NÅGRA SYNPUNKTER PÅ BARNUPPFOSTRINGSMÅLEN.
AV
HÄRADSHÖVDINGEN EINAR HOLM.
Det läge, i vilket rättstillämpningen beträffande mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap efter d. 1 jan. 1948 försatts, måste i vissa avseenden betecknas som bekymmersamt. Sedan föräldrabalken vid årets riksdag blivit antagen, är icke heller någon väsentlig förändring att påräkna inom den närmaste tiden. Justitieministerns i samband med upphävandet av 27 § i lagen d. 14 juni 1917 om barn utom äktenskap uttalade förhoppning, att domstolarna med förhandenvarande bestämmelser skulle komma till rätta med svårigheterna, blir kanske infriad, men endast på lång sikt.1 Erfarenheten från den korta tid, under vilken nya rättegångsbalken gällt, synes otvetydigt ge vid handen att rättstillämpningen har behov av en lagregel, som på något vis ersätter den gamla partseden. Partseden i barnuppfostringsmål innebar väl i själva verket närmast en legal bevispresumtion till moderns fördel angående ett för hennes talan relevant faktum, nämligen förekomsten av samlag under konceptionstiden. Detta faktum skulle enligt huvudregeln varda utrett, det vill säga övertygande bevisas. Då sådan utredning utan svarandens medverkan av lätt insedda skäl endast i undantagsfall kunde förebringas men utrednings ernående var betingat av ett starkt rättsligt intresse, tillgreps partseden för tillgänglig bevisnings fyllande eller kullkastande. Partseden kunde användas redan när anledning förekom därtill att svaranden haft samlag med modern under konceptionstiden. Även om svaranden allt emellanåt erhöll eden, måste institutet dock betraktas som tillkommet till moderns fördel. Den trots allt stora möjligheten att svaranden, därest samlag förekommit under konceptionstiden, skulle brista åt eden innebar nämligen en tydlig fördel i jämförelse med utsikten till talans direkta ogillande. För svaranden kan däremot partsedsinstitutet icke sägas ha inneburit någon fördel.
Rättfärdigheten av de resultat, som vunnits genom användande av partseden, är väl på grund av sakens natur i de enskilda fallen ofta oåt
komlig för bedömande. I stort sett vågar man väl ändå säga att partseden på detta ömtåliga rättsområde fyllt sin mission väl. Det har hittills icke försports annat än att anledningen till partsedens slopande är att den icke står i överensstämmelse med nya rättegångsbalkens grundsatser. Man får väl därför närmast antaga att utgången i barnuppfostringsmålen — utöver vad som kan föranledas av den genomförda ändringen i fråga om ökad möjlighet för faderskapspresumtionens brytande — jämväl i fortsättningen i stort sett förmenats skola bli densamma som tidigare. Man kan då fråga sig, hur detta skall ske, när en viktig bevispresumtion borttagits och icke ersatts med andra hjälpmedel än dem som enligt reglerna för den fria bevisprövningen allmänneligen stå till buds. Kravet på fullständig utredning angående en så eminent privatsak som ett samlag torde nämligen i många fall överstiga även den fria bevisprövningens alla möjligheter. En omsorgsfull utredning i hithörande fall torde ofta ge till resultat, att visserligen en övervägande sannolikhet talar för att samlag vid visst tillfälle förekommit, men att det å andra sidan enligt livets regel ingalunda är uteslutet att samlaget av någon anledning icke kommit till stånd. Ett sådant sakläge kan i vanliga fall icke anses innefatta juridiskt bindande bevisning angående ett omedelbart relevant faktum. Avgörandet måste här i sista hand grundas på den större eller mindre tilltro vardera partens berättelse hos domaren förmår uppväcka, vilket avgörande dock ofta förutsätter en divinatorisk klarsyn som är dödliga domare förmenad. För den som på goda grunder misströstar om sin förmåga i nämnda hänseende men som icke vill eftergiva kravet på full bevisning återstår icke annat än att konstatera målets grundläggande faktum icke utrett, med påföljd att mången moders berättigade talan, som tidigare i liknande fall avgjorts efter edgång till hennes förmån, nu ogillas.
Frågan om kravet på bevisningens styrka kan lätt uppkomma redan på ett förberedande stadium av målet, om nämligen modern framställer yrkande om interimistiskt underhållsbidrag. För bifall härtill kräves ådagalagd sannolikhet att svaranden är bidragsskyldig. Om svaranden bestrider samlag under konceptionstiden, kan väl genom förhör med modern under sanningsförsäkran redan vid förberedelsen åvägabringas sannolikhet för att sådant samlag det oaktat förekommit, men detta behöver dock icke vid stränga krav på bevisningen innebära någon sannolikhet för att svaranden är bidragsskyldig. Motsatsen är härvid snarast sannolik.
Man kanske skulle vilja invända, att det ligger i sakens natur att kravet på full bevisning i hithörande avseende något måste eftergivas. Det måste dock förefalla de flesta domare vanskligt att utan stöd av lag godtaga ett sådant eftergivande. Risk föreligger härvid även för att dylikt avprutande på bevisningen utbreder sig till andra rättsområden, där förfarandet icke alls hör hemma.
Man kunde även hänvisa till det kända förhållandet att fordringen på bevisningens styrka oberoende av särskilda lagregler i praktiken vanligen röner visst inflytande av målets större eller mindre vikt. Med
denna utgångspunkt kunde en domare kanske finnas benägen att i ett faderskapsmål anse det faktum, att samlag vid visst tillfälle förekommit, mot svarandens under sanningsförsäkran uttalade bestridande nödtorftigen styrkt, men i mål mot svaranden angående oriktig sanningsförsäkran på grundval av enahanda utredning icke finna samma faktum tillförlitligen styrkt. Här får man väl dock säga att det ena målet icke är väsentligt viktigare än det andra och att det under alla förhållanden är otillfredsställande att bevisningen rörande samma faktum skall uppskattas olika i två så närliggande mål. Även om svaranden icke dömes, kommer han dock att framstå som en lagligen avslöjad lögnare, vilket icke heller är uppbyggligt.
Att rättstillämpningen så småningom kommer att finna en framkomlig väg mellan dessa blindskär är väl sannolikt. Det kan dock med säkerhet förutses att innan en sådan väg blivit utstakad rättstillämpningen kommer att utmärkas av stor osäkerhet med skiljaktiga meningar av domare i olika instanser. Det senaste året har redan hunnit ge exempel härpå. Justitieministern har förutsatt att en följd av den genomförda ändringen, avseende reglerna för faderskapspresumtionens brytande, skall bli att antalet fall, då rättegång erfordras för faderskapets fastställande, kommer att öka. Den angivna osäkerheten vid rättstillämpningen kommer att icke oväsentligt ytterligare bidraga icke blott till ökningen av målen och deras svårighetsgrad utan även till att öka parternas benägenhet att draga målen inför högre rätt. Det synes därför närmast vara lagstiftarens uppgift att söka bringa bättre reda i dessa förhållanden. Det vill förefalla som om den enklaste åtgärden härvidlag vore att återinföra något av den bevispresumtion som partseden innebar, ehuru i en form som icke kommer i konflikt med nya rättegångsbalkens grundsatser angående bevisningen och förfarandet. En möjlig invändning att det ur rättssäkerhetssynpunkt vore olämpligt med två legala presumtioner i samma mål, en avseende själva det grundläggande faktum och en avseende detta faktums verkan, kan tillbakavisas med att presumtionerna i praktiken icke skulle bli helt fristående utan komma att framstå såsom varandra kompletterande.
En viktig förutsättning för att en domstolsutredning skall bli fullgod är att de materiella och formella bestämmelser, som uppbära förfarandet, för den befolkningsgrupp som avses med utredningen, i allmänhet, alltså med bortseende från en enskild parts rent privata intressen, framstå som grundade på rättvisa och billighet. Att så på det stora hela taget varit fallet i fråga om barnuppfostringsmålen må väl kunna utsägas, dock med en viktig modifikation. De stränga reglerna för faderskapspresumtionen ha icke varit populära bland det ifrågakommande manliga klientelet och torde i sin mån verksamt ha bidragit till mången falsk värjemålsed. Enligt de nya bestämmelserna ha vissa lättnader medgivits för faderskapspresumtionens brytande, vilket är ägnat att öka barnafädernas förtroende för lagregeln. Det måste dock sägas att rättstillämpningen här redan gått den nya lagstiftningen till mötes genom en uppmjukning av den tidigare bestämmelsen att presumtionen endast
kunde brytas där det var uppenbart att barnet icke avlats vid det åsyftade samlaget; och det kan ifrågasättas huruvida icke något längre syftande åtgärder erfordras för att faderskap i allmänhet skall kunna fastställas i enlighet med det faktiska sakläget. Under alla förhållanden har man, så länge en faderskapspresumtion av något slag gäller, i hithörande fall anledning att allvarligt räkna med att en ökad risk föreligger för att svarandens förnekande av samlag är av mycket tvivelaktigt bevisvärde och detta tämligen oberoende av om svaranden lämnar uppgiften under sanningsförsäkran, vittnesansvar eller därförutan. Risken att åtkommas för en falsk försäkran är för svaranden, som enbart genom blodprov icke kan överbevisas om faderskapet, i allmänhet obetydlig och vad som utöver straffhotet kan ligga i den högtidliga försäkringen uppväges ofta av svarandens intresse att komma ifrån ett tvivelaktigt faderskap och dess förpliktelser.
Vad åter modern angår äro väl hennes uppgifter angående det hävdande samlaget i allmänhet förtjänta av tilltro. Att uppgifterna lämnas under sanningsförsäkran innebär ytterligare en garanti härför. I ett avseende ställer sig förhållandena dock något annorlunda, nämligen om modern lämnar uppgifter angående sitt förhållande till andra män. Ett förnekande från moderns sida att hon under konceptionstiden haft samlag med annan man än svaranden utgör, om det är riktigt, det starkast tänkbara stöd för hennes påstående, att svaranden är barnets fader, och det synes knappast kunna förmenas henne att under sanningsförsäkringens helgd och förpliktelse söka övertyga rätten om riktigheten av detta argument. Därest sådan sanningsförsäkran avgives innan vederbörlig blodundersökning skett — vilket kunnat inträffa i processer under promulgationstiden och som kan beräknas bli fallet, om modern i anledning av framställt yrkande om interimistiskt underhåll sålunda höres redan under förberedelsen — har hon även den extra pressen på sig att svarandens faderskap, i händelse hon far med osanning, kan uteslutas genom resultatet av blodundersökningen. Detta måste innebära att hennes uppgifter i samband med ett negativt blodprov ofta komma att te sig särskilt trovärdiga. Om däremot modern verkligen haft samlag jämväl med annan man än svaranden under konceptionstiden, har hon förvisso än större behov av att genom ett slående argument söka vinna förståelse för rättmätigheten av sin talan. Det ligger då nära till hands att hon för att uppnå detta rättmätiga mål falskeligen använder det starkaste argument som står henne till buds och förnekar samlag med annan än svaranden. Ett sådant förnekande är även lätt förklarligt ur rena blygsamhetsskäl. Modern kan givetvis vägra att under sinsanningsförsäkran inbegripa uppgifter angående sin förbindelse med andra män. Redan i och med att fråga härom väckts har modern dock kommit i en svår ställning, eftersom hennes vägran knappast kan tydas annat än som ett medgivande om förefintligheten av dylik förbindelse. Härigenom har moderns hemlighet åtminstone delvis blivit röjd och hennes processuella ställning i motsvarande mån blivit försvagad. Har modern vid en sanningsförsäkran under sådana förutsättningar icke nå
gon extra press på sig — och kanske även trots förefintligheten av sådan press, vilket praktiken redan i åtminstone ett fall hunnit utvisa — måste hennes uppgifter tydligen upptagas med den största reservation. I händelse av åtal mot modern för oriktig sanningsförsäkran i här avsett fall uppkommer, förutom värdesättningen av blodprov som huvudsakligt bevis i brottmål, den intrikata frågan om modern med hänsyn till motivläget vid sanningsförsäkringens avgivande över huvud taget kan ådömas ansvar. Även om modern undgår åtal för oriktig sanningsförsäkran, blir hennes ställning i en eventuell ny process om faderskapet föga avundsvärd. Detta ger anledning till påpekandet att det vore lyckligt, om garantier skapades för att talan om faderskap till samma barn regelmässigt endast finge föras i en rättegång. Detta skulle givetvis förutsätta en allsidighet hos utredningen, som nu ofta saknas.
Många praktiska problem uppkomma sålunda vid sanningsförsäkrans användande i faderskapsmål. Närmare diskussion härutinnan för vinnande av enhetlighet i rättstillämpningen synes erforderlig. I alla händelser torde redan av det sagda klart framgå att förhör under sanningsförsäkran, vilket har till ändamål att skapa övertygelse hos domaren, icke helt kan ersätta den gamla partseden, som i sig utgjorde ett kompletterande bevismedel. Vad som sagts om förhör under sanningsförsäkran gäller också i stort sett om fritt förhör under vittnesansvar. Med den utformning ärvdabalksakkunniga givit sitt förslag om förhör under vittnesansvar i förening med motiven härtill vill det synas som om man avsett att ett sådant förhör — utöver det större värde som kunde tillmätas en under edsansvar lämnad utsaga — i sin mån även skulle vara direkt bevisskapande. I detta avseende skulle sålunda förhöret, i motsats till ett förhör under sanningsförsäkran, kunna ersätta den gamla normerade partseden. Det måste dock framhållas, att den verkligt bevisskapande effekten här skulle ligga i själva beslutet om förhöret, vilket i motsats till det gamla edgångsbeslutet icke skulle få särskilt överklagas. Även om den sålunda föreslagna ordningen i vissa fall i jämförelse med den gällande skulle gjort det lättare att komma till rätta med barnuppfostringsmålen, torde den dock såsom alltför mycket stridande mot den fria bevisprövningens på andra rättsområden gällande principer även i fortsättningen böra avvisas, därest någon lämpligare utväg kan anvisas.
Härefter skola redan antydda och vissa närliggande problem något närmare diskuteras i samband med de praktiska fall, där de närmast uppträda.
Det faktiska men ofta omtvistade sakförhållandet i barnuppfostringsmål hänför sig till någon av följande tre möjligheter.
I. Modern har under konceptionstiden endast haft samlag med den uppgivne barnafadern. Denne måste sålunda med nödvändighet (om det bortses från artificiell insemination) vara barnets fader.
II. Modern har under konceptionstiden haft samlag med den uppgivne barnafadern men därjämte med en eller flera andra män. Den
uppgivne barnafadern kan sålunda men behöver icke nödvändigtvis vara barnets fader.
III. Modern har under konceptionstiden icke haft samlag med den uppgivne barnafadern men däremot med en eller flera andra män. Den uppgivna barnafadern kan följaktligen icke vara barnets fader.
Hur barnuppfostringsmålen i praktiken grupperat sig kring dessa tre möjligheter torde vara mycket vanskligt att avgöra, eftersom den fulla sanningen angående de angivna faktiska förhållandena merendels endast är uppenbar för parterna gemensamt och utgången av målen ofta grundats på en partsed, vilken som väsentligt moment innefattat något av dessa faktiska förhållanden. Praktisk erfarenhet av ett icke obetydligt antal barnuppfostringsmål ger dock anledning till följande försiktiga slutsatser. Gruppen III finnes företrädd i väsentligt mindre omfattning än någondera av de båda övriga. I fråga om det ojämförligt största antalet utomäktenskapliga födelser torde sakförhållandet enligt grupp I föreligga och vanligen avklaras genom frivillig överenskommelse men dock tämligen ofta ge anledning till rättegång. Sakförhållandet enligt grupp II torde, ehuru mera sällan föreliggande än det enligt grupp I, ge anledning till ett förhållandevis stort antal barnuppfostringsmål. Att härvid jämväl grupp I är talrikt företrädd torde i sin mån kunna tillskrivas den omständigheten att barnafadern felaktigt antager sakförhållandet enligt grupp II föreligga.
Allt efter den ställning parterna i processen å ömse sidor intaga till förut angivna faktiska omständigheter uppkommer ett flertal kombinationer, vilka ur processuell synpunkt äro värda särskilda överväganden. Av de möjliga kombinationerna synas särskilt följande vara av praktisk betydelse.
I a) Modern påstår men fadern förnekar samlag under konceptionstiden med tyst eller uttryckligt påstående att modern haft samlag med annan eller andra män.
Faderns inställning kan här tillskrivas antingen en önskan att genom ett blankt förnekande komma ifrån en besvärande underhållsskyldighet eller en mer eller mindre oberättigad misstanke att annan man är barnets fader i förening med vetskapen om att ett förnekande av samlag sätter svaranden i en fördelaktigare processuell position än ett medgivande härom i förening med exceptio plurium concumbentium (I b).
Mål enligt detta schema — där taget blodprov enligt förutsättningarna ständigt blivit negativt eller möjligen rent statistiskt angivit en viss sannolikhet för det uppgivna faderskapet — torde väl tidigare oftast resulterat i att efter fyllnadsed från moderns sida hennes talan bifallits. På den fordrade anledningen att samlag förekommit ha icke ställts alltför stora anspråk och moderns trovärdighet måste i det övervägande antalet fall efter en sorgfällig utredning ha framstått som större än den lögnaktige faderns.
Med de genomförda reglerna, vari edgången slopats, kan det befaras att moderns talan väsentligt oftare än förr skall ogillas, emedan samlagets förekomst icke blivit utredd. Ett sådant resultat måste för
de fall varom här är fråga betecknas som högst otillfredsställande. Införandet av en legal bevispresumtion till moderns fördel skulle tydligtvis icke kunna innebära någon rättsförlust för barnafadern och skulle troligtvis ge samma praktiska resultat som det gamla edgångsförfarandet.
I b) Svaranden medger av modern påstått samlag under konceptionstiden men bestrider faderskapet under påstående att annan man är barnets fader.
Mål av detta slag, som även tidigare kunnat avgöras utan edgång, föranleda icke särskilda svårigheter. Efter ett negativt blodprov blir moderns talan bifallen. Svarandens inställning torde här ofta dikteras av en önskan att få faderskapet ytterligare bekräftat genom att sådant blodprov.
II a) Modern utpekar svaranden som fader under medgivande att hon under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan eller andra män. Svaranden förnekar samlag under konceptionstiden.
Svarandens inställning torde här oftast kunna förklaras av hans önskan att komma ifrån ett faderskap, beträffande vilket han knappast kan vänta att full visshet skall kunna ernås. Utöver den osäkra möjlighet han kan ha att genom ett blodprov bli fri från faderskapet tar han chansen att tillfyllestgörande utredning om det hävdande samlaget ej skall kunna åvägabringas. Mål av detta slag, där taget blodprov blivit negativt, torde tidigare regelmässigt avgjorts genom edgång. Det kan också antagas att modern, som enligt förutsättningarna i allo lämnat riktiga sakupplysningar, oftast såsom den trovärdigaste tillerkänts eden och därmed vunnit sin talan. I de fall där svaranden trots allt erhållit eden och gått den, kan man med kännedom om en icke ovanlig inställning misstänka att han, edstemats formulering och alla föreställningar till trots, ofta endast förmenat sig svära på, att han enligt egen mer eller mindre grundade uppfattning icke vore barnets fader.
Enligt de nya reglerna kan det på enahanda sätt som utvecklats under fallet I a) befaras att moderns talan oftare än förr skall ogillas. Ett sådant ogillande ter sig dock här måhända icke alltid lika orättmätigt med hänsyn till att annan man kan finnas att tillgå för faderskapet. Med hänsyn till den lagliga förutsättningen, enligt vilken svaranden här skall betraktas som fader, därest det icke är osannolikt, att barnet avlats vid samlag mellan honom och modern, kan betraktelsesättet dock knappast godkännas. Man kunde däremot diskutera huruvida icke svarandens inställning i här avsedda fall ofta till fromma för sanningens utletande skulle komma att ändras, därest presumtionen för faderskapet skulle bringas att brista redan när det vore mera sannolikt att annan man än svaranden vore barnets far. Med hänsyn till de medicinska auktoriteternas i ämnet uttalade uppfattning torde en dylik uppmjukning av presumtionsregeln åtminstone för närvarande icke innebära någon större saklig skillnad i förhållande till de antagna bestämmelserna. Rent psykologiskt sett skulle en dylik uppmjukning dock måhända vara av betydelse, enär moderns valrätt mellan flera möjliga fäder skulle te
sig mindre framträdande och betydelsefull. Man torde icke göra sig skyldig till någon överdrift om man säger att denna skönsmässiga valrätt inneburit det största hindret, när det gällt att få reglerna för faderskapsprocessen förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Denna valrätt torde, om den icke skall betraktas endast som ett nödvändigt lottningsförfarande, ursprungligen grundats på uppfattningen att modern har någon för utomstående oåtkomlig och okontrollerbar möjlighet att avgöra huruvida ett visst samlag varit hävdande eller icke. Man möter också någon gång det trosvissa påståendet från moderns sida hurusom hon vid själva samlaget erfarit hur barnet blivit till. Påståendet, såvitt det avser befruktningsögonblicket, kan här vederläggas genom hänvisning till elementär medicinsk sakkunskap. Kvar står dock att ett sålunda beskrivet samlag kan ha inneburit särskilt gynnsamma möjligheter för en efterföljande befruktning. I alla händelser torde dylika och övriga omständigheter, som kunna stöda moderns förmenande att barnet hävdats vid visst angivet samlag, bäst komma till sin rätt, därest de utförligt och sanningsenligt uppgivas av modern och därefter sakkunnigt bedömas i samband med övrig tillgänglig utredning. Det är svårt att finna något verkligt bärande skäl till att en man som måhända sannolikt är barnets fader skall undkomma faderskapet endast på den grund att modern av någon anledning utpekat en annan man, beträffande vilken det endast icke är osannolikt att han är fader. Det vill också synas som om en allsidig utredning, som samtidigt omfattade samtliga de män, som kunde ifrågakomma till faderskapet, vore att föredraga framför den skevhet, som nu ofta utmärker den genom moderns val i viss mån bundna faderskapsprocessen.
II b) Modern utpekar svaranden som fader under förnekande att hon under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan eller andra män. Svaranden förnekar samlag under konceptionstiden.
Rörande detta fall gäller i stort sett vad som sagts under fallet II a) Förhållandena gestalta sig dock här väsentligt mer komplicerade med hänsyn till moderns falska förnekande av fakta, som kunna vara relevanta. När sakförhållandet enligt grupp II föreligger torde emellertid i praktiken denna moderns inställning vara den vanligaste. Inställningen kan lätt förklaras ur blygsamhetsskäl. Även en notoriskt lättfärdig kvinna finner det vanligen för anständigheten stötande att så hava ställt för sig att berättigat tvivel kan uppstå angående faderskapet till hennes barn. Härtill kommer att en i förevarande hänseende en gång på ett tidigt stadium lämnad felaktig uppgift gärna envist vidhålles även sedan uppgiften genom förebragt utredning kommit att framstå som oriktig eller osannolik. På grund av moderns här angivna inställning kan det antagas att under tidigare gällande ordning, då edgång måst tillgripas, denna ofta frånhänts modern med hänsyn till ådagalagd bristande trovärdighet och att hon som en följd härav stundom orättmätigt förlorat sin talan. Förhållandena i detta hänseende torde för moderns vidkommande efter partsedens avskaffande gestalta sig än oförmånligare. Till den vanliga svårigheten att få samlagets förekomst utredd sällar sig det
ofördelaktiga intryck som moderns lögnaktiga uppgifter lätt kan framkalla, därest de under rättegången helt eller delvis avslöjas. Resultatet i här avsedda fall kan förutsättas bli att modern mycket ofta kommer att förlora sin talan. Detta kan icke anses tillfredsställande. Genom införandet av en legal bevispresumtion som här icke innebure rättsförlust för svaranden, skulle moderns ställning till båtnad för ett riktigt resultat komma att bli gynnsammare än vid tillämpning av det gamla edgångsförfarandet.
II c) och d) Modern utpekar svaranden som fader c) med eller d) utan medgivande att hon under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan eller andra män. Svaranden medger samlag under konceptionstiden men bestrider faderskapet under påstående att annan man är barnets fader.
Vid mål av detta slag blir frågan om exceptio plurium concumbentium särskilt aktuell.
Enligt den tidigare gällande ordningen var invändningen från svarandens sida om att modern stått i förhållande till annan i princip otilllåten eller betydelselös. Domstolarna ha emellertid icke kunnat blunda för den stora betydelse som svarande i barnuppfostringsmål ofta tillmätt en sådan invändning och resultatet har också blivit att domstolarna efter hand genom en bakväg i stor utsträckning insläppt utredning angående moderns förhållande till andra män. Man har nämligen stött sig på att dylik utredning ofta kunde vara betydelsefull för bedömandet av moderns trovärdighet, särskilt när modern lämnat ovederhäftiga uppgifter angående sitt förhållande till andra män. Det verkliga skälet torde emellertid ha varit en önskan från domstolarnas sida att söka åvägabringa en utredning, som i görligaste mån kunde tillfredsställa svarandens anspråk på ernående av materiell rättvisa.
En viktig följd av att den nya lagen tillerkänner sannolikhetsbedömningar större betydelse än tidigare har blivit att exceptio plurium concumbentium i viss utsträckning blivit lagligen tillåten och betydelsefull. Detta är att hälsa med tillfredsställelse. Det är endast att beklaga att steget i den angivna riktningen icke tagits längre. Enligt motiven är utredning av här åsyftat slag uttryckligen förbehållen för undantagsfall.1
Där svaranden enligt fallen II a) och b) under förberedelsen åberopar utredning angående moderns förhållande till andra män, torde man svårligen kunna förmena honom att vid huvudförhandlingen förebringa sådan utredning samtidigt som bevisningen angående samlagets förekomst upptages. Om i mål av typen II c) och d) det bleve vanligt att avvisa utredning av förevarande slag, kan man vara ganska säker på att svarandenas beredvillighet att medge samlag under konceptionstiden utöver vad som föranledes av nu föreliggande bevissvårigheter angående förekomsten av samlag — ytterligare skulle minska, kanske ända därhän att medgivanden om samlag endast kunde påräknas i sällsynta
undantagsfall. Detta kan icke vara någon önskvärd utveckling. Endast där sakförhållandet enligt grupp I föreligger finnes verklig anledning att avvisa utredning, genom vilken personliga förhållanden i onödan skulle blottas. Man torde dock knappast ha anledning att befara att åsyftad utredning i dylika fall i någon avsevärdare utsträckning skall påkallas.
III a) och b) Modern utpekar sanningslöst svaranden som fader a) med eller b) utan medgivande att hon under konceptionstiden haft samlag med annan eller andra män. Svaranden bestrider.
Dessa fall ha tidigare angivits såsom jämförelsevis sällsynta. Deras obestridliga förekomst nödvändiggör dock att i varje fall av bestridande i fråga om det hävdande samlaget från svarandens sida räkna med att detta sakförhållande kan föreligga. Reglerna för faderskapsprocessen måste tydligtvis också utformas med särskilt aktgivande på sådant sakläge. Med detta för ögonen kan införandet av en legal bevispresumtion till moderns fördel te sig utomordentligt vanskligt och ägnat att leda till rättsförlust för svaranden. Då presumtionen befunnits önskvärd för det övervägande antalet förekommande fall, bör dock undersökas, huruvida den icke kan givas sådant innehåll att den utan fara kan användas i alla fall där svaranden bestrider samlag. En med orätt utpekad barnafader har i stort sett en möjlighet på tre att genom blodundersökning bli fritagen från faderskapet. Enbart vetskapen härom måste anses utgöra ett starkt återhållande moment vid fråga om falsk beskyllning. Därest sådan beskyllning dock framkommer måste modern härför vanligen ha mycket starka motiv. I varje fall har hon ju under konceptionstiden haft samlag med annan man än svaranden. Allt detta bör vid en omsorgsfull utredning kunna framkomma och om icke alltid styrkas så dock påvisas eller göras sannolikt. Om full bevisning föreligger för samlag med annan man vill det synas naturligt att icke anlita någon starkare presumtion för att samlag förekommit jämväl med svaranden. Detsamma bör även gälla när en dylik förbindelse endast gjorts sannolik. Att helt undvara presumtionen i dessa fall låter sig dock såsom tidigare antytts av hänsyn till modern och barnet knappast göra. Det område som bevispresumtionen här skall täcka måste dock i rättssäkerhetens intresse göras så snävt att presumtionen endast kompletterar en i det närmaste fullständig bevisning. I de fall åter där anledning saknas till antagande att modern haft förbindelse med annan man än svaranden synes utan större risk en starkare presumtion kunna användas. Även denna bör dock vara av något mera påtagligt slag än som kunde inrymmas under den gamla formuleringen »förekommer anledning».
Efter nämnda överväganden synes man kunna föreslå ungefär följande formulering av presumtionsregeln:
»Därest modern under sanningsförsäkran påstår att samlag förekommit mellan henne och svaranden under konceptionstiden samt omständigheterna i målet lämna ett väsentligt stöd för riktigheten av detta påstående, må vad sålunda förekommit, även mot svarandens bestridande, i allmänhet anses innefatta tillfyllestgörande bevisning angåen
de samlagets förekomst. Därest särskild anledning finnes till antagande att modern under konceptionstiden haft samlag med annan man än svaranden, må bevisning om samlag med svaranden dock icke anses fullgjord med mindre en övervägande sannolikhet talar för riktigheten av moderns påstående härom.»
Med en sådan presumtionsregel torde man våga säga att svaranden i fall tillhörande grupp III kommer i en bättre ställning än han skulle gjort under partsedens tid, ehuru givetvis möjligen i en något sämre ställning än enligt nu gällande ordning. Denna olägenhet måste dock betraktas som obetydlig i jämförelse med den nytta regeln kan få i andra fall. I det särskilt ömmande och ofta förekommande fallet I a), där den starkare presumtionen bör kunna användas, skulle regeln komma att innebära en väsentlig hjälp för åstadkommande av ett materiellt riktigt resultat. I fallen II a) och b) skulle den svagare presumtionen komma till användning och innebära en god hjälp vid avklarandet av dessa ganska vanliga och ofta mycket svårbedömda fall. Där presumtionsregeln vunne tillämpning skulle svarandens hörande under sanningsförsäkran troligen ofta kunna undvikas, vilket vore en påtaglig fördel. Två sanningsförsäkringar skulle icke behöva stå mot varandra och fråga om åtal för oriktig sanningsförsäkran skulle heller icke bli aktuell i samma utsträckning som nu.
Liknande presumtioner äro icke okända på andra rättsområden, där det kunnat förutses att förebringande av full bevisning rörande ett relevant faktum måste innebära särskilda svårigheter; och detta gäller även i vissa fall brottmål. Såsom exempel kan nämnas 38 § sista stycket i lagen d. 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 § 1 mom. lagen d. 3 juni 1938 om rätt till jakt, vilket sistnämnda lagrum till och med innefattar en præsumptio juris et de jure.
Vill man emellertid undvika att betunga lagtexten med en vidlyftig och kanske svårtolkad presumtionsregel, torde man kunna uppnå motsvarande resultat enbart genom att något modifiera den bestämmelse, enligt vilken kravet på full bevisning uppställes, och överlämna åt rättstillämpningen att närmare avgöra modifikationens innebörd. Detta kunde måhända ske genom att i lagtexten inskjuta ordet nöjaktigt eller något liknande. Sålunda: »Varder nöjaktigt utrett» i stället för »Varder utrett». Oberoende av ändrad lagstiftning torde man kunna förutse, att rättstillämpningen så småningom kommer att framtvinga en modifikation av något slag i kravet på bevisningens styrka.
Slutligen må framhållas att med hänsyn till här angivna svårigheter, som rättstillämpningen har att övervinna på detta område och var åtydliga exempel redan hunnit framträda, det vore önskvärt att hithörande bestämmelser gjordes till föremål för ytterligare överväganden i samband med den utredning som ställts i utsikt vid kommande revision av arvsreglerna för barn utom äktenskap.