SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

19.

 

Fråga huruvida person, som på grund av förordnande jämlikt 7 § KK d. 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område, m. m. biträtt nyttjanderättshavare vid lantmäteriförrättning enligt ensittarlagen och härför uppburit ersättning av allmänna medel, äger av nyttjanderättshavaren åtnjuta ytterligare gottgörelse.

 

Jfr K. prop. till 1918 års riksdag nr 359 s. 4.

 

    På ansökan av fabriksarbetaren S. E. Janson och Gunhild Lööf förordnade KB i Stockholms län d. 16 sept. 1944 advokaten Erik Ljung i Stockholm att biträda Janson och Gunhild Lööf vid förrättning ang. inlösen av f. båtsmanstorpet under 1 mtl Kåtorp nr 1 m. fl. fastigheter i Häverö socken samt föreskrev, att kostnaderna härför och de med inlösningsförrättningen i övrigt förenade kostnaderna av beskaffenhet, som omförmäles i 5 § ovannämnda KK, skulle, på sätt i kungörelsen stadgades, bestridas av allmänna medel.
    Sedan den i förordnandet avsedda förrättningen ägt rum, anhöll Ljung enligt en d. 15 april 1947 dagtecknad räkning hos KB om ersättning för kostnader vid och arvode för biträde vid förrättningen med 440 kr. 3 öre. Räkningen avsåg dels utgifter å tillhopa 90 kr. 3 öre, därav tre poster å 25 kr., 17 kr. och 12 kr., eller sammanlagt 54 kr., dels traktamente för en förrättningsdag d. 16 juli 1945 med 75 kr. och för en förrättningsdag d. 18 mars 1946 med 75 kr., dels ock arvode för biträde, innefattande »undersökningar av handlingar hos länets lantmäterikontor, uppsättande av ansökan om förrättningen och om kostnadernas bestridande av allmänna medel, inställelse vid förrättningen d. 16 juli 1945, inställelse vid förrättningen d. 18 mars 1946, överläggningar med sökandena, anskaffande av utredning ang. av ensittaren utförd förbättring å jorden, korrespondens med domsagan i Östhammar och med distriktslantmätaren i Östhammars distrikt, besök och förfrågningar å lantmäterikontoret och länsstyrelsen, nedsättning av löseskilling och uttagande av handlingarna efter förrättningens avslutande», med 200 kr.
    KB utbetalade d. 9 aug. 1947 till Ljung 386 kr. 3 öre, avseende betalning för samtliga poster i räkningen utom omförmälda tre poster å tillhopa 54 kr.
    I två till lagsökningsdomaren i Södertälje d. 20 aug. 1947 ingivna ansökningar hemställde Ljung om handräckning för utfående hos vardera av Janson och Gunhild Lööf av 616 kr. 75 öre jämte ränta därå efter

5 % från delgivningsdagen tills full betalning skedde. Till stöd för kravet åberopade Ljung en d. 30 juni 1947 å Janson och Gunhild Lööf utställd räkning, upptagande kostnader vid och arvode för biträde vid berörda förrättning med tillhopa 1,002 kr. 78 öre, dels ock skriftligt besked från Ljung till Janson och Gunhild Lööf att Ljung gottskrivit dem 386 kr. 3 öre, som KB utbetalat till Ljung på grund av räkningen d. 15 april 1947, varför Ljungs återstående fordran å dem utgjorde 616 kr. 75 öre.
    Räkningen av d. 30 juni 1947 upptager dels i räkningen av d. 15 april 1947 omförmälda utgifter å tillhopa 90 kr. 3 öre samt utlägg för lagfartsbevis med 10 kr. 85 öre och för porton med 1 kr. 90 öre, dels ersättning för väntetid under en förrättningsdag d. 16 juli 1945 med 150 kr. samt ersättning för rese- och väntetid under en res- och förrättningsdag d. 18 mars 1946 med 150 kr., dels ock arvode för biträde, innefattande »bland annat» i räkningen av d. 15 april 1947 uppräknade åtgärder samt ombesörjande av lagfart, med 600 kr.
    Efter det ansökningarna delgivits Janson och Gunhild Lööf samt dessa anfört jäv mot kravet med förmälan, att de »erhållit fri rättegång samt alla med förrättningen i övrigt förenade kostnader som omförmäles i 5 § KK d. 20 juli 1925» och därför ansåge sig icke betalningsskyldiga, hänskötos målen till RR:n i Södertälje.
    Vid RR:n förklarade Ljung, att Janson och Gunhild Lööf dåmera betalat de tre posterna å sammanlagt 54 kr., varför kravet, som avsåge åläggande för Janson och Gunhild Lööf att solidariskt gottgöra Ljung, nedsattes med 54 kr.
    Ljung anförde vidare: Anledningen till skiljaktigheterna i räkningarna beträffande traktamenten och arvode vore, att Ljung vid samtal med en tjänsteman hos KB erhållit upplysning om att KB i ärende av förevarande slag vanligen icke utbetalade högre belopp än 75 kr. i traktamente för hel dag och 200 kr. i arvode för lämnat biträde.
    Janson och Gunhild Lööf medgåvo att betala Ljung posterna å 10 kr. 85 öre och 1 kr. 90 öre samt av posten, avseende arvode för biträde vid förrättningen, 25 kr. för ombesörjande av lagfart — vilket belopp Ljung förklarade utgöra skälig ersättning i sådant hänseende — men bestredo kravet i övrigt, avseende 75 kr. för vardera av två förrättningsdagar och 375 kr. för biträde vid förrättningen. De anförde, att ifrågavarande KK, vilken avsåge medellös person, skulle vara till föga gagn, om det av KB förordnade biträdet vore berättigat att av sakägarna utkräva högre ersättning än KB redan gottgjort biträdet, varjämte de i avseende å arvodet för biträde vid förrättningen framhöllo, att Ljung icke gjort dem underkunniga om de möjligheter att anlita särskilt biträde för de förberedande åtgärderna, som jämlikt innehållet i 2 och 3 §§ kungörelsen stått dem till buds.
    Ljung bestred, att han icke gjort Janson och Gunhild Lööf underkunniga om de möjligheter, som de haft i nyssnämnda hänseende.
    RR:n (hrr Engqvist, Schmidt, Andersson och von Oelreich) yttrade i dom d. 24 nov. 1947: Sedan KB enligt resolution d. 16 sept. 1944 dels förordnat Ljung att biträda Janson och Gunhild Lööf vid förrättningen

för inlösen av f. båtsmanstorpet under 1 mtl Kåtorp nr 1 m. fl. fastigheter i Häverö socken dels ock föreskrivit att kostnaderna härför och de med inlösningsförrättningen i övrigt förenade kostnaderna av beskaffenhet, som omförmäles i 5 § KK d. 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område, m. m., skulle, på sätt i nämnda kungörelse stadgas, bestridas av allmänna medel, har Ljung efter fullgjort uppdrag hos KB enligt specificerad räkning av d. 15 april 1947 anhållit om ersättning för förskjutna kostnader och arvode med tillhopa 440 kr. 3 öre. KB har efter avdrag av tre poster om tillhopa 54 kr. till Ljung av allmänna medel utbetalat ersättning med 386 kr. 3 öre, och hava Jansson och Gunhild Lööf sedermera erlagt betalning för nämnda tre poster med 54 kr. Ljung har i målet slutligen yrkat förpliktande för Janson och Gunhild Lööf att till Ljung solidariskt utgiva dels — utöver vad han sålunda erhållit av allmänna medel och vad Janson och Gunhild Lööf erlagt — ytterligare 525 kr. i arvode för biträde vid inlösningsförrättningen dels ock ersättning för ombesörjande av lagfart å Kåtorps båtsmanstorp 1¹ med 25 kr. och för utlägg i samband därmed med 10 kr. 85 öre för lagfartsbevis och 1 kr. 90 öre för porto. Janson och Gunhild Lööf hava medgivit betalningsskyldighet i sistnämnda hänseenden med fordrade 37 kr. 75 öre men bestritt Ljungs anspråk i övrigt.
    Med hänsyn till de i nyssnämnda KK angivna förutsättningarna för bestridande av kostnaderna för i kungörelsen avsett biträde med allmänna medel är Ljung, som med stöd av bestämmelserna i kungörelsen förordnats såsom biträde vid den i målet ifrågakomna inlösningsförrättningen, icke lagligen berättigad till ytterligare arvode såsom biträde vid förrättningen utöver vad KB i sådant hänseende bestämt, och käromålet i denna del saknar förty fog.
    RR:n prövar sålunda rättvist endast såtillvida bifalla Ljungs i målet fullföljda talan, att RR:n förpliktar Janson och Gunhild Lööf gemensamt eller vilkendera bäst gälda gitter att till Ljung mot kvitto utgiva 37 kr. 75 öre jämte 5 % ränta därå från delgivningsdagen d. 20 aug. 1947, tills betalning sker.

 

    Ljung sökte ändring under yrkande om helt bifall till sin talan. Han anförde: Bestämmelsen i 5 § nämnda KK medgåve icke nyttjanderättshavare rätt till ersättning för alla de kostnader, som kunde komma att bliva erforderliga vid genomförande av ett ärende som det ifrågavarande. Därav följde, att ersättning för biträde, som lämnats utom ramen förde i samma paragraf omnämnda förrättningarna, skulle erläggas av nyttjanderättshavaren själv. Ljung framhöll vidare, att i lagen d. 19 juni 1919 om fri rättegång och lagen s. d. ang. förordnande av rättegångsbiträde åt häktad stadgades uttryckligen, att biträde icke finge av part resp. häktad förbehålla sig ytterligare ersättning utöver den han erhölle av allmänna medel, men att någon sådan bestämmelse icke funnes i kungörelsen och ej heller, med hänsyn till formuleringen av dess 5 §, varit avsedd att där införas.
    Svea HovR (hrr Poss, Nordin, Bergsten och Mellgard) yttrade i dom

d. 9 juli 1948: Enligt KK d. 20 juli 1925 må under vissa förutsättningar av allmänna medel bestridas kostnaderna för biträde åt nyttjanderättshavare vid lantmäteriförrättning enligt ensittarlagen. Det Ljung meddelade förordnandet har avsett att bereda Janson och Gunhild Lööf dylik förmån. Då Ljung mottagit förordnande av detta slag, kan han följaktligen icke anses berättigad till särskild ersättning av Janson och Gunhild Lööf för åtgärder som avses med förordnandet, såvida han icke med dem träffat förbehåll därom. Ljung har icke ens påstått, att han förbehållit sig sådan ersättning. Ljung är därför icke berättigad till ersättning av Janson och Gunhild Lööf för biträde, som av honom lämnats inom ramen för förordnandet.
    Den för biträde vid förrättningen fordrade ersättningen å 600 kr. avser emellertid, såvitt av utredningen framgår, gottgörelse, förutom för åtgärder hänförliga till lantmäteriförrättningen, även för annat biträde, bl. a. det i räkningen d. 30 juni 1947 angivna besväret med uppsättande av ansökning om förrättningen och om kostnadernas bestridande av allmänna medel, nedsättning av löseskilling och uttagande av handlingar efter förrättningens avslutande. För sådant vid sidan av lantmäteriförrättningen utfört arbete, vilket Ljung uppenbarligen haft uppdrag av Janson och Gunhild Lööf att ombesörja, är Ljung — oavsett om han icke underrättat Janson och Gunhild Lööf om möjligheten att erhålla kostnadsfritt biträde för förberedande åtgärder — berättigad till ersättning av dem. Skäligt belopp i dylikt hänseende må bestämmas till 100 kr.
    Ljungs fullföljda talan om ersättning hänför sig i övrigt till åtgärder inom ramen för förordnandet, och Ljung är därför utöver vad RR:n bestämt icke i vidare mån än nu nämnts berättigad till ersättning av Janson och Gunhild Lööf.
    HovR:n prövar på grund av vad sålunda anförts rättvist allenast på det sätt ändra RR:ns dom, att Janson och Gunhild Lööf förpliktas att en för båda och båda för en till Ljung utgiva ersättning utöver vad RR:n bestämt med 100 kr. jämte ränta därå enligt den av RR:n stadgade grunden eller således med sammanlagt 137 kr. 75 öre jämte 5 % ränta därå från d. 20 aug. 1947 tills betalning sker.

 

20.

 

Fråga om ersättning för tidsspillan enligt lagen d. 10 juli 1947 ang. ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

 

Jfr NJA 1943 avd. II s. 488 samt 1947 avd. II s. 508 och 510.

 

    På begäran av stadsfiskalen Hakon Palm hördes poliskonstapeln Fritiof Pettersson i Göteborg d. 28 sept. 1948 såsom målsägande i anledning av åklagarens talan vid Göteborgs RR i mål mellan Palm, åklagare, samt en person, tilltalad för fylleri och missfirmelse mot tjänstemän. Pettersson begärde därvid, under uppgift att han för sin inställelse fått sätta till en fridag, ersättning för inställelsen av allmänna medel med 8 kr.

    RR:n antecknade, att Pettersson på fråga uppgav, att han icke till följd av inställelsen gått miste om inkomst.
    RR:n (hrr Mattsson, Samuelson och Vrang) yttrade i beslut d. 28 sept. 1948: RR:n beslutar, att, enär icke ådagalagts, att Pettersson genom inställelsen gått miste om inkomst eller eljest lidit ekonomisk förlust, lämna hans ersättningsyrkande utan bifall.

 

    Pettersson anförde besvär med yrkande om bifall till sin talan. Han yttrade: Han vore anställd som polisman vid Göteborgs poliskår och hade, då han hördes vid RR:n, icke varit i tjänstgöring utan haft fridag. Han hade redan lördagen d. 25 sept. kl. 16 erhållit ledighet, s. k. dubbel fridag, vilken ledighet varat till tisdagen d. 28 sept. kl. 24. I polismännens löneförmåner inginge — utöver den kontanta lönen — även rätten till ledighetsdagar och semester. Ledighetsdagarna representerade ett ekonomiskt värde, varmed Göteborgs stad avlönade sin polispersonal. Att ledighetsdagar numera enligt svensk rätt räknades som en ekonomisk prestation från arbetsgivarens sida framginge med full tydlighet av semesterlagens bestämmelser, enligt vilka den anställde ansåges hava rätt till gottgörelse för de semesterdagar, som han icke till fullo utfått, med full lön. Ett borttagande eller inskränkande av polismannens ledighet måste under dessa omständigheter anses innebära en ekonomisk förlust för honom. Ett motsatt betraktelsesätt skulle vara i hög grad obilligt mot en stor tjänstemannakår som poliskåren, vars medlemmar synnerligen ofta under sin fritid vore inkallade som vittnen eller målsägande i anledning av åklagartalan och därigenom i stor utsträckning finge fritiden spolierad.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Wildte, Ljung och Källoff samt e. o. assessorn Anna-Lisa Vinberg) fastställde i beslut d. 23 nov. 1948 RR:ns beslut.

 

 

21.

 

Frivilligt tillbakaträdande från försök?

 

Jfr HAGSTRÖMER: Sv. Straffrätt I s. 257 f., SOU 1940 nr 19 s. 53 f., EKEBERG, STRAHL och BECKMAN: Förmögenhetsbrotten s. 47 samt NJA 1936 s. 466.

 

    Allmän åklagare instämde häktade ställningsarbetaren Per Erik Robert Rigert till Stockholms RR och yrkade ansvar å honom — förutom för förargelseväckande beteende vid ett flertal tillfällen, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning och vägran att efterkomma ordningsvakts i tjänsten givna befallning vid två tillfällen — jämlikt 20 kap. 4 och 10 §§ samt 3 kap. 1 § strafflagen för försök till grov stöld, bestående däri, att Rigert d. 10 febr. 1949 i avsikt att föröva tillgrepp med en kofot försökt bryta upp dörren til fru Lilly Hellströms tobaksaffär i huset nr 45 vid Folkungagatan i Stockholm, varvid glasrutan i ingångsdörren krossats.

    Efter redogörelse för åklagarens yrkanden yttrade RR:n i enlighet med nämndens enhälliga mening i dom d. 4 mars 1949:

 

Domskäl.
    Rigert har erkänt de gärningar åklagaren påtalat, och hans erkännande bestyrkes av utredningen i målet.
    Rigert har emellertid bestritt åtalet för försök till grov stöld under påstående, att han frivilligt tillbakaträtt från försöket.
    I denna del av målet hava såsom vittnen hörts fröken Britta Ingeborg Söderberg och fru Malvina Kristina Almkrantz.
    Annat har icke blivit i målet styrkt än vad Rigert uppgivit eller att han frivilligt tillbakaträtt från försöket, vid vilket förhållande straff för försöket icke skall ådömas.

 

Domslut.
    RR:n, som finner åklagarens talan mot Rigert för försök till grov stöld icke kunna bifallas, dömer Rigert, med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, jämlikt 11 kap. 15 § och 10 kap. 6 § strafflagen i dess intill d. 1 jan. 1949 gällande lydelse samt 2 § sista st. ordningsstadgan för rikets städer för förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning och vägran att efterkomma ordningsvakts i tjänsten givna befallningar att böta 80 dagsböter å 1 kr. 50 öre.
    Rigert skall omedelbart frigivas.
    Från domen var RR:ns ordförande, rådmannen Olschanski, skiljaktig och anförde: »Jag finner lika med nämnden, att Rigert gjort sig förfallen till ansvar för förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning och vägran att efterkomma ordningsvakts i tjänsten givna befallning. Vad åter angår åtalet mot Rigert, såvitt avses ansvar för försök till grov stöld, finner jag följande

 

Domskäl.
    Rigert har i denna del av målet uppgivit, att han i avsikt att stjäla med en kofot, som han strax förut funnit, sökt bereda sig tillträde till tobaksaffären, att, sedan han med hjälp av kofoten sökt öppna dörren till affären och icke lyckats därmed, han begivit sig till ett nybygge i närheten och lagt ifrån sig kofoten, att han efter några minuter tagit upp kofoten, återvänt till affären och med anlitande av kofoten ånyo sökt uppbryta dörren, alltjämt utan att lyckas, att emellertid därvid glasrutan i dörren, som vid Rigerts första försök att vinna tillträde till affären spräckts, krossats och bitar av densamma fallit i gatan, att Rigert då, emedan han ångrat sig, avstått från att fullborda brottet och begivit sig till Götgatan icke långt från brottsplatsen samt att han därstädes kort tid efter inbrottsförsöket anträffats av polis och medtagits till polisstationen. Rigert har vidare uppgivit, att han vid förhör å polisstationen till en början vägrat lämna några som helst uppgifter om sig och i saken, att han vid förnyat förhör inför polismyndigheten vidgått, att han sökt att med kofoten öppna dörren till tobaksaffären, men att detta skett icke i uppsåt att föröva tillgrepp i affären utan för att undersöka, huruvida kofoten var lämpligt redskap, varmed låsta

dörrar kunde öppnas, samt att han vid häktningsförhandlingen vidhållit sist omförmälda ståndpunkt till sakfrågan. Därom tillspord har Rigert icke kunnat lämna annan förklaring till att han avbrutit första försöket att vinna tillträde till affären och begivit sig till nybygget än att detta föranletts därav 'att dörr utan spräckts'.
    Den omständigheten att Rigert, sedan han avlägsnat sig från tobaksaffären, kvarstannat i närheten av brottsplatsen tyder enligt min mening på att Rigert, på sätt vanligt brukar ske, velat på kort avstånd från brottsplatsen avvakta och se huruvida hans åtgöranden upptäckts och, för det fall så icke skett, återvända till brottsplatsen och fullborda brottet.
    Även om emellertid det icke kan anses tillförlitligen utrett att Rigert, då han gripits, icke avstått från att fullborda brottet, måste i allt fall anses uppenbart, att Rigerts tillbakaträdande från försöket föranletts antingen därav, att han inte lyckats att bryta upp dörren och genom denna vinna tillträde till affären eller därav att han ansett att krossandet av glasrutan och därav föranlett buller medfört fara för upptäckt eller ock av båda dessa omständigheter tillsammans. Jag finner förty utredningen giva vid handen, att Rigert icke frivilligt tillbakaträtt från försöket, vid vilket förhållande Rigert gjort sig förfallen till ansvar för försök till grov stöld.

 

Domslut.
    Jag dömer Rigert dels jämlikt de i nämndens dom åberopade författningsrum för i domen angivna brott dels ock jämlikt 20 kap. 4 och 10 §§ strafflagen samt 3 kap. 1 § samma lag för försök till grov stöld till straffarbete 6 mån.»

 

    Åklagaren fullföljde talan till Svea HovR. Han yrkade, att Rigert måtte fällas till ansvar jämväl för försök till grov stöld samt, för den händelse detta yrkande bifölls, att Rigert, vilken vid huvudförhandlingen i HovR:n d. 2 juni 1949 var häktad för lösdriveri, måtte häktas i målet.
    Rigert bestred ändring och häktningsyrkandet.
    HovR:n (hrr Killander, Grafström, Fürst, referent, och H. E. Nordström) yttrade i dom d. 2 juni 1949:

 

HovR:ns domskäl.
    Rigert har i fråga om den gärning, som föranlett åtalet för försök till grov stöld, i HovR:n uppgivit: Strax före kl. 21 d. 10 febr. 1949 hittade Rigert en kofot i hörnet av Folkungagatan och Södergatan. Han tog upp kofoten och behöll den i avsikt att vid tillfälle använda den vid inbrott. Något senare träffade Rigert expeditionsbiträdet Karl Rune Pettersson i närheten av korvståndet vid nedgången till tunnelbanan i hörnet av Folkungagatan och Götgatan. Rigert visade Pettersson kofoten men Pettersson ville inte vara med om något inbrott och gick sin väg. Rigert hade tänkt på tobaksaffären på Folkungagatan strax bakom korvståndet. Där skulle han kunna göra inbrott ostörd, eftersom det

sällan gick folk förbi tobaksaffären. Rigert begav sig till tobaksaffären och började bearbeta dörren med kofoten. Därvid sprack glasrutan i dörren. Rigert tänkte då avbryta sitt förehavande. Han gick tvärs över Folkungagatan till det hotellbygge, som drivs där inom ett med plankinhägnat område. Rigert lade ifrån sig kofoten och väntade i öppningen i planket. Han stod där ett par minuter. Sedan tog han upp kofoten, gick tillbaka till tobaksaffären och fortsatte att bearbeta dörren. Då gick rutan helt sönder och en del av glaset föll i gatan. Trots detta ämnade han genomföra den tilltänkta stölden. Sedan han stått en stund utanför affären — kanske 5 minuter — ångrade han sig dock. Han fick för sig att låta bli att fullfölja brottet. Han kastade bort kofoten och gick. Kort därefter blev han anhållen av polisen. — Rigert hade förut druckit 1/2 sprit och var något berusad.
    Vittnet Britta Ingeborg Söderberg har inför RR:n berättat bl. a.: När vittnet, som kände Pettersson och Rigert, kom till korvståndet, bad Pettersson henne avlägsna sig ett stycke och följde henne mot Götakällare. Vittnet gick emellertid efter 5 å 10 minuter runt Medborgarhuset och Södergatan framåt till hörnet av Folkungagatan. Därifrån iakttog vittnet att något mystiskt pågick vid tobaksaffären. Vittnet gick fram till en plats mitt emot tobaksaffären på gångbanan på andra sidan av Folkungagatan och ställde sig där i skydd av en parkerad bil och iakttog Rigerts förehavanden. Vittnet föreslog en förbipasserande man att anmäla vad som försiggick för polisen. Sedan mannen fortsatt, krossades glasrutan i tobaksaffärens dörr. Ingen nämnvärd tid förflöt från det glasrutan krossades och till den tidpunkt, då Rigert begav sig från affären. Kort därefter kom polisen och anhöll Pettersson och Rigert.
    Av vad sålunda upptagits finner HovR:n följande framgå. Anledning finnes till antagande att Rigert, sedan han efter glasrutans krossande begivit sig från tobaksaffären, ämnat ännu en gång återvända dit och fullfölja inbrottsstölden, men tillförlitlig utredning härom har icke förebragts. Beträffande orsaken till tillbakaträdandet har Rigert uppgivit blott att han fått för sig att låta bli att fullfölja brottet. Det måste emellertid hållas för visst att Rigert trädde tillbaka, icke frivilligt utan därför att han befarade att bli upptäckt och tagen på bar gärning. Rigert är alltså förfallen till ansvar för försök till grov stöld.
    Rigert har jämväl i HovR:n erkänt vad i övriga delar av målet lagts honom till last.
    Anledning förekommer att Rigert skall fortsätta sin brottsliga verksamhet.

 

HovR:ns domslut.
    Med ändring av RR:ns dom, dömer HovR:n Rigert jämlikt de i nämnda dom åberopade författningsrummen för de däri angivna brotten samt jämlikt 3 kap. 1 § och 20 kap. 4 och 10 §§ strafflagen för försök till grov stöld till gemensamt straff av straffarbete 6 mån.
    Rigert skall omedelbart i och för detta mål träda i häkte och där avbida att HovR:ns dom vinner laga kraft.

 

38—497004. Svensk Juristtidning 1949.

 

22.

 

En för rattfylleri tilltalad person har gentemot analys av alkoholkoncentrationen i blodprov åberopat protokoll, fört vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan, och vittnesutsagor. Genom den åberopade bevisningen har ej kunnat ådagaläggas, att blodanalysen var oriktig. Däremot hava, med hänsyn särskilt till att vederbörandes alkoholpåverkan var föga påtaglig, mildrande omständigheter ansetts föreligga och rattfylleriet bestraffats med böter.

 

Jfr NJA 1939 s. 50.

 

    Allmän åklagare yrkade vid Stockholms RR ansvar å lagerbiträdet Karl Lennart Forsberg i Sundsvall jämlikt 1 § 1 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon för det Forsberg d. 16 juni 1948 kl. omkr. 16.45 å Sturegatan i Stockholm fört droskbilen A 37044, oaktat han därvid haft en alkoholkoncentration i blodet överstigande 1,5 %o
    Vidare yrkade åklagaren ansvar å fru Chaja Gitla Nomberg i Stockholm jämlikt 2 §, 5 § 3 st. och 38 § vägtrafikstadgan för det hon d. 16 juni 1948 å Sturegatan i Stockholm färdats ovarsamt å cykel därigenom att hon före kursändring underlåtit att göra tecken om ändrad färdriktning med påföljd, att hon sammanstött med den av Forsberg förda bilen, som därvid skadats.
    Stockholms RR (hrr Källander, Ljungberg och Petrén) yttrade i dom d. 29 dec. 1948:

 

Domskäl.
    Gitla Nomberg har erkänt den av åklagaren beträffande henne påtalade gärningen. Erkännandet styrkes av utredningen i målet.
    Forsberg har vidgått, att han vid ifrågavarande tillfälle fört bil, men bestritt ansvar för rattfylleri under uppgift, att han samma dag icke förtärt alkoholhaltiga drycker i vidare mån än att han druckit en flaska pilsnerdricka.
    I målet åberopad analysattest av alkoholkoncentrationen i blodprov, som d. 16 juni 1948 kl. 18.10 tagits från Forsberg, utvisar som medelvärde av tre analyser ett reduktionsvärde motsvarande 2,52 ‰ alkohol.
    Forsberg har icke gjort gällande någon omständighet, utöver vad nyss sagts, på grund varav riktigheten av innehållet i analysattesten kan ifrågasättas.
    RR:n finner förty Forsberg förvunnen till ansvar i åtalat hänseende.

 

Domslut.
    RR:n dömer Gitla Nomberg jämlikt 2 §, 5 § 3 st. och 38 § vägtrafikstadgan för ovarsam cykelåkning att utgiva 8 dagsböter å 2 kr.
    RR:n dömer Forsberg jämlikt 1 § 1 mom. 1 och 2 st. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon för rattfylleri att hållas i fängelse en mån.

    Forsberg fullföljde talan mot domen.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Fürst, referent, Sandström och Nyquist) yttrade i dom d. 28 mars 1949:

 

HovR:ns domskäl.
    Forsberg har i HovR:n vidhållit, att han d. 16 juni 1948 icke förtärde annan alkoholhaltig dryck än en flaska pilsnerdricka. Vidare har han uppgivit, att han d. 15 juni icke förtärde någon sådan dryck, medan han på kvällen d. 14 juni drack 25—30 cl. konjak.
    Den läkare, som efter sammanstötningen tog blodprov å Forsberg och i samband därmed undersökte honom, har enligt det vid undersökningen förda protokollet icke funnit symtom, som med säkerhet utvisat alkoholpåverkan. Läkaren har ej ens kunnat fastslå, huruvida det från Forsbergs andedräkt luktade sprit. Läkarens konklusion blev, att Forsberg icke var så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon.
    Tre i HovR:n hörda vittnen hava sammanstämmande berättat, att Forsberg vid kollisionstillfället uppträdde bestämt och målmedvetet, att han vidtog de åtgärder, vartill händelsen föranledde, bl. a. genom att omhändertaga den skadade cyklisten Gitla Nomberg, och att han varfullständigt nykter.
    I målet har icke ens påståtts, att Forsberg skulle hava fört droskbilen på något anmärkningsvärt sätt eller att han skulle hava ådagalagt ovarsamhet eller eljest åsidosatt någon trafiksäkerhetsföreskrift.
    Det är utrett, att Forsberg efter att i droskbilen hava fört Gitla Nomberg till sjukhus och där hava avvaktat att hon fick sina skador omsedda, på Gitla Nombergs begäran körde till Östermalms polisstation och där anmälde det inträffade trafikmissödet.
    HovR:n finner ej ådagalagt, att den verkställda blodanalysen är oriktig, ehuru utfallet av denna i anseende till här upptagna omständigheter framstår såsom anmärkningsvärt.
    Vid sådant förhållande kan Forsberg ej undgå ansvar jämlikt det av RR:n åberopade lagrummet.
    Med hänsyn särskilt till att Forsbergs alkoholpåverkan var så föga påtaglig, att Forsberg ej utan fog kan hava föreställt sig, att han kunde föra bil på betryggande sätt, men jämväl till vad eljest upplysts om Forsbergs uppträdande vid och efter påkörningen, finner HovR:n emellertid, att mildrande omständigheter föreligga och därmed anledning att nedsätta Forsbergs straff till böter.

 

HovR :ns domslut.
    HovR:n prövar lagligt att, med ändring av RR:ns överklagade dom döma Forsberg jämlikt 1 § 1 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon att böta 50 dagsböter om 7 kr.

23.

 

A., som jämte B. ägde en personbil, har låtit B. föra bilen, ehuru B. icke innehade körkort. Fråga, huruvida A. härigenom ådragit sig ansvar jämlikt 30 § motorfordonsförordningen.

 

Jfr Lagen d. 30 sept. 1904 om samäganderätt, § 2.

 

    Bestämmelserna i 30 § 1 och 2 st:na motorfordonsförordningen d. 23 okt. 1936 lyda: »Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel eller traktortåg eller företager övningskörning, straffes med dagsböter, minst tio.
    Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken anställer och brukar den såsom förare av ovan nämnt motorfordon eller traktortåg, som icke äger rätt att föra motorfordon av det slag, varom fråga är, eller traktortåg, ävensom ägare eller förare, vilken överlämnar åt eller eljest tillåter annan att föra motorfordonet eller traktortåget eller att företaga övningskörning utan att denne är därtill berättigad.»
    Skogsarbetarna Karl Ragnar Karlsson och Per Stig Pettersson ägde samfällt personbilen W 13363. Karlsson innehade körkort för förande av bil. Pettersson var däremot icke berättigad att föra bil.
    Allmän åklagare påstod vid Västerbergslags HR ansvar å Karlsson jämlikt 18 § 1 mom. 1 st. och 30 § 2 st. motorfordonsförordningen för att Karlsson d. 17 maj 1948 överlämnat åt Pettersson att föra personbilen W 13363 utan att Pettersson var berättigad därtill.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Ekdahl) yttrade i dom d. 23 nov. 1948: Av utredningen framgår, att Pettersson och Karlsson gemensamt äro ägare till förenämnda personbil. I sin nämnda egenskap har Pettersson i lika mån som Karlsson ägt förfoga över bilen. Vid sagda förhållande finner HR:n att Karlsson genom att tillåta Pettersson att föra bilen icke gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet att för Karlsson föranleda ansvar.
    På grund av vad sålunda upptagits prövar HR:n lagligt ogilla åtalet mot Karlsson.

 

    Åklagaren fullföljde talan.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Zethelius, Fürst, referent, och Sandström) yttrade i dom d. 24 mars 1949: Karlsson har vidgått, att han d. 17 maj 1948 låtit Pettersson föra bilen vid körning fyra närmare angivna vägsträckor inom Grangärde socken. Två av körningarna har Pettersson företagit ensam. Under de två övriga körningarna har Karlsson medföljt i bilen.
    Vid angivna förhållanden har Karlsson såsom jämte Pettersson ägare av bilen och såsom ensam av delägarna berättigad att föra densamma hemfallit under bestämmelsen i 30 § 2 st. motorfordonsförordningen, enligt vilken ägare eller förare av bil, som tillåter annan att föra fordonet utan att denne är därtill berättigad, gör sig förfallen till enahanda ansvar som stadgas i 1 st. nämnda lagrum.

    HovR:n prövar förty lagligt att, med ändring av överklagade domen, döma Karlsson jämlikt 30 § motorfordonsförordningen att böta 20 dagsböter om 5 kr.

 

 

24.

 

Hyresgäst har för tid, då han och hans familj voro på sommarnöje, utan hyresvärdens medgivande inrymt andra personer i sin lägenhet. Fråga huruvida hyresrätten till lägenheten förverkats genom inrymmandet.

 

Jfr NJA 1920 s. 108 samt WALIN: Den nya hyreslagen s. 146 f.

 

    Enligt kontrakt d. 17 jan. 1946 förhyrde hovmästaren Gunnar Knaust mot en grundhyra av 1,900 kr. för år en lägenhet om två rum och kök m. m. i den hovstallmästaren greve Carl Bonde tillhöriga fastigheten med adress Birger Jarlsgatan 44 i Stockholm.
    Efter stämning å Knaust yrkade Bonde vid Stockholms RR, att Knaust måtte åläggas att genast avflytta från lägenheten vid äventyr att han eljest skulle på egen bekostnad avhysas därifrån. Till stöd för sin talan anförde Bonde, att Knaust utan Bondes medgivande överlåtit lägenheten dels vid något tillfälle i slutet av maj eller början av juni 1948 till direktören Nils Arne Hemming Hemmingsson dels ock i början av juli 1948 till en nederländsk medborgare vid namn Kokernoot. På grund härav hade Knaust förverkat hyresrätten till lägenheten.
    Knaust bestred käromålet och anförde: Visserligen hade han låtit Hemmingsson och Kokernoot bebo lägenheten, Hemmingsson från någon dag i slutet av maj eller början av juni till d. 3 juli 1948 mot ett vederlag, motsvarande vad Knaust för samma tid hade att erlägga till Bonde, och Kokernoot från sistnämnda dag till d. 15 sept. 1948 mot ett vederlag av 225 kr. i mån., men härigenom hade han icke överlåtit lägenheten till någon av dem. För den händelse överlåtelse likväl skulle anses föreligga, hade överlåtelsen varit av allenast ringa betydenhet för Bonde.
    Efter redogörelse för parternas yrkanden och invändningar yttrade RR:n (hrr Cervin, Wirgin och Asp) i dom d. 12 nov. 1948:

 

Domskäl.
    RR:n finner icke styrkt, att Knausts åtgärd att låta Hemmingsson bebo lägenheten innefattat överlåtelse av lägenheten till Hemmingsson.
    Däremot har genom vad Hemmingsson, som hörts såsom vittne i målet, berättat blivit utrett, att upplåtelsen till Kokernoot skett under sådana omständigheter, att den innefattat överlåtelse till Kokernoot.
    Emellertid måste av omständigheterna anses framgå, att denna överlåtelse varit av allenast ringa betydelse för Bonde.

 

Domslut.
    RR:n finner käromålet icke kunna bifallas.

 

    Bonde fullföljde talan.

    Svea HovR (hrr Rosengren, Zethelius och Fürst) yttrade i dom d. 10 mars 1949:

 

HovR:ns domskäl.

 

    Beträffande överenskommelsen med Arne Hemmingsson har Knaust i målet uppgivit: I slutet av maj 1948 överenskommo Knaust och Arne Hemmingsson, att den sistnämnde och hans far, disponenten Nils Hemmingsson, skulle under sommaren 1948 medan Knaust och hans familj voro på sommarnöje få disponera lägenheten i möblerat skick mot att de till Knaust erlade hyran för densamma; dock att Knaust, som med anledning av tillärnad Amerikaresa räknade med att under sommaren återvända till Stockholm kanske för en hel månad och möjligen flera gånger, förbehöll sig rätt att därvid jämte Arne Hemmingsson och Nils Hemmingsson bebo lägenheten.
    Arne Hemmingsson har i sitt vittnesmål i huvudsak bekräftat dessa Knausts uppgifter, därvid Arne Hemmingsson tillika upplyst, bl. a., att han och hans fader disponerat lägenheten under tiden d. 27 maj—d. 5 eller d. 6 juli 1948.
    Bonde har icke i målet bestritt riktigheten av vad Knaust och Arne Hemmingsson sålunda uppgivit.
    I fråga om överenskommelsen mellan Knaust och Kokernoot, vilken tillkom genom Arne Hemmingssons förmedling, har Knaust uppgivit och Arne Hemmingsson i sitt vittnesmål i stort sett bekräftat, att Kokernoot och hans hustru skulle få nyttja lägenheten från början av juli till mitten av sept. 1948 eller den tidigare dag, då Knaust med sin familj återvände till Stockholm, mot erläggande till Knaust av dels den hyra, denne i sin tur hade att utgiva till Bonde, och dels därutöver viss ersättning för lyse m. m., att Knaust endast förbehöll sig att vid sina eventuella besök i Stockholm under Kokernoots hyrestid få vistas i lägenheten för förberedande av avfärden till Amerika samt att Kokernoot och hans hustru bebodde lägenheten från början av juli till d. 15 sept. 1948, då Knaust med familj återkom till Stockholm.
    Ej heller riktigheten av dessa uppgifter har bestritts av Bonde.
    Att Knaust på sätt sålunda skett för tid då han och hans familj voro på sommarnöje inrymt Arne Hemmingsson och hans fader samt makarna Kokernoot i lägenheten finner HovR:n icke innefatta överlåtelse av densamma.

 

HovR:ns domslut.
    HovR:n fastställer RR:ns domslut.
    Referenten, hovrättsrådet Sture Svensson, var skiljaktig och yttrade: »Knaust har i målet uppgivit: I slutet av maj 1948 överenskommo Knaust och Arne Hemmingsson, att den sistnämnde och hans far disponenten Nils Hemmingsson skulle under Knausts bortovaro från Stockholm sommaren 1948 få disponera Knausts lägenhet i möblerat skick mot att de till Knaust erlade hyran för densamma, dock att Knaust, som med anledning av tillärnad Amerikaresa räknade med att under sommaren återvända till Stockholm kanske för en hel månad och möj

ligen flera gånger, förbehöll sig rätt att därvid jämte Arne och Nils Hemmingsson bebo lägenheten.
    Arne Hemmingsson har i sitt vittnesmål i huvudsak bekräftat dessa Knausts uppgifter. Han har dessutom bl. a. berättat, att under tiden d. 27 maj—d. 5 eller 6 juli, då han och fadern disponerade lägenheten, de bodde i denna, fadern enligt egen uppgift 12 nätter och han själv en natt.
    Bonde har icke i målet bestritt riktigheten av vad Knaust och Arne Hemmingsson sålunda uppgivit.
    Jag finner det böra antagas, att redan vid överenskommelsen mellan Knaust och Arne Hemmingsson varit dem emellan förutsatt, att Arne och Nils Hemmingsson blott i jämförelsevis begränsad omfattning skulle nyttja lägenheten.
    Vid nu angivna förhållanden anser jag, att Knausts överenskommelse med Arne Hemmingsson icke inneburit överlåtelse av lägenheten.
    Vad härefter angår överenskommelsen mellan Knaust och Kokernoot, vilken tillkom genom Arne Hemmingssons förmedling, har Knaust uppgivit och Arne Hemmingsson i sitt vittnesmål i stort sett bekräftat, att Kokernoot och hans hustru skulle få nyttja lägenheten från början av juli till mitten av sept. 1948 eller den tidigare dag, då Knaust med sin familj återvände till Stockholm, mot erläggande till Knaust av dels den hyra, denne i sin tur hade att utgiva till Bonde, och dels därutöver viss ersättning för lyse m m., att Knaust endast förbehöll sig att vid sina eventuella besök i Stockholm under Kokernoots hyrestid få vistas i lägenheten för förberedande av avfärden till Amerika samt att Kokernoot och hans hustru bebodde lägenheten från början av juli till d. 15 sept. 1948, då Knaust med familj återkom till Stockholm.
    Ej heller riktigheten av dessa uppgifter har bestritts av Bonde.
    Knausts åtgärd att med avstående för egen del av praktiskt taget all nyttjanderätt till lägenheten låta Kokernoot under så lång tid som cirka 21/2 mån. förhyra lägenheten anser jag utgöra överlåtelse av lägenheten.
    Denna överlåtelse har ostridigt skett utan Bondes medgivande. Emellertid har Bonde icke ens påstått, att Kokernoot och hans hustru skulle hava varit ur någon synpunkt olämpliga som hyresgäster, ej heller att Bonde till följd av Kokernoots förhyrande av lägenheten gjort någon ekonomisk förlust eller i övrigt lidit något men. Under sådana förhållanden måste Knausts överlåtelse av lägenheten till Kokernoot utan Bondes medgivande anses vara av ringa betydenhet.
    Knaust kan förty icke på grund av denna överlåtelse skiljas från lägenheten.
    På anförda skäl fastställer jag RR:ns domslut.»