TORE STRÖMBERG. Om konfiskation som brottspåföljd. Akad. avh. Lund 1949. Gleerup. XVI + 357 s. Kr. 14.oo. — Skrifter utgivna av Juridiska fakulteten i Lund IX.

 

    Ovanstående arbete, som d. 7 april 1949 i Lund försvarats för vinnande av juris doktorsgrad, utgör en framställning av institutet förverkande i gällande svensk rätt. Avhandlingen inledes med ett orienterande första kap. om betydelsen av ordet konfiskation, om konfiskationens huvudarter och om dessas framväxt. I nästa kap. behandlas huvuddragen i den kontinentala konfiskationsläran, och det följande innehåller en framställning av skandinavisk konfiskationsteori. Avhandlingens tyngdpunkt ligger i fjärde och femte kap., som rymma en systematisk undersökning av den gällande rättens regler om konfiskation av ett individualiserat objekt eller ett visst penningbelopp. Det följande kap. behandlar frågor om sammanhanget mellan konfiskation och straff. Avhandlingens sjunde och sista kap. innehåller en redogörelse för konfiskationsförfarandet.
    Recensionen av det förtjänstfulla arbetet skall ägnas åt en granskning av det förefintliga undersökningsmaterialet, av förf:s metod och terminologi samt av hans bidrag till tolkningen av gällande rätt. De erinringar, som anm. därvid kommer att framställa, må icke uppfattas såsom underkännande av avhandlingens väsentliga resultat, utan som en komplettering av förf:s framställning och ett bidrag till fortsatt diskussion. Frågan om konfiskation som brottspåföljd är nämligen i hög grad förtjänt av uppmärksamhet. Tack vare den föreliggande framställningen finnes möjlighet till överblick över detta av den rättsvetenskapliga forskningen försummade institut, och avhandlingen utgör en fast grundval för meningsutbyte i rättsvetenskapliga och rättspolitiska spörsmål i ämnet.
    Avhandlingen bygger på ett grundligt studium av den tämligen omfattande utländska (framför allt tyskspråkiga) och den ganska magra inhemska doktrinen. Förf. har omsorgsfullt utnyttjat sina källor och på tillfredsställande sätt redovisat dem i text och noter. En skönhetsfläck är den flitiga citeringen av en högst medelmåttig tysk dissertation från Erlangen (R. TOLKIEMIT, Die Einziehung etc. Beuthen 1898). Man finner anglo-sachsisk och finsk rätt blott tillfälligtvis åberopad, och finsk litteratur är ingenstädes citerad. Den nyaste rättsvetenskapliga litteraturen i Sverige och utlandet har icke kunnat inarbetas i avhandlingen. Detta gäller bl. a. de av AGGE, STRAHL och THORNSTEDT under föregående år publicerade framställningarna. Av nya utländska arbeten av grundläggande natur, som icke begagnats, må nämnas för tysk rätt

H. WELZEL, Das deutsche Strafrecht, Berlin 1947, för schweizisk rätt E. HAFTER, Lehrbuch des schweizerischen Strafrechts. Allgemeiner Teil, 2. Aufl. Bern 1946, och för fransk och komparativ rätt H. DONNEDIEU DE VABRES, Traité de droit criminel etc., 3. éd., Paris 1947.
    I fråga om lagstiftningen har förf. omsorgsfullt studerat de inhemska stadgandena om konfiskation i strafflagen och i talrika särskilda författningar samt gjort belysande jämförelser md utländsk lagstiftning. Då han icke lämnat någon översikt över förekomsten av konfiskationsbestämmelser inom specialstraffrätten, vilket kunde ha varit värdefullt att få, är det svårt att överblicka det utnyttjade materialet. Bland de få författningar, som synas vara förbisedda, må här blott nämnas den ur flera synpunkter intressanta epizootilagen. Det kan allmänt sägas, att framställningen av den gällande rätten skulle ha vunnit i konkretion utan att förlora i vetenskaplighet, om specialstraffrätten vunnit än mera beaktande i avhandlingen. Förarbetena till de nya konfiskationsreglerna i strafflagen ha tillvunnit sig stor uppmärksamhet från förf:s sida. Han synes däremot ha förbisett strafflagberedningens korta och omtvistliga men betydelsefulla yttrande om tillämpligheten av föreslagna eftergiftsregler å förverkande (SOU 1948:40, s. 24).
    En stor förtjänst har avhandlingen i den sorgfälliga och försiktiga granskningen av de inhemska rättsfallen. Det är ju så, att konfiskationsfrågorna icke ofta ställas på sin spets i de refererade fallen, men likväl ingå däri. Därför är det en grannlaga uppgift att bruka rättsfallsmaterialet till stöd för framställningen. De resultat, som förf. nått, äro, såvitt anm. kunnat finna, säkra och rättsfallen äro tack vare rättsfallsregistret (s. 356 f.) lätt åtkomliga. Vad man måhända i fråga om undersökningen av rättspraxis saknar, är två andra saker. En summarisk granskning av överdomstolarnas praxis vid bestämmandet av konfiskationens omfattning hade givit förf. möjlighet att påvisa en genomgående lindring, som är värd allt beaktande. Studiet av det ganska frikostiga bruket av nåd för dem, vilkas advokater sända underdåniga skrifter, hade också kunnat bliva upplysande.
    Förf:s undersökningsmetod är ur många synpunkter intresseväckande, och den energi, med vilken han genomför den, måste väcka beundran även hos dem, som icke äro fullt övertygade om dess företräden. Såsom framgår av förordet (s. V) ha de av prof. Karl Olivecrona ledda övningarna över problem inom den allmänna rättsläran lagt grunden till förf:s syn på metodfrågorna. Likväl kan man icke beteckna avhandlingen som en ren skolprodukt. Den röjer bakom sin opersonliga form ett djupt personligt engagement i de metodologiska problemen, som av honom i avhandlingen fått en särpräglad lösning. Det kan icke förnekas, att hans fasta syn på dessa spörsmål kommit honom att ägna mycken möda åt utrensning av skeva äldre problemställningar och mindre intresse åt aktuella rättsfrågor. Likväl synes detta icke kunna läggas en avhandlingsförf. till last. Den föreliggande avhandlingens förtjänster ligga icke till ringa del i undvikandet av föregångarnas misstag.
    Man känner sig icke helt till freds med den historiska översikten, som röjer bristande intresse för den inhemska rättsutvecklingen. Även

om man icke vill ställa det kravet på förf. av en positivrättslig undersökning, att han i den historiska översikten skall framträda med resultat av självständiga undersökningar, hade man dock velat ha några utvecklingslinjer i svensk rätt. Anm. tänker här på två belysande arbetsfält, relationen mellan förverkande och straff i äldre tid och utvecklingen av konfiskationsreglerna i specialstraffrätten i nyare tid. Det förra hade givit förf. en inblick i föreställningarna om generalkonfiskationens natur, det andra i specialkonfiskationens utveckling från speciella särregler mot generella principer.
    Undersökningen av den kontinentala konfiskationsläran och den nordiska konfiskationsteorien vittnar om stor flit och tankemöda. Framställningen hade blivit för läsaren lättillgängligare om förf. summerat ned resultaten av undersökningen i stället för att endast spela ut åsikterna mot varandra. Förf. torde vilja påvisa, att frågeställningen om konfiskationen är ett förmögenhetsstraff, ett privaträttsligt institut eller en politiåtgärd icke är fruktbärande utan blott leder till motsägelser. Även om åskilliga problem inom den tyska konfiskationsläran icke anammats av den svenska rättsvetenskapen, är man förf. stor tack skyldig för hans gedigna penetration av tungläst material. För honom själv torde denna undersökning ha varit av största betydelse för framställningen av de grundläggande teoretiska spörsmålen.
    Det är i framställningen av konfiskationsbegreppet (s. 74 f.) och av konfiskationens ändamål och rättsliga natur (s. 81 f.), som kärnproblemen angripas. Med utgångspunkt från den vanliga iakttagelsen, att samma omständighet kan vara både rättsfaktum och rättsföljd, har man att välja mellan att anknyta konfiskationsbegreppet antingen till konfiskationsdomen eller till den därmed inträdande förlusten. På grund av svårigheten att nyttja rättsföljden såsom säker grundval (särskilt på grund av svårigheterna att bestämma momenten i äganderättsövergången) låter förf. konfiskation betyda dom på konfiskation. Nu är det emellertid så, att förverkandeförklaringen icke genom bruk av ordet konfiskation eller motsvarande uttryck otvetydigt röjer sin natur attvara just konfiskation. Förf. nödgas därför genom negativa begränsningar bestämma konfiskationen till sådan dom på egendomsberövande utan gottgörelse, som icke utgör skadestånd och ej heller fått särskilt namn såsom böter, skatt eller avgift.
    Den bestämning av konfiskationsbegreppet, som förf. brukar, är resultatet av hans önskan att skilja mellan vad konfiskationen verkligen är och de ändamålsföreställningar, som anknytas till begreppet (jfr OLIVECRONA i SvJT 1944, s. 723 noten). Utan att här kunna närmare ingå i debatt om dessa centrala frågor, vill anm. dock beklaga, att förf. icke kunnat nå annat än en rent formell bestämning av konfiskationsbegreppet. Denna kan nämligen icke giva vägledning i tolkningsspörsmålen. Man hade därför väntat sig, att förf. skulle ingående granska de föreställningar om konfiskationens ändamål och rättsliga natur, som hysas av lagstiftare, tillämpande myndigheter och andra, men så är icke fallet. Därigenom mister förf. ett för tolkningen av den gällanderätten oumbärligt material.

    Allt efter som domen går ut på förverkande av ett individualiserat objekt eller visst penningbelopp, skiljer förf. (s. 81) mellan sakkonfiskation och värdekonfiskation, och han har därmed givit träffandenamn åt två skilda konfiskationstyper. Det finnes emellertid ännu en dem emellan stående grupp omfattande både de fall, där alternativ dom gives och dem, där värdekonfiskation kan om saken gått förlorad ådömas. Genom jämförelser mellan dessa tre typer av konfiskationsdomar hade förf. måhända kunnat nå klarhet om de ändamålsföreställningar som lagstiftaren knyter till de olika konfiskationsformerna. På samma sätt hade man genom jämförelse mellan förekommande obligatoriska konfiskationsbestämmelser och de fakultativa kunnat få insteg i frågan om grunderna för tillämpningen av de fakultativa bestämmelserna. Nu kommer förf. blott här och där i förbigående in på detta kvistiga problem, där rättspraxis starkt känner behov av systematisk genomarbetning. Man har en vag känsla av, att lagstiftaren icke företagit en så noggrann avvägning av olika synpunkter, som de skiftande formuleringarna av den fakultativa klausulen antyda.
    I kapitlet om sakkonfiskationen har förf. (s. 107—130) ägnat särskild uppmärksamhet åt några i doktrinen välkända begreppsfigurer, nämligen instrumentum sceleris, productum sceleris, scelere quaesitum och corpus delicti. Om man nu överhuvud skall giva sig in på att återuppliva dessa figurer, bör det väl ske på så sätt, att man efter komparativa studier av strafflagarna gör upp en mall, efter vilken man så bestämmer rekvisitet i varje enskilt stadgande. Förf. går delvis en annan väg, när han ger sig in på en tolkning av själva begreppen. I detta hänseende är framställningen av instrumentum särskilt upplysande, i det att det göres gällande, att instrumenta blott kunna ifrågakomma vid uppsåtliga brott. Det skulle sålunda ligga redan i hjälpmedlets natur, och icke i den positiva lagregeln (2: 17 SL) att hjälpmedel blott kommer ifråga till konfiskation vid uppsåtligen begångna brott. Det finala element, som förf. spårar i instrumentum (s. 109), är ganska tvivelaktigt och behöver i vart fall icke vara inriktat just på den brottsliga effekten.
    Liksom i andra rättsvetenskapliga avhandlingar finnas i denna framställning många terminologiska frågor. Ehuru sällan och under den senaste tiden aldrig brukad, fanns konfiskation av gärningsmannensgods över huvud kvar i svensk rätt fram till den nu gällande strafflagen. Den blev emellertid icke där bevarad och det på skäl, som Lagkommittén direkt eller indirekt hämtat ur Voltaires bekanta uttalande: »Confisquer n'est autre chose que voler les enfants innocents d'un père coupable.» I fransk rätt finnes sådan konfiskation alltjämt (Code pénal art. 37—39) och benämnes i doktrinen confiscation générale i motsats till förverkande av visst objekt eller visst belopp, confiscation spéciale. Nu finner bara det senare uttrycket nåd hos förf. (s. 4), som benämner den gällande rättens konfiskationsart speciell konfiskation, medan han efter mönster av det tyska Vermögenskonfiskation för den förra arten brukar förmögenhetskonfiskation. Anm. skulle för

egen del föredraga att kalla konfiskationsarterna för generalkonfiskation och specialkonfiskation, liksom konkurs och utmätning ofta kallasgeneral- och specialexekution.
    En annan fråga av övervägande terminologisk natur gäller innebörden av orden förverka och förbryta, vilka båda förekomma i stället förkonfiskera i svensk lagtext. Förf. gör nu utan dokumentation gällande (s. 71 f.) att orden äro synonyma. Emellertid äro orden, såvitt anm. kan förstå, icke i allmänt språkbruk liktydiga, i det att man säges förbryta en sak men förverka en rätt. Likheten skulle alltså hänföra sig till deras identitet såsom termer, d. v. s. juridisk-tekniska uttryck. Mot ett sådant antagande talar likväl det förhållandet, att den äldre rätten brukade orden i enlighet med det allmänna språkbruket och att även åtskilliga gällande författningar (t. ex. jaktlagen, fiskeri- och jaktstadgorna samt epizootilagen) nyttja orden för skilda ändamål. Någon enhetlig linje torde dock svårligen kunna utletas i nutida juridiskt språkbruk. Straffrättskommittén synes också ha utgått från den uppfattningen, att någon skillnad i rättsverkan ej förefinnes enbart efter ordavalet.
    Avhandlingens huvuddel ägnas åt systematisk framställning av de gällande konfiskationsreglerna. Förf. lägger därvid huvudvikten vid de i strafflagen intagna generella reglerna, medan de särskilda författningarnas speciella regler blott såsom exempel anföras. De uppgifter,som förf. lämnar äro korrekta och klarlägga bilden av institutets uppbyggnad. Man saknar emellertid en genomgående granskning av den teoretiska grundvalen av stadgandena. Nu nöjer sig förf. merendels med att referera framställningen i förarbetena. På det sättet har förf. föregripit den bebådade kommentaren till den nya lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, men icke begagnat tillfället att kritiskt granska de nya stadgandena i 2: 16 och 17 SL. Däremot har förf. gripit sig an med att lösa problem, som lagstiftaren förbigått, han har därvid kommit med åtskilliga värdefulla tolkningar. Det må tillåtas anm. att i anslutning till förf:s framställning göra några reflexioner kring den nya lagstiftningen.
    Straffrättskommittén hade på sin tid föreslagit ett enhetligt stadgande om vinning av brott (SOU 1944:69, 2: 19), enligt vilket förklaring alternativt om förverkande av gods eller av dess värde skulle kunna riktas mot den, som förövat brott (a. a., s. 74). Detta stadgande blev sedermera omstöpt till lydelsen i gällande 2: 16 SL. De förändringar, som därvid företogos, avse särskiljande av muta, förlag, vederlag och annat dylikt från vinning, införande av sakkonfiskation med subsidiär värdekonfiskation för muta etc. samt tillägg av godtrosregel för muta etc. Förändringarna, vilkas teoretiska grunder icke angivits i propositionen (nr 80/1948), vålla tyvärr tvivelsmål både i teoretiska och praktiska hänseenden, av vilka några här skola antydas. Det är beklagligt, att först den bebådade kommentaren kan tänkas giva besked, som man väntat sig få redan i lagen och dess förarbeten.
    Straffrättskommitténs grundläggande tankegång om förverkande hos

gärningsmannen fanns delvis övergiven redan i motiven genom tillägget att »där det förvärvade är i behåll, kan själva egendomen förklaras förverkad och detta oavsett i vems ägo den numera är» (a. a., s. 74). Därtill kommer numera förändringarna i fråga om konfiskationsart och godtrosregeln. Man måste likväl både i fråga om 2: 16 och 2: 17 SL fråga sig, varför staten är på språng efter föremålet självt. Kan denna fråga icke nöjaktigt besvaras, bortfaller i själva verket grundvalen för skillnad mellan godtrosförvärv och ondtrosförvärv. En praktiskt ogynnsam konsekvens av 2: 16 första stycket i detta hänseende uppkommer vid överlåtelse av sakmuta till ondtroende mot vederlag. Tyvärr blir det efter lagens ord och anda så, att saken förverkas hos tredje man, medan gärningsmannen sitter med köpeskillingen i behåll.
    Straffrättskommittén lämnade öppet, om muta eller vinning, som kommer direkt till tredje man, skall kunna förverkas. Fråga uppkommer nu, om regeln i 3: 7 SL kan vinna analog tillämpning. Däremot kan anföras, att regeln, som tillkom till förtydligande av vinningsrekvisitet vid förmögenhetsbrotten, uttryckligen talar blott om straff för gärningsmannen men icke om påföljd för honom eller tredje man. Därför är anm. i motsats till förf. (s. 170) icke beredd åberopa regelni 3: 7 SL till stöd för förverkande. Däremot är anm. ense med förf. (s. 171 och 225) att förverkandereglernas ordalag icke lägga hinder i vägen för förverkande. Godtrosregeln synes likväl äga tillämpning på muta etc., och förverkande av vinningen bör tillämpas med försiktighet.
    Enligt straffrättskommitténs oemotsagda mening (a. a., s. 74), som av förf. utan vidare godtagits (s. 226), skall vinningen i regel blott avse nettovinsten. Det hade här varit på sin plats med jämförelser med förverkanderegler i andra delar av rättsordningen, t. ex. i immaterialrätten, i skatte- och avgiftslagstiftningen samt i krisförfattningarna. Först då kan man rätt uppskatta betydelsen av den antagna principen, men nödgas då också inse, att den icke utan vidare kan få generell giltighet i alla specialförfattningar.
    Frågan om möjligheten och lämpligheten att förverka belöning efter brottet kan svårligen lösas genom studium enbart av lagtexten i 2: 16 SL. Med visst stöd i förarbetena uttalar förf. såsom sin åsikt (s. 244), att sådan belöning bör kunna konfiskeras, även om något vinningsmotiv icke kunnat spåras vid brottet. Det torde emellertid vara svårt att finna stöd i den allmänna rättsuppfattningen för en generell regel av detta innehåll. Man behöver blott tänka på fall, där belöningen kommit helt oväntat, kanske i form av medel, insamlade såsom sympatiyttring. Ehuru belöningen här otvivelaktigt har sin rot i den brottsliga gärningen, vill anm. icke hänföra den till sådan vinning, som avses skola förverkas enligt 2: 16 andra stycket. I de fall, där man känner tveksamhet, bör regeln in dubio mitius få tillämpning.
    Anm. känner icke i samma utsträckning som författaren (s. 146) sympati för straffrättskommitténs rekommendation till ymnigt bruk av konfiskation av hjälpmedel (a. a., s. 68). Varken de handskar som

tjuven burit för att hindra fingeravtryck eller brottslingens egen bil, som transporterat gods eller personer vid brottet, synas regelmässigt böra förverkas. I det förra fallet fyller konfiskationen näppeligen någon förnuftig funktion, annat än i säregna undantagsfall (t. ex. den straffriförklarade gärningsmannen, som kräver att återfå sina hjälpmedel). I det senare fallet bör konfiskation blott undantagsvis förekomma. Man får icke låta förverkandet gå ut över hjälpmedel, där äganderätten till hjälpmedlet icke är betydelsefull.
    Förf:s framställning av de särskilda begränsningsrekvisiten i olika konfiskationsbestämmelser (s. 153—186) är mycket klargörande och särskilt värdefull. Endast i ett hänseende har anm. känt sig tveksam. Det gäller bevisbördans fördelning i fråga om god tro hos förvärvaren av objekt för sakkonfiskation. Förf. föreslår (s. 179 f.), att man skall presumera god tro hos förvärvaren. Skulle icke en så markerad fördelning av bevisbördan uppmuntra till skentransaktioner?
    De nya konfiskationsreglerna i strafflagen visa förkärlek för sakkonfiskation, där den är möjlig, och detta ter sig i allmänhet naturligt, när saken redan tagits i beslag. Man bör dock akta sig för att alltför starkt binda saken vid brottet och därför utan vidare döma den förverkad. En sådan tanke ligger väl delvis bakom straffrättskommitténs önskemål om förverkande av hjälpmedel, som likväl icke äro av farlig beskaffenhet, och vilkas undanskaffande föga är ägnat att förekomma brott. Bakom ett av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm avgivet remissyttrande (prop. nr 80/1948, s. 78) skymtar tanken på obligatoriskt förverkande av hjälpmedel, icke blott i anförda fall utan även »ur därmed jämställda synpunkter». Det gäller här att hålla tillbaka dunkla känsloflöden och föreställningar om den av brottet besudlade saken. Förf. har utan direkt anknytning till de aktuella förslagen gjort en välgörande utredning om betydelsen av objektets relation till brottet och gärningsmannen (s. 131 f.).
    Domen å förverkande skall vid värdekonfiskation innehålla förpliktande att utgiva ett bestämt penningbelopp, men inga stadganden eller förarbeten nämna något om beräkningsgrunden. Förf:s utredning (s. 236 f.) blir därigenom mycket välkommen, och man vill gärna instämma i hans synpunkt, att den subsidiära värdekonfiskationen bör drabba gärningsmannen lika hårt som sakkonfiskationen skulle ha gjort. Däremot är det tveksamt, om man kan fullfölja tanken därhän, att värdekonfiskationen skall avse »det värde, som objektet representerar just för honom». Hur skall man då rätt kunna värdera den illegalt införda och sedan av gärningsmannen själv konsumerade spriten? Skall muta med årg. 1916 av SvJT till komplettering av en svit, som därefter försäljes, bedömas efter värdet av den givna boken eller svitens värdeökning?
    Framställningen av sammanhanget mellan konfiskation och straff (s. 244—288) är mycket upplysande, och man kan instämma i förf:s resultat. En fråga, som förf. icke synes ha uppmärksammat, har samtidigt blivit klarlagd av STRAHL (i Påföljder etc. s. 226). Det gäller

spörsmålet, om talan å förverkande på grund av brott kan väckas och prövas efter det att frågan om ansvar för brottet blivit avgjord utan att därvid förverkandeförklaring meddelats. Såsom STRAHL påvisat, torde sådan talan icke böra upptagas till prövning. Redogörelsen för konfiskationsförfarandet fyller ett verkligt behov och är, såvitt anm. kunnat finna, korrekt.
    Det är svårt att överblicka i vad mån de allmänna reglerna om konfiskation i strafflagen kunna vinna analogisk tillämpning inom specialstraffrätten. Straffrättskommittén har i någon mån varit inne på en sådan tankegång (a. a., s. 72) och förf. för ganska ingående diskussion i ämnet på skilda ställen i avhandlingen (s. 186 f., 231 f. och 278 f.). Trots förf:s försiktighet, synes hans ståndpunkt stundom vågad, om man än behjärtar hans syfte att mjuka upp de rigorösa bestämmelserna i åtskilliga författningar. Inom kort torde strafflagberedningens förslag om eftergift av påföljd genomföras, och då är det onödigt att nu offra utrymme på debatt i dessa frågor. Det må dock klart framhållas, att grunderna för påföljdseftergiften icke äro direkt avpassade för konfiskation som brottspåföljd.
    Förf. har icke funnit utrymme i avhandlingen för mera ingående behandling av spörsmål de lege ferenda. Man hade gärna sett synpunkter på de nya stadgandena om konfiskation i 2: 16 och 2: 17, vilka kunna göras till föremål för överarbetning vid utredigeringen av den kommande brottsbalken. Därvid hade det också varit av intresse att få synpunkter på frågan om gottgörelse åt skadelidande av det, som inflyter vid konfiskationen, varom stadganden finnas i åtskilliga länder (se s. 349 not 4). Tillika hade man gärna mottagit skäl för och emot generalkonfiskation vid vissa under krig och därmed jämförliga förhållanden begångna brott. Det är nog alltför enkelt att låta Voltaire och hans efterföljare få sista ordet om detta problem, som bör dryftas i tid och under politiskt lugna förhållanden.
    Förf:s framställning tilltalar mycket genom sin saklighet och frasfrihet men ställer på grund av den opersonliga formen och de abstrakta formuleringarna stora krav på läsaren. Den vill vara och är en undersökning av vetenskapligt betydelsefulla frågor i konfiskationsinstitutet och syftar icke i första hand till vägledning för praktiker, som emellertid finna många värdefulla synpunkter. Den docentur i straffrätt vid Lunds universitet, som förf. på grundval av avhandlingen förvärvat, utgör ett påtagligt bevis på erkännandet av hans i avhandlingen dokumenterade kunnighet och skicklighet i sakfrågor och metodspörsmål.
 

Alvar Nelson.