Lagstiftningsfrågor vid 1949 års riksdags vårsession. Den följande redogörelsen för viktigare lagstiftningsfrågor vid vårsessionen med årets riksdag är utarbetad efter samma principer som tidigare år. Fullständighet har icke eftersträvats. I främsta rummet redogöres för ärenden, vilka behandlats av lagutskott. Skattelagstiftningen medtages icke, liksom icke heller annan lagstiftning, som närmast sammanhänger med den aktuella ekonomiska politiken, behandlas mera ingående. Vissa frågor ha redan behandlats i särskilda artiklar eller komma sedermera att bliva föremål för mera utförligt omnämnande.
    Statsrätten m. m. Innevarande riksdag är den första inom nu löpande mandatperiod för andra kammaren. Den har sålunda haft att taga ställning till de vilande grundlagsfrågorna, vilka denna gång icke endast varit många till antalet (13 stycken) utan även i flera fall både omfattande och betydelsefulla. Man behöver endast nämna den nya tryckfrihetsförordningen och reformen av riksdagens arbetsformer. De vilande förslagen ha slutligen antagits av riksdagen. För dessa frågor har redogörelse lämnats i denna tidskrift vid de tidigare tillfällen, då förslagen antagits såsom vilande. Här skall blott erinras om de paragrafer i tryckfrihetsförordningen, beträffande vilka fjolårets riksdag antog alternativa lagtexter. De nu fattade definitiva besluten i dessa frågor innebära bl. a. att beslut, som meddelats av departementschef i frågarörande utbekommande av offentlig handling, icke får överklagas. Vidare har föreskrivits att bland jurymännen i tryckfrihetsmål skola vara företrädda icke endast skilda samhällsgrupper utan även olika meningsriktningar.
    Som komplement till grundlagsändringarna rörande riksdagens arbetsformer har riksdagen antagit en ny riksdagsstadga, till vilken samlats en rad detaljföreskrifter. Härjämte ha kamrarna fastställt nya arbetsordningar. Bl. a. den nya sessionsindelningen har föranlett vissa jämkningar i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. Med utgångspunkt från de under föregående året utbetalta beloppen ha sålunda nu bestämts fasta årsarvoden till riksdagsmännen. Även i lagen för Sveriges riksbank samt i bankoreglementet och reglementet för riksgäldskontoret ha vidtagits ändringar i anledning av de förut nämnda grundlagsändringarna. Omläggningen av riksdagsrevisorernas arbete har också nödvändiggjort ändringar i de stadgor och övriga författningar, som reglera riksdagens samt dess olika organs och verksarbete.
    Med hänsyn till grundlagsändringarna till följd av krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid ha måst företagas vissa ändringar i instruktionerna för justitie- och militieombudsmännen. Dessa ändringar beröra

532 GUSTAF PETRÉN.främst gränsdragningen mellan de båda ombudsmännens ämbetsområden. I första lagutskottets utlåtande i ämnet diskuteras emellertid även frågan om avgränsningen av justitieombudsmannens verksamhetsområde över huvud. Dennes uppsikt över ämbets- och tjänstemän anses sedan gammalt vara strängt begränsad till statliga befattningshavare. Utskottet uttalade nu i sitt utlåtande, att en anpassning på vissa punkter av ämbets- och tjänstemannabegreppet i bestämmelserna om justitieombudsmannen till motsvarande begrepp i strafflagen (25 kap. 11 §) icke torde kunna undvikas. Några ändringar i gällande bestämmelser på denna punkt ha dock icke beslutats i detta sammanhang. Även frågan om militieombudsmannens verksamhetsområde har varit föremål för riksdagens prövning. Riksdagens revisorer hade nämligen ifrågasatt, att militieombudsmannens åligganden skulle inskränkas till att avse allenast rätts- och personalvården inom försvaret, medan kontrollen över den ekonomiska förvaltningen helt skulle överlåtas på vederbörande revisionsorgan. Riksdagen ställde sig emellertid avvisande till en sådan ändring av militieombudsmannens åligganden. Av övriga ändringar i instruktionerna förtjänar särskilt nämnas, att ombudsmännens skyldighet att själva uppträda i högsta domstolen i av dem dit fullföljda mål upphävts.
    Den nya tryckfrihetsförordningen har erfordrat viss följdlagstiftning. Främst märkes den nya lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Denna ansluter ganska nära till tidigare lagstiftning i ämnet. Bland de nyheter, som nu införts och som väckt större intresse, är den lösning, som givits frågan om juryns informerande i rättsliga spörsmål. Riksdagen godtog därvidlag som ett provisorium propositionens förslag, enligt vilket juryn under överläggningen efter förhandlingen i målet skulle kunna sammanträda med rätten för att inhämta upplysningar om vad lag stadgar. Riksdagen uttalade emellertid en önskan att andra vägar skulle prövas, främst i syfte att skapa ökad offentlighet kring informationens meddelande. Det ansågs angeläget att undanröja varje misstanke om att rätten kunde ha påverkat juryn vid dess ståndpunktstagande.1 Riksdagen har vidare antagit en lag om beslag å vissa skrifter, vilken kompletterar beslagsreglerna i tryckfrihetsförordningen beträffande vissa skrifter, vilka icke höra under denna. Även en ny lag angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift har antagits. K. M:ts förslag innebar en uppmjukning av den nuvarande regeln om tryckeriernas leveransskyldighet såtillvida som vid framställning av flera upplagor av tryckt skrift med oförändrat innehåll biblioteksexemplar icke skulle behöva lämnas från mer än en upplaga. Denna bestämmelse borttogs emellertid under riksdagsbehandlingen. Ett annat av den nya tryckfrihetsförordningen föranlett lagförslag avseende förbud mot spridning av vissa kartor m. m. har uppskjutits till riksdagens höstsession, då frågan krävde ytterligare utredning.

 

1 Se SvJT 1949 s. 370—371.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1949 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION. 533    Vid årets riksdag har såsom vilande antagits allenast ett nytt förslag till grundlagsändring. I anledning av väckt motion har sålunda riksdagen beslutat vilandeförklara ett förslag till ändrad lydelse av § 9 riksdagsordningen av innebörd, att valbarhetsåldern vid val till första kammaren skall sänkas från nuvarande 35 år till 23 år.
    Ett beslut, som kan väntas få stor betydelse, fattade riksdagen, då den i anledning av motioner beslöt att hos K. M:t hemställa om utredning av frågan om reformering av det proportionella valsystemet vid andra kammarval. Likaledes mycket uppmärksammat blev riksdagens beslut att begära utredning av frågan, huruvida organisationer, som bedriva politisk propaganda, böra åläggas bokföringsskyldighet och plikt att offentligen redovisa inkomster och utgifter.
    Slutligen kan nämnas, att riksdagen anhållit om en översyn av lagstiftningen angående rikets vapen, vilken befunnits behäftad med brister i olika hänseenden.
    Kyrkorätt. Det mest betydelsefulla avgörandet på kyrkorättens område vid innevarande riksdag träffades otvivelaktigt, då en ny kyrkomötesförordning antogs. Beslutet innebär bl. a., att antalet ombud i kyrkomötet ökas från nuvarande 60 till 100, därvid proportionen mellan antalet prästerliga ombud och lekmannaombud förskjutes till förmån för de senare (43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud). Vidare har i den nya förordningen stadgats ändrad metod för ombudens utseende samt vidtagits förändringar i kyrkomötets arbetsformer. I sistnämnt hänseende kan särskilt erinras om inrättandet av kyrkomötets utredningsnämnd, som under viss tid mellan kyrkomötena skall bereda ärenden, som kyrkomötet överlämnat till nämnden.
    Från kyrkorättens område kan vidare antecknas, att riksdagen beslutat göra framställning om utredning av reglerna rörande biskopsval. De nuvarande äro synnerligen ålderdomliga och ofullständiga.
    Förvaltningsrätt. Inom förvaltningsrättens område har, som brukligt blivit under senare år, förekommit en ganska omfattande lagstiftande verksamhet.
    Vad angår kommunallagstiftningen märkas vissa ändringar i lagen om landsting. Tidpunkten för lagtima landstings början har sålunda framflyttats från första måndagen i september till samma dag i oktober. Reglerna om inkallande av urtima landsting ha ändrats, så att utom K. M:t och lagtima landsting även förvaltningsutskott får besluta därom. Tidigare har traktamente under landstings möte endast kunnat utgå för en tid av tio dagar i följd. Denna begränsning har bortfallit.
    Vid 1948 års riksdag antogos ändrade grunder för den av staten bedrivna låne- och understödsverksamheten till främjande av bostadsförsörjningen. Genom ändring i de tre lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm ha nu kommunerna befriats från underställningsskyldighet beträffande vissa ansvarsåtaganden gentemot staten på detta område.
    I en ny lag med vissa bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens ikraftträdande har lösts en rad av de besvärliga övergångspro

534 GUSTAF PETRÉN.blem, som komma att uppstå i samband med kommunindelningsreformens genomförande, t. ex. tjänstgöringstiden för olika kommunala fullmäktigeförsamlingar och nämnder.
    Vidare må anmärkas, att det i lagen d. 20 dec. 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus upptagna förbudet för befattningshavare vid sjukhuset att vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant för ledamot inskränkts att gälla endast sådan ledamot, som är redovisningsskyldig för sin befattning.
    I lagen d. 26 maj 1909 om K. M:ts regeringsrätt har införts bestämmelse av innebörd att mål om förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 §§ arbetarskyddslagen d. 3 jan. 1949 skall upptagas av regeringsrätten. Besvär hos K. M:t i andra frågor enligt nämnda lag skola handläggas i statsrådet. Vissa decentraliseringsåtgärder inom barnavården och i fråga om bestämmande av ersättning för tamdjur, som dödats eller skadats av rovdjur, ha föranlett smärre jämkningar i regeringsrättslagen.
    Genom ändring i lagen d. 29 mars 1946 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal har den tidpunkt, efter vilken det nuvarande antalet regeringsråd — uppgående till tio — åter skall nedbringas till sju, uppskjutits från d. 30 sept. 1949 till motsvarande datum 1952. Trots ökningen av antalet regeringsråd växer nämligen alltjämt balansen i regeringsrätten.
    Sedan för inhämtande av riksdagens yttrande framlagts förslag till nya författningar angående vapen och explosiva varor, ha dessa med vissa smärre jämkningar tillstyrkts av riksdagen. Den nya vapenförordningen ansluter sig till gällande vapenkungörelse. De väsentligaste ändringarna ha skett i syfte att åstadkomma bättre kontroll av vapeninnehaven samt att stärka skyddet mot missbruk av vapen. Viktigast är härvidlag, att rätten att tillfälligt utlåna vapen blivit närmare reglerad. Även vid utformningen av den nya explosivvaruförordningen ha hänsynen till allmän ordning och säkerhet spelat stor roll. S. k. säkerhetsintyg skolat. ex. icke längre giva rätt till förvärv och innehav av explosiva varor. Båda författningarna innebära decentraliseringar och förenklingar i den formella handläggningen av där avsedda ärenden. Beträffande förordningen om explosiva varor må nämnas, att den gjorts betydligt kortare än den gamla. Det har lagts i kommerskollegii hand att utfärda tillämpningsföreskrifter i avsevärd utsträckning, varigenom en betydande makt har tillagts detta ämbetsverk. En viss nackdel av denna delegationsmetod är att straffbestämmelserna måst göras tämligen invecklade.
    Även vid denna riksdagssession ha genomförts vissa författningsändringar, som gå tillbaka på förslag av decentraliseringsutredningen. Så ha exempelvis avgörandet i lotteriärenden kunnat decentraliseras i icke ringa mån.
    Sparbankslagen har ändrats i syfte att möjliggöra insättningar å sparklubbsräkningar utan anlitande av motbok, vilket eljest är obligatoriskt. Sparklubbsverksamheten avses skola underlättas härigenom.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1949 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION. 535    Bland lagstiftningsfrågor på socialrättens område kan antecknas lag om dyrtidstillägg för dr 1949 å folkpensioner, vilken innebär att dyrtidstillägg skall utgå år 1949 enligt samma grunder som under år 1948 eller med belopp växlande mellan 30 kr. och 50 kr. Vidare har riksdagen antagit åtskilliga andra författningar, enligt vilka av dyrtiden betingade tillägg skola utgå på skilda sociala förmåner.
    Lagen d. 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar har givits ett något vidgat tillämpningsområde, i det att såsom yrkessjukdom enligt lagen skall under vissa förutsättningar räknas några hittills i lagen icke upptagna sjukdomar, bland dem vissa former av gulsot.
    I syfte att möjliggöra en minskning av de svårigheter som föranledas av arbetskraftbristen har — i likhet med vad som skedde föregående år — antagits en lag, som ger K. M:t rätt att giva dispens från förbudet mot att kvinnlig arbetskraft användes nattetid inom industrien och hantverket.
    I fråga om krislagstiftningen kan anmärkas, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, prisregleringslagen samt hyresregleringslagen och med den sistnämnda sammanhängande lagar förlängts på ett år. Vidare har allmänna förfogandelagen erhållit förlängd giltighet till och med 1952 års utgång. I sistnämnda lag har i samband därmed gjorts vissa ändringar, bland annat såtillvida att K. M:ts befogenhet att utan riksdagens medgivande provisoriskt förordna om tillämpning av lagen inskränkts till tid av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig; under andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden erfordras efter lagändringen för dylikt förordnande, att riksdagen dessförinnan lämnat sitt samtycke till detsamma. Vidare må nämnas, att den t. o. m. d. 30 juni 1949 gällande lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas ej förlängts utan ersatts med lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, som antagits att gälla t. o. m. d. 30 juni 1954.
    Giltighetstiden av valutalagen d. 22 juni 1939 har förlängts t. o. m. d. 30 juni 1950. I samband därmed ha vidtagits vissa ändringar i valutaförordningen. Av mera allmänt intresse är därvid den avvägning som skett mellan de fall då länsstyrelse och då domstolar skall äga utdöma av riksbanken förelagt vite. Clearinglagen av d. 16 febr. 1934 har förlängts på två år t. o. m. d. 30 juni 1951. Likaså har tyskmedelslagstiftningen, d. v. s. lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, lagen d. 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m., lagen d. 14 dec. 1945 om administration av vissa bolag m. m. samt lagen d. 10 juli 1947 om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, förlängts, dock endast på ett år t. o. m. d. 30 juni 1950.
    Processrätt. Bland de vid årets riksdag antagna lagförslagen, vilka utgöra följdlagstiftning till de olika grundlagsändringarna, beröra några domstolsorganisationen. Sålunda har i anledning av att valrätten vid utseende av borgmästare överflyttats till stadsfullmäktige antagits en ny lag om val av borgmästare och rådmän. Denna ansluter sig nära till den

536 GUSTAF PETRÉN.förut gällande av 1945. Riksdagen beslöt emellertid i samband med behandlingen av detta ärende att hos K. M:t begära förslag till ny valmetod vid borgmästar- och rådmansval, då den nu gällande, som ursprungligen tillkommit för val med många röstberättigade, icke ansågs lämplig vid val inom så slutna församlingar, som stadsfullmäktige bilda. Av intresse är också ett uttalande av första lagutskottet att, därest staden icke skulle utnyttja sin rätt att sätta upp tre på förslag utan t. ex. föreslå ett mindre antal, K. M:t under vissa omständigheter återfår sin handlingsfrihet och blir obunden av stadens förslag vid tjänstens tillsättande.
    Till följd av att enligt nu antagen grundlagsändring de militära ledamöterna försvunnit ur högsta domstolen har företagits en mindre ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring.
    Bland de processrättsliga frågor, som väckt särskild uppmärksamhet vid årets riksdag, märkes frågan om återinförande av ståndrättförfarandet. Enligt propositionens lagförslag skulle i särskilt allvarliga lägen under krig vissa militära befattningshavare med lägst regementsofficers grad kunna inrätta ståndrätt för avdömande av brott, som kunde förskylla dödsstraff. Ståndrätt, som skulle bestå av ordförande samt tio medlemmar, skulle endast kunna meddela dödsdom. Riksdagen uttalade sig visserligen i princip för införande av ett ståndrättsförfarande, men frågan kom att falla för vårsessionen av den orsaken att kamrarna icke kunde enas om vilken majoritet som skulle krävas inom ståndrätten för meddelande av dom. Däremot genomfördes vissa ändringar i militära rättegångslagen, varigenom militär befälhavare vid avskild avdelning fått möjlighet att i krigstid inrätta krigsrätt vid denna. Kraven på domstolens sammansättning ha i dessa fall något jämkats. Icke utan betydelse är också att domstol såväl i freds- som i krigstid erhållit möjlighet att under vissa omständigheter själv besluta om förvarsarrest. Vidare ha vidtagits vissa ändringar i militära rättegångslagen samt i lagen om disciplinstraff för krigsmän, varigenom vederbörande civila arbetschefer fått befogenhet att tilldela vapenfria värnpliktiga under deras befäl tillrättavisning för vissa smärre förseelser.
    Bland de processrättsliga frågor av allmännare intresse, till vilka riksdagen haft att taga ställning, kan även nämnas frågan om stadsdomstolarnas förstatligande, vilken togs upp motionsvägen. Riksdagen instämde vid detta ärendes behandling i tidigare principuttalanden av statsmakterna till förmån för ett förstatligande av stadsdomstolarna. Detta krav ansågs emellertid för närvarande knappast äga någon aktualitet ur rättsvårdens synpunkt. Frågan borde i stället främst betraktas från den utgångspunkten, att kostnader för den rent statliga uppgift, som rättsskipningen utgör, icke borde åvila stadskommuner. För övrigt drabbade denna tunga städerna högst ojämnt. Emellertid ansågs någon utredning rörande ett förstatligande icke lämpligen kunna igångsättas, förrän det pågående utredningsarbetet rörande avvecklingen av stadsdomstolarnas magistratsfunktioner lett till resultat. Motionen föranledde därför icke någon riksdagens åtgärd.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1949 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION. 537    Straffrätt. I allmänna strafflagen ha vid årets riksdag företagits vissa ändringar. Den vid 1948 års riksdag omtvistade bestämmelsen i 8 kap. 7 § strafflagen om straff för olovlig underrättelseverksamhet har jämte vissa andra paragrafer i samma kapitel undergått mindre justeringar. I förhållande till gällande rätt har det straffbara området minskats på så sätt, att den relativt obestämda klausulen om straff för olovlig underrättelseverksamhet i paragrafens andra punkt ersatts med en regel, som straffbelägger allenast visst anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållanden. Vidare ha reglerna om medverkan preciserats. Slutligen kan antecknas att även förberedelse och försök till olovlig underrättelseverksamhet straffbelagts. I samband med att i olika avlöningsförfattningar den förändringen vidtagits att intjänad pension icke utan vidare skall bortfalla vid avsättning, ha vissa följdändringar gjorts i 2 och 25 kap. strafflagen.
    På specialstraffrättens område är att märka den nya lagstiftningen om smugglingsbrott. Förordningen av 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. har ersatts av en helt ny lag i ämnet. Samtidigt därmed ha omfattande ändringar vidtagits i lagen om straff för olovlig varuinförsel samt i spritförfattningarna. Den nya lagstiftningen har av första lagutskottet betecknats som en partiell reform och närmast godtagits som ett provisorium i avbidan på en ny fullständigt omarbetad och efter enhetliga grunder uppbyggd lag om straff för olovlig varuutförsel och varuinförsel. Om förslag till sådan lagstiftning har riksdagen i detta sammanhang hemställt hos K. M:t.
    Den nya lagstiftningen innebär vissa förenklingar i förhållande till nu gällande regler. De särskilda forumreglerna för mål om olovlig varuutförsel ha sålunda borttagits. Däremot ha icke reglerna om tullmålsdomstol såsom forum för vissa införselbrott ändrats. Straffskalorna ha något förenklats bl. a. i syfte att undvika att smärre förseelser skola bliva att behandla såsom nämndmål i rådhusrätterna. Förverkandereglerna ha omarbetats i viss anknytning till de nya allmänna reglerna i 2 kap. strafflagen. Riksdagen uttryckte sin tvekan inför ett i mera central strafflagstiftning okänt begrepp: brott begångna av förbiseende. Vid dylika skall nämligen domstol i utförselmål kunna eftergiva förverkandepåföljd. Bestämmelserna om förundersökningen i smuggelmål ha anpassats efter nya rättegångsbalkens allmänna regler om förundersökningen i brottmål. Vidare är att märka att alla regler om bötesfördelning i smuggel- och spritlagstiftningen ersatts av bestämmelser, att böter och förverkad egendom skola tillfalla kronan. Härigenom avses bl. a. den s. k. smuggelfonden hos generaltullstyrelsen skola avskaffas.
    Ändringar ha även företagits i lagen d. 21 dec. 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. Dessa avse främst en decentralisering av vissa ärenden från fångvårdsstyrelsen till styresmännen vid fångvårdsanstalterna. Länsstyrelserna befrias därjämte i allt väsentligt från befattning med straffverkställighetsärenden. Bland ändringarna i övrigt må framhållas, att underrättelse om nöjdförklaring icke längre skall sändas till den domstol, hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot domen, utan till den rätt, som meddelat domen. I fråga om decentraliseringen inne

538 GUSTAF PETRÉN.höll propositionen ett förslag, att styresmännen vid fångvårdsanstalterna skulle kunna bemyndigas att verkställa strafftidsberäkning. I denna del blev propositionen dock icke bifallen. Riksdagen ansåg nämligen, att förslaget icke skulle medföra nämnvärd arbetsbesparing men att det kunde innebära en försvagning av det nuvarande starka skyddet för de dömda mot att bliva berövade friheten längre än som angåves i straffdomen på grund av felaktiga strafftidsberäkningar, vartill det nya systemet förmenades öppna vissa möjligheter.
    Allmänhetens oro inför sedlighetsförbrytelserna har kommit till uttryck i flera motioner. Ett motionskrav gick ut på införande av tvångskastrering, ett på sinnesundersökningar i vidgad utsträckning vid brott mot 18 kap. 13 § strafflagen och ett på en utredning med syfte att överväga möjliga åtgärder till skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare. Vid utskottsbehandlingen konstaterades med ledning av statistiska uppgifter, att antagandena om en på senare tid ökad frekvens av sexualbrotten icke syntes grundade (jfr t. ex. SvJT 1949 s. 281—282). Det syntes första lagutskottet visserligen önskvärt att socialpsykiatriska undersökningar av sexualförbrytare och deras offer komme till stånd, men denna fråga ansågs kunna överlämnas åt de av frågan berörda myndigheternas och utredningsorganens initiativ. Tanken på tvångskastrering avvisades. Sinnesundersökningar kunde ske i tillräcklig utsträckning redan med stöd av gällande lag. Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan om avslag å samtliga motioner. I en reservation föreslogs, att riksdagen skulle anhålla hos K. M:t om anordnandet av socialpsykiatriska undersökningar av sedlighetsförbrytare och deras offer. Kamrarna stannade i skiljaktiga beslut, i det första kammaren biföll utskottets förslag, andra kammaren reservationen. Frågan hade därmed förfallit.
    Privaträtt. Den till omfattningen största lagstiftningsfrågan vid vårsessionen hör till familjerättens område. Härmed åsyftas den nu antagna föräldrabalken, som skall införas i 1734 års lag omedelbart efter giftermålsbalken. Den nya balken är föremål för behandling i en särskild artikel i detta häfte (s. 481—484) och förbigås därför här.
    Även motionsvägen ha åtskilliga familjerättsliga spörsmål blivit väckta. Redogörelse har redan lämnats för riksdagens beslut att begära utredning av frågan om ändrade regler för jämkning av underhållsbidrag till frånskild make på grund av väsentligt ändrade förhållanden (se SvJT 1949 s. 286—287). Ett annat mycket omdiskuterat spörsmål gällde gift kvinnas namn. En av första lagutskottet föreslagen utredning angående möjlighet för kvinna att även efter giftermålet behålla sitt eget namn som släktnamn ville riksdagen icke vara med om. I stället biföll riksdagen en vid utskottsutlåtandet fogad reservation, vari anfördes, att de praktiska olägenheterna av ett upphävande av den nuvarande namngemenskapen inom familjen övervägde fördelarna för ett sannolikt ganska begränsat antal kvinnor av att efter giftermålet få behålla sitt flicknamn utan tillägg av mannens släktnamn. Därmed avslogs den i ämnet väckta motionen.
    Vattenlagens bestämmelser om allmän flottled och lagen d. 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled äga icke tillämpning å Torne och

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1949 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION. 539Muonio gränsälvar. Flottningen i dessa älvar har i stället reglerats genom en deklaration med Ryssland d. 3 juli—20 juni 1917 och en lag d. 10 juni 1912. Årets riksdag har antagit förslag, varigenom denna särlagstiftning ersättes med ny dylik. Sålunda har riksdagen godkänt en mellan Sverige och Finland d. 17 febr. 1949 avslutad överenskommelse om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar jämte en såsom bilaga till överenskommelsen fogad stadga angående flottningen i Torne och Muoniogränsälvars flottled. I samband härmed har riksdagen antagit en lag, enligt vilken K. M:t äger förordna, att överenskommelsens bestämmelser av materiell innebörd ävensom stadgan skola lända till efterrättelse i Sverige. Det nu antagna förslaget innehåller fullständigare föreskrifter än den äldre särlagstiftningen och ansluter sig nära till den allmänna svenska flottningslagstiftningen. Vissa avvikelser från denna ha dock gjorts med hänsyn till föreliggande skiljaktigheter mellan svensk och finsk lagstiftning.
    I skrivelse till K. M:t har riksdagen hemställt, att inom riksdagen väckta motioner, i vilka framställts begäran om utredning bland annat angående lagstiftning för att möjliggöra, att å ofri grund belägna magasin och dylika byggnader kunde användas såsom kreditobjekt, måtte överlämnas till lagberedningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag att revidera jordabalken. I andra lagutskottets utlåtande har framhållits, att om tomträttsinstitutet finge något vidgat tillämpningsområde, möjlighet torde kunna givas att i önskvärd utsträckning använda åsyftade byggnader såsom kreditobjekt samt att därför skäl funnes att utreda i vilken utsträckning tomträtt borde kunna komma till användning även i andra fall än enligt gällande lag.
    Vissa frågor rörande inskrivningsväsendet ha upptagits motionsvägen. Sålunda har i en motion yrkats, att den s. k. laga ståndstiden skulle göras lika för stad och land. Med laga ståndstid, vilket begrepp hänför sig till de före 1876 gällande inskrivningsreglerna, avsåg motionären icke blott dess närmaste motsvarighet i gällande rätt, fristen för sökande av inteckning för ogulden köpeskilling, utan även tiden för lagfartspliktens fullgörande. Motionen lämnades av riksdagen utan åtgärd, bl. a. med hänsyn till att lagberedningen föreslagit avskaffande av institutet ogulden köpeskilling (SOU 1947:38). Frågan om enhetliga tider för lagfartspliktens fullgörande komme att behandlas av lagberedningen. — I en annan motion upptogos de problem, som uppkomma när kronan utövar sin förköpsrätt enligt 1947 års lag i ämnet. Motionärerna önskade, att lagfart icke skulle få beviljas, förrän det blivit klart, att köparen icke skulle gå miste om fastigheten genom förköpsrättens utövande. Härigenom skulle köparen hindras att lägga ned kostnader på fastigheten i strid mot lantbruksnämndens rationaliseringsplan. Även denna motion avslogs huvudsakligen på den grund att det ifrågasatta lagfartshindret skulle bliva till uppenbar nackdel för det långt övervägande antalet köpare som få behålla sin fastighet. För övrigt gåve förköpslagen köparen möjlighet att utan tidsutdräkt erhålla visshet om förköpsrätten komme attutövas.

540 GUSTAF PETRÉN.    I anledning av en motion har riksdagen antagit lag om ändrad lydelse av 30 § lagen d. 14 sept. 1944 om aktiebolag. Ändringen avser att undanröja en språklig felaktighet i nämnda lagrum. I motionen hade även föreslagits viss ändring i förenklingssyfte av 224 § aktiebolagslagen samt om en översyn av lagen dels i formellt avseende för att göra densamma överskådligare och lättbegripligare, dels ur saklig synpunkt i förenklande syfte och för att få till stånd regler, som bättre än de nuvarande lämpade sig för småbolagen. Motionen ledde i dessa delar icke till någon riksdagens åtgärd. I utskottsutlåtandet förutsattes emellertid att nödvändiga smärre ändringar i aktiebolagslagen skulle företagas efterhand. För en mera allmän revision av denna borde erfarenheterna av några års praktisk tillämpning av lagen avvaktas. En formell överarbetning ifrågasattes kunna ske i samband med den förestående föreningsrättsliga lagstiftningen.
    Ett spörsmål, som hittills icke varit reglerat genom lagstiftning, är frågan om vem rätten till en uppfinning tillkommer, när den gjorts av person i annans tjänst. I syfte att råda bot på de olägenheter, som vållats härav, har antagits en lag om rätten till arbetstagares uppfinningar. Den antagna lagen, som äger tillämpning på här i riket patenterbara uppfinningar av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, är utom på några punkter av dispositiv natur. I lagen fastslås, att arbetstagaren-uppfinnaren i princip har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare. Från denna huvudregel stadgas emellertid vissa undantag. Till s. k. forskningsuppfinningar — till vilka hänföras bland andra uppfinningar, som tillkommit väsentligen såsom resultatet av sådan forsknings- eller uppfinnarverksamhet som är arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift — äger sålunda arbetsgivaren under viss förutsättning helt inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare. I fråga om vissa uppfinningar, som tillkommit i annat samband med arbetsanställningen än nyss sagts, äger arbetsgivaren förvärva rätt att i sin egen verksamhet utöva uppfinningen. Lagen föreskriver slutligen för vissa andra fall en företrädesrätt för arbetsgivaren framför annan att träffa avtal med arbetstagaren om förvärv av rätt till uppfinning. I lagen stadgas även viss sekretessförpliktelse. Samtliga ovan återgivna stadganden äro dispositiva. Genom bestämmelse, som icke får åsidosättas genom avtal träffat före uppfinningens tillkomst, föreskrives, att arbetstagaren skall vara berättigad till skälig ersättning för den rätt till arbetstagarens uppfinning som arbetsgivaren övertager. Vissa anvisningar lämnas till ledning för bestämmandet av ersättningens storlek; dessa leda i somliga fall till att ersättning icke skall utgå. Slutligen må nämnas, att enligt lagen en särskild rådgivande nämnd skall inrättas.
    I anledning av väckt motion hemställde första lagutskottet, att riksdagen måtte begära utredning om möjligheterna att nå fram till enhetliga regler för bedömande av frågor om det allmännas ersättningsskyldighet vid rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt och ekonomiska frihet. Emellertid beslöt riksdagen avslå motionen under hänvisning till de oöverstigliga svårigheter, som torde uppstå, då det gällde att fastslå oomtvisteliga kriterier för ersättningsfrågornas lösande. Dessa frågor

BERTIL ALEXANDERSON. 541finge i stället bedömas från fall till fall. En sådan fråga, nämligen spörsmålet om ersättning vid expropriation, vore för övrigt just föremål för innevarande riksdags bedömande.

Gustaf Petrén.1