Processkurs i nya RB i Umeå. På initiativ av presidenten Carl Romberg höll processnämnden d. 26—27 mars 1949 i Umeå en kurs i vissa processrättsspörsmål för domare, åklagare och advokater inom hovrättens för Övre Norrland lagsaga. Föreläsningar höllos av presidenten Joël Laurin om »Erfarenheter av nya rättegångsbalkens tillämpning» samt av advokaten A. Hemming-Sjöberg dels om »Ytterligare synpunkter på den nya rättegångsbalkens tillämpning» och dels om »Förhör inför rätta». Efter varje föreläsning förekom diskussion. Kursen hölls på stadsfullmäktigesalen i Umeå och var besökt av 124 anmälda deltagare, varav 60 domare och domaraspiranter, 47 åklagare samt 17 advokater.
Hovrättsdomarna om tillämpningen av nya RB. Vid föreningen Sveriges hovrättsdomares årsmöte d. 23 april 1949 i Stockholm (jfr nedan s. 557) hölls diskussion om erfarenheterna rörande den nya rättegångsordningens tillämpning i hovrätterna.
Det första inledningsanförandet hölls av presidenten JOËL LAURIN som yttrade ungefär följande.
När det här skall talas om erfarenheter av den nya rättegångsordningen i hovrätterna förmodar jag att det är meningen att vi alla skall få draga fram enstaka spörsmål, som var och en av oss kan ha på hjärtat. Jag skall begränsa mig till att tala om två saker, som rör huvudförhandlingens förlopp. Eftersom huvudförhandlingen i hovrätt i allt väsentligt bör ske på samma sätt som i underrätt, har det jag har att säga tillämpning på båda instanserna.
Den första frågan är hur förhör med tilltalad i brottmål bör tillgå. Under förberedandet av den nya rättegångsbalken var det en livlig diskussion om förhör med vittnen och under vilka former dessa skulle äga rum. Däremot kom frågan om förhör med tilltalad inte i brännpunkten. Lagens mening är väl klar, även om den inte ligger i så öppen dag. Motiven äro nog i det avseendet inte så klargörande, som man skulle kunna önska på en så viktig punkt. Och jag anser att denna sak är av synnerligen stor vikt. Det är en nyckelfråga till det hela, det är en prövosten på hur de nya principerna har gått vederbörande i blodet. När jag talar om de nya principerna menar jag i detta fall i första hand förhandlingsprincipen och den ackusatoriska principen. Man kan väl säga, att dessa beträffande huvudförhandling i brottmål i stora drag innebär att denna inte längre skall vara som tidigare — åtminstone litet längre tillbaka — nämligen en rannsakning, ledd med stark hand av ordföranden, där åklagare och försvarare mer eller mindre spelar statistroller, utan att en huvudförhandling även i brottmål skall vara en verklig förhandling mellan två jämbördiga parter, där åklagaren utför sin talan, den åtalade får yttra sig över åtalet och åklagare och försvarare föra fram inför rätten den bevisning som de vill åberopa. Ser man på vår lag är den väl inte så renodlad som i Danmark, där från början förhör med tilltalad skötes uteslutande av åklagaren. Vår lag säger, att den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren anfört. Det kan för all del fattas så, att ordföranden bara har att s. a. s. trycka på knappen på samma sätt som han ber åklagaren göra sin sakframställning. I praktiken berättar emellertid ingen tilltalad på det avsedda sättet, sedan ordföranden uppmanat honom att göra det. Det måste behövas åtskilliga ytterligare uppmaningar för att få honom in på rätt spår; han måste »hjälpas på traven». Detta är ordförandens uppgift. Men konsten i detta är att ordföranden verkligen stannar vid sådana uppmaningar till den tilltalade och inte blir ivrig och kommer med en massa frågor, som gör det till en rannsakning. Det skall i stället ankomma på åklagaren och försvararen att övertaga förhöret när den tilltalade efterkommit uppmaningen och lämnat en berättelse. Den första berättelsen måste naturligtvis ofta kompletteras, den tilltalade kan behöva utfrågas på många dunkla punkter. Men detta skall ankomma på åklagaren, och det är i första hand också åklagaren som skall påpeka olikheter i den avgivna berättelsen i förhållande till tidigare uppgifter. Det inkvisitoriska förhöret är m. a. o. åklagarens och inte domarens uppgift. Saken ställes på sin spets i sådana fall där den tilltalade inte har något att berätta, han vill t. ex. påstå, att han inte varit på brottsplatsen. Här skall den tilltalades uppgifter komma som ett resultat av åklagarens förhör. Efter detta skall komma förhör av försvararen. Det är viktigt att både åklagarens och försvararens förhör bli verkliga fristående förhör, skilda från den första berättelsen, under vilka domaren försöker hålla sig tyst och inte avbryter i onödan. Men domaren bör därvid inte gå så långt att han glömmer en annan sak, som också är viktig: Om det efter den tilltalades berättelse och efter åklagarens och försvararens förhör enligt ordförandens mening återstår saker att utreda, är det hans skyldighet att till sist komma med de frågor, som erfordras för att saken skall bli uttömmande behandlad. Men detta skall vara en nödfallsåtgärd, som inte behövs om det är en bra åklagare och en bra för
svarare. Enligt den gamla ordningen var de förhör, som skedde av åklagare och försvarare, nödfallsåtgärder, med det nya förfarandet är det tvärtom, domareförhöret är en nödfallsåtgärd, som helst inte skall behövas. Jag vill starkt betona, att det ingalunda i detta avseende nu råder något idealtillstånd, det är nog mycket växlande. Jag tror, att vi alla mer eller mindre synda mot det. Felet ligger nog på båda sidor skranket. För oss domare är det rätt naturligt, att det är svårt att slå om, när vi varit invanda vid det gamla. Vi ha sett äldre skickliga och aktade domare, som skött det på ett helt annat sätt, efter den tidens sed, och som vi försökt efterlikna. Vi se det nog alltför ofta fortfarande så, att vi tycker vi inte är riktigt »duktiga» i ordförandestolen om vi inte pratar själva, och allra duktigast tycker vi att vi är om vi genom något högst personligt ingripande lyckas få någon fast eller fri, båda delarna lika illa ur de synpunkter som jag nu talar om. Vi stjäl på det sättet åklagarens och försvararens uppgifter i den nya rättegångsordningen. Meningen är att åklagaren och försvararen skall ha en självständig ställning i målet. Ser man på de fel som åklagarna ha i detta är det klart, att dessa egentligen är väl skickade som förhörsledare, de äro ju mycket vanare att hålla förhör. Att det ännu brister bottnar i att de också fortfarande är invanda vid det gamla. De bereder sig inte på att efter ordföranden rycka in med sitt förhör. Det blir lätt så, att när ordföranden efter den första berättelsen uppmanar åklagaren att övertaga förhöret, han endast möts av en mer eller mindre vördsam bugning. Det kan bero på bekvämlighet eller slöhet eller underdånighet. Är orsaken något slags vördnad mot rätten — man vill inte ifrågasätta fullständigheten i ordförandens förhör — blir jag alls inte smickrad, utan tvärtom frågar jag mig om jag trampat i klaveret och pratat för mycket så det inte är något kvar för åklagaren. Ser man på försvararen så är det nog ungefär samma sak. Just därför att skulden till detta är delad mellan domare, åklagare och försvarare, är det svårare att komma ifrån det, det blir lätt så att ordföranden tröttnar på att försöka följa de i lagen utstakade linjerna därför att åklagaren och försvararen inte bereder sig på att hålla förhöret, och åklagaren och försvararen tröttnar i sin tur om ordföranden alltid envisas att hålla förhöret. Jag tror att det har stor betydelse, att man kommer in på rätt spår nu i övergången. Jag vill bara i detta sammanhang ytterligare betona, att denna ordning inte har något sammanhang med om man skall vara mer eller mindre human mot den tilltalade i brottmål. Även under den nya rättegångsordningen är det meningen att få fram omständigheter, som tala både för och emot den tilltalade. Skillnaden blir bara att detta helst skall komma fram genom åklagarens respektive försvararen istället för genom ordföranden. En engelsk domare sade en gång till en svensk, som omtalade att i Sverige ledde domaren förhöret med den tilltalade: »Hur kan ni då få någon fast, när han nekar.»
Den andra saken jag skulle tala om är en praktisk fråga, som gäller huvudförhandlingen. Vi vet hur det ofta varit vid de gamla tingen, vilken olidlig väntan på målen det ibland var för parter och vittnen. De som skulle höras på tingen satt och väntade hela dagen och långt in på natten att deras mål skulle komma före och blev till sist utledsna på både målet och domstolen och rättsskipningen. Detta har genomgående förbättrats nu genom att målen utsättes till särskilda tider på dagen. Särskilt för hovrätternas del är det ju så, att där behöva parterna inte vänta, målet är utsatt till ett visst klockslag. Vittnena däremot kan få vänta länge på att bliva hörda. Om målet t. ex. är utsatt till klockan 10 skulle jag i varje fall vilja rekommendera, att man efter upprop med alla de närvarande försöker ge vittnena besked om hur dags det kan antagas, att de skall höras och låter dem gå till dess. Varför inte ibland ge dem besked genast i kallelsen, att de skall komma klockan 3 eller 4? Och även om man har inkallat dem till klockan 10 kan man nog ibland i telefon eller på annat sätt underhandla med dem eller advokaterna att de få komma viss tid senare på dagen. Av ännu större betydelse blir detta när det är mål, som
väntas pågå flera dagar. Man måste visserligen alltid vid huvudförhandlingens början förvissa sig om att hinder för huvudförhandling inte finnes. Men det står också att man, om någon inte är närvarande, kan sätta i gång, om hindret senare kan antagas bli undanröjt. Därför anser man sig på många håll kunna göra som jag nu sagt. Jag tror att sådana här saker ha rätt stor betydelse för rättsskipningens anseende. Om en person kommer till domstol kanske bara en gång i sitt liv, är det viktigt, att han får ett någorlunda gott intryck av domstolen. Det är inte så betydelselöst, om vittnet när han kommer hem, säger att det var illa ordnat, att han fick sitta och vänta i fem timmar till ingen nytta etc. eller om han för sitt återstående liv har ett gott minne av sitt domstolsbesök.
Häradshövdingen MANNE ZUHR redogjorde i sitt inledningsanförande för praxis i hovrätten för Västra Sverige i fråga om förnyat avhörande av vittnen.
Hovrättsrådet TAGE BOYE berörde ett flertal frågor, bl. a. metoderna för huvudförhandling i vidlyftiga mål, såsom patentmål, med stort skriftligt material, frågan i vad mån polisrapport får tjäna som upplysningskälla för hovrätten, då denna äger avgöra fullföljt brottmål på handlingarna samt protokollet från underrätten inte innehåller upplysning om vad den tilltalade i detalj yttrat, föredragning av utlåtanden över sinnesundersökning, protokollering, upptagning av vittnesmål, utvidgning av möjligheterna att döma på handlingarna utan huvudförhandling, tiden för meddelande av dom samt kostnaderna i processen.
Hovrättsassessorn JOHAN BJÖRLING höll ett anförande om tillämpningen av RB 50:23 och 51:23. Detta anförande kommer att inflyta i Advokatsamfundets tidskrift.
I diskussionen märktes bl. a. ett inlägg av lagmannen GUNNAR NILSSON som framförde ett yrkande om att institutet förhör under sanningsförsäkran borde avskaffas. Han yttrade bl. a. ungefär följande.
I praktiken går det till så att en av parterna ber att få avge en berättelse under sanningsförsäkran om vissa förhållanden. Naturligtvis begär då motparten ögonblickligen att få under sanningsförsäkran betyga raka motsatsen. Han måste helt enkelt göra det, om han vill vinna någon tilltro till sina uppgifter. Nu har det utvecklat sig så, att i de flesta mål från båda sidorna framställs begäran att få bli hörd under sanningsförsäkran. I ett barnamål uppger flickan under sanningsförsäkran att samlag ägt rum viss dag. Genast uppger mannen — också under sanningsförsäkran — att han varken då eller vid något annat tillfälle haft samlag med flickan. Den ena parten begår naturligtvis oftast en brottslig handling. Detta spektakel borde man på något sätt försöka förhindra. Domstolen måste annars sitta och stillatigande höra på att den ene ljuger. Hur skall den förfara? Skall polisen kopplas in och utreda vem som är den straffbara? Principen är ju klar, att man inte kan vägra den som begär att få avge berättelse under sanningsförsäkran att göra det. Det har sagts att man väl kan tala reson med parterna. Det är riktigt, och så har jag gått till väga. Varje gång det begärts förhör under sanningsförsäkran från båda sidorna har jag, när RB 50:23 eller 51:23 inte lagt hinder i vägen härför, frågat ombuden, om de vidhålla denna begäran, och då fått nekande svar. Hittills har det lyckats.
Jag tycker inte det är riktigt att en part, för vilken stora ekonomiska värden står på spel, skall få svära sig till dem. Kapitlet om sanningsförsäkran borde vara helt borta. Vad en enkel part tillmäter en sanningsförsäkran för värde fick jag besked om ganska nyligen vid en huvudförhandling. Jag hade att erinra honom om att den försäkran han förut avlagt
fortfarande var bindande. Jag råkade säga fel och säga »ed». Jag har inte avlagt någon ed, sade han. Visst har ni avlagt ed, svarade jag. Nej, svarade han, det var inte någon ed, det var bara en sådan där försäkran.
I den fortsatta diskussionen instämde häradshövdingen GÖSTA SILJESTRÖM i kravet på att institutet förhör under sanningsförsäkran snarast borde avskaffas.