ERIK SOLEM †.

 

Den 15 juli avled høyesterettsdommer Erik Solem på Lovisenberg sykehus i Oslo i en ålder av nära 72 år. För hans många vänner kom underrättelsen om hans bortgång som ett lika hårt som oväntat slag. Sin domarställning hade han för ett år sedan lämnat, men han hade alltjämt händerna fulla av krävande uppgifter icke minst på lagstiftningens område. Sålunda var han ordförande i den 1947 tillsatta straffelovkommiten, som återupptagit det genom krigsutbrottet avbrutna samarbetet med den svenska straffrättskommittén, nu närmast med tanke på brott mot person. I nämnda egenskap har han även som norsk delegerad deltagit i de nordiska kriminalrättskonferenser, vid vilka Sverige företrätts av representanter för strafflagberedningen och som haft på sitt program ungdomsbrottsligheten, den villkorliga domen samt åtals- och fullföljdseftergift. Sedan lång tid tillbaka har Solem stått i främsta ledet bland Norges jurister. På vitt skilda fält har han verkat. Han ägnade sig först åt advokatbanan, blev overrettssakförer 1901 och advokat 1905. År 1912 övergick han till domarbanan och tjänstgjorde som sorenskriver först nio år i Tana längst uppe i norr, därefter fem år i Ytre Sogn och slutligen från 1927 i Hadeland og Land i Valdres. Vid sidan av sin advokatverksamhet var han tidvis politimester i Sarpsborg och innehade senare förordnande som fylkesman i Sogn og Fjordane 1926 och som professor i rettsvitenskap 1931—32. År 1926 tjänstgjorde han som tillförordnad domare i Høyesterett och utnämndes 1938 till høyesterettsdommer. Med sin mångsidiga praktiska erfarenhet förknippade han ett levande intresse för juridisk teori och allehanda kulturella frågor. Inom rättsvetenskapen var det särskilt de processrättsliga problemen som lockade honom, och då den nya norska civilprocessordningen skulle föras ut i livet, gjorde Solem en förnämlig insats som vägröjare genom att runt om i landet hålla föreläsningar och ge kurser till ledning för domare,

 

36—497004. Svensk Juristtidning 1949.

562 BIRGER EKEBERG.åklagare och advokater. Sina synpunkter och anvisningar i hithörande ämnen har han sedermera sammanfattat i en lärobok med titeln Civilprocesreformen i praksis och i formulärsamlingar, allt till största gagn för det praktiska rättslivet. Även på andra områden av juridiken har han varit verksam som författare. Han har skrivit om gjeldsovertagelse, utgivit Gjelsviks Tingsrett i nya upplagor, på grundval av Fredrik Stangs föreläsningar om gåva och köp m. m. publicerat ett arbete med titeln Av kontraktsrettens specielle del, jämte Ole Harbek utgivit en omfattande kommentar till tinglysingsloven, vid vars utarbetande han medverkat, och slutligen kommenterat landssvikanordningen och landssviksloven. År 1939 utsågs han till huvudredaktör för Tidsskrift for Rettsvitenskap, en uppgift som föruti tur och ordning varit anförtrodd åt tre av Norges namnkunnigaste rättslärda, Francis Hagerup, Fredrik Stang och Ragnar Knoph. Från 1934 till 1948 tillhörde han de nordiska juristmötenas styrelse.
    Hans intressesfär sträckte sig emellertid långt utanför de aktuella juridiska problemen. Under sin verksamhet som sorenskriver i skilda delar av landet har han kommit i intim kontakt med befolkningen och med vaken blick studerat dess levnadsvillkor, tänkesätt, seder och bruk. En värdefull frukt av dessa iakttagelser är hans betydande arbete Lappiske rettsstudier. Han har även verkat för förbättringar beträffande lapparnas rättsställning. Ett annat bevis på mångsidigheten av hans intressen och hans studier erbjuder hans i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1946 publicerade arbete Holberg som jurist. Han var medlem av Videnskapsakademiet.
    Vad som främst gjort Solems namn känt och aktat ej blott i hela Norden utan även utanför dess gränser är den betydelsefulla insats han gjort vid den rättsliga uppgörelsen i anledning av nazisternas laglösa och förrädiska framfart under ockupationen. Liksom övriga medlemmar av Høyesterett gjorde han alltifrån första stund front emot anloppen mot domstolarnas självständighet och frånträdde i december 1940 sitt ämbete i anledning av försöken att med hjälp av en grundlagstridig författning tillskapa en nazistisk majoritet i domstolen. Liksom flera av sina kolleger i detta sammanhang uppkallad till Quislings »justitieminister» Riisnæs, gav han denne klart besked om sin obrottsliga trohet mot de rättstankar och rättsidéer som han tillägnat

ERIK SOLEM †. 563sig och som blivit en del av hans personlighet.1 Detta var inte den enda gången de nazistiska juristerna fingo klart besked av Solem. Våren 1942 anmodades han ett par dagar efter ett med honom hållet polisförhör att till den tyska civildomaren doktor Ohm — en av de mera kända potentaterna på Viktoria Terrasse — avge yttrande över en av denne uppsatt promemoria om rättsförhållandena m. m. i Norge. Solems svar, som numera befordrats till trycket,2 är ett i flera hänseenden intressant, för hans och hela hemmafrontens rättsuppfattning karakteristiskt aktstycke. Ett par av hans uttalanden skola här anföras. Vad straffrättskipningen beträffar yttrade han att man i Norge ej känt behov avstränghet i straffmätningen och fortsatte:

 

    »Grunnen er først og fremst den at befolkningen gjennemgående er meget lovlydig. Og denne lovlydigheten sammen med folkets rettsbevissthet og tilliten til domstolene gir en mer eller mindre bevisst folelse av å leve i en rettsstat med de rettigheter og det ansvar som dermed følger. Kriminaliteten har vært meget lav i Norge, til tross for — eller kanskje på grunn av — den rimelige straffeutmåling. I hvert fall har vi hatt råd til å være menneskelige i vår rettshåndhevelse og mener derved å ha gagnet rettslivet. Vi har tilgodegjort oss den erfaring at streng straffeutmåling avler tross oftere enn den virker avskrekkende, og at en for rigorøs straffeutmåling i lengden sløver rettens sverd.»
    I fortsättningen betonar Solem, att den norska befolkningen i domstolarna sett ett bålverk mot administrativt godtycke och kommit till den fasta övertygelsen att emot övermakten den svagare blott har ett vapen och det är rätten. Beträffande förhållandet till ockupationsmakten uttalar han:

 

    »Vi bøyer oss for krigens lover. Men hva den norske befolkning ikke kan forstå, er at den såkalte totale krig utover det som er diktert av krigsoperasjonenes nødvendighet, skal gi okkupasjonsmakten rett til å rive opp samfunnets indre struktur og ved maktbud og straffer søke å destruere alt det vi har bygd opp i årerekker, og som for oss representerer kulturfaktorer av den største verdi. Vi ser at okkupasjonsmakten stadig påberoper sig folkerettens regler, men det lille grann av rettigheter som folkeretten har levnet den okkuperte, skal ikke gjelde, fordi denne del av folkeretten er antikvert. Dette blir uforståelig for nordmennene.»
    Beträffande norrmännens inställning till den nazistiska rättsideologien heter det till sist:

 

1 Solems eget referat av detta samtal återfinnes hos SCHJELDERUP, Fra Norges kamp for retten, Oslo 1945, s. 231 f. Se ock SvJT 1946 s. 561 f.

2 FREDE CASTBERG, LEIF S. RODE og ERIK SOLEM, Norsk rettskjensle og statoppfatning, Oslo 1949, s. 9—17.

564 BIRGER EKEBERG.    »Rettsopfatning og rettsfølelse er en del av det enkelte menneskes karakter, og er kanskje mer inngrodd og innlevd enn religiøs oppfatning. Slik er det med den enkelte og på samme måten med det hele folk. Selvtenkende personer som nordmennene skifter ikke rettsoppfatning og rettsfølelse på et maktbud.»
    Det här refererade yttrandet har sitt särskilda intresse med hänsyn till den framskjutna ställning Solem intog inom den norska hemmafrontens ledning såsom en av de mest betrodda och för krävande hemliga uppdrag anlitade juristerna. För dessa uppgifter hade han de bästa förutsättningar icke minst genom sin intima förtrogenhet med levnadsvanor och tänkesätt inom skilda kretsar av befolkningen, sin rika praktiska erfarenhet och sitt orubbliga lugn även i kritiska situationer. Såsom ett övertygande bevis i sistnämnda hänseende berättar en av hans vänner följande. Solem hade vid ett tillfälle jämte Paal Berg tagits i fängsligt förvar och underkastats ingående förhör angående sina förehavanden. Då förhöret med Solem pågått i timtal, utverkade han under åberopande av sin ålder en vilopaus. Efter en stund såg sig emellertid förhörsledaren nödsakad att erinra Solem om att det var förbjudet att snarka i förhörslokalen. Fri från fruktan sov han — en av motståndsrörelsens främste — mitt i nazisternas högborg den rättfärdiges sömn.
    Bland de uppgifter Solem hade sig anförtrodda under krigsåren förtjänar särskilt nämnas medlemskapet i en hemlig kommitté som hade att utarbeta förslag till lagstiftning angående den rättsliga uppgörelsen med dem som svikit sina förpliktelser mot fäderneslandet. Resultatet av kommitténs arbete blev landssvikanordningen av den 15 december 1944. Med hänsyn till Solems verksamhet under krigsåren och hans rika och mångsidiga domarerfarenhet var det helt naturligt att han kom att spela en framträdande roll, då uppgörelsens dag var kommen. Han trädde då ut ur Høyesterett och mottog utnämning till lagman i Eidsivating lagstols landssvikavdeling, vilken hade att såsom första instans handlägga flertalet av de mest betydelsefulla målen och taga ståndpunkt till de vanskliga principfrågorna. Aldrig har väl en domare här i Norden ställts inför en svårare och mera uppmärksammad uppgift. Redan kvantitativt var bördan oerhört tung och de problem som skulle lösas voro i otaliga fall lika vanskliga som betydelsefulla — ej sällan gällde det den tilltalades liv. Målet mot Vidkun Quisling tilldrog sig hela den civili

ERIK SOLEM †. 565serade världens uppmärksamhet. Synnerligen krävande voro även målen mot övriga medlemmar av Quislings regering, mot de kommissariska medlemmarna i Høyesterett och mot ett stort antal för tortyr eller økonomisk landssvik åtalade tyskar och norrmän.
    Solems verksamhet under de mycket krävande år som nu följde har från skilda håll högt prisats. Man har berömt hans på en gång naturliga och upphöjda värdighet i domarsätet, hans magistrala behärskning av det jättelika processmaterialet och av handläggningens svåra konst. Det gällde här att på ny och obruten mark nå fram till resultat, som för samtid och eftervärld framstodo såsom en rättfärdig lösning, men det gällde också att vinna tid. Ju förr man kunde sätta punkt efter uppgörelsen med Quisling och hans hantlangare av högre eller lägre valör, dess bättre för Norges land och folk. De otaliga rättegångarna av denna typ fördröjde läkningen av såren från ockupationstiden och verkade förlamande på den ordinära rättskipningen. Solem hade bästa överblick av bakgrunden till de gärningar som förelågo till bedömande, och enligt enstämmiga vittnesbörd var han en mästare då det gällde att koncentrera handläggningen till det väsentliga och förebygga allt orerande om ovidkommande ting. Om hans processledning understundom präglades av större aktivitet än den i modern norsk straffprocess vanliga, innebar detta helt visst ett medvetet, under rådande förhållanden ofrånkomligt avsteg från den normala ordningen.
    Det föll på Solems lott att avkunna ett tiotal dödsdomar. Han fullgjorde denna plikt med tungt hjärta. Då han i september 1946 gästade Stockholm och på inbjudan av Föreningen för svensk kulturhistoria höll ett högt uppskattat föredrag om »Gamle rettssedvaner, særlig hos lappene»,1 berättade han med det underfundiga leende som var för honom karakteristiskt, att han av anonyma skribenter fått vedernamnet Eirik Blodøks. Sedan lidelserna hunnit lägga sig, har detta klander fallit till marken. Solem var ingalunda en hård man, som fann sin lust i stränga domar, därom vittnar bäst hans förut återgivna uttalande om grunderna för straffmätningen. Han hade också ett levande intresse för att varje landssviker som utstått sitt straff skulle vara fritagen från trakasserier och erhålla tillfälle att i lämplig arbetsmiljö visa

 

1 Se RIG 1947, s. 57.

566 ERIK SOLEM †.sig vara en god norrman, och han verkade i tysthet framgångsrikt i detta syfte. Sedan han lämnat domarbanan blev han justitsdepartementets rådgivare i benådningsfrågor. Ett par veckor före sin bortgång besökte han landssvikere, som avtjänade sitt straff på Akershus. Nu vann han deras hjärtan och skildes från dem nästan som en vän. »Nå blir jeg sannelig undertiden kalt Eirik Eiegod», yttrade han till en av sina norska vänner då de sista gången träffades.1
    Erik Solem efterlämnar även i vårt land många vänner, som lärt sig högt skatta honom. Det trevna och gästfria hemmet på Bygdøy stod i onda som i goda tider öppet även för dem, och de gripas av djupt vemod vid tanken att aldrig mer få möta denna kloka och varmhjärtade, på samma gång imponerande och flärdfria man. Med tacksamhet skola de minnas hans tungt vägande och tankeväckande inlägg i de fackliga överläggningarna, hans sällsynta förmåga både att giva och att taga skäl, men också stämningsfulla stunder i goda vänners lag, då samtal i dur eller moll kretsade kring dagens frågor och Erik Solem gav oförgätliga prov på sin levnadsvisdom, sin ungdomliga livsglädje, sin talang som berättare och debattör.

Birger Ekeberg.

 

1 I ett föredrag med titeln Rettsoppgjøret mot landssvikerne, tryckt i Beretning om den 4. nordiske politisjefkonferance i Oslo 2.—4. juni 1947 s. 10—19, har Solem framlagt sin syn på hithörande problem.