla konstruktionen föreligger i svensk lag och domstolspraxis — det är härom det är fråga, icke om tyska teoretikers spekulationer, av vilka Bergström tagit blott alltför starka intryck — ger den icke upphov till några praktiska svårigheter, tvärtom.1 I vad gäller det av mig uppställda fallet med arbetarna, som kvarstanna i arbete efter utlöpandet av kollektivavtalet, hänvisar Bergström i fråga om vilken lön de bliva berättigade att uppbära, med underkännande av den dubbla konstruktionen, till »skäl sådana som vad parterna får anses ha förutsatt, vad som är sedvana, vad som är mest ändamålsenligt». Vad innebär detta uttalande? »Vad parterna får anses ha förutsatt» — ja, men det är ju just den dubbla konstruktionen: vid ingåendet av det enskilda avtalet förutsätta parterna, att kollektivavtalets löner skola tillämpas, d. v. s. lönebestämmelserna i fråga bliva en underförstådd del av det enskilda avtalet. En sedvana åter grundas genom ett mycket stort antal avtal med likartat innehåll. Men hur skulle frågan om lönerna kunna lösas genom en hänvisning till vad som är ändamålsenligt? Icke kan svensk domstol utan stöd av lag eller avtal ålägga någon en civilrättslig förpliktelse på den grund att det är ändamålsenligt? Ur vems synpunkt skulle det vara ändamålsenligt? Vem skulle bestämma vad som är ändamålsenligt? Hur skulle domstolarna —

 

1 Bergström har ingenstädes lyckats påvisa några sådana svårigheter.

ARBETSRÄTTEN OCH VETENSKAPEN ÄN EN GÅNG. 513för att icke tala om den icke rättsbildade allmänheten, som Bergström så ofta säger sig ha i tankarna — kunna veta vad som skall anses vara ändamålsenligt?
    I den mindre genomtänkta form, vari Bergström serverar sina teser om ändamålsenligheten och den nya naturrätt, vilken han betecknar som de naturliga dispositiva rättsreglerna, tarva de icke något utförligare bemötande. Bakom Bergströms ordlianer skymtar emellertid här en av andra uppförd lärobyggnad. (Jfr Bergströms uttryck »en dylik, av moderna teoretiker ledd aktion».) Därest någon mera representativ anhängare av denna riktning vill förlänga diskussionen om den dubbla konstruktionen, har jag intet emot att återkomma i ämnet. Mitt meningsutbyte med Bergström är däremot avslutat med nu förevarande artikel.
    Eftersom Bergström efterlyser »när en konstruktion upphöjdes till s. k. rättskälla eller rättsgrund», och talar om »ett dylikt hokus-pokus med den icke rättsbildade allmänheten», vill jag till sist hänvisa till ett färskt rättsfall, nämligen NJA 1948 s. 1, som utmärkt väl visar vad saken gäller. Fråga var om en arbetare, som tagit anställning på en arbetsplats med kollektivavtal utan att tillhöra den arbetarorganisation, med vilken kollektivavtalet slutits. Någon uttrycklig överenskommelse om anställningsvillkoren hade icke träffats vid arbetarens antagande. I domen konstateras, att det måste anses att enighet rått mellan arbetsgivaren och arbetaren om att den senares anställningsvillkor skulle vara reglerade i överensstämmelse med det vid varje särskild tidpunkt på arbetsplatsen gällande kollektivavtalet. Märkvärdigare är det icke. Vare sig det är fråga om en organiserad eller oorganiserad arbetare, säges det i anställningsögonblicket ofta icke mera än t. ex., att Andersson får börja på måndag. I båda fallen underförstås det, att arbetaren skall få den i kollektivavtalet bestämda lönen. Häri ligger icke mera »metafysik» än i många andra av vardagslivets rättsliga situationer. När Bergström själv köper en trafikbiljett av något slag, kommer han sålunda till trafikföretaget i ett rättsförhållande vars alla sidor han icke först hinner utreda med mannen i biljettluckan.
    4) Avhandlingens uppläggning och metod i allmänhet. Bergström beklagar sig över att mina omdömen om boken icke äro stödda på en större exemplifiering. Det ligger emellertid i sakens natur, att en recensent måste begränsa sig till att taga upp sådana punkter, som han finner vara särskilt viktiga ur saklig synvinkel eller typiska för den behandlade boken. Att jag därvid även omnämnt mina egna inlägg vid disputationen, vilket misshagat Bergström, beror på omskrivningarna i avhandlingens andra upplaga. Dessa kunna nämligen icke rätt värdesättas, om man icke känner till att de orsakats av anmärkningar vid disputationen, vilket Bergström förtiger.
    I anledning av vad Bergström framhåller om att han skrivit 6 1/2 sida såväl om den dubbla konstruktionen som om individuella föreskrifter i kollektivavtal nödgas jag göra det självklara påpekandet, att det icke är antalet med skrift uppfyllda sidor som är avgörande för huruvida

 

33—497004. Svensk Juristtidning 1949.

514 STURE PETRÉN.en framställning är uttömmande eller ej. Härpå lämnar Bergströms avhandling talande exempel. En praktiskt verksam jurist kan icke undgå att finna, att Bergström i avhandlingen använder mycket utrymme för att diskutera frågor, som icke erbjuda praktikern några svårigheter men som Bergström ej sällan lyckas avsevärt krångla till. De verkliga problemen undviker däremot Bergström att gå in på livet. På sin höjd omtalar han, att de finnas och att de äro svåra, vilket praktikern visste förut.1 Detta kallas i avhandlingens inledning för »kartläggning».
    Bergström omnämner mig såsom specialist på 1600-talsjuridik och har tydligen härmed velat säga, att intresse för rättshistoria skulle diskvalificera för sysslande med modern juridik. En så primitiv vanföreställning behöver icke bemötas. När Bergström valt att gå in på personalia, hade det emellertid legat närmare till hands att omtala, att jag sedan tio år tillhör den till arbetsdomstolen knutna kretsen jurister. Eftersom Bergström ägnat sitt författarskap åt ett rättsområde, vid vars uppodling dessa jurister medverkat, är det naturligt att de med uppmärksamhet följa Bergströms produktion. De göra ingalunda anspråk på att vara felfria utan se tvärtom gärna, att arbetsdomstolens domar bliva föremål för analys och kritik. Inför en kritik, som är på en gång så pretentiös och så löslig som Bergströms, måste de emellertid reagera. Trots Bergströms motvilja mot Rom och latinet tillåter jag mig att sammanfatta reaktionen i ett från Martialis lånat epigram:

 

Quem recitas, meus est, o Fidentine, libellus.
Sed male cum recitas, incipit esse tuus.

 

    Bergström frågar sig på ett ställe i uppsatsen om 200-kronorsregeln (s. 22), huruvida problemet om regelns räckvidd lämpar sig för rättsvetenskaplig behandling. Han lämnar därefter själv följande svar: »Att ämnet har den nödvändiga svårighetsgraden torde inte kunna förnekas.» Den som läst Bergströms skrifter undrar här i stället, om icke arbetsrätten är en alltför svår materia för att kunna utlämnas till vetenskapsövningar av det slag, som dessa skrifter lämna prov på.
    Bergström förebrår mig till slut att uppträda med anspråk på att vara »något slags överakademisk instans i arbetsrätt». Själv ålägger sig Bergström inga hämningar när det gäller att kritisera domstolarna. En representant för domstolarna skulle däremot icke få säga sin mening om en akademisk avhandling. Om en dylik falsk säkerhetskänsla vunnit insteg i de akademiska kretsarna — vilket jag dock icke vill tro — är det på tiden att den motarbetas. En recensent har icke blott rättighet utan också skyldighet att omtala, hurudan han finner en honom förelagd bok vara beskaffad; någon inskränkning häri kan givetvis icke påbjudas för det fall att bokens författare knäsatts av en fakultet.

 

1 En läsare av avhandlingen finner lätt talrika exempel härpå. Huruvida Bergström använt ordet »invecklad» eller andra, likvärdiga uttryck är skäligen oviktigt.