Från dagens diskussion. Inför processreformens ettårsjubileum hade Dagens Nyheter i november och december en uppmärksammad enkät med domare, åklagare och advokater om vad de tyckte om det första årets resultat och vad de ville jämka och bättra i systemet. Av de intervjuade voro tre domare: hovrättspresidenten Joël Laurin i Göta hovrätt, häradshövdingen Gösta Siljeström i Södra Roslags domsaga och borgmästaren Gösta Strandell i Örebro, två åklagare: landsfiskalen Edvin Karlsson, Solna, och stadsfiskalen Sigurd Beckman, Örebro, samt tre advokater: A. Hemming-Sjöberg och Hugo Lindberg, Stockholm, samt Ivar Glimstedt, Göteborg. Diskussionen sammanfattades som sig bör i ett avslutande inlägg av justitierådet N. Gärde. Ingen nämndeman kom till tals i debatten; det skulle annars ha varit intressant att höra både vad en rådhusrättsnämndeman tyckte om sin nya uppgift och vad en »gammal» nämndeman menade om reformens verkningar.
    I allmänhet visade sig de intervjuade i det stora hela nöjda; kritiska röster saknades emellertid inte, och åtskilliga anmärkningar och reformförslag framställdes även av sådana som menade att reformen givit gott resultat. Diskussionen rörde sig naturligt nog mest om några centrala problem: arbetsökningen för underrätter, åklagare och advokater, protokolleringen, ledningen av vittnesförhören, rättegångskostnaderna.
    Att rättegångarna blivit intressantare för alla deltagare och att allmänheten, d. v. s. de enskilda parterna, väl klarat sina uppgifter intygades av bl. a. borgmästaren STRANDELL:
    »Allt är i teorin mycket bra, och har, det måste erkännas, i stort sett gått att genomföra i praktiken på ett förvånansvärt framgångsrikt sätt. Reformen har, kort sagt, lyckats. Det är visserligen för tidigt att säga om själva domarna blivit 'bättre' — d. v. s. mer rättvisande — om man nu ens någonsin kan ge ett sådant generellt omdöme. Så mycket kan man emellertid säga att vi domare anser det lättare att få fram sanningen, att vi fått en helt ny överblick och 'grepp' om målen, att hela rättegången fått en helt ny svikt, en dramatisk rytm, om man så vill. Ett liv som ger större intresse åt arbetet och gör det effektivare.
    För juristerna av facket har hoppet från den gamla, skriftliga rättegångsformen till den nya, muntliga varit långt. Även om det ännu kan glappa lite här och var är emellertid intresset och viljan att sätta sig in i det nya god. Mer förvånansvärt är hur snabbt och lätt det svenska folket — annars inte precis känt för sina framgångar i de oförberedda talarnas klubb — accepterat den muntliga metoden. Anförandena är väl inte alltid så välformulerade (det kräver man inte heller), men de slår oftast huvudet på spiken. Bara att fritt få tala ut om sin syn på saken i stället för att svara på strängt begränsade frågor har skapat en helt annan inställning hos vittnena och även parterna i målen.»

    Nämnden i rådhusrätt fick ett högt av borgmästaren STRANDELL:

 

    »Även den nya nämndinstitutionen har bestått eldprovet på ett helt enkelt glänsande sätt. Man var kanske lite rädd för (åtminstone i juristkretsar) att nämnden skulle lägga mer känslomässiga än juridiska synpunkter på fallen, kanske falla till föga inför den yvigare retorik som muntlighetsprincipen öppnat dörren för. Men nej. Efter några veckor har nämndemännen på de allra flesta håll tillägnat sig en rutinerad, juridiskt objektiv blick på tvistefrågorna, och där det brusat fram något oratoriskt svall har den svenska egenheten att se genom skenet till saken visat sig stå rycken. Den 'rättsväsendets lokala förankring' som man velat ha fram genom tillskapandet av nämnden har i realiteten redan nåtts.»

 

    Advokaten LINDBERG gjorde också några uttalanden om nämndens roll, som intervjuaren sammanfattade under rubriken »Nämnden får ej bli lagamatörer». Lindberg ville

    »peka på vikten av att nämnden behåller sin lekmannakaraktär — det är inte nämndemännens sak att plugga lagparagrafer, det är domarens. Nämndens uppgift är att fastställa sakförhållandena i målet och uttala sig om 'behandlingsformerna': villkorlig dom eller olika sociala åtgärder gentemot den dömde. Där betyder dess goda 'samhällsförankring' mycket, och dess värde har redan visat sig så stort att dess inflytande bör förstärkas.»

 

Uttalandena om ledandet av vittnesförhören visa på väsentliga olikheter i tillämpningen av nya RB:s stadganden. Stadsfiskalen BECKMAN, som i huvudsak var nöjd — fast han sade sig ha som åklagare fått ungefär fördubblad arbetsbelastning — gjorde anmärkningar på den punkten:

    »När det gäller vittnesförhören säger en paragraf — — — att rätten, d. v. s. domaren, skall höra vittnena, om han inte vill medge parterna att göra det. Förmodligen kom formuleringen till för att inte handikapa en svarande som inte hade juridiskt utbildat rättegångsbiträde eller hade ett klent sådant. Men i praktiken leder det till att åtskilliga domare reguljärt fortsätter att leda vittnesförhören enligt äldre metod, vilket knappt motsvarar reformens andemening: avsikten var väl att ge parterna större rörelsefrihet samtidigt som större befogenheter. Det är självfallet att domaren måste ha möjlighet att komma med egna frågor och påpekanden om han anser att parterna gått förbi någon väsentlig detalj, men det bör komma efteråt. Domarens passiva inställning under vittnesförhören är viktig också från den synpunkten att det ger även ett yttre intryck av absolut opartiskhet — vilket är betydelsefullt nog i sammanhang där psykologiska moment spelar in så starkt som vid förhör.
    Det förefaller knappast riktigt att överlämna en så pass viktig sak till avgörande fall från fall eller hoppas på utbildandet av en fast praxis. Hittills är i varje fall tillvägagångssättet högst växlande på olika platser.»

 

    Häradshövdingen SILJESTRÖM ställde sig i den delen på Beckmans sida. Eftersom allmänheten framför allt uppskattar att få säga sin åsikt fritt ur hjärtat, är det viktigt att domarna inte avbryta annat än då det är absolut nödvändigt:

    »För min del tillämpar jag regelbundet metoden att låta parterna sköta vittnesförhören. En frågeserie kan ibland verka som ett utsvä-

vande i oväsentligheter, men när man inte säkert vet vart advokaten eller åklagaren vill komma bör man akta sig att bryta den. Jag vet att det finns många domare som föredrar att höra vittnena själva, mest med tanke på att vittnesmålsluntorna inte skall bli alltför ohanterligt stora, men principiellt är det oriktigt.»

 

    Advokaten GLIMSTEDT förklarade att frågan saknar aktualitet för västra Sveriges vidkommande; där tillämpas reguljärt den principen att domaren spelar åhörarens roll:

    »Och det är ganska självfallet: de som är mest inne i saken, d. v. s. advokater och åklagare, bör ha största möjligheten att få ut det väsentliga ur vittnesmålen. Här kan man lugnt överlämna åt en framväxande praxis att skapa likformighet: på sina håll finns det nog både åklagare och advokater som ännu inte fullt behärskar vittnesförhörets konst i den grad som de nya formerna kräver. Och då bör man inte komma med stela lagbestämmelser i otid. Efter fem eller sex år kan det vara tid på att tänka på den saken. Den processform som växer fram organiskt är bäst.»

 

Hovrättsprocessen under den nya ordningen erhöll en god belysning i presidenten LAURINS uttalande. Han beräknar att det blivit huvudförhandling i hovrätten i ungefär 4/5 av de fullföljda målen:

    »Det är en revolution, men en som jag tror tilltalar de flesta hovrättsdomare i praktiken. Det känns tryggare att få döma efter att ha fått se de människor det gäller i stället för att bara studera mer eller mindre tillförlitliga protokoll. Arbetet blir friskare och mer levande. Inte minst värdefullt tror jag det är att de människor som råkat få en rättssak — kanske av livsavgörande vikt — ges tillfälle att själva tala ut inför rätten och höra hur saken handläggs. Det finns inget system som kan göra alla nöjda, men nog skulle jag själv, om jag hade ett mål, hellre vilja vara med om dess handläggning i hovrätten än bara skicka ett brev på posten och i sinom tid få ett utslag på samma väg.
    Jag tror alltså att denna rättsprocedur ger säkrare och 'rättvisare' utslag. Men bilden har otvivelaktigt också sin mörka sida. Arbetet med ett mål i hovrätten tar bl. a. avsevärt längre tid än förut, något som i varje fall tills vidare uppvägs av en betydlig minskning i antalet överklagade mål. Siffrorna tyder på att överklagandena minskat med ungefär en tredjedel.
    I den mån tendensen beror på ökat förtroende för underrätterna är det förstås bara bra, men man måste tyvärr utgå ifrån att det också beror på kostnadsökningarna. Det är en allvarlig nackdel. Kanske har det varit lite för enkelt och billigt förr, när allt gick per post, men nu är det galet på andra sättet. Det är särskilt i mindre, enskilda tvistemål det är kännbart. Det gäller visserligen inte brottmålen, där staten står för kostnaderna, och inte heller de mål, där fri rättegång beviljats, men hovrätterna skall ju helst inte vara till bara för de fall där staten betalar eller för enskilda med stora resurser. Jag kan inte neka till att utvecklingen i viss mån gått i den riktningen: vadär alltså att göra?»

 

Kostnadsökningen påpekades också av underrättsdomarna. Borgmästaren STRANDELL målade den i ganska starka färger. Den hade, uppgav han, i förening med förberedelseförfarandet, som ofta ledde till uppgörelse i tvistemål, medfört att tvistemålen visade en ten-

dens att dö ut. Tillämpningen av muntlighetsprincipen i hovrätterna hade stegrat kostnaderna där i sådan grad, att enligt hans mening »svenska folkets gamla rätt att fritt föra sin talan till högsta instans blivit högst allvarligt inskränkt.»
    Liknande uttalanden gjordes av häradshövdingen SILJESTRÖM: Civilmålen börja dö bort. Parterna göra upp i godo eller acceptera skiljedom. »Rättvisan flyttar över till advokatkontoren.»
    Det gavs emellertid också anvisningar om botemedlen. Advokaten GLIMSTEDT rekommenderade en något större generositet vid beviljandet av fri rättegång, vilket vore möjligt utan alltför stora avbränningar för staten. Justitierådet GÄRDE menade, att man nog någon gång fördyrat en process i okunnighet om lagens innehåll och möjligheter. Man hade klagat över att stora kostnader uppkommit genom att man måst inställa huvudförhandling därför att ett av de inkallade vittnena uteblivit. Möjlighet hade måhända funnits, yttrade han, att i stället höra de tillstädeskomna vittnena och uppskjuta huvudförhandlingen. De ekonomiska synpunkterna hade inte negligerats av lagstiftarna, yttrade Gärde:

    »De ekonomiska konsekvenserna har hela tiden ställts i riktpunkten vid reformarbetet. Vad underrättsprocesserna angår har man anvisat en rad utvägar för att förbilliga det hela, t. ex. i civilmål genom huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, ökade möjligheter till dom mot part som inte infunnit sig o. s. v., i mindre brottmål genom strafföreläggande, vilket allt förefaller ha accepterats med tillfredsställelse av berörda parter. Att allt blivit dyrare genom penningvärdets fall beror knappast på rättegångsreformen.»

 

    Presidenten LAURIN pekade också på den inverkan penningvärdetsfall haft:

    »En lagändring som jag tror skulle kunna göras utan att riskera några av det nyas fördelar är att tillåta avgörande av mål efter föredragning utan huvudförhandling i något fler fall än nu. I tvistemål går gränsen vid 500 kr:s värde, och det har hänt en del med penningvärdet sedan den gränsen sattes 1938.»

 

    Det finns också andra fall, där den dyrbara huvudförhandlingen skulle kunna slopas utan risk, yttrade Laurin vidare, men alltför långt bör man inte gå:

    »Jag kan t. ex. inte hålla med den åklagare som i ett uttalande ansåg att parterna inte skulle behöva höras i ett mål som 'bara gäller begäran om villkorlig dom'! Just där vill nog hovrätten hellre se personen än papperen. I ett annat uttalande framhålls att vittnesförhören i hovrätten ofta är onödigt talrika, fast det finns förhörsprotokoll från underrätterna. Låt vara att kostnadsfrågan ofta motiverar en restriktiv tillämpning, det finns dock en regel som föreskriver att avgörande vittnesmål måste upprepas i överrätten och att denna inte får vända upp och ner på underrättens domslut enbart efter en läsning av protokollen. Visst vållar den regeln åtskilliga svårigheter, men inte skulle jag vilja ha den helt oskriven!»

 

Ungefär samma synpunkter anlade justitierådet GÄRDE:

    »Hovrätterna skulle nog också kunna bidra till en kostnadsminskning genom en mer restriktiv tillämpning av bestämmelserna om förnyade vittnesförhör. Däremot ställer jag mig ganska tveksam inför möjligheten att avsevärt öka hovrättens befogenhet att avgöra mål

utan huvudförhandling — d. v. s. på handlingarna — där är enligt min åsikt riskerna för rättssäkerheten för stora i förhållande till den eventuella kostnadsminskningen. Som en naturlig följd av penningvärdets fall borde också inkomstgränserna för fri rättegång underkastas en skälig höjning, liksom värdegränsen för tvistemål som hovrätten får avdöma utan huvudförhandling.»

 

    Slutligen pekade både Gärde och Laurin på utvägen att göra hovrätterna rörliga genom att låta dem sammanträda också på orter utanför stationeringsorten och till sådana sammanträden (»hovrättsting») samla mål från kringliggande område. Tanken är inte ny, yttrade Gärde, den var uppe redan på 1880-talet, och det är endast att beklaga att det av vissa praktiska skäl ännu tycks dröja med utfärdandet av erforderliga tillämpningsföreskrifter.¹

 

    Allra sist må citeras ett uttalande av Gärde:

    »De kritiska anmärkningar som kommit fram är i stort sett gamla bekanta. De har inte heller — enligt min åsikt — den principiella innebörd att de berättigar till det farliga äventyr som ett rubbande av reformens principiella grundvalar skulle innebära. Klart är däremot att det behövs vissa justeringar på enstaka punkter.»

 

    Och detta utgör nog en ganska god sammanfattning av vad alla de hörda menade.

 

Fotograferingsförbudet i nya RB kringgås, säger en aktad äldre domare i en insändare till SvJT:

    »Enligt RB 5: 9 är all fotografering i rättssalen förbjuden och detta med all rätt. Ty dylik fotografering innebär ju dels ett onödigt lidande för kanske oskyldiga tilltalade och deras anförvanter och dels ett störande moment i rättegången.
    Nu har en del tidningsmän, som vilja ockra på allmänhetens lystnad efter sensationella bilder av förbrytare, sökt kringgå detta förbud genom att söka fotografera sina offer utanför rättssalen eller på väg in i denna.
    Mot detta kringgående måste våra domstolar reagera genom order till vederbörande rättstjänare och vaktkonstaplar att söka förhindra denna olovliga fotografering, så att tidningsmännen upphöra med dylikt förfarande. Åtminstone våra mera ansedda tidningar borde hålla sig för goda att inlåta sig på ett tydligt kringgående av lagens stadgar.
    Men i stället för den förbjudna fotograferingen har en ny fara för lugnet i rättssalen uppstått genom att tidningar skicka dit tecknare för att avbilda de tilltalade från olika håll och i olika ställningar och detta är nästan värre än ett fotografi, då teckningarna ofta äro rena karikatyrer. Vid en rättegång helt nyligen måste en tilltalad för att icke bliva avritad hålla ena handen för ansiktet, vilket ju icke bidrog till att underlätta förhöret. Och dylika teckningar hava ju ingen betydelse för varken domstolen eller polisen, sedan den tilltalade redan är fotograferad av polisen. Här är det tydligen endast fråga om att få sensationella bilder i tidningen för att stimulera allmänhetens hyenainstinkter.
    Visst är det ett allmänt intresse, att våra rättegångar äro offentliga och att allt där sker öppet och fritt men frågan är, om icke vår tids sensationsjakt efter bilder på förbrytare kommer bra nära forna-

 

    ¹ En P. M. i ämnet har remitterats till hovrätterna m. fl. Jfr s. 77.

tiders inhumana metoder att skandalisera tilltalade med att sätta dem i stocken till allmänt begapande. Dylika metoder äro icke värdiga ett folk, som vill kallas kulturfolk och gå i spetsen för reformer på strafflagens område.
    Därför borde det vara ett allmänt intresse att söka förhindra dessa onödiga och pinsamma teckningar av olyckliga medmänniskor och en lagstiftning på området torde kunna undvikas, om styrelserna för vederbörande tidningsmäns organisationer toge upp frågan till behandling och uppmanade sina medlemmar att upphöra med dylika teckningar, som enbart äro till för att ockra på allmänhetens sensationslystnad och förorsaka onödigt och ökat lidande för de tilltalade och deras anhöriga.
    I förhoppning att så måtte ske äro dessa rader skrivna och nu är det tidningsmännens tur att vidtaga erforderliga åtgärder.»

 

    I anledning av insändarens uttalanden kan det vara skäl att erinra om att det när nya RB antogs vid 1942 års riksdag förekom åtskillig diskussion just på denna punkt. I en reservation till särskilda utskottets utlåtande — vilket gick ut på ett tillstyrkande av propositionen, som i fråga om 5: 9 överensstämde med processlagberedningens förslag och är lika med gällande lagtext — yrkade herr SILJESTRÖM, med instämmande från bl. a. herr SCHLYTER, att man inte borde uppställa ett generellt fotograferingsförbud. Fullt legitima intressen kunde förefinnas för fotografering av pågående rättsförhandlingar, t. ex. i folkbildningens tjänst. Teckning borde jämställas med fotografering. I reservationen yrkades därför den ändringen i 5:9, att fotografering eller teckning ej skulle få äga rum i rättssalen med mindre rätten funne det böra tillåtas.
    Två andra reservanter ville helt ha bort förbudet mot fotografering. De anförde:

    »Förbudet åstadkommer endast att pressens möjligheter att sköta sitt arbete försvåras. Även om ett förbud mot teckning i rättssalen skulle stadgas, bleve detta ineffektivt, då ingen lagstiftning kan hindra en skicklig tecknare att ur minnet göra bilder från domstolsförhandlingar. Införande i tidningar av fotografier eller teckningar från sådana förhandlingar kan icke föranleda någon ansvarspåföljd, med mindre ändring göres i tryckfrihetsförordningen.»

 

    I båda kamrarna blev det livlig debatt. Flera talare uppträdde och talade för reservationerna. En av dem yttrade att om utskottets förslag ginge igenom så skulle resultatet bli att tidningarna skickade tecknare istället för fotografer till rättssalarna. För förbudets begränsning till fotografering anfördes att teckning inte kan utnyttjas på samma sätt som fotografering. De exempel på missbruk som nämndes i debatten gällde också endast fotografering.
    Utskottet segrade emellertid i båda kamrarna, i I kammaren dock med jämförelsevis ringa majoritet.
    Man må ha vilka åsikter som helst om förbudet i 5: 9 mot fotografering i rättssalen; stadgandets förhistoria visar emellertid att man knappast kan tala om att återgivande av rättsförhandlingar genom teckning innebär ett kringgående av detsamma.

B. L.